Finansborgarrådet Sten Nordin och idrottsborgarrådet Regina Kevius ger beskedet vid fredagens pressträff i Stockholm. Moderaterna i Stockholms stadshus säger nej till att Stockholm skall ansöka om vinter OS 2022. Foto: Pontus Lundahl, TT Nyheter

Frågan är vad som sker nu och vilka konsekvenser nej till OS får. Om vi nu har 20-30 miljarder över har vi uppenbarligen områden där de pengarna kan göra bättre nytta, skriver Dan Persson.

Jag är uppenbarligen en av få som ser detta som positivt för Idrotten i Sverige. Att det sedan är positivt för Stockholm och Sverige får ses som sidovinster.

M och KD i Stockholm sa nej till ansökan om vinter-OS 2022. Stockholms stad kommer inte att signera en ansökan den 14 mars och Sverige är borta som kandidat.

OS ser jag i alla fall i TV

Kvar bland ansökarländerna är nu två renodlade diktaturer, två mer eller mindre korrupta och/eller nationalistiska oljestater samt Krakow i Polen. Som IOK fungerar lär inte Krakow ha en sportmössa.

Ukraina är förhoppningsvis körda av politiska skäl. Almaty lär åka på kommunikationerna. Kvar är diktaturen Kina/Peking och oljelandet Norge/Oslo. I bästa fall får vi ett OS lika nära som Stockholm är för hälften av svenskarna och dessutom blir det någon annan som tar notan.

Huruvida jag inte tittar på OS i Stockholm eller i Oslo är för mig egalt. OS gör sig bäst på tv.

I Stockholm hade jag inte kunnat ta mig till någon tävling utan att lägga timmar på transporter. Slussens ombyggnad är förmodligen inte klar, förbifarten är förmodligen inte klar och T-banan är garanterad inte utbyggd och vi har 400 000 nya stockholmare.

Vad händer med OS och IOK?

Jag förstår om det finns besvikna personer, men om vi nu har 20-30 miljarder över har vi uppenbarligen områden där de pengarna kan göra bättre nytta.

Det kloka i stadens beslut, att ekonomin inte håller, är också det trista. OS kan i framtiden bara arrangeras av länder som kan avsätta tiotals miljarder av statens pengar, antingen för att de finns som i Norge eller för att man har en diktator som använder statskassan för egen fåfänga.

En stor fråga på längre sikt är vad som händer med OS och vad som händer med IOK?  Om moderna krav på mänskliga rättigheter och demokrati kan påverka IOK?

Det finns också orsak att undra om ett vinter-OS är kommersiellt möjligt om tio år. UEFA har valt en ny modell för fotbolls-EM där man flyttar på spelarna och använder befintliga arenor över hela Europa. Deras lösning blir förmodligen en role model för hur moderna framtida internationella event genomförs.

Ansträngt för SOK

Konsekvenser av nej til OS här på hemmaplan, då?

SOK är nere för räkning. För Stefan Lindeberg är drömmen nu över.

Den fortsatta kritiken mot Sotji lär inte göra SOK som representant för det mer eller mindre korrupta IOK populärare. Vi får aldrig glömma att SOK inte är en del av svensk demokratisk idrottsrörelse utan den nationella representanten för en mäktig schweizisk stiftelse som helt saknar koppling till folkrörelsedemokrati och mänskliga rättigheter och vars sammankoppling med korruption, lyxliv för delegaterna (ni skulle inte tro era ögon om ni såg vad som krävs för IOK:s höjdare i en OS-ansökan). Det får de som är ”likare än andra” i Orwells Djurfarmen att framstå som miljöpartister.

RF i delad roll

Det var patetiskt att ingen från SOK medverkade vid seminariet om samverkan mellan idrotten och facket som hölls på fredagen på GIH i Stockholm. Det man sa genom sin frånvaro var dock tydligt: ”Mänskliga rättigheter och Fackliga rättigheter struntar vi fullständigt i samt att LO som samarbetspartner inte är viktig för oss”.

Väldigt orättvist att representanter för svensk demokratisk idrottsrörelse med värdegrund som Karin Mattsson Weijber från RF och K-E Nilsson från fotbollsförbundet tvingades försvara ett frånvarande SOK.

RF har uttryckt sin besvikelse över att vi inte ansöker om OS 2022. Utan att veta tror jag att i RF:s ledning är man nog lite ambivalenta. Riskerna för övrig idrott med ett vinter-OS var inte enkel att hantera för RF.

