Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

En gigantisk succé utom för SvFF

Fotbollstemplet, multiarenan, eventhallen - Friends Arena lockar massor av människor innebär en påfrestning för många men är också till glädje för åtskilliga... Foto: Michael Campanella, TT

 

Arenabolaget i Solna, dvs det bolag som äger fastigheten Friends Arena har låtit IUC AB, som skall ses som en mycket seriös aktör, göra en ordentlig utvärdering av effekterna för samhället av Arenastaden.

Den färdigbyggda arenastaden (arena, hotell, massor med kontorsfastigheter och väldigt många bostäder samt gator, kollektivtrafik med mera) beräknas från 2020 generera ett bidrag till samhället (stat, landsting och kommun) på 18 miljarder per år.  

Finansiell succé

I försiktiga beräkningar, punktskatter som är väldigt mycket pengar (energi, moms etc) ingår inte och då kontoren som företagen har flyttat från, butiksytorna är fyllda och lägenheterna som de som flyttat in flyttat från är fyllda så är det genomgående nya pengar.

Det är inte konstigt. Så fungerar tillväxt. Den skapar nya pengar på riktigt (bara banker som gör nya pengar utan substans, då med risker för samhället).

Arenan genererar utanför arenan en omsättning på 300-400 miljoner kronor per år. Det gäller då hotell, shopping och restauranger i samband med event. Här är i stora konsumentgrupper kannibaliseringen högre, dvs hade inte medlen konsumerats vid Friends hade de konsumerats någon annan stans.

Ur det perspektivet får Arenan ses som en finansiell succe för Peab, Fabege och Solna stad. Vidare också för svenska staten (som alltid är den största vinnaren utan risk) samt Stockholms läns Landsting. Statliga Jernhusen har fått bra betalt för marken så de har heller inga skäl att klaga.

Får inte vara så tysta

För Fabege som nu äger merparten av arenan i det kommanditbolag som arenabolaget utgör föreligger fortsatta förluster för arenan under lång tid. Deras vinster från Arenastaden är väsentligt större så det är inget problem

Kommanditbolag är speciella, förlust/vinstandelen kan avvika från ägarandelen och det är uppenbart att den andra ägare som är Svenska Fotbollförbundet inte kommer att behöva bära sin andel av förlusterna (33 procent för eget ägande och för Folksams ägande). 

Varför SvFF inte publikt kommunicerat detta är obegripligt. Karl-Erik Nilsson som ordförande är uppväxt inom en socialdemokrati av Ingvar Carlsson-modell. Dvs på den tiden S var en folkrörelse med en väl fungerande intern demokrati. 

SvFF borde som största specialförbund inom RF och Sveriges största folkrörelse vara ett föredöme på demokratiområdet. 

De är motsatsen. Jag har stor respekt för Karl-Erik Nilsson såväl som Håkan Sjöstrand Det är goda personer men de måste rensa ut och skapa en ny modell för det nya samhället vi nu lever i.

Pengar kommer aldrig igen

Över tid vid nyemissioner blir SvFF med all säkerhet utspädda. De har inte råd att vara med. Inget negativt med det. Värdet på Arenan på en kommersiell marknad är mindre än 1 miljard och enda möjligheten för SvFF att någonsin få en krona tillbaka är sedan länge borta.

SvFF:s hela eget kapital och mer därtill är förbrukat för syftet att berika Solna Stad, Jernhusen Peab och Fabege. Jag har inte helt koll på stadgarna för SvFF men om de är nära det normala inom RF är verksamhet som primärt syftar till att berika andra direkt motstridigt stadgarna.

SvFF har med 300 miljoner kr i insats och 200 till i förlusttäckning lagt en halv miljard på att berika staten, Solna stad och Stockholms läns landsting med 18 miljarder per år. 

Det är något vi bör tacka SvFF för, men vi kan samtidigt fundera på om inte pengarna borde ha använts till att utveckla svensk fotboll.

Vad och vilka finns bakom kulisserna?

Jag köpte aktier i Peab när jag förstod upplägget runt arenan och är skyldig Karl-Erik Nilsson (och hans företrädare) en god lunch av det skälet. Tack.

På det kommer mycket välgrundade misstankar att fastighetsägaren inte optimerat avtalet med operatören och att operatörens avtal med de stora arrangörerna AIK och SvFF är motstridiga och leder till att båda förlorar.

Skulle det visa sig att konflikten i AIK nu handlar om att den gruppering som vill byta ut VD stöttas av det bolag som vill behålla rätten att sälja sponsorrättigheter som enligt den andra grupperingen inte levererat så blir jag bekymrad. Hörsägen är inte grunden för att påstå att det är så. AIK är en demokratisk förening så medlemmarna bör få all info i denna fråga.

Utöver att det påverkar AIK negativt så kommer det påverka värdet på arenan. 

Att Arenastaden är bra för Solna stad, Mall of Scandinavias ägare, staten, Peab, Landstinget, Fabege med flera är lysande. Jag älskar tillväxt.

Tre avgörande frågor

Kvar står tre frågor:

1: Hade det gått att utveckla Arenastaden utan arenan?

2: Hade SvFF kunnat nöja sig med att chippa in 100 miljoner kronor för att lova att spela där och sluppit det de inte hade pengar till och inte förstod?

3: Kan AIK vinna SM-guld om de har en för dem negativ avtalssituation med både sponsorsäljare och arenaoperatör?

Att fastighetsägaren förlorar på att avtalen är motstridiga vet jag. Huruvida punkt tre är felaktig eller korrekt kan jag inte bedöma för jag har inte fakta nog.

Fast om nu AIK har extra årsmöte och skall rymma 20 000 medlemmar så får Friends en eventdag till. Jag antar att så viktiga frågor gör att åtminstone 15 000 kommer. Det är en sån här gång då svensk folkrörelse visar vara den starkaste demokratiska delen av civilsamhället. (Ironi)

Att den part som fått dit 0,6 procent av medlemmarna skall vinna vore en katastrof för svensk föreningsdemokrati. Fast så kan jag inte tänka, då blir våra politiska partier av med all legitimitet för de når bråkdelen. 

Med andra ord, SvFF ger 18 miljarder i stöd till samhället varje år. Att jämföra med idrottens totala statsbidrag på 1,8 miljarder...

Det var inget smart förslag...

Nja, moderaternas förslag med en ny myndighet en så kallad Barnidrottsman var nog inte så genomtänkt. Foto: TT

 

Att från politiskt håll sätta en överrock på vår största folkrörelse är ingen väg för att skapa ett bra samarbetsklimat.

Moderaterna med Saila Qvicklund föreslår en ny myndighet en så kallad Barnidrottsman för att få bukt med sexuella övergrepp inom idrotten.

Det förvånar mig, Saila Qvicklund är nog den riksdagsman som kan idrotten bäst, förstår idrottens samhällsnytta och organisationens struktur bättre än de flesta. Det här är ett dumt förslag av flera skäl.

Ingen vettig lösning

Till att börja med har RF såväl som alla specialförbund som föreningar att ta ansvar för ur man skall agera när misstanke uppstår. Föreligger sexuella övergrepp skall det polisanmälas och pedofiler får gärna låsas in till dess de accepterat kemisk kastrering i min bok.

