Jag kommer snart och hämtar hem dig

Toini Rönnlund, legendarisk skidåkare, den enda svenska kvinna som har vunnit två individuella olympiska guldmedaljer (1968 i Grenoble). I januari 2011 avled maken Assar, också framgångsrik med bl a tre OS och 13 SM-guld. Ett lyckligt par till dess att sjukdom splittrade dem.

Toini och Assar Rönnlund, två framgångsrika skidåkare med mängder av medaljer av främsta valör. Foto: TT

 

Namn: Toini Rönnlund. Född: 1938. Familj: Ensamstående. Yrke: Gymnastiklärare och sjukgymnast. Tidigare elitskidåkare, enda svenska kvinna som vunnit två individuella olympiska guldmedaljer (1968 i Grenoble). Assar avled 5 januari 2011.

Det var i Sverige som jag fick uppleva trygghet i uppväxten och möta den stora kärleken. Jag föddes i Haapovaara i Finland nära ryska gränsen rakt österut från Uleåborg. Min far dog i kriget 1944, en månad senare föddes min bror, Taisto. Min mor blev sjuk under alla umbäranden som rådde, Taisto och jag, som var sex år, skickades till Sverige med en adresslapp om halsen.

Jag hamnade hos Emma och Oskar Persson i byn Björkenäs i nordvästra Värmland, och var det som numera kallas ”ensamkommande flyktingbarn”.  Det var ingen lätt tid, jag återvände några år till Finland men flyttade 1952 tillbaka till Emma som då blivit änka. Jag var en osäker tonåring, på tåget gick jag in på toaletten och grät och undrade vad det skulle bli av mitt liv.

Under skolåren i Värmland ägnade jag mig mycket åt idrott, folk sa att jag var fylld av energi och det var nog sant. Jag höll på med friidrott, handboll och allt möjligt men det var skidsporten som inspirerade mig mest. Jag lyssnade ofta på radion och beundrade Mora-Nisses prestationer. Jag vann några skidtävlingar och träffade en ledare i IFK Likenäs, Elof Alvarsson. Han sa: ”Satsa på skidor, du kan bli något stort.” Och det gick ju bra för mig trots små och enkla förhållanden. Jag träffade en man, gifte mig och blev fru Gustavsson. Vi fick en dotter.

Det fanns inga pengar att tjäna på idrotten på min tid. Trots en del framgångar var det knapert. Efter OS-medaljerna blev det några tusenlappar, inte mycket mer. Pengarna fick jag efteråt, som bonus för framgångarna. Men jag hade behövt dem lika mycket inför tävlingar och förberedelser, då fick jag betala själv. Jag försörjde mig på en halvtid som gymnastiklärare, senare utbildade jag mig till sjukgymnast. Jag tog även hand om dagbarn för att få det att gå runt. Ibland var det kärvt men jag har aldrig varit bortskämd med någonting. Ja, det skulle vara kärleken då. För jag hade turen att få träffa det som ibland kallas ”Den Stora Kärleken”. Det är inte alla förunnat och nu, när döden begravde den, förstår jag vilket privilegium det har varit att få uppleva den.

Assar Rönnlund var ett par år äldre än jag när vi träffades på ett träningsläger för elitskidåkare i Vålådalen. Jag visste förstås att han var en duktig och framgångsrik skidåkare men kände honom inte. Det var i mitten av 60-talet och det råkade bli så att jag en kväll spelade vist tillsammans med Assar. Vi träffades igen, på tu man hand och det dröjde inte länge förrän vi förstod att kärleken hade drabbat oss. Det var förstås roligt – men svårt. Vi var gifta på var sitt håll. Jag hade en dotter, Assar tre söner. Hans hustru ville inte skiljas. Vi var tvungna att bryta upp om det skulle bli ett gemensamt liv för oss. Assar hade våndor liksom jag men kärleken var för stark. En höstdag 1968 gifte vi oss och flyttade till Skellefteå. Vi skaffade oss en stuga i Hemavan. Banden var starka. Assar var kärleksfull, omtänksam – och envis som alla skidåkare är. Vi fick två barn, Maria född 1969 och Per, född 1970. 

Assar älskade att jaga älg och annat vilt. Han var liksom jag en människa som tyckte om att leva nära naturen. Vi plockade bär och vandrade i skogen. Vi delade intressen och livsstil, det tror jag är viktigt för att ett äktenskap ska vara lyckligt och harmoniskt. Våra idrottskarriärer med resor, träningar och tävlingar hjälpte till att ”kitta” ihop oss ännu starkare. Assar reste mycket, han blev efter sin karriär bland annat radiokommentator och det blev en hel del ensamma kvällar. Men jag var trygg, jag visste alltid var jag hade honom. Vi litade på varandra och lyckan över våra år tillsammans är svår att beskriva.