Stockholmsidrotten kan få en chans

Med SOK ute ur bilden finns det anledning för RF och Stockholmsidrotten att agera. Stockholms stad, så här nio månader före ett val efter ett nej till OS, är villig att säga ja till rimliga, relevanta krav för att idrotten skall kunna leva upp till stadens motto ”En stad i världsklass”. På dem bara!

Aftonbladet visade igår att Stockholms idrott har sämre förutsättningar än idrotten i andra städer. Det var bra att man publikt talade om det vi redan visste.

RF har all anledning att utnyttja det vakuum som nu uppstår för att säkra fortsatt samhällsstöd på nationell nivå från nuvarande och nästa regering.  

En positiv bieffekt är att AIK, DIF och Hammarby inte behöver dö sotdöden för att OS under tre till fem år tar merparten av sponsorpengar och under ett år stora delar av biljettintäkterna. Det är mycket kvar att göra innan elitidrott i Stockholm har samma förutsättningar som klubbar ute i landet men det största enskilda hotet mot elitidrott i Stockholm är borta nu.

Glöm OS, gå vidare!

Även elithockeyn, fotbollen, bandyn, handbollen som nationella företeelser  bör dra en lättnadens suck.

Nu har vi förlorat ett år då OS-ansökan legat som en våt filt över framtiden och det är dags för idrottsrörelsen att sätta fart framåt. Det finns många stora frågor i samverkan mellan idrott och samhälle och nu måste Idrottsrörelsen se till att de hamnar högre upp på agendan.

För egen del kan jag säga, vad var det jag sa. Jag känner ingen glädje över att Sverige inte ansöker om OS men jag känner glädje att Stockholms idrottsföreningar och idrottsrörelse nu kan börja agera igen.

Åldrandet och snömängden är förklaringarna till att så många människor gillar att åka skidor. Det värsta är att ungdomarna inte hänger med i skidspåret. Foto: Lars Pehrson, TT Nyheter

Vi har en boom för längskidåkning i Sverige. Det är kul och det är bra. Längdskidåkning är både roligt och för oss lite äldre mindre farligt än löpning. När nu företrädare för skidförbundet säger (SR P1 morgon måndag) att detta beror på landslagets framgångar så är det dock inte sant.

Det finns heller ingenting som talar för att det ger oss fler eller bättre elitåkare i framtiden. Här är tecknen snarare negativa, dvs färre ungdomar som kommer att orka med en satsning även om fler 7-åringar börjar.

Enkla förklaringar

Det är en naturlig följd av två saker. Den första (det har skidförbundet rätt i) har att göra med ett antal snörika vintrar som onekligen förenklar för de som vill åka skidor och bor i den södra halvan av landet.

Den andra är en stabil trend, positiv för delar av idrotten, som handlar om en förändrad syn på åldrande. Sätt några 50-60-åringar vid ett middagsbord, vilket som helst och innan vinet är slut så kommer tre slutsatser att vara gemensamma för en överväldigande majoritet:

1. Vi fruktar tiden mellan fullt frisk och död, inte nödvändigtvis döden men en sjuk tid där man inte lever som en full människa antingen mentalt eller fysiskt.
2. Vi har en lång lista på saker som vi vill kunna göra när vi går i pension.
3. Både punkt ett och två förutsätter att vi håller oss i trim.

Träning som kompensation

Dagens medelklass är den andra generationen som behöver träna eftersom våra jobb inte varit tunga nog och tillgången på föda obegränsad. Lägg därtill välståndet som gett oss en livskvalitet som inte är bra för midjemåttet.

Generationen innan oss hann bli av med det tunga arbetet i slutet av sin yrkeskarriär men inte inse att de behövde ersätta den fysiska ansträngningen med träning.

Vi tränar, generationen bakom oss också. Förhoppningsvis leder det till att SKL:s analyser om 50 kronor i kommunalskatt om 25 år visar sig vara felaktiga om vi kan sänka tiden från fullt frisk till död från 30-talisternas åtta år till den vältränade åldringens tre år.

Det är därför det bara är unga som röker, de har ingen förmåga att tänka på något så abstrakt som hälsa på ålders höst. Det är därför Media (idag P1 Morgon) regelbundet kör artiklar på temat ”Äldre har sex”. Hur det nu kan vara en nyhet?

Medelålders håller igång

Det är den medelålders medelklassen som fyller Vasaloppet på tio minuter, fyller Vätternrundor, allsköns stadsvarv, springer New York Marathon och går på gymmet som skållade råttor. Det är andra medelålders vi möter på våra morgon, -helg och kvällspromenader och det är medelålders vi ser gå åtta-nio kilometer per golfrunda.

