Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

En loge väl värd sina pengar

Swedbank Stadion i Malmö, med ordinarie läktare, men också med loger, varav en är betald av kommunen och nu är frågan hur och vilka som utnyttjar den. Det skapar osämja. Foto: Anders Hillergren, TT

 

I Sydsvenskan finns en okunnig indignationsartikel om relationen MFF och Malmö stad. Reportern saknar helt kunskap om hur elitarenor och kommuner fungerar. 

Det är klickjournalistik, läs själva här, http://www.sydsvenskan.se/2016-09-29/malmopolitiker-gar-pa-gratis-toppfo...  på en nivå som får högerpopulistiska tidskrifter att bli avundsjuka. Vinklingen är att staden har gett för mycket till MFF och att stadens ledande politiker är underförstått korrupta när de utnyttjar den loge som ingår i avtalet. 

Här har reportern rätt

På en punkt har reportern rätt. Malmö stad måste ha en policy för hur man utnyttjar den loge man får som en del av samverkan. En sådan policy är enkel att skapa, jag kan skriva ihop den på mindre än två timmar (gratis dessutom). 

I korthet så handlar det om att logen skall användas för att bjuda in anställda på alla nivåer, företrädare för civilsamhällets organisationer, näringslivet som är viktigt för kommunen, ledande befattningshavare från kringliggande kommuner, myndighetsföreträdare med flera. Värdskapet bör vara rörligt mellan partierna i fullmäktige med hälften hos det styrande partiet.

På alla andra punkter har reportern fel. Malmö stad som har två moderna och fina arenor som till största delen är privatfinansierade är tämligen unika som har lyckats med detta. Kostnaden för utebliven ränta på 145 miljoner i lån kan utifrån kommunens upplåningskostnad i nuläget ligga på ca 1 procent, dvs vi pratar 1,5 miljoner. 

Skåningarna vinnare

Att jämföra med den för Stockholms stad i sammanhanget skäliga förlusten för Tele2 eller Göteborgsarenornas motsvarande på långt över 100 miljoner. 

1,5 miljoner i uteblivna ränteintäkter är ca 5 kronor per besökare. Plockar vi fram motsvarande subvention för Malmös kulturbyggnader hamnar vi på tresiffriga belopp. 

Jag har väldigt svårt begripa varför opera skall subventioneras mer än idrott med tanke på genomsnittsinkomsten hos de som går på opera. Nu kan jag inte Malmös geografi men här i huvudstaden kan man gå från Östermalm till operan utan att smokingen blir svettig. Wagner är dessutom att se som rena nazistpropagandan.

Det är 2700 år sedan den första offentligt finansierade arenan byggdes. Än idag är 93 procent av Europas arenor för elit (definierad som att det finns betalande åskådare) offentligt finansierade och ägda. 

Malmö med två privatägda arenor är i det sammanhanget unikt. Man får alla intäkter och alla fördelar men behöver inte betala på samma nivå som andra städer. 

Kommunens krav

En kommun/stad skall ställa följande krav på en elitklubb:

1: Marknadsföra kommunnamnet. Då all media om Malmö som inte handlar om MFF är negativ är den positiva varumärkesexponering som Malmö FF (och ishockeyn) levererar den enda motvikten till ett varumärke som bara förknippas med kriminalitet och dålig ekonomi.

2: Ge medborgarna glädje och stolthet. Flera forskare påstår att ett lag som har framgångar påverkar tillväxten positivt med 0,3 procent. Jag är rätt tveksam till den typen av beräkningar men negativt kan det inte vara. Redan 0,1 procent handlar om 1,3 miljarder (källa SCB) i ökad tillväxt. 

3: Vara det sammanhållande kitt i ett samhälle där digitalisering har gjort att ingen under 40 år läser lokaltidningen. MFF kan man prata om oavsett ålder, etnicitet, politisk åsikt, religion och så vidare. I ett samhälle förljuget av identifikationspolitik blir den här rollen och det ansvaret allt viktigare. Den emotionella relationen till laget är något som medborgarna delar.

4: Vara en del av ett brett eventutbud som ger valfrihet och mångfald för medborgarna. 