Idrotten drivs idag som demokratisk folkrörelse. Att sätta en myndighet som med regleringar och förordnanden skall besluta om hur 20 000 föreningar, 70 specialförbund och RF skall arbeta på det här området är ingen väg framåt

Idén kan dock göra något för sysselsättningen eftersom vi behöver en förskoleombudsman, Unga Örnar-ombudsman, 4 H-ombudsman, Kyrkoombudsman, ungdomsgårdsombudsman och så vidare till dess vi har en ombudsman för varje större område där det finns barn och ungdomar. 

Vill man prioritera kan katolska kyrkan få vara först. Rent statistiskt så räddar vi flest barn den vägen. 

Större än ett idrottsproblem

Ämnet är för allvarligt för att raljera, men arbetet mot sexuella övergrepp på barn är något som inte kan isoleras till idrotten. De hemska övergrepp som Patrik Sjöberg utsattes för kan lika gärna ses som familjeövergrepp då det var hans styvfar som stod för övergreppen.

Vi strävar efter målet att minska antalet övergrepp på barn. Med en miljon barn och ungdomar inom idrotten kommer det självfallet alltid att finnas sådana övergrepp av rent volymmässiga skäl. Vi kan inte få bort dem, men vi kan minska antalet och måste göra allt som går för att göra så.

Då krävs funktionalitet och effektivitet, begrepp som tyvärr blivit motstridiga begreppet Myndighet. 

Anser man att vår största folkrörelse inte på egen hand kan agera med syftet att barn inte skadas eller utsätts för övergrepp bör man i första hand föreslå att allt stöd till idrotten dras in. Någon annan intellektuellt baserad slutsats går inte att komma fram till. 

Det här ska polisen sköta

När det begås övergrepp så är det polis och åklagare som skall agera. En Barnidrottsombudsman får då myndighetsrollen att agera förebyggande då polis och åklagare av goda skäl har monopol på sin verksamhet.

Det kommer hen inte att kunna göra. Först och främst få vi då att hantera den politiska sanningen. Barnidrottsombudsmannens enda väg till ökade anslag är att överdriva problematiken, föreslå nya åtgärder, kampanjer, och kontroller. 

Det kan leda till färre övergrepp då det garanterat leder till färre ledare, färre barn som tränar och färre föreningar. Glädjen över barnens glädje och framgångar, det som driver ungdomsledare, förminskas snabbt av en myndighet som tjänar på att se varje ungdomsledare som en presumtiv pedofil.

Direkt brott mot principen

Historiskt finns flera undersökningar som påvisar att vi har för många myndigheter och att de fungerar dåligt. Skälet till att de föreslås är oftast att en riksdagsman som är en god person vill göra något för att få bort eller minska ett oönskat beteende. När man väl infört myndigheten har man agerat. 

Att sedan myndigheten inte genererar önskat utfall behöver man inte bry sig om. Här har moderaterna varit de som haft högst förståelse för att nya myndigheter inte skapar ett bättre samhälle. Förmyndarna i FP och vänstern har haft motsatt åsikt.

Att från politiskt håll sätta en överrock på vår största folkrörelse är ingen väg för att skapa ett bra samarbetsklimat. 

För dopingområdet där den största delen av problemet idag ligger utanför idrottsrörelsen (gym, kosttillskott och dopingpreparat för träning) är det en annan sak. Att genomföra detta med RF och specialförbunden emot vore ett direkt brott mot principen för hur staten och civilsamhället samverkar. 

Nu lär inte förslaget bli verklighet. M sitter inte i regeringen, verkar inte ens vilja göra så och det här förslaget lär inte vinna stöd från Magdalena Andersson som drömmer om att spara pengar på att effektivisera myndigheter. 

En arena i kapitalismens klor

Tjusig och förförisk - men så är det också tjusiga pengar. 3,3 miljarder... Foto: TT

 

Det har skett ägarförändringar i Friends Arena. Fabege har köpt ut statliga Jernhusen, Solna stad och Peab.

Miljardären Erik Paulsson äger Fabege och hans bror Mats äger Peab. De påstås inte vara så goda vänner längre, och de har delat upp sitt ägande. Detta är dock i sammanhanget oväsentligt.

Minus 200 miljoner per år

Det som är väsentligt är att fastigheten som har kostat 3,3 miljarder i byggnad och ombyggnad (arenan var felaktigt ritad och behövdes göras om efter tre år) nu ägs av det urfattiga Svenska Fotbollförbundet och ett börsnoterat fastighetsbolag med +10 miljarder i tillgångar. 

Arenan kan i bästa fall komma ner till förluster på bara ca 120 miljoner per år, dock syns inga tecken på annat än att den befintliga nivån på minus 200 miljoner ligger kvar i flera år till.

SvFF äger 33 procent (man säger 22 procent eftersom man lånat pengar av Folksam mot 11 procent men avtalet är sådant att SvFF äger förlusten för Folksams andel). 

SvFF har inte råd att betala sin andel av förlusterna. 33 procent av 200 miljoner (som är nuvarande nivå) är 66 miljoner och det klarar inte SvFF. Fabege har hjälpt dem hittills men vad som händer när Erik Paulsson lämnar bolaget (han är gammal) står skrivet i stjärnorna. 

De gör vinster

För Peab, Solna stad och Jernhusen är Arenastaden en ekonomisk bingo som gör förluster på arenan till småpengar i sammanhanget.

Läget är nu som följer. Arenan är värd någonstans mellan 800 miljoner och 1 miljard. När Lagardère når en sådan omsättning att man kan betala runt 75 miljoner i hyra når man den värderingen. Direktavkastning på 6-8 procent får ses som det normala i fastighetsbranschen. Fabege som noterat bolag kan inte ta upp värdet till det ursprungliga. Swedbank som har lånat ut 1,6 miljarder bör kräva in säkerheten för lånet.

Mitt i detta står då svensk folkrörelses största aktör, den ideella organisationen Svenska Fotbollförbundet. Höll på att skriva demokratiska också, men där är man inte riktigt utifrån sitt agerande vid senaste ordförandevalet (inget fel på ordförande, bara på processen) och hur man hanterar förbundsmöten och information. 

Friends Arena har kostat förbundet allt kapital man byggt upp under 100 år och mer därtill. Ägandet är och kommer för lång tid att vara värdelöst och en belastning. Samhälls- och teknikintresse skapar behov av en större renovering inom 20-25 år vilket gör att avskrivning är för låg. 

Har inte råd längre

Förbundet har inte råd att vara med på de löpande nyemissioner som behöver göras. Att vara minoritetsägare som fattig aktör med en majoritetsägare som är förmögen är den sämsta positionen man kan ha. Sägningen är ”En liten minoritetsägare är en liten idiot, en stor minoritetsägare är en stor idiot”. 

Förbundets verksamhet var sist jag kollade att utveckla svensk fotboll. Står ingenting i stadgarna om att äga olönsamma multiarenor. Satsningen på Friends är det dummaste man har gjort och man agerade trots att all kunskap om hur ekonomin skulle utvecklas fanns där tidigt. 

Skälet till att jag fem år i förväg kunde förutse de årliga förlusterna beror inte på att jag är synsk eller fantastiskt duktig. Det tog ca 20 minuter att göra beräkningen och resultatet blev 200 miljoner i förlust. 

Varken event eller publik räcker

Att vi inte har event nog för två stora arenor i Stockholm och dessutom inte har publik nog visste alla. Friends marknadsplaner inför beslutet baserades på 1,5 miljoner besökare per år. Med 40 kronor i hyra per besökare till fastighetsbolaget var det bara att räkna.

