Om man ser på historien mer i stort framgår att Sverige vandrat en egen väg, en svensk fotbolls självvalda sonderweg. Paradoxen är att när svensk fotboll tog bort amatörreglerna 1967 så professionaliserades och kommersialiserades spelet visserligen, men – med facit i hand – inte alls i den utsträckning som kunde ha förväntats. Betänk att småklubbar som Åtvidabergs FF, Östers IF och Halmstads BK hade stora sportsliga framgångar under 70-talet. Än idag har Sverige Europas jämnaste liga, ett faktum som utgör en belysning så god som någon på att de stora pengarna inte flutit in i fotbollen. Storklubbarna har inte kunnat rycka ifrån småhandlarna. Svensk klubbfotboll har rentav nästan minst inkomstspridning i hela Europa. Kalmar FF:s SM-guld 2008 visar att skickliga ledare kan väga tyngre än penningstinna nätverk. Allt detta borde givetvis vara något positivt. Problemet är bara att i nuläget är detta mer ett tecken på en vanskött och outvecklad liga än på en välmående och dynamisk sådan.

I Sverige värnades alltså om traditionen fastän amatörreglerna avvecklades; några större kapitalsummor flöt inte in i spelet. Därför kunde Danmark och Norge, som först senare bröt med sin tradition – ja, man högg snarast av den! – med sådan lätthet passera Sverige på nästan samtliga plan. Redan 1997 var de norska spelarlönerna högst i Skandinavien.

Man skulle kunna tala om en konservativ kommersialisering av svensk klubbfotboll. Oviljan att omsluta kapitalet har lett till att ishockeysporten i stället blivit den som banat väg för svensk idrotts kommersialisering. Det är dit entreprenörerna huvudsakligen verkar ha sökt sig, alltifrån ”pollenkungen” Gösta Carlsson i Rögle BK under 60-talet till byggherren Percy Nilsson i Malmö under 80-talet. Ishockeyn gick före fotbollen på alla tänkbara plan: man införde tröjreklam 1959 (mot fotbollens 1972), man tillät utländska spelare i högsta serien på 60-talet (medan fotbollen först gjorde det fullt ut 1979), man ledde hela den svenska idrottens arenautveckling.  Alla nya ishockeyhallar stod i princip klara när de första nya fotbollsarenorna så smått började komma på plats. Ishockeyn har dessutom haft fördelen av att sporten inte är lika utspridd i världen, varför globaliseringen ej heller slagit lika hårt mot den (ännu i varje fall). Spelardräneringen har varit mer jämn och kontinuerlig, varför den inhemska hockeyligan lyckats upprätthålla en god standard.

Ishockeyn var annars länge en ekonomisk krissport. Under 60-talet slukade den ofta fotbollssektionernas pengar, varför nya grepp behövde tas för att finansiellt bära sporten. Man kunde inte förlita sig på sin publik i samma utsträckning som fotbollen slentrianmässigt ofta gjort. Man har heller inte kunnat leva på spelarförsäljningar utomlands, eftersom världsishockeyns hegemoniska NHL-organisation aldrig tillämpat det transfersystem som finns inom europeisk fotboll. Ett år som 1992 var exempelvis spelarförsäljningar de allsvenska klubbarnas största inkomstkälla. De stod för drygt 38 procent av intäkterna att jämföra med under två procent för ishockeyns del.  Svensk ishockey tvingades tidigt bli mer affärstänkande och mindre bunden vid amatörideal och folkrörelsetankar, ett förfarande som underlättades av sportens starkt kommersiella, nordamerikanska ursprung. Utfallet blev att ishockeyn under 1970- och 80-talen arbetade sig förbi fotbollen och rentav kan sägas ha blivit landets nationalsport nummer ett – en position som fotbollen först återerövrade under 2000-talets början, för att måhända nyligen åter ha tappat den.