5: Bedriva en kvalitativ ungdomsverksamhet med mycket bredd och därigenom få fler barn att gå ut skolan, senarelägga droger, minska på barnfetman med flera positiva effekter Att klubben får fram elitspelare är bra för klubben, men ingen del av samhällets krav.

6: Vara en stor aktör på integrationsområdet. Det är man. Idrotten är den aktör som gör mest på integrationsområdet i vårt land.

7: Generera stora skatteintäkter i form av löneskatter på personal inklusive spelare, moms, energiskatter, punktskatter. Jag har inte räknat på MFF men utifrån omsättning så bör vi prata ca 20 miljoner direkt till kommun och landsting och 10-20 till som går till staten.

Och omvänt

Klubbens krav på staden är lägre och enklare:

1: Förstå vad en elitklubb ger för värden för staden.

2: Bidrag till ungdomsverksamheten.

3: Ett mindre stöd till arenan. När det gäller MFF så är nog Malmö Stads stöd det lägsta i landet och då är fortfarande subventionen per åskådare mellan idrott och kultur fortfarande 1 till 10 för landet som helhet, I Malmö kan den vara 1-100.

Så sammanfattningsvis har Malmö med sin ansträngda ekonomiska situation, jämfört med andra orter minimala pengar, fått allt det goda en elitklubb kan ge ett samhälle och totalt sett går man plus.

När de i lokala media får kritik för detta så beror det antingen på bristande kunskap eller på ren illvilja.

Fördelar i överflöd

Elitidrotten är i de flesta fall en tillgång för staden, det är relativt enkelt att skapa en gemensam samverkan som är win win för båda parter. Undantagen handlar om klubbar som inte har ordning på ekonomin men även här ligger Malmö Stad på första plats i Sverige då MFF både har det högsta egna kapitalet och den högsta omsättningen. Dessutom med potential att öka på båda områden. Klubben har fortfarande stora outnyttjade möjligheter att omsätta mer. 

Trist med så perspektivlös artikel, då Sydsvenskans ledare är några av de bästa i landet är det ledsamt om den övriga redaktionen inte fokuserar på fakta, relativitet och perspektiv. Har man dessutom samma koll på elitidrott som SVT-chefen Jan Helin har på yttrandefrihet blir det fel.

Om nu MFF vinner SM-guld om en dryg månad skall staden stolt kunna stå bredvid och känna sig som den stora vinnaren.

1 krona till idrott, 5 till kultur...

Typiskt Björn Eriksson, med stark övertygelse framför han sin bestämda åsikt. Idrottminister Gabriel Wikström lyssnar och många med honom. Men Björn Eriksson borde få sällskap av flera debattörer från idrotten. Avsaknaden är oroande. Foto: Erik Nylander, TT

 

Kultur är makt, idrott är inte makt. Det är slutsatsen efter att ha synat villkoren.

Senaste numret av tidskriften Fokus, för övrigt en av mina favoriter, hade listat de 75 tyngsta makthavarna inom kulturen. Listan är självfallet på gränsen till fånig för någon som mig, som utöver facklitteratur och biografier bara läser böcker som säljer i väldigt många exemplar och dessutom mera sällan lyssnar på musik som gjorts under annan tid än 70-tal i rock och pop genren.

Sådan enorm skillnad

Dvs, det är många som jag aldrig hört talas om, en stor grupp som tar sig själva på alldeles för stort allvar och tydliga tendenser på en inomgruppssolidaritet som får polismyndigheten att framstå som extrovert.

Men, de har mera makt och tillgång till andra makthavare såväl som statsbudget på ett sätt som idrotten saknar. En motsvarande lista för idrotten skulle omfatta två från RF, 12-15 pers från de tyngsta förbunden, ligachefer för fotboll och ishockey, några sportjournalister, idrottsministern, Zlatan och några till. En 20 lista är max vad man får ihop om det skall finnas någon reell makt hos de på listan.

När det gäller den i sammanhanget mycket viktiga opinionsbildningen kör kulturen cirklar runt idrotten. Det är lika stor skillnad som mellan Arsenal och Notvikens IK i div 3 Norra Norrland.

Smyger, ligger lågt, avvaktar...