Trafikkaoset i huvudstaden har minskat upptagningsområdet för arenan dramatiskt och fortsätter e-handeln att utvecklas så riskerar även Mall of Scandinavia att få problem om tio år även om upplevelsedelen av arenan är betydande.

SvFF bör skyndsamt finna en väg att bli av med ägandet i arenan. Den kan bara gå med vinst om man tar en smäll på 2,5 miljarder och även då är vinsten fem-sju år borta.

Kastat bort en halv miljard

För Lars-Åke Lagrell blir arenan något som förstör bilden av den smartaste och duktigaste ledaren i idrottssverige under mer än 20 år på samma sätt som Reinfeldts eftermäle förstörs av migrationsöverenskommelsen med MP. 

Arenan skulle självfallet ändå ha byggts för att skapa arenastaden och den vägen berika PEAB, Fabege, Jernhusen och Solna stad men utan investering från SvFF. 

Förbundet använde all sin kompetens för att landa i en slutsats att man skulle gå all in på den garanterade förlustaffären och tacka nej till de delar som garanterat skulle generera stora vinster.

SvFF har kastat bort en halv miljard och gjort det medvetet. Det är svårt att förstå.

Media får vänja sig vid andra villkor

Henrik Larssons beteende inför journalister fick DN:s Johan Croneman att gå i taket och i sin tur reagerade Dan Persson. Läs om deras motsatta uppfattningar. Foto: TT

 

Johan Croneman – media - Henrik Larsson och, ja, det handlar om framtiden. Jag är inte så förtjust i den här utvecklingen heller, av demokratiska skäl, men vi kan inte förneka att verkligheten ser ut så här.

Johan Croneman, en av Sveriges lästa krönikörer ondgör sig över Henrik Larsson i Helsingborgs IF för att Larsson inte vill prata med journalister. Croneman föreslår därför att media bör sluta skriva om Helsingborg. Croneman skriver i en tidning som är mest känd för att man ljög och förtalade Carema i en artikelserie om äldreboendet Koppargården och vägrat be om ursäkt för detta.

Tidningen konkurrent med klubbarna

Det är extremt valida åsikter som Croneman framför. Om det hade varit 1995. Nu är det inte 1995 och det har den gode Croneman missat.

När jag och Croneman var unga, dvs i början på 60 talet (halva Sveriges befolkning är födda efter 1975) så såg det annorlunda ut. För Notvikens IK i division III norra Norrland var kvartssidan i Kuriren och Norrländskan en bekräftelse på att man fanns och tack vare den kunde man gå från 300 till 320 betalande på nästa match. Fortfarande idag så finns det avtal där klubben får, numera helt värdelösa annonsytor hos lokalmedia och de får mer access till vad som händer i klubben.

På området TV har idrotten för länge sedan lärt sig ta betalt. Idag tar man väldigt bra betalt men när det gäller tidningar har ingen agerat.

Tidningen är numera en direkt konkurrent till klubbens och ligans hemsidor och idrotten är ett av de områden där artiklar på nätet hamnar bakom betalväggar för att tidningarna tjänar mycket pengar på idrott. Print där folk betalar kan vi snart bortse ifrån. Läsarna av print är snart väsentligt äldre än både Croneman och jag och vi är tokgamla. 16 procent av de under fyrtio läser lokaltidning och den siffran sjunker i en rasande hastighet.

Jag vill inte ha objektivitet

Svensk elitidrott är idag en gratisleverantör av intäkter till media. Och man får ingenting av värde tillbaka. Så trist är sanningen.

UEFA och förbundets krav på pressläktare och medieservice bygger på ett samhälle som vi lämnat. I det samhälle vi fått är det enkelt. Media som vill tjäna på att skriva om idrotten får i framtiden skriva på ett avtal och börja betala. Croneman och hans kollegor tvingas inse att de inte bara är journalister utan också innehållsköpare.

Medias argumentation mot en sådan utveckling är att de är objektiva, neutrala och faktabaserade. Därför kan inte klubben själva vara media då de saknar trovärdighet eftersom de är subjektiva.  Det var också en korrekt slutsats i det samhälle vi en gång hade.

Verkligheten idag är då två saker 1: förtroendet för det s.k. oberoende, objektiva faktabaserade media som tidningar anser sig representera har minskat och mer viktigt 2: När jag läser om Arsenal och Luleå Hockey så vill jag inte ha objektiva fakta. Oavsett om vi förlorar eller vinner vill jag läsa en subjektiv skribent som lider och gläds på samma sätt som jag.

Båda kommersiella

En elitklubb i en stor sport är idag en kommersiell aktör som försöker tjäna pengar på intresset för verksamheten. Media är en kommersiell aktör som skall berika sina aktieägare genom att få människor att betala för att läsa det de skriver om elitklubbar.

Om vi då glömmer diskussionen om det är bra eller dåligt att det blev så utan använder det 3000 år gamla grekiska uttrycket att ”kalla en spade för en spade”, dvs utgå från den verklighet vi har så är det enkelt.

SEF, SHL, Hockeyallsvenskan, basketligan med flera måste skydda alla sina immateriella rättigheter.

Publicerar någon en bild på en klubbtröja utan att ha pyntat skall hen stämmas eftersom tröjan är skyddad. Hela behovet av att läsa om matchen skall klubben/ligan/motståndarlaget tillfredsställa. De pengar detta är värt skall hamna hos klubben. Självfallet skall de media som lägger upp åtta siffror för att bevaka SHL eller Allsvenskan eller sex siffror för att i lokal media bevaka en klubb få alla förutsättningar för att göra det också.

Klubbarna ska tjäna pengar

Cronemans idé om att den malliga morgontidningen kan bojkotta de klubbar som inte ställer upp på deras villkor bör relativt omgående bytas ut mot att om journalist och fotograf från tidningen vill bevaka en match så är de välkomna på arenan om tidningen har ett avtal där man pyntat och inte annars. Tror man att den division III-fotboll som fortfarande är gratis genererar några läsare som pyntar på nätet så får man göra det.

Jag kan självfallet se ett stort antal problem ur ett övergripande samhällsperspektiv att det blivit så här. De långsiktiga konsekvenserna är inte bra för det demokratiska samhället. I min roll som skribent utifrån ståndpunkten att agera för vad som är bra för idrotten och i min roll som rådgivare till elitidrotten är det mycket enklare. Låt ingen annan tjäna pengar på er verksamhet utan att ta betalt.

Croneman får ringa Mats Enquist i SEF och Ulf Rönnmark i SHL och säga de enkla ord som i den här världen är fullt jämförbara med det mer personliga ”jag kommer att älska dig mest tills jag dör”, dvs ”vi pyntar 10 mill per år om vi får de här rättigheterna.

Så slutsatsen är enkel. Låt Croneman och hans gelikar bojkotta. Henke Larsson kommer att bjuda på både middag och sig själv till de media som ökar hans spelarbudget men som professionell vet han att det finns ingen anledning att bjuda gratisätarna.

Sen ser jag otroliga problem för samhällsutveckling, demokrati och humanismen med en utveckling där media, i den form den fanns en gång, försvinner. Men det är en annan diskussion.

Inte de bästa som väljs

När styrelser ska besättas inom idrotten är det inte sällan som lång och trogen tjänst belönas... Foto: TT

 

Idrotten och val blir man aldrig klok på. Det skall sitta någon från Norrland, rätt antal kvinnor och de stora distrikten skall ha fått in sina kandidater... Kompetens räknas inte.

