”Jag var inte intressant längre”

Sven Tumba, en av svensk idrotts största, elitspelare i båda fotboll och ishockey. Vid hans sida i alla år, hustru Mona, och en av 23 personer i Ken Olofssons bok. Här är hennes berättelse.
Mona och Sven Tumba gifte sig 1960, men den 1 oktober avled Sven Tumba efter en tid av sjukdomar.

 

Namn: Mona Tumba. Född: 1942. Familj: Ensamstående. Sven avled 1 oktober 2011.

I höst har det gått ett år sedan jag förlorade min älskade ”Nenne.” Vi kallade honom så i vår stora familj. Sven Tumba var alltid bara Nenne i den inre kretsen. Han som var min varmhjärtade, generöse, omtänksamme make och vän. Vi träffades redan när jag var 13 år i samband med en tävling i vattenskid­åkning; han höll ju på med det också. Han var tio år äldre och en oerhört charmig person med ett vinnande sätt. Det var nog i första hand min syster han var intresserad av, men hon var tillsammans med en fransman. Så småningom riktades hans intresse mot mig. Vi gifte oss 1960 och jag har inte ångrat det beslutet en enda minut. Vår kärlek och starka vänskap bestod till hundra procent in till den stund när han tvingades ge upp livet natten till den första oktoberdagen 2011. Sjukdomarna hade tagit hårt på honom under en längre tid. Det började med en hjärtinfarkt och operation, annat tillstötte och slutade med en cancer. De sista veckorna låg Nenne på sjukhus. Jag hälsade på honom varje dag. Jag åkte dit med både hemlagad lunch och middag. Maten han fick där var inget han gillade. Han hade svåra smärtor; jag och barnen förstod att slutet var nära. Han somnade in på natten, då jag inte var vid hans sida. Jag hade varit där på dagen och, som vanligt, kramat och kysst honom. Under hela vårt långa liv tillsammans hade han inför varje natt i hemmet kysst mig och han brukade säga: ”Jag älskar dig mitt hjärta.” När vi vaknade brukade han säga ”Så lycklig jag är att du är hos mig, jag älskar dig.” 

Dagen innan Nenne avled ringde vår gemensamma vän Barbro, ja Lill-Babs alltså. Vi har känt varandra länge och har många fina minnen tillsammans. Lill-Babs ville komma hem till mig och prata; hon visste precis hur jag hade det dessa dagar. Vi åt och drack några glas vin. Lill-Babs insisterade att få sova över hos mig. Efteråt har jag funderat på varför hon var så envis på den punkten, men det var väl meningen. När dödsbudet kom på telefon tände vi ett ljus och satt tillsammans. Hon var en ängel i den stunden. Jag ringde våra fyra pojkar. Allt blev svart och obegripligt. Jag åkte inte till sjukhuset. Jag såg aldrig Nenne mer, jag ville minnas honom som en levande person.

Nenne älskade livet; familjen kom alltid först, vännerna, bekanta, golfen, idrotten. Han levde starkt i nuet. Vi skrev aldrig något testamente, kanske ett för så många år sedan att nästan allt var inaktuellt. Vi hade inte ens en livförsäkring. Nenne var en godtrogen och generös människa. Han brydde sig inte så mycket om sådana saker. Men jag visste åtminstone vad han ville när det var dags att ta farväl: ”New Orleans-jazz” i kyrkan, ingen defilering och askan spridd på ett ställe som familjen fick välja. Det har ännu inte skett, men den dagen kommer. Vad Nenne absolut inte ville var att begravas hos sina föräldrar på en kyrkogård i Sölvesborg. Han kände ingen anknytning dit. Och jag ville inte att någon jord skulle läggas på hans kista; i min värld kommer vi inte från jorden – vi är varelser födda av en mamma och pappa. Prästen, som hade spelat både fotboll och ishockey och väl kände till Nenne, var förstående och accepterade mitt önskemål. 