Dock, att idrottsliga framgångar i en sport leder till stora skaror av ungdomar som börjar med den sporten är inte längre en sanning. Vi medelålders är för kunniga (vi gick i skola för länge sen) för att ens tänka tanken att vi skall bli en ny Gunde Svan (våra idoler har också en tendens att ha någon vecka sedan karriären avslutades).

På 70-talet har vi Stenmark och Borg som fick ungdomar att i stora skaror börja med tennis och utförsåkning. Golfen ökade inte alls trots Annikas långa period som bästa kvinnliga golfare genom tiderna och friidrotten har fått relativt få nya ungdomar som följd av storhetstiden för tio år sedan. I övrigt har det inte hänt någonting trots stora idrottsliga framgångar.

Därför tävlar färre ungdomar

Tittar vi igenom RF statistiken för de senast tio åren är det en trist historia. Antalet ungdomar som är medlem i en idrottsförening ansluten till RF har minskat och fortsätter att minska. Stora framgångar kan i bästa fall minska tempot i nergången.

Skidförbundet kan dock vara glada, många blir medlemmar i en skidförening även vid 50 års ålder då det är den enklaste vägen att hantera logistiken runt exempelvis Vasaloppet. Skidförbundets intäkter ökar, det är dem väl unt. Men tanken att det skulle ha någonting med de senaste årens framgångar är fel. Betänk att om påståendet var sant så skulle en 4-5 miljoner norska ungdomar åka längdskidåkning och så många norska ungdomar finns det inte.

Att vi har väsentligt färre ungdomar i RF-anslutna föreningar ser ut att ha tre orsaker:

1. Konkurrensen från den digitala värden. Ljudet av barn som leker ute känns lika frånvarande som knattret från en telexmaskin. Det är trist men det är ett faktum. Här har mer viktigt en stor del av den sociala roll föreningen skapade försvunnit genom ex.vis mobiler och sociala media. För skidförbundet är det här ett jätteproblem då ungdomar i glesbygd i Norrland tidigare hade få alternativsysselsättningar (född och uppvuxen i byar i Norrlands inland som jag är).
2. Bristande attraktionskraft. Vad det är som gör att ungdomarna inte tycker föreningsformen, fasta träningstider, medlemskapet med mera är attraktivt vet jag inte. Jag noterar dock att mängden ungdomar som tränar utanför den ideella idrotten ökar, dvs tappet består inte enbart av konkurrensen från dataspel, sociala medier och allsköns elektroniska manicker.
3. Konkurrens från kommersiella aktörer som är mer snabbfotade och erbjuder individuella lösningar.

Inte längre tack vare ungdomarna

Men de samhällsförändringar som gör att stora framgångar i en sport inte leder till ökad rekrytering i någon omfattning är här för att stanna. Till råga på allt kan vi se från de globala sporterna att förebilden inte längre behöver vara svensk. Borträknat Zlatan ser jag bara ungar i fotbollströjor som det står typ Messi eller Ronaldo på

Skidförbundet skall vara jätteglada och lära sig tjäna pengar på att vi medelålders gärna åker skidor på längden.

Men det går inte längre motivera satsningar på elit med påståendet att framgångar skapar fler som rekryteras. Här har vi en tillkommande problematik för den icke lönsamma elitidrotten.

OS i Stockholm, ja, då är vädret också en riskfaktor. Så här såg det ut på fredagen i Hammarbybacken. Foto: Jonas Ekströmer, TT Nyheter

Stadsfullmäktige i Stockholm skall den 17 februari ta beslut om Stockholm vill ta på sig ansvaret att vara värdstad för vinter-OS 2022. Det är min förhoppning att de säger nej. Det är bäst för idrotten såväl som samhället i både Stockholm och Sverige.

Vi spelade golf på Ingarö på nyårsdagen, julhelgens fjärde golfrunda i en ort som planerar att söka vinter-OS 2022. Skulle Sverige vara så korkat att vi ansökte om OS och vann så kan vi vara säkra på att vintern 2022 blir den mildaste någonsin. Allt enligt den alltid närvarande Murphys lag. Är något av det klimathotsförespråkarna säger sant så kan hela upplägget spricka trots att det går att göra snö vid plus åtta idag.

Stockholm fungerar inte

Först och främst så kommer inte någon fungerande infrastruktur att finnas 2022. Slussen är som det ser ut i nuläget inte ombyggd då, Tunnelbanan är inte utbyggd och det är tveksamt om förbifarten är klar. Samtidigt har trafikinfarkten förvärrats av de dryga 200 000 nya invånare som Stockholm fått under de här åren.

Jöran Hägglunds utredning ljuger friskt i den här frågan. Ett vinter-OS där all tid tillbringas med transport från och till arenan är ingen hit.