Identitetspolitiken firar ständigt nya triumfer och det skadar utvecklingen. Normalt sansade Göteborgs-Posten föreslår i en ledare att vi måste få in fler pensionärer i riksdagen eftersom andelen pensionärer i riksdagen inte motsvarar andelen pensionärer i riket.

Riksdagen kan väl få låna bland förtroendevalda inom idrotten, för här kryllar det av dem, men det är inte poängen.

Inte de bästa som väljs

Poängen är huruvida, vi tillspetsat uttryckt, skall välja in personer utifrån ålder, kön, sexuell, läggning, etnicitet och boendeort eftersom de som är lika oss själva kan anses ha bäst förutsättningar att representera oss. Alternativet är att välja de vi tror är smartast, kunnigast, duktigast oavsett kön, ålder, hudfärg och så vidare utifrån en tanke att de har bättre förutsättningar att utveckla idrotten än någon som också känner folk i byn.

I en grå forntid så listade vi från lilla Norrbottensdistriktet snabbt ut att ville vi ha in någon i förbundsstyrelsen gällde det att finna en tjej med invandrar eller arbetarbakgrund (helst båda). Då skulle hon garanterat bli invald eftersom hon räknades in i tre eller fyra grupper.

Sannolikheten att de duktigaste blev valda var begränsad eftersom andra faktorer gick före.

Får ta det man får...

Inom idrotten gör vi fortfarande så här. Det skall sitta någon från Norrland, rätt antal kvinnor och de stora distrikten skall ha fått in sina kandidater. Samma sker på distriktsnivå, mer sällan dock på föreningsnivå där man idag får ta det man får och mera sällan har flera kandidater än man behöver. 

Svenska Fotbollsförbundet har tagit det två steg längre, där bestämde i praktiken två personer från de två tyngsta distrikten vem som skulle bli vald och så struntade man fullständigt i den demokratiska processen. Nu är Karl-Erik Nilsson en bra ordförande men han hade nog mått bättre om någon i rörelsen hade kommit ihåg vad demokrati betyder.

Det går självfallet att vara både kunnig och representativ men min slutsats är att vi i den extrema konkurrenssituation vi har inom idrotten mer än någonsin behöver de kunnigaste. De har dock en uppförsbacke för att de som passar in på identitetspolitiken går före.

Då får vi kvotera in män

Min tes är också att om vi fokuserar på de kunnigaste, de som har en bevisad förmåga att öka antalet medlemmar, antalet träningstimmar, antalet sponsorer och så vidare så löser vi kvoteringen av kvinnor på en kafferast och automatiskt. Vi riskerar då att hamna i det omvända, att vi måste kvotera in män.

I det samhälle vi är på väg mot så kan vi utan raketforskning komma fram till att alla skall behandlas som individer. Varifrån de kommer, kön, ålder, etnicitet, sexuell läggning, politisk åsikt eller religion är ovidkommande. Det är förmåga och kompetens som skall vara de enda grunderna utöver den demokratiska värdegrund som vi utgår ifrån finns, i alla fall om vi räknar bort boxningsförbundet.

På förbundsnivå där det fortfarande finns fler kandidater än styrelseplatser är det här man skall gå före. Riksidrottsstyrelsens proposition om att införa kvotering av kvinnor är inte bara kvinnoförnedrande, det är fel väg att gå. 

Lång och trogen...

Konkurrensen om människors fritid har ökat de senaste 20 åren. Utfallet så här långt är att idrottsrörelsen tappat, dvs konkurrensförmågan är begränsad, det kan inte bero på organisationsform, det måste bero på lägre kompetens än hos konkurrenter som kan vara duktiga förbund/föreningar, kommersiella aktörer och nya digitala och fysiska konkurrenter.

Den modell, som defacto härstammar från Axel Oxenstiernas grundlag från 1634, där geografi är en grundläggande parameter för vem man representerar är direkt motstridig digitaliseringen. 

Lång och trogen tjänst är inte heller en modell för att utveckla idrotten. 

Idrottens största problem är att vi är så introverta. Omvärldsförståelse verkar vara något farligt när man går in i idrottsvärlden även om man är världsmästare på omvärldskunskap i det civila arbetet. 

Omvärlden en annan

Vi exkluderar genom att låta organisationsform gå före verksamhet och exkluderandet till RF ansluten ideell förening gör att omvärldskunskapen då ses som något farligt eller onödigt. Det här är en följd av identitetspolitiken och den representativa tanken som skadar idrotten.

Vi står för en omvärldsförändring som får övergången från jakt till jordbrukssamhälle, industrialisering, elektricitet och bilen att framstå som västanfläktar och i den stormen ser idrottsrörelsen paraplyer som det bästa skyddet.

Inte ens Mary Poppins skulle ha fällt ut paraplyet utifrån den väderprognosen.

När vi nu inser att inte ens med lite socker i botten så smakar medicinen god borde vi kunna låta verkligheten vara det som är grunden för arbetet och ¬¬inte vem man representerar.

Då vinner idrotten

Om nu vi alla inser att vänsterns såväl som populisthögerns idé om att dela in oss utifrån identitet är en återvändsgränd så bör vi börja med att erkänna att vi tänkt likadant långt innan någon kunde stava till identitetspolitik.

Om vi från och med i morgon bara väljer de som bevisligen har varit duktiga nog och struntar i varifrån de kommer, ålder, kön, etnicitet, politisk åsikt och sexuell läggning så vinner idrottsrörelsen på detta.

Nu är det väl så trist att omvärldsutveckling och verklighet inte kommer att ses som något som idrottsrörelsen behöver ta hänsyn till och de som slåss för detta kommer att tryckas ner. I synnerhet om de är tjejer.

Fler frågor än nånsin runt skid-VM

Utsålt på Lugnet under herrarnas stafett 4x10 km vid skid-VM i Falun. Johan Olsson och Maurice Manificat (FRA) på väg att jaga ikapp täten under herrarnas stafett. Nu vill många se ett nytt VM i Falun. Foto: Anders Wiklund, TT

 

Skidförbundet planerar för att söka VM till Falun 2025. Det är lite av å ena sidan och å andra sidan, skriver Dan Persson som inte vill bli kommunalråd. 

Min grundinställning till internationella event i Sverige, där infrastrukturen finns, är positiv. De skapar stora intäkter för staten, ger rätt skötta förbunden kapital för utveckling av idrotten och har en liten men positiv påverkan på en Sverigebild.

Vad sker med skidsporten?

När det gäller ett VM i Falun så är dock bilden inte enbart positiv. Hoppbackarna står där som gigantiska ekonomiska fiaskon för kommunen och VM påverkade den kommunala ekonomin negativt ner på nivån att skolor och äldrevård försämrades. VM-bolaget gjorde dock vinst och eventet var en folkfest där biljetterna sålde slut.

Ett VM 2025 innebär att hoppbackarna skall underhållas i nio år. Räkna med att det handlar om 90-100 miljoner kronor i kostnader för kommunen för underhåll, räntar och avskrivningar. En kommun som inte badar i pengar. Å andra sidan är det självfallet bra om backarna kommer till någon form av nytta. 

Det som då krånglar till det är skidsportens utveckling där doping och norsk dominans onekligen får ses som mycket stora problem. Återväxten av elitåkare är dålig, i en del länder bedrövlig. 