Djurgården, klubben i Nennes hjärta och som i hela hans rika idrottsliv stod honom så nära, bjöd familjen på middag efter begravningen. Det var en fin gest och en fin stund. Men den var samtidigt svår och plågsam. Jag minns inte mycket från det där dygnet och jag vet än i dag inte hos vem jag bodde natten efter begravningen. Barnen och barnbarnen tillsammans med några nära väninnor var min tröst och styrka i den svåra inledningsfasen av sorgen. I början bodde jag en tid hos min bror. Barnen ordnade med mitt nya boende; en liten lägenhet i Stockholms innerstad som Nenne aldrig hade besökt. Sängar och soffa och några andra möbler byttes ut så att det skulle kännas nytt och fräscht. Framförallt skulle det inte påminna mig om det som varit. Omtänksamt. Hans kläder lämnades bort, jag ville inte behålla någonting. Det som är kvar är foton, en del diplom och priser som finns i sovrummet. På det viset är han med mig där hela tiden. 

Jag åkte till Sydafrika, där Nenne engagerat sig hårt för utsatta barn, bland annat genom fonden Sport for education (Sport för utbildning). Det fanns en del åtaganden som jag ville fullfölja genom min närvaro. Jag tillbringade därefter vintermånaderna i vårt hus i Florida, det som vi haft i 30 år och dit längtar jag alltid när mörkret och kylan drar in över Sverige. Det är ju egentligen det enda hem jag har kvar från vårt liv tillsammans. Vi hade stort umgänge där och många golfbekanta. Det blev inte som jag trodde. Vänner och bekanta, som jag trodde stod nära oss båda efter många års gemenskap med golf, middagar och andra trevligheter, höll sig borta. Det var alldeles tyst på telefonen som om de människor jag kände väl inte vågade eller ville höra av sig. Jag har funderat mycket på varför det blev så. Rädsla kanske. Okunskap om vad det innebär att förlora sin käraste. Eller kanske har jag inte betytt någonting för dessa personer som ännu inte hört av sig efter Nennes bortgång. Det har gjort mig djupt besviken och ledsen. Nenne var särskilt mån om att partners i vår umgängeskrets som blev ensamma bjöds hem till oss på middagar och umgänge. När man blir ensam är det stödet och den omsorgen oerhört viktig. Det ger kraft och inspiration att orka gå vidare i sin ensamhet. Jag trodde inte att människor kunde svika mig så, men jag har tvingats lära mig att förlusten av den man stått närmast i ett helt liv också har den baksidan. Det är mycket man måste acceptera: den plågsamma tystnaden kvällar och morgnar, saknaden av de små replikerna och ögonkasten i vardagen…– att inte ha en hand i sin när man somnar. Ingen, som inte själv upplevt det, kan förstå hur det känns, ibland en både psykisk och fysisk smärta av en obeskrivlig tomhet.

Jag har barn och barnbarn att leva för och fortfarande några goda vänner som jag kan skratta tillsammans med. Nenne är med mig på olika sätt, varje dag. Jag tror att han har det bra där han är, bland sina gamla vänner och kompisar. I Florida besökte jag en sierska. Hon visste ingenting om honom men kunde ändå i detalj beskriva hur han skrattande och lycklig promenerade med sin älskade hund i tonåren. Hur kunde hon veta det? Nu gick de tillsammans igen, återförenade någonstans i termiken. Det är sådant man vill tro på. 

Jag försöker gå vidare med mitt eget liv. Jag läser, spelar golf, träffar väninnor – och så har jag familjen som det stora stödet. Det måste vara outhärdligt för alla som inte har det. Jag försöker utveckla nya intressen. Jag vill måla mer och målet är att nå ända fram till en utställning på ett galleri, gärna i Stockholm. Jag har ju också kvar mitt engagemang i Sven Tumbas fond. I juni 2012 hade vi en fin och uppskattad tävling på Österåker, Tumbas minne. Barnen och jag ska nu försöka styra om medlen vi får in till barn i Sverige, inte bara till Sydafrika som tidigare. Det finns barnfattigdom även i vårt land. Att hjälpa människor och barn som har det svårt blir en viktig sak för mig resten av livet. 

