Helsingborgs uppgång och fall

Ber man om regn får man stå ut med leran också. Nu traskar Helsingborgs IF ännu en gång i mjuk lera, hur djupt återstår att se. Förra gången, vid avskedet till allsvenskan 1968, hann den stelna till ett skruvstäd och det tog 24 långa, mörka år innan den upplöstes och en allsvensk plats åter kunde erövras.
Foto: Björn Lindgren/TT

 

Jag minns den glittriga, senaste guldnatten 2011 (den kunde regisseras på ett mer magnifikt sätt än den 1999 eftersom saken var klar redan inför sista spelomgången). Jag satt mitt emot kommunstyrelsens moderate ordförande Peter Danielsson som ett år senare skulle få påfyllning på det kommunala kontot; HIF kunde äntligen betala skattebetalarnas lån på sexton och en halv miljon kronor.

HIF viktigaste varumärket

Vi tjafsade om vilket som var Helsingborgs främsta och viktigaste varumärke; Kärnan, Fredriksdalsteatern, ”att tura” på Öresund” – eller HIF. Vi enades om fotbollsföreningen vilket Danielsson påpekade i sitt hyllningstal. Han gjorde rätt däri och därför är det så sorgligt för alla som har denna klubb i sitt hjärta att se den häftiga devalvering av verksamheten som ledde ända fram till stupet. Hur kunde det gå till har många runt om i landet undrat och frågat. 

Degraderingen 2016 var ingen tillfällighet. Det är en utförsresa som pågått länge, präglad av den defaitism som uppenbart dominerade besättningarna i styrelserummet. Där har inte funnits tillstymmelse till den kompetens, handlingskraft och det engagemang för uppdraget som så starkt kunde förknippas med Ingvar Weneheds ordförandeår.

Dramatisk lönehöjning

 Utan hans ledarskap hade, är jag övertygad om, HIF aldrig hittat den kompass som fick hela klubben att hitta rätt i terrängen och solen åter att lysa över Olympia, det blev som bonus ett exklusivt besök i Champions League-sällskapet. 

Visst kan man påstå att framgångarna kostade, spelarlönerna drevs dramatiskt uppåt och administrationen växte men det fanns ambitioner, närvaro och god fotbollskompetens i ledningen. De senaste åren har det mest känts som en dålig kopia på 60-talets ledarskap. På planen fanns tack och lov Lasse Ahlberg som räddade laget från avgrunden den gången. HIF leddes av en sossepamp och för supportrarna var det varje säsong en resa mellan himmel och helvete, mest det senare. Det saknades framförhållning i allt, det fanns inga visioner om att skapa ett lag och en verksamhet som hade resurser att möta framtidens krav.

Ras utan beredskap

Undantaget var 1967 då det blev en lilla silver-medalj, sedan kom raset och någon beredskap för hur fortsättningen skulle te sig fanns inte. Ändå fanns namn i laget som Inge Danielsson, Hans Selander och Anders Linderoth. Arvet kunde inte förvaltas, det blev urarvning i stället.   

Tiden efter guldåret 2011 har misskötts på många händer och fötter. HIF har, med tydliga avtryck, tappat mark till konkurrenterna, omkört av lag som Kalmar FF, Örebro, Häcken, Sundsvall, Jönköping. Det borde inte vara möjligt mot bakgrund av den kultur, tradition och det varumärkesvärde som HIF besitter. Men så ser facit ut.

Moraset i ekonomin växte och de som hade ansvaret hittade inga utvägar. Och den avgörande faktorn för allt – laget på planen – tunnades ut till nästan oigenkännlighet. I dag, inför utmaningen i Superettan, går man till verket med det mest anonyma laget sedan mörkeråren på 70-talet. I år kan flertalet av motståndarna citera 6:e kantaten i Bachs juloratorium: ”Ej fienden mig förskräcka, I kunnen ej min fruktan väcka.”

Ingen lyckad ordförande

Misstagen är många på resan och kan fördelas på olika personer. En föredömlig bakgrund om senare års turer gav oss Marjan Svab och Tomas Nilsson i denna tidning (Helsingborgs Dagblad), klassisk god och nödvändig journalistik.

Störst ansvar har alltid ordföranden. Claes Ohlsson var ingen lyckad sådan. Han regisserade utrensningen av klubbdirektören Paul Myllenberg, sportchefen Jesper Jansson och marknadschefen Rickard Nilsson. Det var inte bara ett monumentalt misstag, det skedde på ett skamligt sätt.

Inför säsongsstarten 2014 medverkade Myllenberg, Jansson och Ohlsson själv i en paneldiskussion före årsmötesförhandlingarna. Det debatterades framtid och visioner. I praktiken hade Mylleberg-Jansson redan fått sparken liksom Nilsson som satt i den fullsatta salongen. Lika oanständigt behandlades tränaren Roar Hansen som myglades bort i kulisserna när Henrik Larsson gjorde entré och fick en maktposition som han aldrig borde ha haft.

”Henke” inte kvalificerad

Ohlsson och övriga styrelsen hade varken kunskapen eller modet att ta itu med arbetsfördelningen; Larsson blev både tränare och manager vilket var en katastrof. Det senare uppdraget var han inte kvalificerad för, särskilt inte i en klubb vars ekonomi och skötsel var i fritt fall. Förlusten i bokslutet var drygt 20 miljoner, en siffra som styrelsen mörkade men avslöjades i Helsingborgs Dagblad.    

