Men MFF och Elfsborg får ursäkta. Det är två andra klubbar som imponerat mest på mig; Häcken och Värnamo.

Fjolårsmästarna BK Häcken spelar fortfarande i sina bästa stunder den bästa fotbollen i landet. Alltid framåtriktat, med fart och fantasi, rörligt och lekfullt. Det är väl möjligt att det var några försäljningar i somras som förstörde för guldfest även i år. Ibland måste kassan fyllas på. 

En svår balansgång

Häcken är en välskött klubb med en omsättning på över 250 miljoner kronor, och det är alltid det där dilemmat för klubbar på svensk nivå i den internationella näringskedjan; balansen mellan det sportsliga och ekonomiska. Idag är ju köp-slit-och-sälj det rådande mottot. 

Omsättningen ohälsosamt stor (ur sportslig synvinkel), agent- och spelarmarknaden en djungel att orientera sig i. Och oändligt svårt att avgöra kvaliteten på alla de spelare från när och fjärran som erbjuds, överblivna som de är sedan de sållats genom lager efter lager, ratats och skickats vidare.

Jag är inte säker på att den här karusellen tjänar fotbollen, inbillar mig att man inte så ofta behöver gå över ån efter vatten och det finns nog en risk för att den egna utbildningen inte blir tillräckligt skarp eftersom man hela tiden vet att lagerhyllorna med den vara som rubriceras ”fotbollspelare” dignar ute i Europa, att det alltid går att hitta något gångbart men att det varken finns kvalitetsstämplar eller bäst-före-datum att lita på.

Hur som helst; det är mestadels en fröjd att se BK Häcken spela fotboll och jag utnämner dem till Sveriges kvalitetsmässigt bästa fotbollslag också i år - fast guldchansen rök här på höstkanten när klubben dessutom skulle pröva om vingarna bar också ute på den internationella marknaden. Det gjorde de inte. Så också Häcken har ett jobb att göra om man skall lyckas försvara Sveriges färger bättre än i år. 

Kärlek och sammanhållning

Det är i och för sig ingenting nytt att dubbla engagemang ofta sliter för hårt och där finns också en balansakt som måste klaras. Men vi som är lite hjärtlösa och inte står enögda på en läktare och skrålar utan ser Allsvenskan som en underbar, stor teaterarena kan inte annat än att hylla den här Göteborgsklubben. Det är bara lite ledsamt att - och en smula märkligt - att det lag som spelar den absolut bästa fotbollen har ett publiksnitt på strax under 5000 åskådare medan, till exempel, IFK Göteborg, som under hela säsongen egentligen slagits för sin överlevnad i den högsta divisionen, lockar tredubbelt så många. Det visar väl å andra sidan att fotboll inte bara (i bästa fall) lever på sitt underhållningsvärde utan (fast mer) på kärlek, sammanhållning, tillhörighet. 

Det stöd som Blåvitt haft i år, trots sina hopplösa försök att bevisa att man är bättre än vad spelarmaterialet tillåter, visar ju på andra värden. Behovet av gemenskap och tillflyktsmöjligheter i en värld som skrämmer oss alla. Blåvitt har ännu en pärs att gå igenom innan det lägsta av alla tänkta mål är uppnått; att hålla nerverna i styr och krampen på avstånd för att ta de där tre poängen i Varberg på söndag som ger respit ännu en vinter för att läka skadorna, analysera felen, inse realiteterna och samla ihop sig för en ny säsong.

Värnamo årets sensation

Årets stora sensation - inte bara resultatmässigt  - är IFK Värnamo som mot alla odds, i en liten stad vid Lagan och på den charmiga Finnvedsvallen (och även på bortaplan för alla del) visat upp en charmant, optimistisk och kreativ fotboll som gjort att laget kan bli femma, sämst sexa i årets allsvenska. Och när Årets tränare skall koras -  det är ju lätt säga Henrik Rydström i Malmö och Jimmy Thelin i Elfsborg eftersom någon av dem kommer att stå med Lennart Johanssons pokal i sina armar i Malmö på söndag - kommer mitt val att vara Kim Hellberg i IFK Värnamo. 

Han kommer från Norrköping, hans pappa Stefan Hellberg hyllades stort som assisterande tränare i IFK Norrköping, och det lär vara högaktuellt att sonen kommer att återvända till sin hemstad där han som spelare mest höll till som mittfältare i lägre regioner. Kim är en av de mest intressanta, unga (35), tränarna i Sverige idag, han har ögonen på sig från många klubbar (Hammarby har också nämnts) och har deklarerat att han efter två år i IFK Värnamo kommer att lämna.

Det går förstås inte att resonera kring sensationslaget IFK Värnamo utan att nämna den stora stjärnan Jonas Thern, VM-hjälte från 1994, som efter sin framgångsrika karriär flyttade hem och skapade en fotbollskultur i Värnamo som inte bara danat en rad av duktiga fotbollstalanger (Claesson, Hult, Ring, Sadiku, Khalili, sonen Simon förstås och en rad andra) utan och också kreerat att klimat och en fotbollsmiljö som fått spelare - som inte fått plats någon annanstans - att växa. 

Bästa exemplet får väl Marcus Antonsson som hämtades från en lite blodfattig tid i Halmstad och kom till Värnamo och öste in mål. 

BP med Årets uppvisning

Kim Hellberg är chefstränare med en tydlig filosofi om hur kreativ fotboll skall spelas i den anda som klubbens viljestarke ”överstepräst” Jonas Thern förstås välsignar. Det tycks ju vara en utsökt kombination och för mig är det Värnamo åstadkommit det allra mest uppseendeväckande (och inspirerande för andra) i årets allsvenska. När vacker fotboll också leder till ett så fantastiskt resultat kan man inte annat än att häpna. Och med glädje konstatera att när de stora resurserna inte finns så kan kloka huvuden och viljestarka ledare med sund självbild och klarsyn kompensera gott och väl. 

I varje fall så att det räcker för att vi på läktarplats och framför TV-apparaterna kan få glädjas och beundra.

Till Malmös och Elfsborgs bravader får vi återkomma efter söndagens gulddrama. 

I övrigt...

Jag konstaterar också:

att Djurgården har inte fått samma snurr på spelet i år och en del kan bero på att den stora stjärnan och allsvenskans bäst betalde spelare, Magnus Eriksson, inte riktigt nått upp till fjolårets höga nivå.

att AIK måste städa upp ”i kontoret”, få lugn och rätt ledarskap på plats efter en rejält fiasko 2023. 

att Hammarby kan ha någonting på gång till nästa år.

att Varberg var totalt hjälplöst i år och kan få svårt att komma igen (Superettan är ingen lek), Halmstad BK har återtagit ledartröjan i Halland, Degerfors stred tappert in i det sista och kan nog komma tillbaka (genuin fotbollskultur skall inte underskattas),

attlag som Sirius, Brommapojkarna, Mjällby och Kalmar står alla för en positiv fotboll och om nu Brommapojkarna tvingas kvala sig kvar är de storfavoriter i mina ögon. Lagets andra halvlek i Malmö i år tillhör årets mest imponerande 45-minutersuppvisningar. Guldfavoriterna totalt utspelade.

Och...

...till sist: publikrekord i Allsvenskan. Med Västerås och Gais kan det bli ännu bättre nästa år. AIK:s snitt 25.840, Hammarbys 22.838, Malmös 19.947 (alla med en hemmamatch kvar), Djurgården 19.288, Göteborg 16.190 (färdigspelade hemma).

Allsvenskan har aldrig mått bättre, aldrig berört så många.