Preliminärt har nu införandet av fritidskortet flyttats fram till 2025, och jag tvivlar på att vi får se kortet nästa år heller.
Däremot har ett annat initiativ från regeringen fått en flygande start. Idrottsklivet är en regeringssatsning för att skapa en meningsfull fritid för fler barn och unga. Syftet är att stärka idrottsrörelsens närvaro i 61 områden som Polismyndigheten benämner som utsatta områden.
Regeringen tillför ett årligt stöd på 100 miljoner till idrottsrörelsen. Idrottsklivet drivs i ett samarbete mellan Riksidrottsförbundet, elva RF-SISU distrikt och 14 specialidrottsförbund.
Statistiskt fungerar traditionella idrottsföreningar sämre i ”idrottssvaga områden”, där det finns färre föreningar, färre medlemmar, färre aktiviteter. I en studie som Strategirådet genomfört på uppdrag av Centrum för Idrottsforskning, behandlas ett antal utmaningar gällande idrottsdeltagande i segregerade områden som kan hänföras till ekonomiska, kulturella och sociala faktorer. Fem utmaningar som identifieras för att kunna öka deltagandet i föreningsidrott i områden med lågt idrottsdeltagande är:
• För höga avgifter och krav på föräldraengagemang.
• Det saknas kunskap om vad som krävs för att driva föreningar i idrottssvaga områden.
• Det saknas kunskap om regelverk för hur en förening och dess verksamhet ska bedrivas.
• Nystartade föreningar har svårt att uppfylla de krav som kommunen ställer, t ex barriärer kopplat till halltider.
• Strukturer i distriktens verksamhet försvårar arbetet.
"Idrotten inte stark där"
Nya RF-ordföranden, Anna Iwarsson, formulerade sig i sitt installationstal angående Idrottsklivet att ”vår rörelse är inte tillräckligt stark i det som kallas utsatta områden.
Föreningarna är färre, stabiliteten och förmågan är svagare medan vi vet att medlemmarna kan bli fler. Vi får inte bli en rörelse för en välmående medelklass. Vi måste åter bli en idrottsrörelse för alla”.
Redan igångsatta idrottsklivsprojekt som används som exempel är tjejfotboll i Forssa BK, orientering i en skogsdunge i Dalhem i Helsingborg, folkbildning i Capoeira Club Cultura Brasileiras regi i Vårby Gård och badmintonverksamhet i Andersberg.
Inriktningen på deras verksamhet känns igen i en jämförelse med andra projekt som en gång startades via reformerna Handslaget och Idrottslyftet, exempelvis Aktivitet Förebygger (Ängelholm), Fotboll för Integration (Växjö), Gilla Vatten (Lund), KFUM KIOSK (Malmö), Mapping Växjö och Visingsös AIS. Jag har i dessa spalter (2023-01-24) även beskrivit projektet Hemmaplan-föreningar som basketbollförbundets södra och västra distrikt har startat.
Gemensamt för alla dessa projekt är att de passar in på det som i en rapport om barns- och ungdomars ojämlika deltagande i det offentligt finansierade fritidsutbudet i Malmö benämns ”Mellanrumsarbete”. I glappet mellan befintligt fritidsutbud och de ungdomar som hindras från att delta kan det skapas sammanhang som är:
- kostnadsfria
- mer kravlösa med färre moment av konkurrens och utvärdering av prestation
- relationsuppsökande
- tillitsskapande (t.ex. med föräldrar och anhöriga)
- lokalt förankrade (rekryterar fritidsledare med god kännedom om lokalområdet)
- fokuserade på deltagande i sammanhang snarare än specifika aktiviteter
- fokuserade på självförverkligande och självbestämmande för alla
Behövs självkritik
Det är viktigt att komma ihåg att det inte är idrotten som har skapat segregation och ojämlikhet i socioekonomiskt utsatta bostadsområden. Det är inte heller idrotten som en gång för alla kommer att lösa dessa problem.
Idrottsrörelsen kan emellertid bidra på sitt sätt, förutsatt att den självkritiskt kan granska vad som i dess ordinarie tävlingsverksamhet i betydligt mindre omfattning attraherar barn och ungdomar i sådana områden.
Om det är sådana projekt som beskrivits ovan som kommer att fylla Idrottsklivet tror jag att det finns en reell möjlighet att intressera nu passiva grupper av barn och ungdomar i områden med stora socioekonomiska utmaningar.
Men som framgår av ovanstående studier skiljer sig deras verksamhet från den traditionella tävlingsidrottens på många och i vissa fall avgörande punkter. I de utvärderingar som gjorts av Handslaget och Idrottslyftet konstateras att ett sådant nytänkande utgjorde undantag bland projekten inom dessa reformer.
I allt väsentligt har barn och ungdomar istället erbjudits ”more of the same”, det vill säga mer av den ordinarie verksamhet som de redan har sagt nej tack till. Så det gäller att kliva rätt den här gången om idrotten på allvar skall leverera tillbaka utifrån de behov som politiken har uttryckt.
Skriv kommentar