Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Ett projekt för ökad livskvalitet!

Ett svenskt OS tar allt mera form. Drömmen kan bli sann. Foto: TT

 

Just nu funderar Stockholms Stad på om man vill gå vidare med en ansökan om ett vinter-OS år 2026. Det tycker jag man skall ansöka om. Det är bra för Stockholm och bra för Sverige.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag var väldigt mycket motståndare mot en ansökan till 2022 för några år sedan. 

Då uppstår frågan varför jag ändrat mig?

Avgörande skäl

Skälen är självfallet de enda möjliga. Nya fakta ger helt andra förutsättningar.

Nya fakta är då:

• IOK har efter utrensning och reformer blivit en organisation som Stockholm och Sverige kan samarbeta med. Ett omfattande förändringsarbete pågår för fullt med att få transparens och bli av med korruptionen. SOK har tillsammans med kollegor i Europa varit pådrivande för detta.

• IOK ger 7 miljarder i bidrag till värdstaden. Det förändrar alla kalkyler och nu går ett OS att räkna hem utan påstådda s.k. dynamiska effekter, framtida turistintäkter med mera flum.

• 2026 är förbifarten, t-baneutbyggnad och Slussenombyggnad klar. I bästa fall finns även en Österled. Vi har alltså infrastruktur där det går att ta sig från ena sidan av staden till den andra. 

• Teknikutveckling gör att hoppbackar och rodel går att hantera utan risk för att vi står med fiaskon av Falun-modell. Resterande anläggningar får funktion för bredd-idrott efter OS.

Plus ett gigantiskt folkhälsoprojekt

På den negativa sidan är fortfarande kraven på IOK delegaternas lyxliv ohemula och även om kostnaden för ansökan har minskat är den nog så hög. Men på totalen vore det bra för Stockholm och Sverige att få ett vinter-OS.

På det kommer möjligheten SOK bör utnyttja, nämligen att hela perioden från ansökan till eventet görs till ett gigantiskt nationellt folkhälsoprojekt. Ett vinter-OS som blir symbolen för ett projekt där vi löser de extrema utmaningar för framtiden som vällevnadssjukdomar utgör. Sjukdomar som kostar flera tiotalsmiljarder redan idag och där botemedlet inte är medicin och vård utan träning och nyttigare mat.

I en OS-budget på 10-12 miljarder i kostnader och 13-15 miljarder i intäkter där hälften är säkrade dag ett är det inga problem för SOK att stoppa in medel för ett nationellt folkhälsoprojekt som också får rätten att använda de olympiska ringarna.

IOK lär inte ha något att erinra. Vällevnadssjukdomar är en global farsot i alla länder med mer än genomsnittlig ekonomi. OS kopplat till friskvård och folkhälsa är mer än perfekt för sponsorer och andra partners.

SOK är trovärdigt

SOK är trovärdigt i sina modeller på hur ett OS kan genomföras i Stockholm inklusive problem som snögarantier. OS-byn kan fyllas med unga som söker första bostaden samma vecka som atleterna flyttar ut.

IOK är tydlig med att man vill ha ekonomiskt vettiga, hållbara OS där demokratiska länder med krav på att eventet går ihop ekonomiskt också kan ansöka och genomföra ett OS.

Stockholm är utifrån sina idéer om stad i världsklass perfekt värdstad för ett OS som handlar om folkhälsa och hållbarhet.

Regeringen har signalerat att man vill stödja en ansökan. Det är bara hoppas att man står för det man lovat men idrottsminister Gabriel Wikström har varit positiv hela tiden.

7 000 miljoner i bidrag från IOK förändrar hela OS-budgeten och gör ett positivt besked från regeringen möjligt eftersom riskerna nu är låga.

Väcka liv i döda sporter

Svensk idrott skulle få ett lyft och ett folkhälsoprojekt kopplat till OS skulle bli en vitamininjektion för att få igång mer breddverksamhet i alla andra förbund också.

Därifrån till att ett OS skulle väcka liv i döda sporter i Sverige som backhoppning, rodel, skridsko är det långt. Skridsko som breddidrott och motion är dock en snabbt växande sport även om vi inte lär ha några deltagare 2026.

Ett gigantiskt folkhälsoprojekt kopplat till en ansökan handlar om att minska de skenande kostnader för Försäkringskassan och Landstingen och de extrema kostnader som ökad livslängd skapar i kombination med fler år som gamla och sjuka.

Rent statistiskt kan varje svensk minska tiden som gammal och sjuk från tolv till tre år genom att träna regelbundet och äta nyttigare. Utöver väsentligt bättre livskvaliteten för den enskilde så handlar det här om kostnader för äldrevård som riskerar att spränga 50-kronorsnivån i kommunalskatt om 20 till 25 år. Dvs en nivå där vårt välfärdssamhälle slutar fungera.

Går inte att säga nej

Här skulle SOK om man anammar den här idén göra ett svenskt OS till något som både ger mer livskvalitet och ett bevarat välfärdssamhälle. Den här kopplingen gör också att vara sig staden eller staten kan säga nej till en OS-ansökan.

Nu har jag inte räknat men ett framgångsrikt tio-årigt folkhälsoprojekt skulle förmodligen kunna bedrivas för mindre än 100 miljoner per år där det dessutom kommer att gå att skapa intäkter som täcker en stor del av kostnaderna. Till detta kommer en ny modell för finansiering av idrotten där partierna redan idag sitter och ritar på hur det kommer att se ut i framtiden. 

Här finns stora möjligheter med symbios mellan vad SOK kan leverera och vad samhället behöver så samverkan för att nå gemensamma mål.

Stockholms stad bör lämna ett positivt och tydligt besked till SOK att man gärna ansöker om ett OS.

Stå upp för det öppna samhället!

Fler poliser, färre åskådare... Ja, i värsta fall. Om inte terroristerna kan neutraliseras, utrotas och avlägsnas. Foto: TT

 

Det fruktansvärda attentaten i Bryssels riskerar ändra på vårt samhälle om vi inte är starka nog att stå emot. Arenaidrott handlar om att samla mycket folk på ett ställe vilket tyvärr gör oss till ett potentiellt mål för allsköns patrask till terrorister.

Inför EM i fotboll har UEFA varit starka nog att stå emot krav på tomma läktare men istället gått ut med väsentligt förstärkt säkerhet.

När politiker från alla partier kommer med uttalanden av typen ”Vi måste stå upp för vårt öppna demokratiska samhälle” så håller jag med dem till fullo. Också efter att jag insett att meningen innebär att vi med stor sannolikhet får uppleva attentat med döda svenskar i vårt land någon dag i framtiden.

Ett val utan alternativ

Vi har att välja mellan hög sannolikhet för terroristdåd i Sverige och ett fruktansvärt samhälle där vi inte kan röra oss fritt i sådan utsträckning att vårt välstånd hotas.

Även om flygplatser, politiska institutioner, tåg, tunnelbana ligger högst på terrorlistan så visade Parisdåden i höstas att arenaidrotten finns med terroristdjävlarnas listor.

Det är alltså troligt att allsköns trygghetsfundamentalister, terroristsupporters, Putinkramare och andra onda eller kortsynta grupper kommer att börja skrika på mera säkerhet även på de områden som berör arenaidrotten.

Franklin D Roosevelt, legendarisk amerikansk president sa de numera klassiska orden när han installerades som president i januari 1934:

 ”The only thing we have to fear is fear itself”. 

Det är en lysande mening som sammanfattar allt vi behöver veta om hur vi hanterar oroliga tider som denna.

Då vinner de!