Vid samma tid slog sponsringen igenom i Sverige och följaktligen blev hockeyfolket skickligare på att locka till sig dessa. Fotbollen låg inte i sponsringens framkant. Det är frapperande hur lite som skrivs om fotbollen i Uno Grönkvists banbrytande bok om idrottssponsring, Sponsoring, från 1985. Sålunda förvånar det inte att landets ishockeyklubbar runt 90-talets mitt som regel hade högre omsättning än allsvenskans klubbar (frånsett IFK Göteborgs som drog in storkovan via Champions League).  Ett år som 1990 var det ishockeyn som drog in två tredjedelar av AIK:s och Djurgårdens sponsorintäkter. Idag finns åtta ishockeyklubbar med bland de tio klubbar som har högst sponsorintäkter. Fotbollens potential framkommer emellertid av att Malmö FF, med sin nya arena, ligger allra högst med 61 miljoner. Likafullt ligger Modo från lilla Örnsköldsvik (en norrländsk kommun på 55 000 invånare) före AIK och IFK Göteborg i sponsringsligan!  År 2010 kan utvecklingen summeras med att hockeyhallarna nästan är fullsatta, medan fotbollsarenorna står långt mer än halvtomma. Det ser faktiskt ut som om ishockeyns elitserie, för första gången sedan säsongen 1992–93, kan få ett högre publiksnitt än allsvenskan.

Ändå är det värt att notera att all svensk sport haft en förhållandevis lugn kommersialiseringsprocess. Den finska ishockeyns elitklubbar tog redan under 70-talets mitt över kontrollen av högsta serien från förbundet. Detta ledde senare till att en fullt kommersiell och stängd liga enligt nordamerikansk modell kunde införas år 2000.  Svensk idrott har alltså i sin helhet skyndat långsamt vad gäller kommersialiseringen och detta märks tydligt inom fotbollssporten.

Genom fotbollens förhållandevis långsamma kommersialisering kunde ishockeyn snabbt arbeta sig upp och förbi fotbollen. Därmed har Sverige – till skillnad från Norge, Danmark och flertalet andra länder – fått två stora och riktigt dyra lagsporter att bära upp. Detta har i sin tur inneburit att svensk fotboll, trots sitt långt större befolkningsunderlag, inte kunnat teckna gynnsammare tv-avtal än grannländernas (snarast sämre) i och med att tv-bolagen även fått bära kostnaderna för den dyra ishockeyn.  Det allra senaste av fotbollens tv-avtal (från 2010) har också kritiserats för att inte bara ha varit långt sämre än ishockeyns utan även än dansk och norsk fotbolls avtal: ishockeyklubbarna och lagen i danska ligan får årligen ut mer än dubbelt upp mot allsvenskans klubbar.

De senaste årens utveckling har lett till att fotbollsledningen fått en (överdriven?) respekt för ishockeyn. Inom fotbollen har man inte velat bolagisera svensk idrott fullt ut genom att ta bort den regel som innebär att själva klubben måste inneha minst 51 procent av rösterna. Bosse Johansson, ordförande i såväl Elfsborg som i SEF (Föreningen Svensk Elitfotboll), var helt enkelt rädd att hockeyn skulle ta ”den första och största delen av det ekonomiska kapital som finns i Evenemangssverige”.  Hållningen är anmärkningsvärt defensiv, men den har sin historiska förklaring.

Svensk fotboll har historiskt drivits av starka ideal om att den ska stå fri från såväl ekonomiska som politiska krafter. Den yngre hockeysporten har inte haft samma avoghet mot kommersialiseringen. För fotbollens vidkommande innebär detta att man i ovanligt hög utsträckning värjt sig mot de aktörer som i andra länder burit upp de stora lagsporterna, det vill säga mecenater, sponsorer och de lokala myndigheterna (kommunen). Vi har i ovanligt hög utsträckning fått förlita oss på publikintäkterna (och verksamheter som bingo). Därför kommer det sig att allsvenskan nu för tiden, trots ungefärligen lika höga publiksiffror som serierna i Österrike, Grekland och Grekland, likväl ligger långt under dessa i omsättning. Dessa länder införde någon slags professionell fotboll långt tidigare än Sverige; väldigt många europeiska och sydamerikanska ligor blev professionella redan under mellankrigstiden. De har alltså en lång vana av att låta affärsmän – i form av mecenater och sponsorer – finansiera fotbollskalaset. I början på 90-talet kunde således den schweiziska ligan omsätta det dubbla mot allsvenskan.  Likaså har kommunerna tidigt trätt in i många andra länder och betraktat den lokala fotbollsklubben som en prestigefylld institution i paritet med en stadsteater eller opera. För femtio år sedan skrev Idrottsbladet att de franska kommunerna såg det som självklart att stötta sina storklubbar, eftersom staden sopade hem jättebelopp på tillresande fotbollsåskådare och därigenom tog igen pengarna på direkta och indirekta skatter. Under de senaste 10–15 åren verkar också de danska kommunerna ha stöttat sina klubbar kraftfullare än i Sverige.

