Frågan om det blir svårt för SVT:s sportjournalister framöver att bli kritiska mot landslaget och Hamren på grund av hans medverkan är barnslig. Samklangen mellan sportjournalister och dem de är satta att bevaka är med några få undantag alltid i harmoni. 

Och det är ett mycket större problem än ett expertkommenterande under fotbolls-VM. 

Annats som är mera angeläget

För hade samklangen inte varit så harmonisk, hade skandalen med att Quatar fått fotbolls-VM, handbolls-VM mm varit betydligt mer omskriven än vad den är idag trots Sunday Times' magnifika avslöjanden. 

Då hade debatten varit överallt, och journalisterna hade hängt inte bara Sepp Blatter i hälarna, utan också alla ledamöter i kommittén,  Platini och hela det manliga gänget av misstänkta mutkolvar runt om i fotbollsmaktens korridorer.

Som det är nu, är skriverierna en västanfläkt av det som drabbade ex Mona Sahlin när hon köpt lite choklad för regeringens bankkort, eller hade en dyr handväska i en tv-studio. 

Om de får chansen

All denna brist på allmän debatt visar tydligt att journalistiken fortsatt är extremt viktig för demokratin, och att också sportjournalistiken måste visa att man förmår att driva frågor som är obekväma för alla inblandade. 

Sportjournalistiken får inte stanna vid att skriva trevliga reportage och ställa tillrättalagda frågor inför en match. Sportjournalister är sannolikt de snabbaste och tuffaste journalisterna om de får chansen, men de måste också få utrymme för det kritiska, det som inte bara klappar medhårs.

Och det utrymmet vilar på ägarna, vare sig de är staten, norrmän eller andra investerare.

Att pappersmediaägare, som Bonniers, som Hjörnes, vägrar att ta sitt historiska ansvar för svensk demokrati är beklämmande. Ansvaret vilar tungt på oss alla; vi måste alla förstå att det kostar att granska samhället och dess makthavare, överallt, i alla världar. 

Men det är kostnad som är av yttersta vikt för vår framtid, i alla led. Även inom sportens värld.