För att travestera public service i P1, vill svenska folket ha OS närmare sig får de flytta teven.

Intäktsbudgeten, båda vad gäller sponsorer och biljettintäkter är optimistisk i överkant och skulle den uppnås så har man slagit ihjäl fotbollen, ishockeyn, bandyn, handbollen då det inte finns pengar över till deras verksamhet.  Förmodligen lyckas ett OS med kombinationen att både allvarligt skada övrig elitidrott och misslyckas med att nå intäktsmålen.

Sponsorerna inte tillräckligt många

Alla trender, som vi skrivit flera gånger om, pekar på en fortsatt fokusering på de stora idrotterna. Att det 2022 skall finnas sponsorer och publik till backhoppning, skeleton, rodel, short track är fullständigt naivt. Ett antal OS-idrotter är döende och alla medel som läggs på dessa skulle ge mångdubbelt mer tillbaka om de satsades på idrotter med attraktionskraft.

På elitsidan behövs som ett exempel en modern ishockeyarena. Den kan ishockeyn betala själv bara man får möjligheten. Djurgården och AIK skulle få lönsamhet i en modern arena som man drev i egen regi tack vare antalet matcher som hockeyn har.

Då skulle det dessutom skapas förutsättningar för framgångsrik elithockey i huvudstaden. Något som saknas idag.

Behöva arenor för oss vanliga

För både staden och länet är det anläggningar för ungdomar och för folkhälsa som är det vi behöver. Inga miljarder till konstgjorda slalombackar, hoppbackar, rodelbanor och annat som inte behövs.

Här är det så fiffigt att vi vuxna mer än gärna betalar kostnaden. Det vi behöver i form av gym, golfbanor, skidspår, skridskospår kan vi betala själva. Incitamentet i form av en friskare ålderdom räcker långt för oss.

Landstingets insats är att få fler att träna för att de skall sänka sina kostnader för sjukvård och äldrevård. Det statliga så framgångsrika friskvårdsavdraget borde få regionala efterföljare. Ett landsting som fokuserar på att vi skall vara friska istället för att fördela resurser när vi är sjuka vore ett gigantiskt steg framåt.

Som att kasta bort miljarder

För barn och ungdomar behövs mycket stora insatser på idrottsområdet för att förbättra skolresultaten, stoppa ökningen av barnfetma och säkerställa anställningsbara ungdomar. Här krävs idag både ett utökat generellt stöd såväl som riktade insatser till barn i familjer i utanförskap så att även de barnen har råd med idrott.

Ett OS skulle ta alla resurser från Stockholm på hela idrottsområdet i tiotalet år. Resurser som istället skulle kunna användas till att ge både barn och vuxna bättre förutsättning för ett kvalitativt liv.

För statskassan handlar det om att kasta bort 10-20 miljarder som vi inte har.

Så kära ledamöter i Stockholms stadshus. Rösta nej till OS, gärna med enighet över blockgränserna så att frågan kan begravas för alltid.

De stora arenasporterna, fotboll och ishockey, försöker behålla publiken och helst locka fler åskdåre, men vi tittar allt mera på de stora internationella lagen via TV. Foto: Anders Wiklund, TT Nyheter

Konsumtionen flyttas från saker till upplevelser och utövaridrotterna växer fortare än elitidrotten. Men skyll inte på någon annan, det är inte andra än vi själva som står bakom förändringarna.

Återvinning är tydligen politiskt korrekt så det här är en wordversion av ett föredrag jag höll på Bosön för ca 200 förbundskaptener, landslagsledningar, förbundsfolk och liknande på deras elitkonferens.

Varje förening måste leverera

Sammanfattningen är att den kommersiella idrotten måste bli mycket bättre ur ett åskådar- och kundperspektiv på att leverera en kvalitativ totalupplevelse medan den icke kommersiella elitidrotten ställs inför mycket stora utmaningar som saknar lösningar.

På den positiva sidan är mängden pengar ökande. Idrotten växer lika fort som resten av den upplevelseindustri man ingår i, dvs två-tre gånger snabbare än BNP.

Det finns en tydlig trend där konsumtion flyttas från saker till upplevelser som bland annat får cheferna i bilindustrin att sova dåligt. Här bör dock nämnas att utövaridrotterna växer fortare än elitidrotten.

Vi följer de stora

Den trend som har störst påverkan är globaliseringen. Konsekvensen är ett fokus på världsbästa i de stora sporterna. Vi följer de stora fotbollslagen i Europa, golftourer i USA och så vidare.

Smala och små sporter tappar position och vem som är bäst i Sverige på den svenska golftouren är totalt ointressant för andra än de närmast sörjande.

