Jag är i och förty ganska lättrörd men den akademiska rapporten ”Fotbollsplanen mitt i byn” som ni kan läsa här https://www.svenskelitfotboll.se/wp-content/uploads/2020/02/SEF-fotbollsplanen-mitt-i-byn1.pdf gjorde mig rörd.

Jag har som mina läsare noterat i ett decennium skrivit krönikor på temat att idrotten är bäst på integration. Normalt med förbehållet att det tyvärr beror på att ingen annan är bra.

Vad innebär integration?

En del av problemet har författaren och journalisten Lars Åberg, som liksom jag i år är Goodwillambassadör för Glöm aldrig Pela och Fadime, beskrivit.

Han säger ”Vi saknar i februari 2020 fortfarande en explicit definition av vad integration innebär.”

Om vi inte vet vad det är lär vi inte nå målet.

M och S hade länge en idé som handlade om att man jobbade, betalade skatt och betalade för sitt boende så var man integrerad. Vi har lärt oss den hårda vägen att det inte räckte. Att våra partier inte har en definition av begreppet integration både förvånar mig och gör mig ledsen. Det säkerställer tyvärr att integrationen kommer att misslyckas.

Det är i det perspektivet elitfotbollens framgångsrika agerande skall ses. Det som primärt skiljer sig från det myndigheter och skola försöker göra är att klubbarna har den viktiga ingrediens som samhället saknar. Tillit.

Kärlek till sin klubb

Ungdomarna har kärlek till sin klubb, det ger klubbarna helt andra möjligheter att få ungdomarna att lyssna. Företagen består av människor i ledande positioner som också älskar sin klubb. Det gör att viljan att stötta och viljan att anställa någon som älskar samma klubb och där respekten för klubben ökar sannolikheten för att den man anställer blir lönsam.

Från tid till annan kommer kritik mot kommunala kostnader för elitarenor. Detta trots att den kommunala subventionen för elitarenor för fotboll och ishockey är ca en tiondel av motsvarande subvention av kulturens arenor. En kultur som enligt myndigheten för kulturanalys mest är till för medelålders medelklass och så långt ifrån integration man kan komma trots det väsentligt högre stöd än idrotten de erhåller från stat, region och kommun.

Varje ungdom som genom SEF och elitklubbarnas försorg går till ett riktigt jobb är miljoner i samhällsnytta. Varje ungdom som inte hamnar i kriminalitet 10 talet miljoner. Marginaleffekten vad gäller medelålders medelklassens bildningsnivå vid ytterligare ett operabesök a 2000 kronor i skattesubvention är 0 eller om det är Wagner med en idégrund som ligger nära nazismen negativ. 

Politik, se och lär!

Elitfotbollen har här tydligt påvisat hur civilsamhället kan leverera det dysfunktionella myndigheter inte klarar och det för en bråkdel av kostnaden. Våra politiker som i många fall sitter och funderar på sina idrottspolitiska program bör se och lära. 

Att styra om bidrag till etniska och religiösa aktörer som under 15 års tid gett noll i effekt till fotbollen, och när andra sporter följer efter även de, är lönsamt och skapar integration. Att dra ner budget för myndigheter som fastnat i postmodernism och låta idrotten bli uppdragstagare är en effektiv modell. 

Fotboll är liksom all idrott en del av samhället. Det som skiljer idrotten från andra delar av civilsamhälle och kultur är att de ger väsentligt mer tillbaka i samhällsnytta än de andra.

Om detta borde vi tala högre.