Premiärmatchen mot Djurgården några veckor senare innebar en tragedi; en djurgårdssympatisör blev nerslagen på väg till Olympia och avled vilket ledde till invasion och tumult på planen. Matchen avbröts. Medietrycket var hårt. När jag själv ringde Ohlsson på fredagskvällen för att höra hur han upplevt veckan och vad han skulle säga i spelarbussen på väg till Norrköping (där HIF skulle spela nästa match) svarade han: ”Jag behövde komma bort några dagar så jag är i mitt hus i Spanien.” Med ett sådant facit i bagaget ska man inte vara ordförande i HIF. Men belönad blev han ändå, som ordförande i Skånes Fotbollförbund.

Engelsk klubbdirektör…

Ny klubbdirektör blev en man som talade enbart engelska, David Brodetsky, en obegriplig rekrytering. Han blev en parantes som varade i ett år. Claes Ohlsson avlöstes av Sten-Åke Tjärnlund som accepterade uppdraget efter många övertalningsförsök. Kandidatkonkurrensen infann sig inte. Gör den det nu – eller om ett år?  

Samarbetet med den franska koncernen Lagardére på vars meny står sponsorskap och medierättigheter, medieproduktion, event management och drift av arenor, blev inte vad man förväntade sig – lika lite som jakten på investerare (än så länge). Nu har ett nytt avtal träffats med Lagardére – det förra fungerade inte exklusive ett likviditetstillskott. Nu ska HIF självt hantera den lokala marknaden och avtalsperioden kortas.

Det finns glädjepunkter

Scenbilden har dramatiskt förändrats mot för några år sedan då HIF bestämt sig för att alltid bli bland de fyra främsta i Sverige, något oklokt löfte eftersom lycka inte kan beställas i vare sig fotboll eller livet. Och vi kan bara hoppas att vi slipper de ligistfasoner som ägt rum vid några tillfällen, att det efterlängtade maskeringsförbundet ger effekt och att våldet får vika för kärleken till föreningen och laget.

Det finns dock glädjepunkter. Anställningen av Mats-Ola Schulze som klubbdirektör tror jag blir ett lyckokast. Han har kompetens och engagemang. Trist att han inte fick jobbet tidigare. Tränarteamet Per-Ola Ljung – Christoffer Andersson var ett bra val. Det var väl heller inte så att stjärngubbarna stod i kö, verkligheten är på olika sätt krass nu. Ljung-Anderssons fotbollskunskap kan ingen HIF-sympatisör ifrågasätta, de är gedigna veteraner med stort HIF-hjärta och starkt engagemang. Men de bör inte tyngas av supportrars orealistiska förväntningar.

Se blommorna!

 HIF:s återkomst till allsvenskan är i bästa fall en trestegsraket, i år gäller det att överleva och skapa ett program för framtiden. Ha tålamod med de många unga spelare som ställs inför ett fotbollens mandomsprov.  Minns vad den fine skådespelaren Jan-Olof Strandberg sa en gång:

”Inom ramen för den fasta ensamblens homogenitet kan så småningom den inneboende styrkan hos var och en komma till uttryck. Det är detta intima samspel som ger en teater dess identitet. Det gäller lika mycket en idrottsklubb som HIF. Låt den filosofin vara förhärskande hur det än kommer att svänga mellan segrar och nederlag.”

Nya arenan och ett modernt Olympia står klart. Nu återstår att bygga laget.

Men gör det i målaren Henri Matisses´ anda: Han sa: ”Det finns alltid blommor för den som vill se dem.”

Jag nås nu i elfte timmen att advokaten Krister Azelius, med tidigare HIF-förflutet, är föreslagen som ny ordförande. Det är ett bra val. Tyvärr ett par år för sent. I bästa fall kommer han att leda en Superettanklubb 2018. En dyster prognos men så känns det. Däremot: Det är för mig obegripligt att man utökar styrelsen när man borde begränsa den till en numerär som bättre speglar kompetens och effektivitet.

Ken Olofsson
Journalist, författare.

Ken Olofsson

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

Sista ordet är långt ifrån uttalat i turerna runt kommunens övertagande av Guldfågeln Arena i Kalmar. Nu har Gunnar Rydström, civilingenjör i fastighetsekonomi, lämnat in ett överklagade till Förvaltningsrätten.

Det blir det största arenaprojektet någonsin i Sverige. Politiker och tjänstemän i Göteborgs stad är nu överens om samma linje – att bevara positionen som landets främsta evenemangsstad. Och det får kosta. Dagens arenor rivs och ersätts av en jättearena för 16 000 åskådare, en mellanstor arena för 5 000 personer och tre hallar för breddidrotten.

Får vi lov att presentera: En sjusiffrig satsning som ska ge fler pallplatser i Paralympics - och fler som vill tävla inom parasporten. Toyota går in tungt och ska lyfta svensk parasport till en ny nivå.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Motorn i den svenska hästnäringen riskerar att stanna. Det ligger nu i regeringens, främst Ardalan Shekarabis händer, att se till att en efterlängtad reform av spelpolitiken säkrar en rättvis finansiering av trav- och galoppsporternas grundläggande infrastruktur som anläggningar och tävlingskostnader samt de breda satsningar inom hästsektorn som idag finansieras via ATG.

Svensk Elitbandys egen webbtv-kanal Bandyplay.se utökar samarbetet med Mittmedias Bandypuls. Förutom att alla elitseriematcher för herrarna sänds från Bandypuls plattform kommer matcher också att sändas från damernas elitserie och bandyallsvenskan.

Premier League, med alla spelaraffärer och silly Season fascinerar många, inte minst fans och journalister. Men nu nu kan det bli ändring och helt andra villkor.