Det finns en omfattande säkerhet på våra arenor idag, dock enbart för att hantera unga alkoholpåverkade män som totalt saknar omdöme och förmåga att fungera i ett samhälle. Terrorism oavsett om det är högerterrorism eller Islamska fundamentalister av Daesh karaktär har vi inget fungerande säkerhetssystem mot.

Det skall vi inte ha heller. Då vinner de.

Attentaten på Bryssels flygplats utanför säkerhetskontroll visar tydligt att det inte fungerar. Lägger man säkerhetskontrollen ännu tidigare sker attentaten utanför flygplatsen.

Att göra våra arenor terroristsäkra går helt enkelt inte och skulle vi ändå lyckas så lär inte någon publik vilja/kunna besöka dem heller.

Fotboll, Ishockey och de andra arenasporterna handlar om glädje, gemenskap och stolthet. Trygghet är en känsla som bygger på gemenskap.

De här värdeorden skall vi vara rädda om.

Det är vår skyldighet

Slutsatsen blir att vi alla skall gå till våra arenor och se våra favoritlag precis som vi alltid har gjort även i framtiden. Det är vår skyldighet som medborgare. Blir medborgarna rädda så vinner terroristerna. Får vi politiker som får röster för att de skall ge trygghet på bekostnad av frihet så vinner terroristerna.

Visst finns det en ökad risk för terroristattentat och så kommer det nog att vara även i framtiden. Är de demokratiska krafterna duktiga nog med att militärt och ekonomiskt slå ut Daesh i Syrien/Iraq så ökar riskerna för motattacker i Europa på kort sikt då det skapar ett än mer extremt Daesh som då saknar alternativ.

Det skall vi leva med eftersom alternativet att skydda oss är att skapa det samhälle de vill ha, inte det samhälle vi vill ha.

Jag bodde i London i slutet av 80 tal när IRA var aktiva, antalet attentat på den tiden var ofantligt mycket högre och visst iakttog man viss försiktighet men självklart gick man på puben, åkte t-bana och besökte Highbury för att se världens i särklass bästa fotbollslag. Missade vid ett tillfälle en bomb på Victoria Station med mindre än en minut då jag gick förbi papperskorgen bomben låg i på någon meters håll, drabbades av tryckvågen, men var oskadd ur alla perspektiv. Då fanns det mentalt sett två alternativ att välja på, gå omkring och vara rädd och undvika offentliga platser eller leva precis som vanligt. Jag valde det senare.

Värre tidigare, faktiskt 

I Sverige har vi haft några få kommunistiska, Nationalistiska och högerextrema attentat sedan 1970 samt ett misslyckat islamskt attentat. I Europa i övrigt hade vi ett par hundra attentat under 60-90 tal och ett knappt tiotal sedan år 2000 därav 4 Islamistiska.

Vi, i form av det öppna demokratiska samhället i Europa har besegrat Baader-Meinhof i Tyskland, Röda Brigaderna i Italien, OAS i Frankrike, IRA i England-Nordirland, CCC i Belgien, ETA i Spanien samt låst in enstaka terrorister som Schakalen i Frankrike och slagit ut Abu Nidal. 

Det var alltså väsentligt mycket värre när jag var ung än det är idag. Det får vi inte glömma. 

När vi ser vad Daesh har emot sig, militärt, ekonomiskt i mängden människor, i kultur så är det logiskt att anta att vi slår ut dem också. Det enda vi inte vet är hur lång tid det tar.

Idrotten viktigast

Det finns en tillkommande viktig samhällsförändring som gör att det är livsviktigt att klubbarna med kommersiella event står upp för det öppna samhället.

I alla städer utanför storstad med ett elitlag i den högsta serien i fotboll, ishockey, basket, bandy, handboll är klubben snart det viktigaste gemensamma kittet för att hålla ihop det lokala samhället. 

Lokaltidningen som hade den positionen förut har nämligen abdikerat. I gruppen under 30 så har lokaltidningen nästan inga läsare i print och enbart händelsestyrda läsare digitalt, dvs de läser inte tidningen, de läser artikel som kompis på sociala media länkat till. Utvecklingen går med en skrämmande hastighet och det kan röra sig om några år innan print inte finns och de som betalar för hela den digitala produkten är över 60. 

Samtidigt är de politiska partierna på väg att bli sekter utan koppling till medborgarna. Läs demokratiutvecklingen av Olle Wästberg så ser ni hur illa det är. Då våra politiker förnekar verkligheten på en värre nivå än en alkoholist så lär det inte ske någon förbättring. 

Nya ansvaret

Klubbarna måste därför redan idag börja fundera på hur de skall axla det här nya ansvaret. Ett samhälle behöver ett sammanhållande kitt och när de vi har haft slutar fungera måste vi finna nya.

Det som för mig är kristallklart att den dominerande klubben på varje ort får ett ansvar att stiga fram och vara den aktör som står upp för vårt demokratiska öppna samhälle. Det är en ny roll som klubbarna måste förbereda sig för.

I synnerhet efter att vi råkat ut för ett terrorattentat med många döda på en arena i Sverige. 

Det är då vi skall inse att stängda event eller extrem säkerhet på arenorna både är rena döden för idrotten såväl som att ge upp för terroristerna. 

Det enda vi har att frukta är själva fruktan.

De ledarna ska bort!

En 15-årig domare blev knäckt av kommentarer från ledare och föräldrar. Nu utreds händelsen i Göteborg. Obs: personerna på bilden har inget med det inträffade att göra. Foto. TT

 

När någon så grovt passerar en egentligen självklar gräns skulle jag föredra att klubben gör en anmälan till socialtjänsten i kommunen för en utredning om idrottsledaren/föräldern i fråga är lämplig som vårdnadshavare. 

Ännu en trist händelse har inträffat där en ledare beter sig dumt mot domare som är barn med spelare som är barn på plan. Läs här GP.

De skall bort

Viktigt till att börja med är att med 100 000 tals ungdomsledare så kommer vi aldrig att kunna undvika den här typen av händelser helt och hållet. Vi bör också respektera fakta, dvs att idrottsrörelsen gör massor för att minska antalet händelser av det här slaget. 

Jag är imponerad över både RF och specialförbundens, i det här fallet fotbollförbundet, arbete på området och har goda skäl att vara imponerad. Den utpekade klubben ska också jobba hårt för att sånt här inte skall hända.

Med detta sagt så blir jag både upprörd och förbannad varje gång något sådant här händer. 

De berörda ledarna som skriker på en domare såväl som förälder som sitter på läktaren och skriker könsord till en domare skall självfallet inte få fortsätta i sina rollen. Spelar ingen roll hur ångerfulla de är. De skall bort.

Bete sig som en vuxen

Har man total avsaknad av förmåga om vad fotboll för barn innebär så kan man inte vara ledare. Beteendet är sådant att man de facto också bevisat att man skulle kunna vara olämplig som vårdnadshavare av sina egna barn.

Saknar man förmåga att som vuxen att hantera sitt humör när barn leker på en fotbollsplan så skall man inte vara ledare i en förening.

I ett läge där vi har korrupta internationella organisationer, kemisk doping av enskilda och ekonomisk doping av klubbar samt som lök på laxen ett samhälle med minskande förtroende för media och myndigheter så har idrotten inget alternativ till att inta en tydlig och rak hållning till hur man skall agera.

Vuxen är att vara ett föredöme

För ungdomsidrott är det inte så svårt att sätta upp regler.

Ledarrollen innebär ansvaret att stötta barnen som spelar. Det innebär samma ansvar för barn i egna laget, för ung domare som för barn i motståndarlaget. Det är att vara vuxen.