Det specifika med Sverige är att landet tidigt försvarade amatörlinjen och gjorde det via en långt mer centraliserad idrott än i andra länder.

Riksidrottsförbundet kunde driva en amatörlinje gällande all idrott.  Att vara en folkrörelse innebar att stå fri från yttre politisk och ekonomisk inblandning, en kungstanke som inte utgjorde någon solid grund att stå på när fotbollen med tiden kommit att kräva mycket pengar. Vi står mycket långt ifrån den italienska uppfattningen som John Foot kommenterar i sin stora bok om italiensk fotboll, Calcio. ”The idea that politics and sport should be kept apart is laughable in Italy.”  I Sverige har väl närmast skrattats åt att fotboll ens kunnat diskuteras i det italienska parlamentet – vi tycks inte ha förstått att fotbollen är en kraftigt växande global industri vilken kan förtjäna att någon gång stå överst på den politiska dagordningen (om än inte alltid på det sätt som skett i just Italien). 

Italien är långt ifrån ensamma om att se allvarligt på fotbollen. Brasiliens president Lula gav sig år 2009 in i fotbollsdebatten och ville se nya regler som hindrade europeiska klubbar från att tömma landet på unga talanger.

I och med att svenska kommuner och affärsmän aldrig fått till vana att behöva stötta den lokala fotbollsklubben har det heller inte varit lätt att ändra beteendet när mer kapital till slut krävts. Svensk fotboll har under långlivade tider skolat in folk i tanken att pengar inte är saliggörande och det svenska folket står nog huvudsakligen bakom denna grundsyn: att amatöridealet så länge var hegemoniskt har inneburit att det fortsatt äger en viss ideologisk kraft.

Kommersialiseringen har blivit partiell. Således har svenska kommuners lån till klubbarna blivit omdebatterade och de större företagen och rikare affärsmännen har knappast ens gått in i fotbollen. Då ska man veta att Sverige under hela efterkrigstiden varit ett av världens absolut rikaste länder. ”Bland världens 500 största industriföretag 1990 ansågs 17 ha sin hemmabas i Sverige. Bara USA, Japan, Storbritannien, Frankrike och Tyskland kunde räkna sig som hemländer för fler av dessa riktigt stora.”  Att de svenska storföretagen i hög utsträckning varit exportinriktade är säkert en viktig anledning till att man inte satsat på en större sponsring av inhemska fotbollsklubbar. Men det är knappast hela förklaringen.

Också affärsmännen tycks ha skolats in i synsättet att fotbollen inte bör befläckas med pengar. Det förefaller högst troligt att Wallenbergfamiljens gamla uppfattning om att idealet är ”att verka, men inte synas” blivit tongivande och fått en verksamhet som fotbollen att framstå som direkt oattraktiv. Betänk att Wallenbergfamiljen 1967, det år amatörreglerna togs bort i svensk fotboll, satt i 10 av styrelserna för landets 25 största företag. 

Att Sverige så länge värnat om en förhållandevis okommersiell fotboll har medfört att det inte heller renderat någon verklig prestige att gå in med pengar i en klubb. Att många länder, exempelvis Norge med sina så kallade rika onklar, fått en mecenatskultur runt fotbollen har givetvis kunnat ske för att den enskilde affärsmannen anser sig ha fått något i utbyte för sitt engagemang, såsom lokal eller nationell prestige. Att ändra på denna långlivade passivitet från svenska företagares sida skulle kräva en mer aktiv propaganda från förbund, press och supportrar. Om förhållandena ska förändras måste folk helt enkelt uppmuntras att gå in i fotbollen och där få uppleva en tacksamhet för sitt engagemang. Uppskattningen är väl motiverad så länge affärsmannen inte går över gränsen för idrottens logik och ändrar namn på hela klubben såsom skett på flera håll i världen, bland annat i vulgärexemplen LdB FC i Malmö (läs Lait de Beauté FC) och FC Red Bull Salzburg.

