"Inget guld väger tyngre än det olympiska"
Olympiska spel kommer aldrig mera att arrangeras i Sverige. Och idag verkar det uppriktigt sagt heller inte som om ens de som borde vara angelägna tror på möjligheten.
En märklig passivitet
Kanske beror passiviteten på de signaler som Sveriges idrottsminister, Lena Adelsohn-Liljeroth, med jämna mellanrum sänder ut.
De går helt på kors med vad hennes chef, statsminister Fredrik Reinfeldt, deklarerade i sin regeringsförklaring 2006. Där var idrotten, precis som den brukar vara i den politiska debatten, visserligen en kort parentes att pliktskyldigt ta sig förbi, men det lilla statsministern sa, var ändå att Sverige skulle arbeta aktivt för att dra internationella evenemang till Sverige.
Det har inte blivit så. I de fall där regeringens garantier efterfrågats har det blivit kalla handen. Kanske beror det på att idrotten inte vägts in som en tung aktör i handel och turism. Det vore kanske klokt att föra över idrotten till handelsminister Ewa Björling (hon lär ju inte vilja någonting hellre) – även om det till slut ändå är Anders Borg och hans plånbok som avgör.
100-årigt solskensminne
Nu är det mera nykter realism än njugghet när regeringen visar kalla handen till eventuella OS-ivrare. OS i Sverige är inte realistiskt.
Vi får leva på det där 100-åriga solskensminnet nu när London för tredje gången (1908, 1945, 2012) förbereder sig och försöker se solen under de vanliga, återkommande orosmolnen; hur många kommer att vara dopade? Hur skall vi klara säkerheten? Den sistnämnda frågan har förföljt alla OS-arrangörer sedan München-attentatet i den israeliska brottningsförläggningen 1972.
Den olympiska rörelsen har byggt en fantastisk arena. Inget guld väger tyngre än det olympiska, ingen rörelse förenar världens alla länder som de olympiska spelen, ingen organisation har betytt lika mycket för idrottens utveckling åt alla håll – goda som onda – som de olympiska spelen.
Det attraktiva målet
Men de attraktiva, upphöjda arenan är därmed också ett attraktivt mål för de illasinnade.
De enda verkliga hoten mot de spelens existens i nuvarande omfattning är ett världskrig, en global börskrasch, en total kollaps för världsekonomin, konkurs för de stora, konkurrerande amerikanska TV-bolag som idag dränerar Marknaden på miljardbelopp för att kunna köpa sig rättigheterna till showen.
Ingen framgång värderas högre än det olympiska guldet. Precis som Spiridon Louis, den förste maratonsegraren 1896, kunde lösa in guldet mot livsvariga naturaförmåner, kan många av dagens hjältar köpa sig en gräddfil genom tillvaron. Endast deltagande är en merit.
Då ett genombrott för idrotten
Ingen kulturföreteelse, inget politiskt drama, ingenting annat som mänsklig hjärna åstadkommit, kan, som de Olympiska Spelen, engagera, fascinera, trollbinda, roa en hel värld samtidigt under två veckor. Däri ligger livskraften och magin. Där gömmer sig faran.
Det är värt att i dessa olympiska tider minnas vad Stockholms-OS betydde. IOK-presidenten Jacques Rogge sa nyligen att Stockholm skapade modellen för de moderna, olympiska spelen. Efter amatörmässiga arrangemang i Paris, S:t Louis och London visade Stockholm skisserna till ett regelverk som alla kunde accepterna, alla världsdelarna deltog för första gången, målkamera och halvautomatisk tidtagning var stora tekniska innovationer, en exakt publiksiffra noterades för första gången (327 288), funktionärerna var utbildade, polisen var språkkunnig. Ingen hade sett maken till arrangemang.
64 medaljer då, nu...
Nationellt betydde Stockholms-OS att idrotten slog igenom brett i ett samhälle där i varje fall de religiösa, bönderna och arbetarna varit starka motståndare.
Den svenska succén (24 guld, 24 silver, 16 brons), festen på gator, torg och arenor, den positiva bilden av arrangemanget som 200 rapporterande svenska tidningar bidrog med, slog sönder klassmotstånd och populariserade idrotten i tidigare okunniga kretsar.
Så vi får ta oss an London nu – med mycket måttliga medaljambitioner – och leva på minnen från fornstora dar.
Stockholm 1912 – då och aldrig mera.
Mest lästa just nu
Allmänna arvsfonden är mycket viktig, för att inte säga avgörande partl för fler och bättre idrottsanläggningar.i Sverige. Bara under 2023 kom 235 miljoner den vägen till idrotten..
Därför blir reaktionen kraftig inom idrotts-Sverige när Riksrevisionen något obetänksamt publicerar en granskningsrapport av Allmänna arvsfonden och föreslår att fonden bör avvecklas.
Den svenska OS-truppen till Paris växer – och ambitioner och förhoppningar gör det samma. Utgifterna också för den delen.
I förra veckan gav SOK klartecken till ett handbollslag, ett bordtennislag, två lagkapper i simning och åtta individuella idrottare.
Det är en idrottslig mobilisering för 100 miljoner.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
- Egentligen har vi inget genuint idrottsintresse, trots att vi åkt både Vasaloppet och sprungit Lidingöloppet, säger Jan Blad,69, företagsledare och gudfader för Amo Handboll, nykomlingar i handbollsligan.
I Alstermo i Kronobergs län finns elit-handbollens mest anonyma lag, men med störst optimism via stor framtidstro. Och med stort stöd av Amokabel, en skandinavisk branschledande koncern med tre kabelbolag som tillverkar olika typer av ledningar och kablar.
Striden mellan ATG och Svenska Spel fortsätter., Men i en första instans, – Patent- och marknadsdomstolen (PMD), vann ATG. Och nu har även Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) dömt till ATG:s förde.
ATG har sedan 1973 registrerat företagsnamnet Aktiebolaget Trav och Galopp hos Bolagsverket. När Svenska Spel 2020 lanserade spel på hästar använde man trots det ordkombinationen ”Trav & Galopp” i sin kommunikation. ATG valde därför att stämma Svenska Spel för intrång i ATG:s företagsnamn.