Ledarrollen innebär att vara ett föredöme för barnen, båda lagen och domarna såväl som publik och föräldrar på läktaren. Det är att vara vuxen.

Som närvarande förälder till barn skall man ha fått information om att man har ansvaret att vara ett föredöme för barnen på plan. Det är också att vara vuxen.

Frågor på detta?

Gör en anmälan!

Med detta som grund så skall allt felaktigt beteende anmälas. Ledare som begår övergrepp av det här slaget skall omgående skiljas från sitt uppdrag, föräldrar som kan identifieras skall få skriftlig information om att de inte är välkomna på läktaren för en lämplig tid framåt.

Själv skulle jag föredra att klubben varje gång något liknande händer gör en anmälan till socialtjänsten i kommunen för en utredning om ledaren/föräldern i fråga är lämplig som vårdnadshavare. 

Vi vet att det är mest män som beter sig dumt och jag misstänker på goda grunder att deras fruar inte blir imponerade när det kommer brev från socialförvaltningen med information om sådan utredning.

Och utan domare, då...

En sådan policy skulle bli mycket effektiv och tyvärr är det så trist att kan man inte som vuxen bete sig i publika miljöer så är risken överhängande att man i slutna rum beter sig ännu värre. Detta sagt som en allmän generalisering och helt utan koppling till de ledare som artikeln handlade om. Jag känner dem inte, har ingen information om exakt hur allt gått till och inget som helst underlag för att ifrågasätta de här ledarnas vandel i övrigt. 

Om någon nu tycker jag överreagerar så har ni fel. Barn, som föräldrarna lämnar över ansvaret till en förening för, skall inte behöva bli utsatta för den här typen av övergrepp från ledare. Sedan är det av största strategiska vikt för idrotten att utslagningen av barn i åldern 12-18 minskar. På samma sätt är det strategiskt att rekrytering av domare fungerar.

Utan domare så dör fotbollen.

Idrottens tre problem

Idrotten i Sverige har tre strategiska problem att hantera.

  • För många slutar i åldern 12-18 år. Delvis för att elitsatsningar gör att det inte är roligt nog eller att man inte får fortsätta om man inte är duktig nog.
  • Föreningsidrotten omfattar för få vuxna aktiva och nästan inga i gruppen +65. Här har kommersiella aktörer varit duktigare.
  • Rekryteringen av förtroendevalda är ett växande problem.

Idrotten är däremot väldigt duktig på rekrytering i åldersgruppen 5-7 år så förutsättningen finns.

Utifrån detta så är det mycket viktigt att föreningar ser till att verksamheten i åldern 9-18 dels kan omfatta alla och dels är rolig för alla. Det skall självfallet finnas möjligheten för envar att utvecklas utifrån sina förutsättning, även de duktigaste, men alla skall med.

Kraven från samhället

Skälet är att detta så är viktigt är enkelt. Det är totalt osannolikt att inte nästa generations idrottspolitiska program från alla partier kommer att koppla ihop idrottens förmåga att behålla barnen upp till 18 med bidragen till idrotten.

Från ett samhällsperspektiv och från ett föräldraperspektiv så skall fotbollen leverera ungdom som lärt sig komma i tid till träningen, respektera sin ledare, fungera i ett lag och att göra sitt bästa.

Dvs barn och ungdomar som klarar skolan och blir anställningsbara. Vårt behov av framtida goda skattebetalare och medmänniskor kan inte överskattas.

Därutöver finns det ett intresse från föreningen att leverera talanger till elitlagen men även här är det bevisat att utslagning vid 12-13 gör att man missar många talanger. Det har inte ett litet land som Sverige råd med. 

Har inte råd med sådana ledare

Så ur det här perspektiven kan vi inte låta ledare som inte förstått någonting om vare sig uppdrag eller värdegrund fortsätta utan idrotten måste skapa ett tydligt agerande där det inte finns några undantag. Det samma ska gälla föräldrar på läktare. 

Föreningarna måste veta in i ryggmärgen att de både har stöd från förbund och en skyldighet att utan personliga hänsyn annat än till barnen slänga ut de här människorna som skadar idrotten mer än kanske varje annan grupp utöver de som dopar sig, dopar klubbens ekonomi eller bränner bengaler.

Jag inväntar besked från klubbarna. Gais har på sin hemsida tydligt påvisat att de följer den värdegrund som idrotten har och avser agera. Det föreligger i nuläget ingen anledning att kritisera föreningen eller ledningen. Det här kunde ha hänt nästan var som helst och i synnerhet i de föreningar som har en omfattande ungdomsverksamhet på rent statistiska grunder.

Även om det händer väldigt sällan så skall det hända än mer sällan.

Men kostnaderna ökar också

Allsvenskan närmar sig avspark - med allt vad det innebär av förväntningar och farhågor... Foto: TT

 

Klubbarna konkurrerar bara på planen men i övrigt kan de egentligen bara tjäna på samverkan för att utveckla sina affärer. Så var det inte för fem år sedan. Allsvenskan utvecklas, slår Dan Persson fast.

Mangrann samling

Upptaktsmöte för Allsvenskan med sedvanlig optimistisk gruppering av alla sportreportrar, alla klubbar, SEF och Svensk Fotbollförbundet. Mangrann uppställning, i klartext. 

Jag kommer självfallet inte att göra någon sportslig bedömning av hur det går. Jag går på omsättning när jag sätter ihop min tabell för jag begriper inte det sportsliga.

Det är tydligt att Svensk Elitfotboll i dag är mycket mer sammanhållning, harmoni och förståelse för att man bara konkurrerar på planen och i övrigt kan man tjäna på samverkan för att utveckla sina affärer. Så var det inte för fem år sedan. Det gläder mig att man förbättrar potentialen och jag antar att den resan inte varit helt problemfri.

Då förstår också bengalfansen

Om vi börjar med det negativa inför en ny säsong så är jag bekymrad över hur de ekonomiska resultaten kommer se ut i år. 2016 innebär fullt ut höjda arbetsgivaravgifter för alla anställda under 26 (spelare, de som jobbar extra i kiosker, barer, restauranger, de anställda på kanslier med flera). Den här kostnadsökningen är svår att möta. 

Mindre trupper (minus -2 till -4 färre spelare) eller höjda biljettintäkter är enda lösningen. En oklar avtalssituation där man inte förstår spelarfackets agerande ligger som lök på laxen.

Det är mindre troligt att vi löser problemen med bengaler 2016 även om det går åt rätt håll. Primära skälet är en dysfunktionell poliskår som lämnat sitt uppdrag att beivra brott och lagföra brottslingar. Lägg på att nedlagda utredningar om polisiärt övervåld inte direkt förbättrar supportrarnas förtroende för polisen och inte mitt heller för den delen. 

Däremot tror jag problemet minskar för att de supportrar som bränner bengaler som maktdemonstration mot samhälle/polis/förbund/liga och klubb till slut inser att de inte har resten av publiken med sig. 

Bekymrad av två skäl

Vidare så är jag lite bekymrad över klubbarnas organisationer av två skäl. 

  • Dels så är det för hög omsättning på klubbchefer och ordföranden för att nå kontinuitet i de långsiktigt strategiska arbetet med att höja intäkter. Någon lösning för det problemet har jag inte. 
  • Dels så saknar jag hos många klubbar kompetens på områden som CRM, Revenue Managers och Guest relation managers på konsumentområdet, dvs kunskapen som handlar om att utnyttja gemensamma system för att öka intäkterna. Klubbarna blir löpande bättre på detta men det finns mycket kvar att göra.  