I Sverige har alltså fotbollen förblivit lojal mot idrottsrörelsen i stort. Än idag kan läsas i Svenska Fotbollförbundets strategiska dokument att ”Vi skall hålla samman elit och bredd”.  Elitklubbarna ska med andra ord inte erbjudas större svängrum, såsom fallet är i andra länder. SEF:s ordförande Bosse Johansson har själv yttrat: ”Det finns en hållning i svensk fotboll att kapitalism är av ondo och ska motarbetas. Och det är klart, tycker vi det, då får vi acceptera att vi inte får in mer pengar i svensk fotboll och att vi halkar efter i Europarankingen.”

Norrmannen Hallgeir Gammelsæter, som forskat om utvecklingen i de tre skandinaviska länderna, konstaterar att svensk fotboll präglats av ett större konsensustänkande, medan mer av ett konfliktperspektiv banat väg för en mer kommersiell fotboll i Norge och Danmark. Detta hindrar inte att stora skillnader finns mellan dessa senare länder. I Norge är inte klubbarna börsnoterade som i Danmark (vars klubbar tagit efter den väldigt kommersiella engelska modellen). Skandinaviens sportsligt framgångsrikaste klubb under de senaste 15 åren, Rosenborg BK från Trondheim, är en medlemsförening utan någon bolagiserad del. Vanligtvis har de norska klubbarna annars i högre utsträckning än i Sverige delat upp verksamheten på en medlemsförening och en bolagiserad del som äger marknadsrättigheterna.

Om vi går utanför Skandinavien så existerar samma 51-procentsregel i Tyskland som i Sverige. I Spanien tvingades å andra sidan klubbarna att 1990 bolagisera sin verksamhet, endast några kulturellt sett tunga klubbar såsom FC Barcelona, Real Madrid och Athletic Bilbao fick behålla sin traditionella medlemsföreningsstruktur. I Frankrike förbjöds däremot börsintroduktioner, medan samtliga polska klubbar tvingades att bolagisera sin verksamhet då en ny förstaliga skapades.  Varianterna är således många. Man behöver alltså inte resonera som Bill Sund och hävda att 51-procentsregeln självfallet måste tas bort (eftersom huvudproblemet i svenska klubbar är brist på pengar). De norska forskarna Hallgeir Gammelsæter och Frode Ohr tror på Rosenborgsmodellen och betonar att norska klubbar måste kombinera det kommersiella med det ideella; just denna kombination menar de utgör den norska fotbollens styrka.  Och samma resonemang skulle givetvis kunna föras för Sveriges del. Jag menar att de svenska klubbarna borde sträva efter att uppnå en större kommersiell folklighet. För i själva verket är kommersialiseringen och folkligheten ofta direkt beroende av varandra. Ett enkelt exempel kan belysa förhållandet: att sälja en klubbhalsduk är en ekonomisk transaktion som samtidigt ökar fotbollens folklighet.

Bästa sättet för svenska klubbar att utvecklas är att försöka bli både mer kommersiella och mer folkliga, ett mål som kan nås på flera olika sätt, varav ett är genom att ta bort 51-procentsregeln. Genom att kommersialiseringen framförallt anpassas till supportrarnas intressen skulle en viss känsla av historisk kontinuitet kunna upprätthållas, vilket kan vara nog så viktigt. Om mer pengar omsätts i en förening borde resultaten kunna bli större framgångar, vilka i sin tur kan sporra till en ökning av antalet ideellt arbetande i föreningen, allt förutsatt att klubben verkligen strävar efter att uppnå just en kommersiell folklighet. Kapital behövs inte bara till att stärka eliten, utan även till att stärka bredden. Våra storklubbar skulle kunna ha en massa ungdomslag, där flertalet inte drevs efter selektionens principer i syfte att öka talangrekryteringen. Tanken med dessa lag borde i stället vara att få unga att känna samhörighet med klubben, att stolt bära dess färger. Syftet med dessa skulle vara att stärka en framtida publikbas. Klubbarna skulle på samma sätt kunna driva en massa korpliknande lag för äldre. Man borde se till att det finns olika slags träffpunkter för supportrar, såsom ett kafé eller en pub. Sådana lokaler finns faktiskt ofta runt de långt mer kommersiella klubbarna i den sydeuropeiska fotbollen. På så vis skulle klubbarnas förankring i lokalsamhället öka, föreningarna skulle bli mer levande. Men till detta behövs, som sagt, både mer kapital och fler ideellt arbetande ledare. På liknande vis behövs mer kapital för att klubbarna ska kunna öka sitt samhällsansvar genom att än mer involvera sig i olika lokala sociala projekt. Kvinnornas engagemang i klubbarna borde också kunna stärkas åtskilligt. Idag är Sverige förmodligen ett av de västeuropeiska länder som har minst antal kvinnliga åskådare – detta trots att vi anses vara ett av världens mest jämställda länder. Mer kommersiellt drivna klubbar tycks faktiskt utgöra en absolut förutsättning för att kunna bryta denna hundraåriga massiva mansdominans. Och detta är självfallet nödvändigt. För i ett alltmer jämställt samhälle kommer det framöver att bli allt svårare att driva fotbollen under nuvarande herrklubbsliknande förhållanden.