Så småningom fick Assar problem med hjärtat. Han fick hjärtrubbningar. En gång fick jag åka till Norge och hämta hem honom, vid ett annat tillfälle drabbades han av hjärtstillestånd här hemma. Han fick mediciner och senare en pacemaker. Demensen kom smygande, först närminnet, sedan långtidsminnet. När Assar var pigg gick det bra men när han var trött slog det slint. Han blev allt tröttare. Inför en jul sa han: ”Jag måste vara väldigt sjuk som inte orkar klä granen.” 

Assar ville inte tala om demensen. Allting förändrades; han saknade matlust, lukt- och smaksinnet försvann. Vi satt, så gott det gick, mitt emot varandra vid köksbordet men ingenting var sig längre likt. I sex år pågick processen. Det var slitsamt. ­Assar plågades av oro och ångest, han höll mig vaken på nätterna. Han klarade sin hygien men behövde hjälp med att duscha och hemma fick jag ju sköta allt. Assar gled ifrån mig. Natten till en nyårsafton hörde jag en duns. Han hade ramlat intill sängen. Jag satt hos honom i fyra dygn, då kunde han inte längre prata. Han tittade på mig och försökte men det gick inte. Jag kramade och kysste honom och sa, ”Var inte orolig, jag är här.” Jag visste hur det skulle sluta. 

Jag var inte på sjukhuset i dödsögonblicket, Assars ena son och vår Maria var där. Jag behövde vila och var på väg till sjukhuset. Sådant kan man vara bitter över men jag vet att han var trygg och lugn när det var dags att gå till andra sidan. Den svåra stunden för mig var bisättningen, före begravningen. Att känna den kalla kroppen. Först då insåg jag att det var definitivt, att döden hade skilt oss åt.

Assar och jag hade aldrig talat om döden. Han var levnadsglad och det fanns aldrig utrymme för honom att diskutera sådana frågor. Det bör människor göra oftare. Den som blir kvar vill göra det bästa och uppfylla de önskemål som den döde lämnar efter sig. Assar hade bara önskat en sak: ”När jag dör ska jag ha jordbegravning.” Så blev det. Jag och våra barn planerade avskedet tillsammans. Det blev en fin och värdig begravning i Umeå stadskyrka men jag minns ingenting av vad prästen sade. Där var mycket folk; Assar var en populär och omtyckt person och under de svåra dygnen fram till begravningen hade jag ett starkt stöd från några av hans bästa skidkompisar, bland andra Thomas Wassberg och Thomas Magnuson. Jag har fortfarande kontakt med dem och många andra skidvänner, det ger mig kraft att orka gå vidare i en ensamhet som känns alldeles förfärlig.

När jag satt i kyrkan tänkte jag bara på min sista bild av Assar i kistan. Jag hade lagt hans konfirmationsbibel i hans hand. Han hade berättat för mig att när han var ung hade han funderat på att bli präst, han hade tydligen till och med gått runt bland sina grannar och berättat om sina planer. Jag antar att han var inspirerad av sin mamma och en syster som var lagda åt det religiösa hållet. Jag hade skrivit en lapp som jag lagt på hans bröst, ”Jag kommer snart, min älskling.”

Assar ligger begravd vid Sandbacka kyrkogård här i Umeå, i närheten av där han tränade så ofta. När han sänktes i graven var jag förtvivlad, ”Ska han ligga där i den kalla jorden alldeles ensam?” Min förtvivlan var gränslös. Första halvåret gjorde jag honom sällskap varje dag. Jag talade till honom och ibland kändes det som om han svarade mig. Numera besöker jag graven någon gång i veckan. Det svåraste är kvällar och morgnar. Jag sträcker fortfarande ut handen och letar efter hans. Det händer att jag vaknar om natten och ser Assar stå bredvid, han ser ut som om han vill prata med mig. Det är märkliga ögonblick. 

Saknaden gnager i mig. Jag sover fortfarande dåligt och efter ett år fick jag hjärtflimmer som jag fått medicin för. Sedan tidigare har jag en reumatisk sjukdom i fingrar och fotleder. Det blev inte lättare när jag blev ensam. Jag läser men minns för det mesta inte vad jag har läst. Jag har barnen och 14 barnbarn, det är ljuset i tillvaron men orken sinar och jag har sällan lust att företa mig något. Det tog sin tid innan jag förmådde ta i Assars kläder. Det som hade med idrotten att göra, olympiska dräkter och landslagsutrustning, har jag skänkt till museum liksom de flesta av hans priser och pokaler. Några medaljer och plaketter har jag sparat. 