Här bör man söka människor som i första hand har en akademisk relevant examen och bevisad framgång från andra delar av upplevelseindustrin. Huruvida de tycker om fotboll eller håller på laget är för mig ointressant men får inom idrotten ofta stor betydelse.

Det här kostar pengar initialt men ger mycket tillbaka på två års sikt. Problemet med ökade sociala avgifter gör det svårt att få plats för detta i budget om inte spelarlönerna minskar som andel.

Nytt publikrekord? Nja...

På uppsidan finns fortsatt ökande upplevelsekonsumtion i vårt samhälle, hög tillväxt i Sverige och en ökande förståelse för att man kan lägga pengar på fotboll tre-fyra gånger per år och få en bra upplevelse. Potentialen för intäktsökning från sällanbesökaren är mycket hög, även om bengalfrågan är en stor broms.

Att slå fjolårets publikrekord är möjligt men inte enkelt. 

Jag är dessutom tveksam till om det är ett relevant mål, att höja den totala intäkten från biljettförsäljning är det viktiga målet. Det får dock inte ske genom att höja priserna för klackarna, men ökad segmentering, paketerade erbjudanden med flera åtgärder som ger ökad intäkt är viktigare än åtgärder som ger mer publik. 

Frestelsen att slå publikrekord har historiskt vunnit men nu tror jag klubbarna är inne på att intäkter kommer före. De vet att tabellplacering har en mycket hög korrelation med omsättning. De som är duktigast på ökade intäkter blir vinnare.

Men, det märks att Allsvenskan är full av tillförsikt. De planerar framåt, de är offensiva och de kan på goda grunder tro att det går att utveckla affären. Sedan är sportsliga vinster övergripande men pengar är aldrig fel för att nå det målet.

Sockerskatt, det är lysande!

Konsumtion av för mycket socker är förödande och britternas beslut är lysande, skriver Dan Persson. Foto: TT

 

Storbritannien ska införa en sockerskatt. Intäkterna från ökad skatt på hälsovidriga produkter som läsk, godis, färdigmat om ca 5 miljarder per år skall gå till skolidrott.

Lysande!

Det här är lysande av britterna. Det bör omgående bli svensk idrotts nästa stora projekt. Dags att sluta navelskåderiet, gnället på bristande resurser, försvaret av den obsoleta modellen och istället satsa stort på en framtidsfråga där idrotten blir en stor vinnare och samhällsekonomin en ännu större vinnare.

Först och främst är socker farligare än knark, tobak och alkohol. Kan låta motsägelsefullt men så är det bevisligen när vi översätter det i pengar. Vi har ca 7 procent som blir alkoholister, en knapp procent som blir narkomaner och mindre än 20 procent som röker, där de flesta är kloka nog att sluta i tid (snus är beroendeframkallande men ofarligt). Vi har system med skatter och begränsningar så siffrorna ökar inte. 

Konsumtion av för mycket socker är grunden för alla de vällevnadssjukdomar som drabbar en så stor del av befolkningen att vi på 30 års sikt hamnar i ett läge där kostnader för äldrevård, sjukvård och sjukpenning förstör välfärdssamhället. Vi kan inte ha kommunal och landstingsskatt på 50-60 kronor då slutar allt att fungera. 

Socker är alltså det enda reella hotet mot det samhälle vi vill ha kvar. Ett större hot än Putin, flyktingkriser och Syrienkriget. 

Oändliga vinster

Det statsfinansiella läget är i övrigt på den nivån att nya pengar till idrotten bara uppstår om idrotten själv kan hitta dem. Här finns det massa pengar, en skatt som till skillnad från de flesta skatter är bra för samhället och enorma vinster att göra för samhället.

10 kronor per liter läsk i skatt och motsvarande för all mat där industrin tillför socker skulle dels få fler att välja bort den giftiga maten/drycken och dels generera intäkter till idrotten som används för att få bort de negativa konsekvenserna av sockret, dvs träning.

Kan det dessutom få Livsmedelsbolagen att inse att de måste sluta förstöra våra kroppar så är det en jättevinst.

Vill Björn Eriksson och Stefan Bergh på RF hitta en samlande fråga idrotten kan driva är den här perfekt. Ni kan börja i morgon.

Ingen kan vara emot

Först och främst saknar den inbyggda konflikter i idrottsrörelsen. Inget förbund kan vara emot. Sedan är frågan dessutom perfekt för att tydliggöra ett ökat fokus på bredd och livslångt idrottande. 

2-3 miljarder i intäkter som används till idrottande bör allt annat lika ge en besparing för samhället på 10 till 20 gånger insatsen.

Det som krävs utöver det retoriska är självfallet omfattande utredning av hur skatten skall formuleras och hur pengarna skall användas för att skapa största möjliga samhällsnytta.

Politiskt är frågan kanon. Gentemot socialdemokraterna blir argumentationen att man når de i utanförskap, de lågavlönade och de med lägre utbildning och mot borgeriet blir argumentet att man undviker stora framtida skattehöjningar. Gentemot de som förr hette Folkpartiet går det att framställa förslaget som ett förbud och då är de med på tåget direkt. Extremistpartierna SD, V och MP lär vara emot eftersom de konsekvent väljer en politik som skadar Sverige men det kan vi bortse ifrån.

Punktskatter är administrativt enkla att hantera så det problemet föreligger inte.

Betona livslångt idrottande åt alla

Den stora frågan är då hur vi skapar ett livslångt idrottande. Här är min tes att RF måste ta ett mycket stort beslut. Dagens lydelse som ”livslångt idrottande åt alla i en ideell förening” (fritt ur minnet) måste ändras till ”livslångt idrottande åt alla”. 

Praktiskt är det enkelt. Golfförbundet gjorde i smyg, motstridigt alla grunder för RF det här redan på 80-talet. Här kan bolag vara associerade till förbundet och det är en huvudsaklig anledning till golfens framgångar, varför golfen levererar mest samhällsnytta och utan en krona i samhällsstöd har kunnat få anläggningar för tiotals miljarder.

Det vi också vet är att friskvårdsavdraget är en ineffektiv modell för att skapa träning. Det är för lite svett per krona i utfall. Här måste RF och de övriga förbunden ta fram ett konkret förslag på en ny modell. Alternativet är att avdraget försvinner och Magdalena Andersson stjäl pengarna.

Största folkhälsoprojektet!

I min dröm om ett samhälle med mindre mänskligt lidande som sjukdomar utgör så tar RF frågan om sockerskatt och SOK gör ansökan om ett OS 2026 till det största folkhälsoprojekt landet har skådat. 

Nu har Storbritannien tagit ett beslut som skapar momentum. Det skall vi utnyttja till fullo. Nu får RF, SOK och de stora förbunden köra igång och köra fort.

Det här är en fråga som idrotten skall äga och en fråga där vi inte kan förlora. Motståndarsidan består enbart av lobbyister inom livsmedelsföretagen och de kan vi hantera.

Det är Nikevarning på mina slutsatser. Just do it.

Ni får inte missa den här möjligheten.

Lönerna sänker kapitalet

Boll, men inga spelare. Ett strejkhot seglar upp för den allsvenska fotbollen. Foto: TT

 

En dag kanske spelarna förstår att skälet till att pensionen blir för låg är att agenterna tar för stor del av intäkten. I klartext, en eventuell spelarstrejk är ett bevis på en icke fungerande modell.

Under de senaste åren har Allsvenskan ökat sin omsättning med nästan 100 procent. Av den ökade omsättningen har nästan 100 omsättning (i en del fall mer) gått till spelarna.