TV-mässigt är de stora länderna i Mellaneuropa livsviktiga. Prognosen för sporten är alltså inte den bästa och konkurrensen på området ökar hela tiden.

På minussidan

För att titta på för- och nackdelar så ser det ut ungefär så här på minussidan:

• Falun får inte nya medborgare på grund av VM. Det påstod man förra gången och det stämde inte.

• Falun får inte fler turister utöver vid själva eventet, det påstod man förra gången och det stämde inte.

• Dopingproblemen skapar stor risk för minskat intresse för skidsport

• Norges dominans skapar stor risk för minskat intresse för skidsport.

• Minskat intresse ger lägre sponsorintäkter

• Minskat intresse ger lägre tv-intäkter, dvs det internationella förbundets förmåga att bidra till eventet minskar.

• Ingen vet idag vad TV är 2025. Rörlig liveidrott förväntas ha stor attraktionskraft även i framtiden men hur ¬affärsmodellerna ser ut och intäktsvolymers utveckling kan vi bara gissa oss till.

• Minskat intresse sänker publikintäkter.

Och på pluskontot

Och plus, då:

• Ett event med tiotusentals besökare ger stora intäkter för näringsidkare i hela Dalarna. Restauranger, barer, butiker går för högtryck och faluborna kan hyra ut sina hus och lägenheter för stora belopp

• Stora intäkter innebär stora intäkter för staten, källskatter, arbetsgivaravgifter, konsumtionsskatter, energiskatter och punktskatter hamnar i slutändan på ca 40 procent av den totala omsättningen.

• Sverige syns som värdnation i tv-kanaler i ett stort antal länder

• Förbundet får förhoppningsvis ett ordentligt överskott som går att använda för att utveckla sporten.

Det fullständigt livsfarliga är självfallet att använda det förra VM:et som underlag för det nya i ett samhälle som förändras alldeles för fort.

Svårt för kommunen

Kommunens beslut att stödja en ansökan är ingen enkel politisk fråga. Merparten av vinsterna hamnar hos staten och förbundet medan riskerna ligger kvar hos kommunen. 

Tron att Sverige åter blir en backhopparnation kan inte ens de religiöst fundamentalistiska skidvännerna ha. Samtidigt har Falun inte så mycket mer än ett skidstadium att marknadsföra sig med utöver rödfärgen. 

Extrema uthållighetssporter som skidor har väl inte heller bäst förutsättningar att attrahera kommande generationer när den digitala konkurrensen hela tiden ökar.

De stora företagens moderna sponsorpolicy är i stor utsträckning ”Inte elit och inte individ”, skidsporten är i stor utsträckning det motsatta. CSR växer som enda del av sponsormarknaden. Exponering i tv tappar i värde eftersom exponering via nätet blir billigare och billigare.

Å ena sidan, å andra sidan

Förbundet får garanterat en worst case-budget som slutar på minus och man klarar inga större smällar. Kommunen får en best case-budget som slutar på minus.

Om man utgår ifrån det jag vill så är det ett framgångsrikt VM i Falun 2025 där förbundet tjänar 40 miljoner och kommunen anser kostnaden relevant, finansministern får in 80 miljoner, Sverige syns i världen i positiva sammanhang och vi får guldmedaljer. Skadeglädje är att Norge hamnar tia i medaljlistan och Sverige etta. 

Men, om jag hade suttit i skidförbundets styrelse eller i Faluns kommunstyrelse så hade jag i det rationella beslutet varit väsentligt mer ambivalent. 

För mycket är för osäkert för den period i världen som förmodligen omfattar flest stora förändringar av allt från ekonomi, teknikutveckling och människors beteendemönster till krigsrisk.

Vi befinner oss i ett läge där komplexiteten har ökat enormt och med ett antal faktorer som kan ge ett utfall precis var som helst mellan succé och fiasko.

Det är inte enkelt att vara kommunalråd såna här gånger. Inte att sitta i en förbundsstyrelse heller.

RF kommer ingen vart!

 

Makthavare inom den ideella idrotten samlas i Falun för att prata framtidsstrategi. RIF står för Riksidrottsforum och där finns förtroendevalda och tjänstemän från förbund och distrikt. Utfallet blir tyvärr magert.

Vi formar framtidens idrottsrörelse är mantrat för RF:s strategiarbete där RIM (Riksidrottsmötet) i juni 2017 skall fatta beslut om en framtidsstrategi till år 2025. Det är min förhoppning att man inte drar igång ett RiksIdrottsProgram. Den akronymen får vissa negativa konsekvenser.

Svävar i ovisshet

2025 är om nio år. I tisdags kväll kunde inte ett av USA:s alla opinionsinstitut rätt förutsäga utgången av valet nio timmar senare. 

I tisdags skull vi här i Nacka få fem cm snö under natten till onsdag. Det kom 50 cm. Vare sig Stockholms stad eller någon av kranskommunerna kunde förbereda sig för detta. Dock blev RF:s dröm om livslång träning besannad för alla oss villaägare då det inte verkade finnas något slut på snöskottningen.

Alla vi som någonsin trott att en s.k. rådgivare på en banks kapitalförvaltning har förmågan att förutse framtid behöver bara titta på våra kontobesked för att inse att vi hade fel.

Det finns därför flera orsaker varför den RF-strategi för framtiden som arbetas fram och beslutas på RIM 17 kommer att visa sig vara en grund som är både ostadig och i stor utsträckning direkt farlig.

Då är E-sport störst?

Perioden 2017-25 kan vi med stor sannolikhet, men noll säkerhet, anta blir osäker för världen. Trump, Putin, Mellan-Östern, Kina, delar av Afrika är några områden som i sin tur påverkar ekonomi och politik i Sverige.

Perioden blir på området Digitalisering den period då det händer minst dubbelt så mycket som mellan 2008 och 2016. 5G, alla prylar uppkopplade, självkörande elbilar i stor skala är väl bara några delar av en teknikutveckling som spöar allt vi sett och omfattar mer än vad vi någonsin kan tänka oss. 

Sveriges största idrottsrörelse 2025 kan mycket väl heta E-sportförbundet. Pokomon Go kommer att ha fått ett hundratal efterföljare på samma plattform av Augmented reality och VR (virtual Reality) har kommit fem-sex generationer till. 

Lägger man på Globalisering och Urbanisering som påverkansfaktorer så förändras världen totalt.

Allt mer utanför det ideella

Omvärldsförändringen är dock den lilla orsaken till att strategin inte kommer att fungera. Den introverta förändringsobenägna synen är huvudorsaken.

Framtidens idrott kommer att i en varje år växande omfattning ske utanför den ideella föreningen. RF har beslutat att stå fast vid att bara omfatta ideella föreningar i medlemsförbund. Man har medvetet bestämt sig för att företräda en minskande andel av vårt idrottande. 

Elefanten i rummet är ett trettiotal döende förbund/idrotter som bara överlever på den s.k. RF-respiratorn, dvs grundbidraget från RF på ca 1,5 miljoner per år. De kommer finnas på varje RIM och i alla andra sammanhang och på rationella skäl försöka stoppa all utveckling och all förändring eftersom förändring bara kan skada dem.

Befintliga och nya kommersiella aktörer växer och blir genom attraktivare lösningar de som når ut till kunderna både bland ungdomar men primärt inom den medelålders medelklassen.