Det senaste halvåret har jag planerat för en flytt. Nu är den genomförd. Jag hade inte råd att bo kvar i det hus vi skaffade för längesen, dessutom är det för stort att sköta ensam. Jag har rensat och packat kartonger. Nu har jag flyttat till en tvårumslägenhet. Det var ett beslut jag måste ta. Det var svårt att bryta upp från alla gemensamma minnen och från en plats och ett hus som jag tyckt så mycket om. Men många som hamnar i min situation har kanske inget val. Många tvingas leva lite billigare och enklare. Allt det som man gjorde förr, tillsammans, har inte längre samma betydelse. Man vänjer sig vid tystnaden och ensamheten men jag känner sällan glädje. Jag träffar folk, vänner och väninnor, när jag orkar. Ibland kan det vara skönt att få prata av sig om sina känslor och tankar. Men man vill heller inte vara en ”tjatkärring”, bättre då att vara ensam.

Min tröst och kraft får jag av att motionera. Att promenera och åka skidor i skogen var ju en del av Assars och mitt liv. Jag kan stanna och titta på träden som vi passerat tillsammans under alla våra år. Jag kan studera djurspåren och höra honom säga: ”Där du gumman, där har haren skuttat förbi i natt.” Han tolkade naturens alla tecken.

Jag drömmer ofta om Assar. När han talar till mig svarar jag, ”Min älskade, jag kommer snart och hämtar hem dig.” Kanske kan vi en dag förenas på något sätt igen. Jag vet lika lite som alla andra om det är ordnat så – men man kan hoppas. Sådana tankar skänker mig åtminstone tröst. Tröst och vackra förhoppningar behöver man i sorgen.

Toini Rönnlund var under många år en ledamot av Svenska Dagbladets Bragdjury. Foto: TT

Fakta

Idrotten handlar om segrar och förluster. Som livet. 

Ken Olofsson har många år av erfarenhet från Aftonbladet och Sportspegeln, men inte bara som skribent utan också som reporter i TV och författare med del i ett 70-tal böcker.

Idrottens Affärer publicerar tre kapitel ur hans bok ”När livet måste gå vidare”. Den består av 23 berättelser om att förlora sin närmaste. Flera av dem är kända från idrotten. 

Här är de tre övriga inslagen i serien:

Artikeln om Ken Olofsson 

Artikeln om Annika Wiel-Hvannberg

Artikeln om Mona Tumba

SHL-laget Örebros tidigare vice ordförande och sportchef, Mikael Lindqvist, tidigare Fahlander, 49 år, dömdes på tisdagen av Örebro tingsrätt till tre år och sex månades i fängelse, i tre fall av grova skattebrott, samt fem års näringsförbud. Han var under flera säsonger, 2010-2014, ishockeylagets största sponsor.

På lördag, 30 mars, inleds 100 års jubilerande allsvenskan i fotboll, i en tid när våld och allvarliga incidenter på läktaren har ökat kraftigt. Ansvariga inom polisen talar till och med om att supporters till  lag från Stockholm, Göteborg och Malmö har ”radikaliserats” och inte är främmande för omstörtande verksamhet.Enligt en kartläggning av SVT har 224 personer tillträdesförbud till den allsvenska premiären.

I SM-final för andra året i rad, och i final för nionde gången på 13 år. Skellefteå AIK är den nya stormakten i svensk ishockey. Det är också mitt tips i kommande duell med den ”gröna väggen” , den forna bandyklubben Rögle BK och i final för andra gången – den första, pandemisäsongen 2021,  slutade med tårar mot Växjö Lakers. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

- Egentligen har vi inget genuint idrottsintresse, trots att vi åkt både Vasaloppet och sprungit Lidingöloppet, säger Jan Blad,69, företagsledare och gudfader för Amo Handboll, nykomlingar i handbollsligan.

I Alstermo i Kronobergs län finns elit-handbollens mest anonyma lag, men med störst optimism via stor framtidstro. Och med stort stöd av Amokabel, en skandinavisk branschledande koncern med tre kabelbolag som tillverkar olika typer av ledningar och kablar. 

Sedan starten 1991 har den ideella organisationen Folkspel, via främst BingoLotto och Sverigelotten, betalat ut uppemot 18 miljarder till svenskt föreningsliv.  Men det är inte nog.nu startar Folkspel Joyna, ett nytt digital tlotteri.

Den 14 mars släpps podden Radiosporten Hockey och leds av journalisten Magnus Wahlman tillsammans med experten Per Svartvadet. Här ska mixen av intervjuer med stora hockeyprofiler, historierna bortom isen och aktuella händelser ge något den hockeyintresserade publiken inte får någon annanstans.
Radiosporten Hockey med Wahlman och Svartvadet är en podd där lyssnaren i varje avsnitt får höra några av de mest aktuella och tongivande rösterna inom svensk och internationell hockey. Här blandas intervjuer med aktuella och profiler med analyser från programledarna.
Köp – och säljfesten rasar med oförminskad intensitet i hockeyns högsta divisioner. Vad som tidigare dementerats med eftertryck blir den här årstiden till sanningar. Kontrakt rivs, och nya skrivs. 
Att SHL-lag har spelare i karantän, och vägrar  tillträde till omklädningsrum, har mindre betydelse – bara kontraktssumma och längd är tilltalande.