Och jag vet att Nenne håller med mig – och att han är med mig. 

Sveriges världsmästare i ishockey 1962. Sven Tumba, t v, tillsammans med Anders Andersson, Eilert 'Garvis' Määttä, Kjell Svensson, och Ronald Pettersson sittandes framför. Foto: UPI/Scanpix 

Fakta

Idrotten handlar om segrar och förluster. Som livet. 

Ken Olofsson har många år av erfarenhet från Aftonbladet och Sportspegeln, men inte bara som skribent utan också som reporter i TV och författare med del i ett 70-tal böcker.

Idrottens Affärer publicerar tre kapitel ur hans bok ”När livet måste gå vidare”. Den består av 23 berättelser om att förlora sin närmaste. Flera av dem är kända från idrotten. 

Här är de tre övriga inslagen i serien:

Artikeln om Ken Olofsson 

Artikeln om Annika Wiel-Hvannberg

Artikeln om Toini Rönnlund

olle (inte verifierad)

ons, 2015-02-04 14:07

1. Mycket rättfram, enkel och

Mycket rättfram, enkel och vacker berättelse av och om Mona och Nenne. Bra gjort!

Lasse (inte verifierad)

fre, 2015-02-06 11:58

2. Nyttiga reflektioner

Tack Mona för dina funderingar som är viktiga att sprida och medvetandegöra! Sven Tumba och Ingemar Stenmark är våra största idrottsprofiler någonsin! Och du verkar vara en underbar kvinna!!

I Oskarshamn går var tionde invånare på ishockey.  Skrällen mot AIK i den hockeyallsvenska finalen, 3-2 i segrar, har höjt hockeytempen ytterligare. Klubbchefen, Martin Åkerberg, rapporterar om en hockeyfeber som slår alla rekord, då har ändå IK Oskarshamn 23 raka säsonger i den näst högsta serien bakom sig.

Åby/Tjureda har gjort en blixtresa till elitserien. På tre säsonger har den småländska klubben gått igenom två serier. I september/oktober ska en egen bandyhall stå klar. Den byggs på Åby IP.

Samarbetet mellan SOK och har genom åren gett svenska olympier och paralympier totalt cirka 250 miljoner kronor och därmed starkt bidragit till att förverkliga svenska medaljdrömmar under 40 år.  

Nu är det dags för det svenska travets tydligaste vårtecken igen, nämligen Olympiatravet,  

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Simdrottningen Sarah Sjöström har nyligen tecknat ett kontrakt med kinesiska mobiltelefon – och klockföretaget Huawei. Välkände agenten Daniel Wessfeldt är Sarah ekonomiska rådgivare. Nu avslöjar Wessfeldt att stavhopparen Armand ”Mondo” Duplantis, 19, kan bli en ny klient hos honom.

Han ställde sig framför alla representanter från spelbolagen och deklarerade tydligt:

- Dämpa er. "Annars kommer regeringen att att ta fram nya regler som begränsar marknadsföring", 

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) gjorde sig till talesman för åtskilliga svenskar

Varför gör ni på detta viset? Var det inte Emil i Lönneberga som undrade? Många undrar över kvällens TV-krock: TV 4 sänder EM-kvalet Sverige-Rumänien klockan 18. Samma tid börjar SM-finalen i bandy i TV 2. Gick det inte att undvika?

IFK Göteborgs supportrar börjar se en framtid igen. Under ett halvår har det enbart handlat om förluster, antingen pengar, ledare, anseende eller spelare. Nu vänder strömmen av nyheter. Det uppstår plustecken också. Klubben håller på att att bygga en ny ekonomi och på spelar- och ledarsidan tillkommer nya namn. På måndagen tillkännagav IFK att klubben har gjort klart med ett nytt och långsiktigt samarbete med Ekkono Soccer Services, med huvudkontor i Barcelona.