Vi behöver ingen idrottsminister!

Idrottsfrågorna förtjänar definitivt en starkare ställning i regeringen, men nej, vi behöver inte en egen idrottsminister.
Idrott berör så många, aktiva, anhängare eller allmänt intresserade, och måste vara självständig i förhållande till regeringen. Det är ett skäl till att det inte behövs en idrottsminister, skriver Karin Mattson-Weijber. Foto: TT

 

Supervalåret är över, åtminstone i bemärkelsen att själva ”valen” är gjorda. Spänningen fortsätter ändå om hur saker och ting ska falla ut i praktiskt förverkligande. 

Vad vill den nya S + MP-regeringen med idrottsfrågorna?   Och hur mycket vill vi egentligen att den ska blanda sig i idrottens frågor på eget initiativ? 

Vad skulle en idrottsminister göra?

Idrottens frågor är från och med nu placerade på socialdepartementet med Gabriel Wikström som ansvarig minister. Utöver idrotten basar han också för sjukvård och folkhälsa. 

Det borde ha varit dags för en renodlad idrottsminister! Eller…? En inte ovanlig kommentar – men helt fel tänkt. 

Argumentet för en sådan ordning, och jag skriver i singular för jag har bara hört ett enda, är att idrottsrörelsen är så stor och därför förtjänar en egen minister. 

Men den relevanta frågan är ju vad en sådan skulle göra, och förväntas åstadkomma. Genast blir saken mer oklar. Det första vi kan utgå ifrån är att Idrottsdepartementet då skulle börja fördela medlen till idrottsrörelsen, och någon måste övertyga mig om att Rosenbad bättre vet hur idrottsrörelsens medel ska göra nytta ner på förbunds- och föreningsnivå, än idrottsrörelsen själv. 

Det är fel metod

Nej, den idén tror jag inte på. Idrottsfrågorna förtjänar definitivt en starkare ställning i regeringen, men metoden är inte en renodlad idrottsminister med ett för ändamålet särskilt uppbyggt (och utbyggt) departement.

Så här ser jag på saken: idrotten behöver finnas i en stark portfölj, tillsammans med frågor som har naturlig anknytning till våra. Vilka de är finns inte enbart ett facit på, eftersom idrotten spänner över så många politik- och samhällsområden. 

Folkhälsa är en logisk koppling. Vi vill också att idrotten ska finnas hos ett statsråd med stark påverkan i regeringen, och med en drivkraft att aktivt samarbeta med de övriga departement som berörs av idrottsfrågorna. Det sistnämnda kan tyckas vara en självklarhet, men min erfarenhet är dessvärre att så inte är fallet. 

Samspelet mycket viktigare

Bristande samarbete mellan departement försenar och försvagar arbetet – så glöm för allt i världen inte samspelet mellan dem! Det kan vara avgörande för att åstadkomma resultat och förändring. Inte heller ska betydelsen av de närmaste medarbetarna underskattas, så vi väntar nu med spänning på att få veta vilka som blir statssekreterare respektive politiskt sakkunnig.

Inför valet fick vi några välkomna löften av S. Det första gäller vår finansiering, 272 miljoner kronor har utlovats, vilket ligger nära våra äskade 300 miljoner – så det känns bra! 

Nu gäller det också att vi får använda pengarna till att lösa de mest aktuella problemen, så att vi inte hamnar i en situation där vi visserligen fått ett rejält ekonomiskt tillskott – men där de öronmärks till något annat än den samlade idrottsrörelsen vill… 

Idrotten ska vara självständig

Så tror jag inte att det blir, men respekten för den självständiga idrottsrörelsen är viktig att bibehålla, och därför värd att nämna särskilt.

Den avgående idrottsministern har efter dialog med oss tagit bort flera öronmärkningar, och det samtalet vill vi fortsätta med den nytillträdda regeringens företrädare.

Ett annat löfte rör vårt evenemangsarbete. Vi har, förutom vår egen idrottsliga evenemangsstrategi, också en gemensam strategi med besöksnäringen. För att förverkliga den finns sedan något år en gemensam arbetsgrupp, som vi arbetat för att få departementet involverat i. Givetvis inte som gisslan, utan för att få till en vettig dialog och ett bra samarbete. 

S har uttalat en vilja att ingå i en sådan grupp, så vi ser fram emot att få ökat tryck i arbetet för att få fler internationella mästerskap förlagda till svensk mark.

Vårt universella språk

Politiska utmaningar finns det som bekant gott om. En är integrationen, en annan är att hela vårt fantastiska land ska vara attraktivt (och möjligt) att bo och leva i. Idrotten är en stark motor för båda. 

Idrottens språk är universellt – du behöver varken tala eller förstå svenska för att kunna känna till reglerna i en viss idrott och hänga med. 

Idrotten och föreningarna är mötesplatser över alla gränser: ålder, kön, etnisk och social bakgrund o s v, som ingen annan företeelse är. Idrottsföreningarna finns dessutom på riktigt ute i kapillärerna på samhället. Ingen enda kommun, knappt en ort, saknar en idrottsförening. 

Därför påminner jag igen – idrottsrörelsen är en samhällsbärare av rang. Men ta oss inte för givna!

Krönikör

Karin Mattsson Weijber

Stefan ’Abbe’ Albrechtson har en tår i ögat när han slår ut med handen i en välkomnande gest vid Partille Arena, ny, vacker och ståtlig. Det blev ändå en hall, så efterlängtad och så fulländad.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Ola Serneke gör affärer i en rasande fart och Serneke Group expanderar stadigt. Och nu, mitt i förberedelser och genomförande av Cykel Vasan med imponerande tid, kan han presentera två stora satsningar.

Det är miljoner hit och dit, och det är räknat i euro eller pund, det är siffror så man baxnar och tycker att det borde finnas något slut. Men inte. Internationell fotboll saknar gränser i dubbel bemärkelse.