Gynnar arbetarna för mycket

När jag håller föredrag så brukar jag lite skämtsamt säga ”Elitfotbollen är inte kommersiell, den är Marxistisk. Arbetarna erhåller hela mervärdet.”

Spelarlönerna ligger sedan länge på en ohållbar nivå, dvs klubbarna går back på sin kärnaffär. Borträknat MFF och någon klubb till så har klubbarna ett för lågt eget kapital relativt omsättning. 

Min åsikt är att en elitklubb skall ha ett eget kapital på 15 procent av omsättning för att vi inte skall riskera ekonomisk doping, dvs fusk där anställda (spelarna m.fl.) samhälle, leverantörer och kunderna kan drabbas.

Löner sänker kapitalet

Klubbarnas för låga egna kapital är en direkt följd av att man betalar för mycket till spelarna. Det är självfallet inte spelarnas fel, de och deras agenter skall självfallet alltid försöka få ut så mycket som möjligt. 

Båda parter torde ha ett intresse av en ekonomisk situation där klubbarna långsiktigt har råd att betala spelarna. Inga klubbar som har råd betala löner drabbar alltid spelarna.

Rent juridiskt är spelarna att se som anställda av klubbarna men vi saknar flera områden som gör spelaren jämställd med en snabbköpskassörska. Det innebär att den normala arbetsmarknadens stridsvillkor inte är relevanta. I praktiken är spelarna mer att jämställa med artister eller specialistkonsulter än med anställda.

Snabbköpskassörskan har ingen agent som hjälper henne till att börja med. Jämför vi en spelaragent med Handels fackliga ombudsmän så spelar de senare i korpen och agenten i Premier League.

Kodumt - på ren svenska

Steg ett när spelaren skriver på sitt avtal är att han med hjälp av sin agent maximerat sin intäkt. Här föreligger inga likheter med snabbköpskassörskan. Ersättningen är mångdubbelt hennes ersättning. Hon skapar intäkter åt sin arbetsgivare ca 1650 timmar per år medan han skapar intäkter knappa 30 timmar per år.

Sen kommer nu Magnus Erlingmark som är ansvarig i spelarfacket som inte på något sätt skall ses som en riktig fackförening och får Unionen begära än mer på försäkringsområdet.

Det är kodumt på ren svenska. Det Magnus Erlingmark borde förstå är att mer pengar till spelarna är en naturlig följd av att ligan ökar sin omsättning. Om spelarna tar större andel så kommer inte ligan ha råd att öka omsättningen och då får spelarna mindre.

Klubbarna måste bli rikare

Eftersom det är osannolikt att Erlingmakr och agenterna kommer att välja något annat än det som ger kortsiktigt mest åt dem själva så fungerar man inte som motpart.

Det SEF bör göra som det elakaste och mest nödvändiga är det enkla. Inför ökade krav på Eget kapital i klubbarna med 15 procent av omsättning som mål om tio år. Ställ samtidigt krav på hur organisationen för att öka intäkterna skall se ut i klubbarna och andel pengar som måste avsättas till denna. 

Konsekvensen är att spelarlönernas andel av omsättning måste ner under ett antal år, men den ökade omsättningen gör att de ändå kan höjas. 

Egentligen skall vi jubla åt de korttänktas agerande. Spelarfacket med Erlingmark ger SEF och klubbarna alla skäl att driva igenom de krav som gör att vi får rikare klubbar.

Inte bara lönen som räknas

Spelarlöner som ger förluster i kärnaffären är ohållbart. Spelarfackets krav är motstridiga spelarnas intressen.

Modellen bör självfallet vara att SEF tar fram en bra försäkringslösning, bra kapitalförvaltning med flera finansiella tjänster åt spelarna och spelaren gör en växling utifrån sitt avtals bruttobelopp. En vacker dag kanske till och med spelarna förstår att skälet till att pensionen blir för låg är att agenterna tar för stor del av intäkten.

Det är nämligen så trist att spelarnas andel av omsättningen är konstant. Agenterna har inte gett dem en krona till men tagit en stor del av deras intäkter.

En spelaragent bör därför bedömas på samma sätt som Nordeas anställda som säljer s.k. aktiva fonder till kunderna. Dvs någon som tar dina pengar.

Det är trist om det s.k. spelarfacket inte förstår hur ekonomin inom fotbollen fungerar.

Golfen kan dubbla omsättningen

Golf är ett sätt att umgås och få motion på kuppen, hävdar entusiasterna febrilt.

 

Golf är en idrott med ett tusental elitidrottare och ett par tusen blivande elitspelare i Sverige. Den delen av golfen tänkte jag inte beröra här. Ståpälsen när Henrik Stenson smeker upp en spoon till en halv meter från pinnen från 250 meter går trots allt bara förklara för andra golfare.

Den relevanta frågan är om golfen kan dubblera omsättningen. Jag tror nämligen det.

Golfen i Sverige är också en del av en upplevelseindustri som omsätter drygt ett antal miljarder och berör 700-900 000 utövare. Exakt siffra för omsättning saknas men jag räknar med åtta-tio utifrån egna överslag. Jag har då räknat med butiker som säljer golfkläder, golfutrustning, golfrestauranger, hotell på golfbanor, instruktörer, golfklubbar/anläggningar och nationella golfresor.

Hit hör då individer som liksom jag inte kan spela golf, dvs vi har handicap för vi inte kan leverera ett resultat i enlighet med spelets idé. Det gör ingenting. Vi skall nämligen inte leva på att spela golf. Vi skall leva för att spela golf och den skillnaden är dramatisk. 

Möjligheterna!

Antalet 700-900 000 är dels ca 500 000 registrerade golfare och sedan 200-400 000 som tidigare har spelat men som idag inte är medlemmar i en klubb som är med i Svenska Golfförbundet.

Vi har två grunder som gör att en dubblering av omsättning borde vara möjligt för en tioårsperiod. Först och främst en låg beläggning på under 40 procent i genomsnitt och sedan en över lång tid mycket hög nyrekrytering. På det kommer att målgruppen som i stor utsträckning går att definiera som medelålders medelklass både vill röra på sig mer, vill konsumera mer upplevelse och vill betala mer om de kan få mer.

Tillkommande är det enkla faktum att golf är en social företeelse och idag är det i runda slängar 70 procent män och 30 procent kvinnor. Med en omfattande satsning på ett 50/50-projekt bör andelen kvinnor kunna ökas med +100 000 (200 000 om målet nås), vilket i praktiken då är helt nya intäkter till golfen. De som slutat spela golf för att den erbjudna tjänsten inte varit bra nog kan också i stor utsträckning rekryteras tillbaka.

50 000 nybörjare varje år

Golfförbundet satsar nu också ordentligt med ett antal kunniga specialister som skall fungera som stöd för klubbarna och säkerställa att utveckling går fortare. Jag är otroligt glad att golfen satsar stort på att utveckla klubbarnas omsättning, kundomhändertagande och affärsmodeller.

Det finns utmaningar. Bilden av golf i media är skev och kundomhändertagande har inte varit golfens bästa gren. Trots mycket hög attraktionskraft med 50 000 nybörjare varje år så har man tappat lika mycket. En del av tappet är självfallet av naturliga orsaker men 10-20 000 går inte förklara på annat sätt än att man missat att ta hand om kunden.

På en tioårsperiod är det upp emot 200 000 individer som hade konsumerat för 5-20 000 kr var per år. Det är en potential på 4 miljarder per år för våra golfanläggningar.

