Ledarna pumpar bollar, tvättar matchtröjor, plåstrar om skrubbsår och skjutsar till träningar, tävlingar och matcher. De vallar skidor, arrangerar långlopp, sitter på planeringsmöten, ropar mellantider, spänner racketar och kommunicerar till de aktiva med mejl, telefon och sociala medier. 

De finns där oavsett väder och fortsätter år efter år. Och de allra flesta gör det för att det är kul, utan någon ersättning mer än en kopp kaffe ibland och en ny ledarträningsoverall vart fjärde år.

Idrottens fundament

Det här är grunden för svensk idrott. Värdet av de ideella ledarnas gärningar uppskattas till minst 20 miljarder om året. Vi har tyckt att det här har varit bra. Vi har varit stolta över idrottens uppbyggnad, över det engagemang som finns och över det resultat som svensk idrott når mycket tack vare det ideella ledarskapet.

Men ska vi fortsätta så? Jag ställer frågan nu, i spåren av Coronapandemin. För även om idrotten nu fått 500 miljoner i stöd för en del av året så är detta bara en liten del av vad den idrott som i dag kan räknas i kronor och ören – professionella och avlönade spelartrupper, kanslianställda, långloppens uteblivna intäkter etc. Och bara en bråkdel av vad den faktiska kostnaden hade varit om allt varit kommersiellt.

För utan de här ideella ledarna skulle säkert 98 procent av Sveriges klubbar gå i konkurs utifall de hade behövt betala löner, ersättningar, milersättningar etc.

Samhällsinsats för många miljarder

Men om vi hade haft den uppbyggnaden hade myndigheterna tvingats se på idrotten med helt andra ekonomiska ögon. Det stöd idrotten hade varit berättigat till hade förstås mångdubblats.

Och ett mångdubbelt stöd, ja det är precis vad idrotten just nu är i skriande behov av. Nu knäar den ideelle ledaren. Han och hon har kommit till en gräns. Det är avgörande att regeringen visar på det värde som det ideella arbetet genererar genom att anslå ytterligare stödmedel. Det är dessutom bråttom, mycket bråttom.