Ett problem för Sveriges vidkommande är emellertid att kommersialism och folklighet inom sportens sfär närmast kommit att betraktas som oförenliga motsatser. I England och andra länder har den kommersiella proffsfotbollen utan svårighet setts som folklig, medan amatörfotbollen med sin högre klassbas betraktades som snobbig. Det folkliga i den kommersiella proffsfotbollen byggde inte minst på de band som skapats mellan laget och publiken, på identitetsaspekten med andra ord. IFK Göteborg var under 70-talets mitt skickliga på att betona just denna samhörighet då begreppet den blåvita rörelsen lanserades.

Identitet kan skapas på många sätt. I länder som England, Danmark och Tyskland har idrotten från start kopplats samman med alkohol: det sociala perspektivet har varit viktigare än i Sverige – att prata om idrott har i sig tillmätts ett stort värde, gärna i humoristiska former och ofta med en öl i handen.

Folkligheten har stått på en annan slags bas. Detta är ett perspektiv som förts fram av den brittiske historikern Richard Holt i sitt monumentala verk Sport and the British (1995). Utifrån den klassiske sociologen Émile Dürkheims tankar om samhällets behov av social sammanhållning menar Holt att sporten är ett fenomen som i Storbritannien stått för en kontinuitet genom århundradenas lopp. Sporten har i alla tider bidragit till att skapa sociala gemenskaper (om än främst manliga sådana), där alkohol och vadslagning hört till den kulturella helhetsbilden. På så vis kan sägas att den brittiska fotbollskulturen inte varit lika känslig eller moraliserande som den svenska inför de allsköns skandaler som regelbundet drabbat sporten; dessa har i stället många gånger gett god diskussionsnäring till ett folkligt och mustigt vardagspratande supportrar emellan.

I Sverige skapades däremot en amatöristisk idrottsmodell byggandes på folkrörelsernas grund. Kaffet blev dess dryck. Alltsedan dess har det folkliga byggt på tanken om folkrörelsen. Det folkliga blev att vara medlem i en förening, att arbeta ideellt och att själv idrotta – inte att titta på och prata om sitt favoritlag.

Den svenska folkligheten har kommit att bygga på tankarna om ett aktivt medlemskap och inte ett passivt betraktande. Sålunda är vi det land i Europa som förhållandevis satsar mest pengar på bredden i form av barn- och ungdomsidrott.  Talande är att en klubb som Brommapojkarna som regel har fler barn- och ungdomsspelare i sina led än åskådare på sina allsvenska matcher. Överhuvudtaget har svensk idrott haft svårt att hantera publikperspektivet; man har haft svårt att inse vikten av idrottens förmåga att ge identitet och skapa stora gemenskaper, perspektiv som blivit allt viktigare i vårt alltmer individualiserade tidevarv. I ett land som Sverige, vilket enligt historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh präglats av en stundtals extrem individualism och frigörelse från traditionella gemenskapsband, borde det annars vara av yttersta vikt att värna om de få saker som förmår bygga gemenskaper. 