Glöm det där med kvotering

Digitalisering kommer att ge oss massor med support för egenidrott där vi inte blandar in vare sig förening eller kommersiell aktör. Dock med effekten att vi via google play löpande stoppar in pengar för mertjänster som gör vårt promenerande/springande, cyklande, gymmande ännu intressantare. Community-delen i tjänsterna ökar så vi får de digitala virtuella föreningar som ger samma känsla av gemenskap och tillhörighet utan kommittéer, styrelser och stadgar.

Inom RF ökar snittåldern på styrelseledamöter medan antalet år man sitter i styrelsen fortsätter att minska. Runt 2030 så är styrelseledamöterna 80 år och sitter ett år och där någonstans ramlar modellen i bitar. 

Här tror RF att kvotering av kvinnor i förbundsstyrelser får effekt, det gör inte jag. I gruppen 30-50 åringar så är folk redan jämställda, både män och kvinnor undviker föreningsstyrelser för att det inte är attraktiv fritid. 

Att demokratin har slutat fungera för att ingen går på årsmöten minskar på legitimiteten för RF som del av svensk folkrörelse. 

Det finns fler elefanter i rummet att hantera som inte kommer att finnas med i strategin då de upplevs som för jobbiga. På det kommer att det är så stora skillnader mellan förbunden att det är mindre troligt att de skall ha samma strategi och mycket troligt att en strategi som passar alla är fel strategi.  Worst case så får en RF strategi om ett idrottande där alla idrottar livslångt motkrafter i några av förbundens strategiarbete.

Jag är mycket tveksam

Min bild av hotet mot idrottsrörelsen när jag pratade i Kalmar för Smålandsidrotten i onsdags var meningen ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”.

Kombon en snabbt förändrad omvärld, en orolig omvärld där krig i Europa inte går att bortse ifrån med en heterogen idrottsrörelse med starka kommersiella konkurrenter med tillgång till kapital såväl som de smartaste människor som går att uppbringa.

Nu är såna som jag inte inbjudna men hade jag varit det hade jag nog tittat ut över tomten och kommit fram till att jag gör mer för folkhälsan om jag stannar hemma och skottar terrassen. 

Fast hade det funnits en omvärldsanalys jag delat och en inkluderande syn där organisationsform sågs som ointressant så hade jag åkt.

Ett starkt RF som samlande röst för allt svenskt idrottande som kunnat ge politiker en faktabaserad bild av den samhällsnytta idrotten levererar är något jag tror på.

Ändå vi själva som styr

Hon - stjärnan, vinnaren. Han - åskådaren, supportern. Inte riktigt den vanliga situationen. Något av omvända roller. Men egentligen gäller det inte antingen eller utan lika villkor. Foto: TT

 

Det är vi själva som inte är jämställda och det är ingen större idé att försöka göra något åt det enbart på idrottens område utan idrotten får fokusera på ungdomsidrotten.

Jämställdhet är en av de svårare frågorna idrotten har att hantera, jag skall försöka behandla den utifrån det principiella perspektivet.

Trump skulle bli avundsjuk

Den bild vi möter i media är att idrotten inte är jämställd eftersom Zlatan tjänar mer än Lotta Schelin. Det är en bild av verkligheten så förenklad och felaktig att Donald Trump skulle bli avundsjuk.

Vi måste här skilja mellan breddidrott, föreningsverksamhet och kommersiell idrott.

När det gäller bredd är det så här. Vi kan klart konstatera att tjejer som rider inte får samma samhällsstöd som pojkar som spelar fotboll. Typiska tjejidrotter särbehandlas oftast negativt. 

Vi kan konstatera att unga (5-10 år) tjejer som spelar fotboll får samma stöd (pengar, träningstimmar etc) som pojkar i motsvarande grupp men att det inte längre gäller när de är 15. Här haltar jämförelsen då elitålder är fyra-fem år lägre för tjejer än för killar (varför vet jag inte).

Kvinnor smartare

När det gäller föreningsverksamhet är det värre. Borträknat golfförbundet och några till är det ojämlikt på förbundsnivå och än värre på distrikt och föreningsnivå.

Här är jag osäker på om orsaken är bristande jämställdfrihet. Min tes är att bristen på kvinnor beror på bristande attraktivitet mer än något annat. 

Kvinnorna är smarta nog att tacka nej till föreningsstyrelser eftersom de inte ger betalt i form av kvalitativa upplevelser. RF:s idé om kvotering till förbund är ur det perspektivet direkt kontraproduktivt. 

Problemet är inte bristande jämställdhet utan bristande attraktionskraft. Konsekvensen är att de äldre männen är de enda som är kvar med engagemang för folkrörelser och de ställer upp. Kvinnor i samma ålder var på grund av ojämlikhet på den tiden inte aktiva på samma sätt. 

Det är RF:s uppgift

Nästa generation är i stort sett helt jämställd, vare sig männen eller kvinnorna vill vara med i föreningsstyrelser. 

Det här är det problem RF borde adressera men man har valt det populistiska med att kvotera till förbundsstyrelse istället för att göra något åt problemet. Det gör mig väldigt försiktigt uttryckt lite ledsen.

Bland ungdomsledarna är det hyfsat jämställd, här är problemen snarare att kunskapskraven ökar så vi får fler anställda och att vi har problem rekrytera domare inom flera sporter på grund av idioter till föräldrar på läktarna (primärt manliga) och ledare som inte förstår att det inte är VM, tyvärr oftast manliga.

Här har vi också det växande och framtida gigantiska problemet med hur vi hanterar hedersförtrycket. Min idé är att idrotten skall vara sekulär och apolitisk men RF:s ordförande går i Sveriges Radio ut och förordar den omvända modellen, dvs att islamisterna skall få acceptans för att religiösa hänsyn skall tas. Här tror jag man är på väg i den galnaste av alla tunnor. Hedersförtryck är motsatsen till jämställdhet.

Marknaden bestämmer

På området ungdom och breddidrott finns det all anledning att fortsätta det sedan länge inledda arbetet med att förbättra jämställdheten. Här har mycket bra gjorts och man har kommit långt, men det finns kvar att göra.

Sen går vi över till den kommersiella idrotten. Då är vi inne på marknadens villkor. 

Idrotten är då närmast marxistisk i sin kapitalistiska modell. Arbetarna (här idrottarna) tar hela mervärdet. Kvinnliga fotbollsspelare får idag mer av totalintäkten än sina manliga kollegor dock mindre i ersättning eftersom kvinnlig elitidrott skapar mindre pengar.

När någon aktör vill betala 124 miljoner per match för tv-rättigheter till damallsvenskan kan spelarna tjäna lika mycket som Zlatan. Samma gäller för de manliga allsvenska spelarna. Skillnaden är inte könsbunden utan handlar om kommersiell verklighet.

Här är det krassa kapitalistiska modeller som gäller. Vill inte publiken komma så är det klubben som sviker, inte publiken. Vill ingen titta på matcherna på tv så är det klubben som sviker, inte tv-publiken.

Dessa debattartiklar...

Då blir allsköns debattartiklar på området helt felaktiga. Här är det den kapitalistiska hårda verkligheten som gäller på marknadens villkor och det är inte underlag för en politisk debatt om jämställdhet. 

Vill unga tjejer tjäna mer än vad damfotboll kan erbjuda så gäller jurist-, läkare- eller ekonomlinjen och en civil karriär. 