Detta i ett läge där många klubbar klagar över att det är svårt att få ihop ekonomin. 

Bortskämde konsumenter

Sen är det inte enkelt att tillfredsställa dagens bortskämda konsumenter. De vill bli behandlade som individer i en miljö som utifrån föreningens DNA bygger på kollektiv. Att kombinera de som föredrar att spela på fem timmar med de som föredrar tre timmar på samma golfbana samtidigt är självfallet omöjligt. 

Dock så har jag svårt att se att det inte går att minska antalet som slutar med golf varje år med minst 10 000 på den här sidan 2020. 

Steg ett bör självfallet bli att varje klubb budgeterar och skapar ett konto för att behålla kunder. Om de man får att stanna blir kvar i genomsnitt 20 år är intäkten de genererar mycket hög så det borde inte vara något problem att finna pengar till den här aktiviteten.

Med 16 procent av golfarna som slutar eller väljer ett billigare alternativ varje år och bara 2 procent som väljer ett dyrare alternativ så är vinsterna med nöjdare kunder stora. 

Känslan, känslan!

Ett problem är självfallet att det inte är roligt spela golf om man spelar för dåligt. Det finns oceaner med undersökningar som påvisar att det som driver oss golfare är känslan i kroppen efter perfekt bollträff. 

Något som jag upplever händer färre än tre gånger per runda beroende på att jag är för dålig. Nu räcker en gång för att jag skall återkomma till banan så fort jag kan men för att få alla att stanna är det precis som i all annan upplevelseindustri. Det som gör att vi kastar oss på datorn för att boka biljetter varje gång Bruce Springsteen kommer till Sverige är känslan han skapade förra gången.

Positiva känslor kommer också av massor med andra små detaljer vid ett besök. Allt måste fungera och harmonisera för att nå hela vägen.

Arrangören äger ansvarar för att kunderna får den känslan i kroppen. 

Dags för varje klubbchef att gå hem och tänka tanken. ”Jag skall leverera känsla till varje besökare på vår golfklubb på samma sätt som Bruce Springsteen ger sina besökare.”

Finns inget ”Vår klubb”!

Nu måste krafttag ske för att ge medlemmar möjlighet E-rösta vid årsmöten, menar Dan Persson. Foto: TT

 

”Det är vår klubb!”. Det är enligt media vad en upprörd medlem i IFK Göteborg utropade när beslut gick honom emot och han lämnade årsmötet. Det är en rätt vanlig inställning inom idrotten. Den är totalt felaktig. Det är dessutom en inställning som skadar idrotten.

Så här var tanken att det skulle fungera för 130 år sedan.

En förening ägs inte av någon. Den förvaltas av sina medlemmar som gått med för att man osjälviskt och genom eget arbete vill lämna över en bättre förening att förvalta för nästa generation.

Medlemmarna är föreningen

Medlemmarna äger inte föreningen. Medlemmarna är föreningen. 

Det samma gäller politiska partier ned till den lilla vägföreningen på landet där man delar på kostnaden för några timmars vägskrapa varje sommar och snöröjning på vintern.

Min klubb, mitt lag, mitt parti är totalt felaktiga begrepp rent språkligt. Den klubb jag är medlem i, det lag jag håller på, det parti jag röstar på (man kan vara aktiv också men det är numera så få så det kan vi bortse ifrån) är det vi bör sträva efter att återskapa.

I många fall har föreningen inte ens ett lag. Man äger ett bolag som har ett antal anställda som spelar för bolaget. Bolaget styrs då av aktiebolagslagen med syftet att berika ägaren genom maximal vinst i utdelning (och till beskattning). Då ägaren föreningen har en nästan 100 procentig idé om att pengar bara är medel medan målet är medaljer så går de här företagen rätt ofta dåligt för att man köpt spelare med pengar man inte äger. 

Och ändå är det "min"

Dåliga resultat har nu hänt i IFK Göteborg och det kommer förmodligen hända igen. Det enda vi inte vet är om det tar 3, 7, 10 eller 30 år. 

Då får man byta ut styrelse, om det begåtts oegentligheter och inte ge dem ansvarsfrihet.  Sen får man börja om igen.

Att det blivit ”vår klubb” är dock naturligt. Possessiva pronomen är ett problem. Jag har en värdegrund som är baserad på att man aldrig kan äga en annan människa och säger ändå ”min dotter” och ”min fru”.  Därifrån till ”min klubb” är det inte långt.

Det viktiga är att jag hela tiden kommer ihåg att jag inte äger vare sig fru, dotter eller klubb.

Imponerande många närvarade

Det kom 600 medlemmar på IFK Göteborgs årsmöte igår. Det är en mycket hög siffra närmare 15 procent av medlemsantalet. Jämför med Gefle där 1 procent av medlemmarna var på förra årets möte. Här är tendensen tydlig. Det krävs väldigt mycket missnöje för att öka antalet deltagare på ett årsmöte. Är allt ok så brukar få infinna sig. Ändå en imponerande siffra som få kan slå.

Konsekvensen av få deltagare på årsmöten är självfallet att en dag är det inte ”min förening” längre för en liten grupp med andra syften och som har knatat på årsmötet medan jag har stannat hemma och plötsligt har föreningen fått en ny styrelse med andra mål och syften. Risken för kapade föreningar är stor.

Den här diskussionen pågår just nu inom en alltmer polariserad svenska kyrkan där en politisk konflikt mellan socialistkristna och högerkristna kommer vara huvudorsak till varför människor lämnar. 

En inneboende konflikt

Inom idrotten kommer motsvarande konflikt uppstå mellan bredd och elit. Borde inte behöva bli så men med begränsade resurser så är det en trolig utveckling. 

Partierna har störst möjlighet att klara sig, primärt för att de redan är så få aktiva att de flesta inser att de inte har råd att bråka. Men vänstersossar som Göran Greider och högersossar som Niklas Nordström står längre ifrån varandra än vad jag och Henrik Stenson gör när det gäller förmåga att slå på en golfboll. Centern har motsvarande konflikt mellan liberaler och landsbygd.

Bara de som hette folkpartiet är helt sams om att allt roligt bör förbjudas.  Partierna riskerar att bli sekter, det gör inte idrotten.

Det jag vill se för att inte utvecklingen skall accentuera i fel riktning inom idrotten är ett system för e-röstning.

E-röstning enda utvägen

Jag tror det är omöjligt att återskapa en situation där +30 procent fysiskt går på årsmöten. Jag ser det som viktigt att bevara den demokratiska idén och då kan inte formen för deltagande vara det avgörande utan bara deltagandet i sig. Större andel som deltar i val leder till bättre beslut.

Hur vi skall lösa det växande problemet med att för få vill sitta i en styrelse vet jag inte. Svenska Golfförbundet gör mycket bra med sitt projekt för att få fler aktiva kvinnor. Dock krävs det att strukturen moderniseras. Dagens kvinnor är för smarta för att sätta sig i en obsolet struktur. 

Men, istället för att vara upprörda över känslor på IFK Göteborgs årsmöte skall vi vara glada över det stora engagemanget.

Kulturen behärskar förhandlingar...

"Men, notera, allra viktigaste är biblioteken som ger både barn och vuxna kanske det viktigaste"., skriver Dan Persson. Foto. TT

 

Jag har på sociala media under någon månad haft små inlägg om kultur versus idrott med en f.d. kulturredaktör på en liberal tidning. Med samsyn på väldigt mycket om samhälle och politik så har vi försiktigt uttryckt inte samsyn på vad som är en kärnaffär för samhället när det gäller idrott och kultur. 

