Rörigt är ju bara förnamnet på det som hänt runt de här EM-kvalmatcherna, rörigt blev också efternamnet.

Sverige är ett mycket bättre fotbollslag än Norge om man ser till den traditionella bedömningsmallen. Men när en sån som Lasse Lagerbäck är i farten gäller inte den längre och han fick naturligtvis rätt den här gången också, att fotboll avgörs på fasta situationer. Fast det går ju lätt att förklara bort med att ingen vann och att Sverige spelade till sina mål. För det här var en kväll, där skidnationen bjöd på svårvallat underlag på gamla Ullevål, när Janne Andersson hade skruvat lite extra på siktet för att det skulle passa de kulor han hade i loppet. Det blev för dåligt bett i försvarsjobbet på mitten, slarv från Sebastian Larsson, ett huvudlöst bolltapp av Albin Ekdal, otillräcklig aggressivitet och i försvaret var det någon som saknades - pappa Nilsson Lindelöf t ex - för där fanns alltid en norrman fri som kunde nicka utanför, i ribban eller i mål. Domaren bidrog visserligen med ett offsidemål - ja, är alla verkligen säkra på det, hade inte den förirrade Robin Olsen hunnit släpa sig tillbaka och upphävt offside? - men det glömdes hela tiden bort en norrman i det svenska försvaret och t ex klippan Olsen i målet såg för kvällen avtänd och förvirrad ut.

Claesson den bäste

EM-slutspelet nås genom segrar på hemmaplan och oavgjort borta. So far so good. Och den andra halvlekens totalt vidöppna fotboll genom taktiskt olåsta dörrar bjöd också på en svensk, finurlig offensiv som man naturligtvis måste jubla åt. Balansen mellan äventyrligheter och stabilitet - det är den Janne Andersson måste mixa till nu när individualister som Kristoffer Olsson, Robin Quaison , Alexander Isak finns på planen. Med detta och Albin Ekdahl, som aldrig borde ha spelat, blev den offensiva vridningen riskabel. Visst, med underläge 0-2 - till stor del självförvållat även om alla skyller på domaren - fanns inte mycket att välja på och det bästa med matchen var förstås upphämtningen, signerad den härligt friske universalspelaren Viktor Claesson som utvecklats under det senaste året till en oumbärlig spelare i landslaget med sitt uppoffrande slit och sina löpningar, sina passningar och påpasslighet framför mål. Han var Sveriges klart bäste spelare på Ullevål, tätt följd av Robin Quaison som tagit sin chans, som har en finurlighet och driv som tidigare saknats och som dessutom är på rätt plats vid rätt tillfälle. Så att han kan bli målskytt bara genom att bli träffad av en boll.

Spännande framtid

Alexander Isaks inhopp varslar om en spännande framtid och ett stort genombrott i en snar framtid. Men ännu är han tyvärr oupptäckt av kompisarna som borde söka honom mycket oftare i sina uppspel. Nya typer av spelare bryter nya mönster. Kort sagt; en brytningstid för blågult.

Det här var en kväll med ett lite nytt Sverige. Det var tryggt att lita på både Lagerbäcks en gång i tiden och numera Janne Anderssons taktiska design. Effektivitet och resultat före skönhet. Den lite offensiva vridningen, föranledd av andra utförsgåvor hos dem som tas ut, medför också risken att det kommer att knaka lite fogarna.

Den skadebenägne Albin Ekdahl - ut skadad igen - var sig inte alls lik, borde inte spelat eftersom han inte var redo. Det får Janne Andersson ta på sig. Jovisst, det går alltid att dela ut plusbetyg till Marcus Berg för hans uppoffrande spel och hans roll som uppspelspunkt. Men han har tappat tempot och timingen, han kompenserar med förstånd och lite ruff men det håller inte med en toppforward som inte hinner ta vara på lägena längre, som aldrig gör mål. Här måste doktor Andersson ta fram kniven. 

Onödiga dimridåer

Det blev en stökig landslagssamling med återbud, skador, barnafödande, mera skador, spelare som åkte hem, som vägrade prata, grumlig information och en alldeles onödig otydlighet från Fotbollförbundet, där det verkar oklart med ansvarsfördelningen. Att det sedan finns idioter i sociala medier som hatar och hotar spelare som stannar hemma för att de väntar barn, är ju bara ännu en tragisk sida av de umgängesformer som människor idag tydligen anser sig tvingade att deltaga i. Jag skulle aldrig sätta min fot i den där sörjan bland lågpannade varelser som kräker ur sig oreflekterad dynga. Inte för alla likes eller tummar i världen.

Men en annan sak; om det nu var så att Emil Forsberg hade en muskelkänning, om det det nu var så att han inte orkade mera än en timma mot Rumänien efter sin långa rehab-period, om Janne och spelaren var överens om att det inte alls var en demonstration mot förbundskaptenen att han beslutade att åka hem - varför talar man då inte klartext från början? Varför springer Emil Forsberg med nedsänkt huvud rakt förbi alla journalister utan att ge en förklaring. Det stärker ju bara eventuella misstankar om att allt inte står rätt till i relationerna.

Fly inte frågan, Janne!

- Hej, jag har lite bråttom, jag känner av min gamla skada och måste tillbaka till Leipzig så jag kommer inte att spela mot Norge.

Hur jävla svårt kan det vara - som en hälsning till sina undrande fans - att kläcka ur sig hur det verkligen förhåller sig - om klubben vill ha hem honom t ex - så att de slipper att klaga sedan över att bli missförstådda. De lägger ju själva ut dimridåerna.

Janne Andersson satt i Sportspegeln i söndags och fick frågor i ärendet. ”Jag sköter laget, spelet, mediakontakterna har andra hand om”, var hans svar.

Ledsen Janne, men du kan aldrig skjuta den frågan ifrån dig. Den kommer tillbaka i ditt knä ändå.  I form av ett problem som spelarna engagerar sig, nya frågor, nytt tjafs i sociala medier som - det förstår väl alla - stör en landslagssamling som handlar om viktigare saker.

Det är du som sätter tonen, Janne, det är du som skall säga vilka umgängesformer som gäller när landslaget är samlat. Det tycks ju inte finns någon annan av lallarna däruppe på Förbundet som har pondus nog att sätta spelreglerna så att klubbar, spelare och agenter vet vad de har att rätta sig efter.