Den vägen spöar tjejerna 75 procent av de allsvenska manliga spelarna i livslön eftersom de senare i sämre utsträckning klarar utbildningen. Att förvänta sig att damfotbollen ger samma pengar som herrfotbollen är bara naivt på alla perioder kortare än 34-40 år.

Det jämställda är att manliga spelare får sin del av klubbens intäkter på samma sätt som kvinnliga.

Media kända taktik

Inom idrotter som skidor, golf, friidrott med flera individuella och kommersiella (merparten av idrotterna kommer aldrig ge en spänn) är det enkelt och trist. 

Tar man sig upp till världsklass tjänar man pengar, gör man det inte tjänar man inga pengar. Man får samma del av touren eller ligans totala intäkter. Tillkommande sponsorintäkter beror helt på hur duktig man är på att leverera värde till sponsorer, dvs kombo av ens personliga egenskaper och prestationer. 

Den kommersiella idrotten är alltså jämställd. 

Men media bevakar inte kvinnlig idrott i samma utsträckning. Den är ojämlikhet säger många. Klart är att kvinnlig idrott inte får samma utrymme som manlig idrott men medias kommersiella värdering är helt utifrån antal läsare. Idag med nätet vet man exakt hur antalet ser ut och anpassar innehållsmixen därefter.

Läsarna, dvs vi själva, styr

Så för att då sammanfatta. För bredd och ungdomsidrotten har jämställdhetsarbetet kommit långt och även om man är långt ifrån mål så sker ett imponerande arbete hela tiden. Det ideella föreningsarbetet har andra problem än jämställdhet.

Den kommersiella bygger på lika värde, dvs spelarna får samma del av de pengar som skapas. Samma gäller i olika divisioner för herrar som mellan dam och herr. 

Medias bevakning styrs av läsarna.

Då återstår den enkla slutsatsen, det är vi medborgare som inte är jämställda och det är ingen större idé att försöka göra något åt det enbart på idrottens område utan idrotten får fokusera på ungdomsidrotten och i övrigt följa med samhället på resan mot ökad jämställdhet.

Vi tycker lika och ändå inte

Det är inte längre lika självklart att ungdomar söker sig hit. Idrotten står inför stora prövningar och det påvisar både Björn Eriksson och Dan Persson. Foto: Henrik Montgomery, TT

 

Björn Eriksson, ordförande för RF skriver en krönika här på IA. Det gör mig glad av flera skäl. Först för att IA blivit en av de tyngsta rösterna på området idrottspolitik och idrottsekonomi. 

Sedan för att Björn som jag känner och räknar som vän är en klok man med mycket kunskap och förståelse över de politiska processerna. Sen har jag och han inte alltid samma åsikt även om vi kan göra samma problemdefinition. Läs hans krönika här.

Björn Eriksson sätter ned foten och säger att bara ideella föreningar skall finnas inom RF.

Vi är inte överens

När vi värderar det initialt känslomässigt positiva att vi skall bara inbegripa de fina ideella föreningarna bör vi betänka att under en tioårsperiod ökade antalet personer som idrottar regelbundet med 30 procent samtidigt som föreningarna tappade 20 procent. Konkurrensförmågan är med andra ord svag.

När jag på onsdag håller årets tjugonde föredrag på området idrottens utmaningar har jag en bild med rubriken hotet och det korta citatet ”I framtiden är förening ett ord som bara används när två kroppar möts”. 

När Björn Eriksson nu tydligt deklarerar att den ideella föreningen är enda grunden för RF:s framtid så är vi inte överens. 

Behövs en representant för idrotten

Min syn är att vi behöver ett RF som är en stark samlande röst för svensk idrott. Organisationsformen är i det sammanhanget mindre viktigt. Det här beslutet innebär att RF löpande försvagas eftersom föreningen som organisationsform för idrottande kommer att fortsätta att tappa. 

En vacker dag i framtiden så finns det inte en samlande röst för svensk idrott.

Det här sker samtidigt som vi har en tydlig trend från politiken där behovet att hela befolkningen tränar och gör det livslängd. Stöd från samhället på det området måste baseras på svett per krona, dvs även andra än ideella föreningar. Ungefär som dagens friskvårdsavdrag.

Golfförbundet har fortsatt vara förbund trots att man associerat privatägda bolag till förbundet i 30 år. Vi vet också att svensk idrott omsätter 80-100 miljarder så även om föreningarna är ideella så är verksamheten i stor utsträckning kommersiell. Det val som Björn Eriksson pekar på behöver inte ens göras.

Det RF och förbunden här gör med utökad service till föreningar för att förenkla för förtroendevalda är ungefär samma som vilken branschorganisation som helst sysslar med. Naturligt då behoven är likartade.

Typiske styrelsemedlemmen - 75 år!

Björn Erikssons bild av de ideella föreningarna som formar goda demokratiska medborgare har krävt en tidsmaskin och en sväng förbi 70-talet. Det är osannolikt att inte trenderna där vi konsumerar barnens fotboll ungefär som när vi köper liftkort till samma barn hos Skistar inte består.

Om vi extrapolerar åldern på de i föreningsstyrelser och antalet år man sitter så kommer vi om ca 15 år att vara uppe på 75 bast och man sitter i ett år. Det är en ohållbar situation.

Gefle som allsvensk klubb med 43 miljoner i eget kapital hade hela 23 medlemmar på årsmötet 2015. När Björn Eriksson pratar om de stora och fina värden den ideella föreningen skapar som företaget inte skapar så handlar det om ett samhälle vi inte längre har. 

Till golfförbundets förbundsmöte i våras fanns det 0 motioner. Dvs av en halv miljon medlemmar i nästan 500 föreningar hade ingen skrivit en motion.

Han har två uppdrag

Den ideella föreningens högre värde utifrån rollen som demokratisk organisation är lika stendöd som papegojan i Monte Pyton-sketchen. (För unga läsare var Monte Pyton mer humor än något annat på 70-talet,  googla på ”this parrot is dead”).

Min syn är att Björn Eriksson har två uppdrag. Det enkla är att ha fler bra kandidater som sin efterträdare om tre år när han suttit två perioder. Det har han redan löst. Det andra och svåra uppdraget är att ta sig igenom några väggar så hans efterträdare har en krattad manege med stora hål att gå igenom för de svåra frågorna för att ta RF in till år 2020 (man befinner sig i nuläget någonstans mellan 1990 och 2005).

Karin Mattsson Weijber hade som Björn Erikssons företrädare ett uppdrag som primärt var att hålla ihop RF. Det gjorde hon bra, priset var brist på utveckling. 

Tre krav på RF

Samhällets krav på idrotten är enkla att sammanfatta. De ser ut så här:

• Se till att alla som bor här rör på sig minst 30 minuter mer än tre gånger i veckan. Samhället struntar i om vi promenerar i egen regi eller går på kommersiellt gym eller via förening.

• Vara en kraft för integration. Här är idrotten bäst men får inte betalt för det man gör.

• Öka andelen barn som går ut med slutbetyg.

Det kommersiella i idrotten handlar om att idrotten skall fortsätta skicka in sina 40 miljarder i skatter.

Sen har RF en omfattande problemlista med religion, demokrati, jämställdhet, effektivitet såväl som medlemsbegreppet där man riskerar att misslyckas eftersom det troliga är man väljer de lösningar som inte fungerade förra gången.

