För ett år sedan skrev jag en krönika om regeringens satsning på ett fritidskort för att öka barns och ungdomars möjlighet att delta. Jag ställde mig tveksam till konceptet, inte minst mot bakgrund av ett tidigare misslyckat försök att införa en fritidspeng med samma mål – att förbättra möjligheterna för barn i ekonomiskt utsatta familjer att delta i organiserade fritidsaktiviteter i samma utsträckning som andra barn.