Vi är dock eniga om att 180 miljoner för att bygga hoppbackar i Falun som används i en vecka är korkat. Vi är väldigt oeniga om idén med att subventionera småstäders symfoniorkestrar med ett par tusen kronor per biljettköpare.

Först och främst är både kultur och idrott för mig omistliga delar av ett demokratiskt humanistiskt samhälle. Den stora frågan är varför levererad samhällsnytta betalas så mycket bättre för kulturen än för idrotten? 

Salong mot barack

Min enkla tes är att våra gemensamma resurser skall skapa största möjliga samhällsnytta. Med begränsade resurser skall politiker objektivt och på faktagrund välja var skattepengarna gör mest nytta.

Problemet är att kulturen kan skapa opinion som gör att man bortser från fakta. 

Kulturen kör genom sin medieposition med kulturredaktörer och en kulturelit som är integrerad med makten cirklar runt idrotten när det gäller opinionsbildning och samhällsstöd. 

Även om idrotten och sporten har tre-fyra gånger så mycket medieutrymme i tidningar, radio och tv så är det utrymme där någon berättar om hur det går i en match eller en tävling medan kultursidor är tunga opinionsbildare i samhällsdebatten. 

Tiotusentals kulturarbetare som helt saknar andra intäktsmöjligheter än bidrag från stat och kommun som aktiva opinionsbildare spöar lätt en halv miljon ungdomsledare som lägger sitt fokus på att hand om barnen på fotbollsplanen eller annan plan vid sidan av sitt jobb.

När kulturpersonligheterna springer på vinmingel med politiker sitter idrottsledarna i en utkyld barack och försöker få ihop ekonomin utan att höja avgifterna så att utanförskapets barn skall tvingas lämna av kostnadsskäl.

Skillnad på skatteintäkter

Kulturen har ca fem gånger så stora totala bidrag (knappa 30 miljarder mot dryga sex). Per besökare/träningstimme får kulturen ca 20 gånger så mycket som kultur. 

Till råga på eländet så genererar idrotten också väldigt stora skatteintäkter till samhället, någonstans mellan 30 och 40 miljarder medan kulturen når bråkdelen av detta med undantag av den av kultureliten föraktade populärkulturen, dvs kultur som någon tycker om.

Leif GW Perssons böcker säljer hundratusentals fler böcker än Tomas Tranströmer. Max Martin, nyligen prisad på flera områden har en försäljningsintäkt per vecka som Dalasymfoniettan inte når på ett sekel. Uggla, Gessle, ABBA är några exempel som föraktas av kulturen för att de är ”kommersiella”.

När man hör påstått liberala ledarskribenter använda ord som ”populär” och ”kommersiell” som invektiv så funderar jag på vilken del av Adam Smiths Nationernas välstånd som hen förstod. 

Inte i proportion 

Kulturelitens avarter, dvs dess huliganer bestående av s.k. batiktanter och den yngre modellen som är socialistiska veganfeminister, är rabiata motståndare mot kultur som många tycker om. Deras överstepräst på Aftonbladets kultursida säger sig dessutom vara stalinist.  

Stalin går på något konstigt sätt från folkmördare till idol så fort han inlemmas i en kulturell diskurs. Wagner med vansinnigt långa och tråkiga operor är mest är känd för att hans operor inte kan ses som något annat än grundvärderingar för en nazistisk ideologi. Här blir han det finaste som finns och motiverar subventioner på tusenlappen per besökare på en s.k. nationalscen. 

Skälet till att kulturutskottet häromdagen hade konferens om film var att den film som ingen vill se bara kan produceras med statsbidrag medan de som producerar filmer som människor vill se kan göra det på kommersiella grunder i det vi kallar filmindustrin som dessutom genererar skatteintäkter. 

Mängden människor som med statliga och kommunala bidrag vill förverkliga sina kulturella drömmar är större än de som vill dela deras drömmar.

Fler skriver än läser poesi

Det är fakta att samhällets resurser är begränsade. De politiker vi väljer skall prioritera hur den gemensamma resursen används utifrån vad som är bäst för samhället.

För mig som stor bokköpare som gärna besöker Fotografiska museet och musikalscener i världens storstäder men som mera sällan försöker optimera min skatteåterbäring genom besök på nationalscenerna är breddkultur viktigt. 

Här är bibliotek som ger läsande hos barn och vuxna kanske det viktigaste. På andra sidan är poesi en konstform som motbevisar alla marknadslagar som finns. Det finns fler som skriver poesi än som läser poesi. Priset på poesiböcker skulle för att nå spridning vara negativt, dvs de som skriver poesi skall betala.

Någon som förvånas över hur meningar som ”Zlatan har genom sin bok fått fler att läsa sin första bok än någon annan”. Då uppstår frågan vad alla de som arbetar med ungdomars läsning egentligen gör på dagarna?

Ett evigt bussåkande

På samma eller högre nivå än biblioteken är hela den enorma barn och ungdomsidrotten. Med miljoner ideella ledartimmar och ett par miljoner barn och ungdomar som tränar varje vecka. Utöver glädjen i idrotten lär barnen sig komma i tid till träning, respektera en ledare, göra sitt bästa och fungera i ett lag, dvs idrotten gör barnen anställningsbara. 

Barnens förmåga att klara skolan med godkända betyg ökar också. Här gör idrotten med mindre samhällsstöd mer än biblioteken. 

Det som stör är de stora kostnader som läggs på s.k. finkultur. Jämför vi med idrotten så är exempelvis 500 golfbanor helt finansierade av den halva miljonen golfare medan subventionen av operabyggnader och andra nationalscener kostar mellan 500 och 2 000 kronor per besök för skattebetalarna. Golfen som en av 70 idrotter har en halv miljon utövare medan färre än 200 000 unika individer går på opera varje år.

I Stockholm kan de frekventa besökarna från hemmet på Östermalm promenera ner över Strandvägen, gå förbi Wallenbergmonumentet och fem minuter senare vara framme på operan utan att smokingskjortan är svettig. 

Samtidigt sitter förortens fotbollstjejer 20-30 timmar på buss per vecka för att hantera sin träning.

Inte lika duktig förhandlare

Ute i landet är det likadant. Varje centralort i en kommun skall satsa på finkultur oavsett om de har råd med näringsrik mat till de äldre eller ej.

Det konstigaste är att sådana beslut aldrig grundas på fakta om vad varje besök kostar eller hur många medborgare i kommunen som besöker anläggningen. För den här typen av beslut är fakta lika oväsentligt som när man bygger hoppbackar trots att det inte finns några hoppare.

Idrotten som berör 80 procent ungdomar i åldern 5-12, och om det finns ett elitlag i kommunen +60 procent, av befolkningen får smulor jämfört med ett Dansens hus, lokal symfoniorkester, den lokala teatern/konsert/kulturhuset.

Jag är inte arg på kultureliten, jag är imponerad och beundrande. Karl-Erik Nilsson, ordförande i fotbollen som är största sport framstår som en amatör jämfört med Lars Norén. Så mycket bättre är de på att få med sig de politiska beslutsfattarna.

Idrotten har ett antal avarter med finansiell doping inom lagidrotter att hantera men här är straffen kännbara för de som fuskar. Kulturen kan löpande begära mera pengar med motiveringar som helt saknar krav på leverans och ofta handlar om att de redan anställda skall vara garanterade fortsatt försörjning oavsett efterfrågan på deras tjänster.

Jag är i slutändan mest arg på mig själv. Jag saknar förmåga att förstå varför idrotten kan leverera så mycket mer och få så mycket mindre.

