MFF skulle bli ett lag att räkna med även utanför Sverige, han talade om ett Sveriges Ajax och om det inte gick med mindre skulle han köpa Maradona. Det sa han till mig under en intervju på SE-banken, där han residerade. Jag påpekade lite fint att det nog var ekonomisk ogörligt men det fick jag höra att jag inte begrep.

Det gick inte något vidare för Malmö FF på 90-talet. Degradering till Superettan 1999. Verkligheten hade vuxit ifatt klubben. Det räckte inte längre att vifta med en ljusblå tröja i tron att spelare, publik och sponsorer skulle ställa sig i kö för att boka in sig på framtidsresan. Den ena klubben efter den andra dansade förbi MFF ekonomiskt och det skulle dröja ända till 2004 innan jag fick skriva min första guldkrönika från Malmö stadion.

Och, som sagt, det var några kronprinsar i farten som ville ta en match med Cavalli.

Den ene hette Percy Nilsson och han hade precis startat arbetet med ett bygga upp en hockeykultur i stan, han inledde sina härnadståg i landet på jakt efter spelare som mot bättre betalning skulle hjälpa snickaren med bygget. Det blev en dundersuccé. Medan MFF var nere på publiksiffror på ett par tusen fyllde Nilsson och hans Malmö IF (som sedan blev Redhawks) sin ishall, tog två svenska mästerskap, ett Europamästerskap och skapade rena hockeyhysterien i fotbollsstaden Malmö. Percy var på allas läppar, fräck och extravagant, han hanterade både ros och ris med ett skratt och lätt sinne. Han tog över kungakronan. Men fick också problem. Med skattemyndigheterna inte minst. Det kostade honom mer än 50 miljoner förutom de ca 150 miljonerna han själv genom åren pumpade in i klubben. Han blev också åtalad för skattefusk men friad och så köpte han en jättetomt till ett bra pris ute vid Hyllie och det är där sista tågstationen före Danmark nu ligger, precis bredvid den arena som nog är Sveriges finaste, med inte bara ishockey utan mängder av nöjesarrangemang i toppklass. Det är där den omdiskuterade Eurovision Song Contest snart skall avgöras.

Cavalli-Björkman är ur tiden, Percy Nilsson har fyllt 80 (still going strong) och samma respektabla levnadstid uppnår Den Tredje Mannen (3 maj), Bengt Bendéus. Han var, när jag kom till Malmö, ordförande för den traditionsrika friidrottsklubben MAI, under många år den starkaste klubben i Sverige. Han kämpade naturligtvis förgäves för att nå tronen, Cavalli och Percy var för starka, deras sporter alltför mäktiga, deras underhållning omsusad och regelbunden. Bendéus var chanslös, men han gjorde så gott han kunde och satte onekligen sina spår.

Han hade en gång som aktiv tampats med Ricky Bruch och 1969 stötte han 19.87 i kula, ett svenskt rekord som diskuskastande Bruch dock återtog två år senare.

Det var som ledare Bendéus gjorde sig stor. Han var MAI-ordförande 1986 till 1994 och han bidrog i hög grad till att MAI-galan i friidrott blev en internationell spelare. Edwin Moses, Ben Johnson, Florence-Griffith Joyner och Carl Lewis med flera drog storpublik och störst var galan 1991 när 25 000 på Malmö stadion gick uppleva den stavhoppscirkus som var dåtidens motsvarighet till det Armand Duplantis regisserar världen runt idag; Sergeij Bubka, världsrekordhållaren innan den försvenskade amerikanen Duplantis dök upp på stjärnhimlen, satte världsrekord på 610 och kunde kvittera ut ett par hundra tusen svenska kronor i bonus. Stora pengar för trettio år sedan. Han klättrade som bekant också en centimeter i taget mot ära och rikedom.

Bendéus var också en av männen bakom  Athleticum som, när det byggdes 1992 på Malmös mäktiga idrottsområde med fotbollsarenor, träningshallar, arenor för handboll och basket, ishockey och fotboll mm, var den främsta inomhusarenan för friidrott i Sverige. Han var också med en nysatsning Malmö Börshus som invigdes 1986 och både i Malmö Börssällskap och Malmö AI är han hedersordförande.

Bendéus bor sedan år 2000 i Dubai och har nyligen sålt sitt företag, Backlite, etablerat i tretton länder, och med specialinriktning på stora, belysta affischtavlor för utomhusreklam. Han var pionjär i branschen och var först på plats när muren föll och de gamla öststaterna gick från kommunistgrått och reklamfritt till snabb västerländsk omställning med marknadsflirtig neon.

Den 80-årige f d Malmöprofilen har dock alltjämt kontakt med sin hemstad och gamla klubb. Han dyker upp på årsmöten och är generös med stipendier till förtjänta ungdomar. Och han har skaffat ett sommarhus i närheten av hemstaden Växjö.

Idag finns inga lika profilerade och skräniga ledarprofiler i Malmös idrottsvärld. MAI springer på men utan gammal stjärnglans, Redhawks letar förtvivlat efter en slutspelsprofil medan MFF just nu spelar en fotboll så komplett och överlägsen i alla sina delar, att det är svårt att se att det allsvenska guldet skall hamna någon annan stans än i Malmö också i år.