Det var kanske VM:s oskönaste match. Det var kantigt och knöligt och ideliga frisparkar och avbrott - men skönt ändå till slut. Det koras ingas Världens Vackraste fotbollspelare (Ronaldo äger visst den självpåtagna titeln) och 1-0-segrar ger lika många poäng som utklassningar. 

Men, om jag måste sia; det här är vad Sverige får - och det kommer inte att räcka.

Jag ryser bara jag tänker på vad Tyskland och Mexiko kan åstadkomma.

Sammanslagningen har välsignats av det internationella förbundet, IITF.

I fredagens semifinal möter Korea segeraren Japan/Ukraina.

Lilla Halmstad blev platsen för den här världssensationen som nu sprids över hela världen. Tövädret mellan Nord och Syd började till OS i Pyeongchang vintras när länderna tågade in tillsammans under gemensam flagga och ishockeydamerna bildade ett lag.

Under 65 år hade endast fem kvinnor tilldelats Svenska Dagbladets bragdmedalj. Pernilla Wiberg blev den sjätte när hon belönades för VM-guld 1991. Hon var först med att säga att utbildning och familj fick vänta, hon skulle bli bäst i världen, hon skulle göra idrotten till sitt yrke, sin försörjning. Det fick ett symbolvärde, hon gav kvinnorna plats och status som professionella idrottare. Hon var den svenska idrottens svar på Ellen Key och Emmeline Pankhurst.

Det var inte bara Thomas Wassberg som drog i skägget och muttrade ut sitt tvivel om skidsprintens framtid. Längdåkningen har haft gott om konservativa män ovilliga till förändringar. Först var det skejting-stilen som föraktades, sedan de gemensamma starterna, därefter sprinten.

Skidåkare skulle åka långt och klassiskt som de alltid gjort. Men förnyarna stod på sig. Arrangörer, sponsorer och TV- bolag tryckte på. Korta pass i små format; perfekt för dataåldern.

Han kom som lärling, ett nytt skott bara på det svenska skidskytteträdet, skulle som tjugoåring göra sitt första OS, har aldrig varit på pallen i världscupen och om det inte varit för chanserna i stafetten är det tveksamt om SOK på sina vanliga kriterier – chans på de åtta bästa – ens skulle tagit ut honom.

Han tog silvret. Han hade iskyla när alla (utom Martin Fourcade) skakade på sista skyttet och uppträdde i sin olympiska debut som om det är han som skall lära andra.

Måste vara en av de största, svenska OS-sensationerna genom alla tider.

Särskilt som Norge samtidigt vältrade sig i medaljer efter en succéartad, "tvärvetenskaplig" satsning (OS-toppen) som håller ännu. Sverige plagierade i någon mån konceptet efter en gemensam satsning mellan regeringen och näringslivet och med Stefan Lindeberg som bas. Resultaten kom. Ett vinterland som hade börjat töa bort pånyttföddes i de efterföljande spelen.

Dopingkarusellen som snurrat och snurrar ännu, ovisst hur rättssäker, godtycklig emellanåt, ”massanhållanden”, överklaganden, svåra bevislägen. 

Och så de olympiska höjdarna som slår sig för bröstet och ser sig som sanktionerade FN-medlare som lyckats få de trätande halvorna av det delade Korea att tillfälligt träffas.
”Det här visar på kraften i den olympiska rörelsen”, säger Sveriges OS-chef Peter Reinebo.

Arrangörerna bedyrar dock att de säkerheten har högsta prioritet och IOK betonar att läget är under kontroll. Kring detta kommer vi säkert få se många rapporter de kommande månaderna.