Där finns också en människa

Abeba Aregawi, hon är också en människa... Något som liknar en lynchstämning kan aldrig försvaras. Foto: Maja Suslin, TT

 

Det finns en människa som just nu förmodligen mår väldigt dåligt. Har man stöttat henne innan, skall man lyssna länge innan man kastar henne för vargarna på temat att det inte gör något för hon är tjej, har mörk hy och inte kan ses som svensk.

Vi har åter en dopad svensk idrottare. När jag har studerat kommentatorsfält och läst journalisters och krönikörers texter så får jag en magkänsla som gör att jag inte mår bra.

Det går inte komma ifrån att allt jag läser skapar känslan att reaktionerna är hårdare för att hon inte är sedd som en s.k. ”riktig svensk”, inte pratar någon svenska, inte är blond och blåögd och som lök på laxen dessutom är kvinna.

Rena lynchstämningen

Avstängning på grund av doping skall följa idrottens gängse regelverk. Sådan får inte påverkas av det som på vissa sidor på nätet kan ses som lynchstämning.

Jag har i nuläget ingen aning om var Abeba Aregawi har fått i sig det medel som dessutom inte var dopingklassat innan 1 januari. Min syn på principer för rättssystemet är att uppsåtet spelar en avgörande betydelse. Den principen delar man i hela västvärlden. 

Det är en avgörande skillnad på mord och dråp i straffsats även om det i båda fallen finns något så tragiskt som en dödad människa. 

Men som sagt var, idrotten har ett väl fungerande rättssystem som jag både har förtroende för och respekterar. Skuldfrågan och längden på förmodad avstängning är i sammanhanget rätt ointressant, vi får så småningom reda på utfall. Men hennes straff skall inte förlängas på grund av hudfärg.

Cynisk media

För någon vecka sedan skrev jag en krönika om hur glad jag var för att idrotten, den här gången i form av ishockeyförbundet, aktivt gick ut med stöd till GAPD (glöm aldrig Pela och Fadime!). 

Nästan dagligen får jag information om hur enskilda ledare, föreningar, distrikt, förbund gör fantastiska insatser för att hjälpa nyanlända att integreras i samhället. Det gör mig ledsen att de beteendemönster som gör att GAPD behövs nu blir synliga i Aregawi-affären.

Det gör mig än mer ledsen är när jag ser hur cyniskt media utnyttjar ilska och hat för att skapa många klick. Jag förstår bevekelsegrunderna till att moral och etik inte får stå i vägen för någon som lagt några år på en kvällstidning men de rimmar illa med alla fina ord som chefredaktörer slänger sig med i maktens salonger.

I idrottens värdegrund är hudfärg, religion, kön, ålder, etnicitet, nationalitet något fullständigt irrelevant.  Det måste vi dagligen försvara som idé och som förutsättning för vårt existensberättigande.

Nationalitet är något som inte går att komparera ungefär som gift. Är man lite gift så finns det moraliska problem. Här är man svensk medborgare eller så är man inte svensk medborgare och det är en stor punkt på den meningen. 

Inte moraliskt försvarbart

För mig som bott i andra länder i mer än halva mitt vuxna liv och som dessutom helt saknade planer att flytta tillbaka då gräset onekligen är grönare i december i södra Europa än i Sverige har svenskheten väldigt lite med var jag bor att göra. Nu blev jag väldigt förälskad och hamnade i Sverige, vilket inte var meningen, men kommentarer om att man är en förtappad varelse om man som svensk väljer att bo i ett annat land får mig att må dåligt. 

Jag har aldrig träffat Abeba Aregawi, min kunskap om friidrott är begränsad men någonstans upplever jag att hon är omgiven av dåliga rådgivare och att förening och förbund i första hand agerar för att oskyldigförklara sig själva på ett sätt som jag inte tycker är moraliskt försvarbart. 

Har man fattat omdömeslösa beslut tidigare skall man stå för dem, har man inte gjort det skall man stå för det och backa henne hela vägen.

Och Hammarby sen...

Hade jag varit ordförande i Hammarby friidrott hade jag ansett att jag hade två alternativ

A: Hon har lurat oss, hon är oärlig, hon förstår inte vår kultur, välj om mig för jag agerade för föreningens bästa.

Alternativt:

B: Vi fattade ett dåligt beslut. Vi är en del av en idrottsrörelse med värdegrund. Vi står för våra tidigare beslut, vi stöttar personen, inte hennes beteende och vi avgår självfallet om så krävs.

Vi har en spegelvägg i sovrummet så B är för mig alternativet, går inte att leva om man inte kan stå för den man är. 

Har hon avsiktligt tagit dopingpreparat så skall hon stängas av, har hon oavsiktligt ätit något som då inte var fel är läget annorlunda. Hon skall fortfarande inte få tävla om hon kan ha en fördel av preparaten men längden på avstämningen blir annorlunda.

Den som är utan skuld må kasta...

Min grundsyn att ingen bör äta någonting som inte är rena råvaror må förhoppningsvis vinna anhängare. Min syn är att ingen idrottare bör stoppa i sig någonting som inte är färskvara från växt, fisk eller djur. Det gör inte jag för att höja sannolikheten att må bra länge.

Men, de som har åsikter om hur mycket svensk hon ser ut, hur mycket svenska skatter hon betalar eller hur mycket svensk hon vill vara kan i min enkla värld fara åt helvete. De har en människosyn som jag inte accepterar.

Det finns en människa som just nu förmodligen mår väldigt dåligt. Har man stöttat henne innan, skall man lyssna länge innan man kastar henne för vargarna på temat att det inte gör något för hon är tjej, har mörk hy och inte kan ses som svensk.

Jag är tillgänglig för hela Hammarbys friidrotts ledning och styrelse när helst ni så önskar. Ni får alla möjligheter förklara hur ni tänkte när ni valde A före B. Ni får gärna i skrift berätta hur den värdegrunden skall få tänkande föräldrar att låta sina barn träna hos er. Ni får självfallet allt utrymme på IA för detta.

Tänk om det underbara händer. Tänk om Sanna Kallur är hel och tar ett brons i OS. Skall vi då fundera på vilken religion hon har, om hon som kulla är riktig svensk (de föredrar enligt vissa källor jordglobar med bara Dalarna på), tänk om hon är född i USA?

Den som är utan skuld må kasta första stenen.

Ni minns rekonstruktionen och ni kommer säkert ihåg hur Perra Johnsson och Leksand slog ut Modo och nådde SHL igen. Inte annat än ett mirakel och något liknande har också skett i ekonomiskt avseende.

Ett nytt Globen 2019 förutsätter att Hovet rivs. Då kan området säljas för bostadsbyggande och Stockholms Stad får loss kapital att rusta Globen.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Det hjälper inte, trots att sponsorsatsningarna ökar i Sverige så är det chefen och vederbörandes intresse som ändå styr. Rider dottern, ja, då gynnas hästsport...

Det är fart på bingospelet i Sverige. Det ska idrottsanhängarna vara glada över. Resultat av verksamheten i Idrottens Spel generar inte mindre än 23,9 miljoner kronor till föreningarna.

En pusselbit till föll på plats. Sverige slog ut Bosnien Hercegovina och kvitterade ut biljetten till handbolls-VM. Staffan Olsson och Ola Lindgren lyckades i sitt näst sista uppdrag.

IFK Norrköpings ordförande Peter Hunt vill ha en ny klubbdirektör.  Håkan Wetell har varit en utmärkt vikarie sedan Magnus Munken Karlsson plötsligt försvann. Först nu framkommer skälen.