Nu har idrottsrörelsens fokus i stället legat på moralfrågor, ungdomsidrott och att få folk engagerade som ledare och aktiva i idrottsrörelsen. Precis som idrottsfilosofen Kutte Jönsson hävdar har idrotten blivit till en svensk arena för moralisk självgodhet (i ett land som annars i mångt och mycket lider av mindervärdeskomplex).  Folkligheten har därigenom blivit tämligen snäv. Det har i princip setts som folkligare att vara aktiv i lerduveskytte än att stå och sjunga för sitt lag och stad på en fotbollsläktare. Det ena har tillmätts stort värde, det andra nästan intet. Talande är att få av våra nya fotbollsarenor tillåts sälja öl (starkare än folköl) och detta trots allt tal om att modern sport hör till event- och upplevelseindustrin.  Den senaste idrottsutredningen utgör ett illustrativt exempel på den svenska idrottsmodellen, där frågor rörande publika aspekter i sedvanlig ordning är helt frånvarande. Symptomatiskt konstateras att ”Svensk elitidrott utgör på många sätt ett oplöjt kunskapsfält”. Likafullt föreslås en satsning på att öka den internationella konkurrenskraften i främst ”ekonomiskt svaga idrotter”.  De stora publika och identitetsskapande lagsporterna lämnas åt sig själva.

Man skulle alltså kunna vända på perspektivet och hävda att svensk idrott inte är så folklig som den vanligtvis framställs. Få klubbar har haft massor av aktiva föreningsmedlemmar som verkligen gått på årsmöten och till fullo engagerat sig i sin klubbs göromål. Under senare år är det snarast unga supportrar som från läktarplats, och via tidningar och Internet, försökt föra demokratiska samtal runt sina klubbar. Medievetaren Anders Svensson, som studerat Internetdebatten bland HV71:s hockeysupportrar, har lyft fram den demokratiska karaktär som supporterkulturens nätdiskussioner besitter.  Likafullt har det många gånger varit tungrott att påverka klubbarnas traditionella arbetssätt. Det stora gräsrotsengagemanget runt Malmö FF:s senaste årsmöte, då delar av styrelsen kom att bytas ut, utgör ett sällsynt undantag. Historiskt sett har många svenska idrottsföreningar styrts av patriarkaliska ledare, vars tunga inflytande motverkat gräsrotsverksamheten. Skillnaden mot i många andra länder har ofta endast bestått i att svenska ledare inte behövt lägga in av sina egna pengar i verksamheten. Helt klart har svensk lagsport fått svårt att sportsligt hävda sig med denna förhållandevis egenartade och på sitt sätt snäva tolkning av folklighetens innebörd.

Det snudd på enda område där svensk fotboll faktiskt befunnit sig i täten för utvecklingen är i införandet av en elitlicens för klubbarna, vilken började gälla 2002. Fastän svenska klubbar inte rört sig med stora summor pengar jämfört med flertalet andra länder har vi som regel varit noggrannare med att klubbarna oklanderligt skött ekonomin. Till detta ska läggas ovanligt nitiska lokala skattemyndigheter som gjort sitt till för att punktmarkera klubbarnas ekonomiska göromål. Att korruptionen i Sverige är låg bidrar säkert till skattemyndigheternas nit; Sverige är ett land som synnerligen ogillar all slags ekonomisk oredlighet.

Sociologen Glenn Sjöstrand talar om en uppkommen ”hypermoralisering” av samhällstillvaron där uppfattningen är att alla fiffelskandaler ska stävjas.  I många andra länder har en helt annan lössläppthet kännetecknat utvecklingen. Uefa har därför tvingats besluta om att införa regler, en slags finansiell fair play, allt i syfte att förhindra klubbar att leva över sina tillgångar (till exempel genom att låna pengar till spelarköp). Allvaret märks av att Manchester United helt nyligen uppgavs ha lån på uppemot sex miljarder kronor. Och FC Barcelona har precis lånat närmare 1,5 miljarder kronor för att kunna betala sina spelarlöner!  Jämför detta med de moraldebatter som under senare år kretsat runt de svenska klubbar när dessa hamnat i tämligen oansenliga ekonomiska svårigheter. Denna utpräglade svenska skötsamhet i ekonomiska frågor tycks närmast kunna inrangeras som en aspekt av den svenska mentaliteten – en förvisso sympatisk mentalitet, men en inställning som på intet vis underlättat framväxten av en slagstark lagsport på klubbnivå.

Torbjörn Andersson