Det finns mer pengar än någonsin tidigare, men de fördelas till färre sporter och bara till de bästa i respektive sport. Det är lättare att dra in en miljard till Champions League än 30 miljoner till Superettan i fotboll.

Digitaliseringens påverkan

Nästa stora trend är digitaliseringen. Det handlar inte bara om en extremt snabb teknisk utveckling och förändring av beteendemönster, vi tar även bort geografin.
Även om ingen vet vad TV är om fem år, hur affärsmodellerna ser ut eller vilka pengar som finns kan vi konstatera att digitaliseringen påverkar upplevelseindustrin.

Det behöver dock inte vara negativt, det kan lika gärna vara något de duktiga tjänar pengar på. Digitaliseringen påverkar inte bara hur vi konsumerar idrott, den skapar också alternativ till idrotten.

Det här har stor påverkan på idrottandet bland ungdomar i glesbygd. Nästa generation Charlotte Kalla från litet samhälle i Norrlands inland kan lika gärna bli duktig på dataspel.

Idrotter mer - men enskilt

Samhällets syn på idrotten förändras. Samhället ökar över tid kravet på ”return on investment” dvs samhällsnytta, konsekvensen är ett ökat fokus på bredd och minskat intresse att lägga samhällsstöd på elit. För den kommersiella eliten spelar det ingen roll, för den icke kommersiella eliten är det en överlevnadsfråga.

Att folkrörelserna tappar är den tristaste trenden. Den gör mig uppriktigt ledsen.

Vi idrottar mer än någonsin men det sker i växande utsträckning utan medlemskap i en förening. Min syn är fortfarande att beslutet om 51-procentsfrågan på förra Riksidrottsmötet var en spik i idrottens egen kista.

Som aktiv dödshjälp

Det mötet gjorde är att exkludera den framgångsrika delen av idrotten. Utöver att RF tappade möjligheten att bli en samlande röst för svensk idrott så riskerar man även legitimiteten som mottagare av samhällsstödet.

Höstens statsbudget med ”idrottspeng” till ungdomar i familjer i utanförskap var ett ganska tydligt svar från statsmakterna.

Det är troligt att RF:s stöd till specialidrottsförbunden måste förändras, dock osäkert när. En sådan förändring med ökade krav på leverans per krona (aktiva ungdomar, antal träningstillfällen) skulle fungera som aktiv dödshjälp för många av de små förbunden.

Små som tänker stort

Sen är det glädjande att det finns små förbund med hög tillväxtpotential, Amerikansk fotboll och cricket är två exempel, men den totala trenden är negativ. På elitområdet så är ett antal sporter döende i Sverige.

Urbaniseringen är nästa starka trend som påverkar. Flytten till regionkluster eller storstad ökar i hastighet. För eliten blir konsekvensen att fler orter blir för små för att kunna skapa intäkter nog för ett elitlag eller ha pengar för arenautveckling som är bra nog utifrån publikens krav.

Den kommersiella idrotten har goda förutsättningar men behöver förbättras och utvecklas om man skall attrahera pengarna. Här blir jag förvånad över de s.k. fansens negativa reaktion på SHL:s förslag på utvecklingsområden.

Själv blev jag glad över att någon har möjligheten att agera, bara det är faktiskt något som många måste arbeta för att uppnå. Än mer förvånad över medias reaktion. Trist att sportreportrar och krönikörer inte förstår den ekonomiska verkligheten.

Märklig kritik

Hockeyn och de individuella idrotterna skidor, skidskytte, alpint är små sporter där vi har världstopp och där alla ekonomiska förutsättningar finns. Att golfen inte finns med beror mest på att den inte är elit i Sverige utan i USA med några europeiska och asiatiska nedslag som undantag. Stenson och Zlatan är våra enda världsstjärnor i globala sporter.  Friidrotten som världsidrott har ett positivt läge med ett antal talanger som kan nå världselit.

Svensk fotboll är extremt konkurrensutsatt från Champions League, Premier League, tyska, franska och spanska liga men även i Norge och Danmark erbjuds högre löner.

Den heterogena strukturen i SEF med 32 lag som är extremt olika ur många perspektiv gör det inte lättare. Den minst sagt ovederhäftiga kritiken i Fotbollskanalen mot SEF häromdagen indikerar att många klubbar inte förstått någonting om hur verkligheten ser ut idag.

Men bekymret är de små idrotterna, kombinationen avsaknad av attraktionskraft och minskande resurser är ingen lek. Det är dock tveklöst så att den enda framkomliga vägen är Darwins ”survival of the fittest”. Förlorare skall inte hålla på med elitidrott.