Skapar risker för RF

På religionsområdet har Björn Eriksson nu sagt att idrotten skall acceptera religiösa symboler vilket då strider mot allt vad idrotten står för på jämställdhetsområdet. 

Det skapar risker för att RF en vacker dag tvingas inse att man passivt stödjer hedersförtryck. Demokratin fungerar inte inom idrotten. Medlemsbegreppet behöver moderniseras, organisationsformen likaså. De små förbunden som nästan saknar verksamhet såväl som medlemmar är ett annat problem.

Allt det här vet Björn Eriksson. Ett försvagat RF, frånkörd av kommersiella aktörer i ett helt nytt samhälle som Digitaliseringen skapar ökar risken för en splittring. 

Vi måste förstå att konkurrensen om människors fritid har ökat dramatiskt och att vi har alldeles för få undantag i form av föreningar och förbund som har förutsättningar att klara den konkurrensen.

I valet mellan den verklighet vi vill ha och den vi har föredrar jag trots alla problem det innebär det senare alternativet.

Bygg en stark ekonomi i första hand

MFF är tillbaka på tronen. Frågan är om pengarna ska användas till värvningar nu när kvalet till Champions League väntar. Foto: Emil Langvad, TT

 

MFF bör agera extremt långsiktigt. Ekonomi i ordning, fortsatta överskott, investeringar för att öka intäkterna framåt måste gå före spektakulära spelarköp.

När man läser Sportbladets Robert Laul om konspirationsteorier från anhängare till andra lag blir man lite ledsen. Rubriken bygger på att min bedömning inte är vilket lag jag tycker om (jag har bara Luleå Hockey och Arsenal som lag jag har ett hjärta till) utan på det påvisade faktum om korrelation mellan omsättning och tabellplacering.

Två avgörade frågor - och svar

MFF omsätter mer pengar än de åtta lag som omsätter minst når tillsammans och +100 miljoner kronor mer än nummer två som är ett förortslag från Stockholm. Ur det perspektivet är det klart att allt utom en första plats är att se som ett misslyckande. 

Då uppstår två frågor, A: vad har MFF gjort rätt för att ta sig till den absoluta och ensamma ekonomiska toppen och B: varför har inte de övriga lagen gjort samma.

Om vi tar fråga A först så handlar det inte om vilka spelare man köpt och sålt, vilken tränare man haft. Det sportsliga har en tendens att gå upp och ned. Det handlar om ett långsiktigt arbete för att öka intäkterna, delvis med stora tagna risker med arenabygget som tillsammans med ordning och reda, kompetent personal och förutsättningen att man kan vara dominerande på en mycket stor marknad.

Arena ger nu tillbaka

Den nya arenan, som efter Europaintäkterna inte längre är riskabel ur ett ekonomiskt perspektiv har skapat helt nya intäktsmassor och det finns massor kvar att göra som kommer att ge MFF än mer pengar per besökare och allt annat lika också mer besökare.

Modet för MFF tillbaka 2007-2008 att satsa allt, väsentligt mer än vad man hade, på den nya arenan och sedan under ett antal år öka sina intäkter och via Champion League-pengarna kunna amortera är imponerande för att man lyckades.

Den kommersiella elitfotbollen har en mycket hög korrelation mellan omsättning och tabellplacering. Det MFF gjorde och kompetent fullföljde utanför det sportsliga blev grunden för de sportsliga framgångarna. 

Det är ena orsaken till konspirationsteorierna om att MFF:s fördelar av förbund och domare är så felaktiga.

Den andra orsaken är att IFK Göteborg, Djurgården, AIK, Hammarby inte har samma förutsättningar. IFK Norrköping, Elfsborg, Kalmar har samma förutsättning på arenaområdet men deras upptagningsområde är väsentligt mycket mindre så där saknas lokal BNP. 

Sämre villkor i Stockholm

Stockholm är väsentligt större som stad än Malmö men här skall Stockholmarna delas upp på tre klubbar och 40 års snabb inflyttning från resten av Sverige som gör att det finns väldigt många som har favoritklubbar från andra delar av Sverige. 

Som lök på laxen kommer att man har en helt skild arenasituation där intäkterna från en matchdag inte ens kommer nära det Malmö kan uppnå (å andra sidan får man omfattande subventioner utifrån förlusterna för arenaägarna). Göteborg har en liknande situation även om man får anses ha nått nivån dominerande aktör som då Stockholmsklubbarna inte når.

Min teori kan då delas upp i två olika slutsatser. Först att MFF långsiktigt kommer att dras ned ekonomiskt för att det saknas ett kluster med fler klubbar att konkurrera med. 

Hade vi haft tre-fem klubbar med 200 miljoner kronor i omsättning hade deras spelartrupper skapat en kvalitet som skulle öka mängden Europapengar dramatiskt. Det hade även gynnat de mindre klubbarna då de fått samma ekonomiska resa på en lägre nivå. Klusterteorin går att påvisa i många länder.

Konkurrensen så mycket värre

Det andra är att MFF bör agera extremt långsiktigt. Ekonomi i ordning, fortsatta överskott, investeringar för att öka intäkterna framåt måste gå före spektakulära spelarköp. Det är grunden till många SM-guld och därigenom många möjligheter till stora intäkter från Europaspel. 

Att försöka skapa en trupp som klarar Champions League med matchning med konkurrensen från klubbar som omsätter 100 miljoner kronor och mindre (exklusive spelarförsäljningar) blir väldigt svårt.

Hur konstigt det än kan låta så bör MFF medverka i allt som kan ge AIK, IFK Göteborg, Djurgården, Elfsborg möjligheten att öka omsättning och därigenom kvalitet på spelartrupp. Ökad konkurrens är det som gör att MFF kan nå nya framgångar och mer omsättning i en positiv spiral.

Självfallet bör de pengar man säkrat från Europaspel och lite till satsas på en bredare trupp med lite mera spets inför nästa år, men riskerna vid värvningar är rätt höga så det är viktigare att säkra den långsiktiga framgången än den kortsiktiga. 

Så uppfattar jag att ledningen i MFF tänker så jag försöker inte påverka. Jag skall nöja mig med att konstatera att jag är lycklig över att det lag som varit bäst på att utveckla sin kommersiella affär också får de sportsliga framgångar som kommersialisering leder till.

Lite trist att många klubbar har supporters som motarbetar de strävanden som kan ge den klubb de älskar nya sportsliga framgångar.

EM för 16:e gången i Scandinavium. Det imponerar. Scandinavium diskuteras flitigare än någonsin. Rivas eller renoveras, allt mot bakgrund att många önskar ett ny eventarena. Så längekämpar Scandinavium mot de nya jättarna.

Under parollen Pong Pong Power samlades politikerna i Halmstad för att slå ett slag för Lag-VM i bordtennis 2018 som kommer att omsätta 35 miljoner.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Vi vill alla bli vinnare. Spelandet består bland oss svenskar, men förändras på flera olika sätt. Det visar sig att färre spelar – och satsar mera.

En större satsning på fotbollens seriematcher har aldrig förekommit i Sverige. C More har nu gjort klart med 100 matcher från försäsongen och Svenska Cupen – utöver allsvenskan och Superettan.

Det är miljoner hit och dit, och det är räknat i euro eller pund, det är siffror så man baxnar och tycker att det borde finnas något slut. Men inte. Internationell fotboll saknar gränser i dubbel bemärkelse.