Konsekvensen är ett idrottsstöd som är en femtedel av motsvarande kulturstöd med konsekvensen av att per individ som utövar eller är åskådare är skillnaden ca en på tio till idrottens nackdel.

Kultursidor i varje tidning med någon form av självbild omfattar inte bara ett oavsiktligt komiskt språk i recensioner av svår litteratur utan väldigt mycket kulturpolitik. Sportsidor som har ofantligt fler läsare har ett enklare språk men berör i praktiken aldrig idrottspolitiken. Den berörs nästan aldrig. Björn Eriksson som ordförande i RF skriver några debattartiklar per år i rikspress och det sammanfattar idrottens opinionsbildning..

Tre års nyhetsbrev från största förbundet, Svenska Fotbollförbundet, innehåller inte en stavelse om något annat än matcher, laguttagningar och presskonferenser. Inte en stavelse om fotbollens betydelse för samhället, ingenting om allt man gör på integrationsområdet, ingenting om hur budgeten påverkar, de problem som Urbaniseringen utgör och så vidare.

Ingenting.

Då agerar kulturen

Man behöver inte vara raketingenjör för att lista ut att skillnaden i opinionsbildning är en grundläggande orsak till skillnader i budget.

Jag vet självfallet hur mycket bra som exempelvis golfförbundet gör på området samhällsnytta, jag vet hur stor mängden av möten med politiker är men även här är kulturen bättre och så skapar de dessutom opinion för sin sak.

Kulturen agerar med mångfald, dvs väldigt många opinionsbildare driver olika frågor och olika framgångsrikt fram till dess att en politiker exempelvis försöker lägga ner en kulturinstitution nästan ingen har hört talas om i ett annat land. Då reser man sig som en man och inom några veckor har politikerna fått backa.

Det är samma sak med ekonomin. Trots att idrotten omsätter någonstans mellan 70 och 120 miljarder beroende på hur man definierar den så är det mera sällan idrotten bevakas av ekonomijournalister. De jag pratat med tycker det är sportens ansvar och på sporten vet man mera sällan skillnad på balans och resultaträkning. Konsekvensen blir att ingen skriver.

Att vi gör det på Idrottens Affärer och når en del makthavare är förhoppningsvis bra, men man bör komma ihåg att vår budget för innehåll är mindre än 10 procent än vad RF:s avdelning för kommunikation omsätter. Påståenden om att skribenter som jag själv skulle vara opinionsbildare eller makthavare ställer jag mig mycket frågande till.

Enad front leder till ingenting

Borträknat golfen, korpen och några mer breddorienterade förbund så ser jag inga tecken på någon större förbättring. Björn Eriksson gör ett jättejobb men det här är inget som en enskild kan hantera, det krävs en strategi och ett omfattande arbete på många fronter.

Min bild är också att det finns en rädsla att kommunicera åsikter, dvs man anser att det är farligt att stå för något (Björn Eriksson då undantagen). 

Vidare så skall åsikter förankras till dess de är så urvattnade att det inte står något i dokumentet. En rädsla som inte finns någonstans hos kulturskribenter som snarare ser konflikten och traditionellt tes-anti-tes-syntes som en väg att utveckla.

Vidare upplever jag en naivitet där man anser sig vara så god och ha en verksamhet som är så bra för samhället att man inte behöver bedriva opinionsbildning. Det här kan mer än rädslan vara orsaken till att man inte får något som helst genomslag.

Idén om en enad front utåt har lett till att man tycker ingenting om nånting. Min teoretiska kunskapsbas om opinionsbildning må vara begränsad men här är min slutsats att det inte leder någonstans.

Den dag idrotten kan påvisa att man är en maktfaktor kommer också listorna i tidskrifter som Fokus. Det hoppas jag få uppleva under min kvarvarande livstid.

Min enkla slutsats är därför att om inte idrotten blir bättre på opinionsbildning så får man det sämre.

De utländska spelbolagen släpps in!

De svenska spelbolagen har försökt påverka spelregleringens utredare, Håkan Hallstedt, för att de utländska spelbolagen inte ska få ett ökat tillträde till den svenska marknaden. Men nu talar allt för att de släpps in med allt vad det innebär för bl a idrotten.

 

Omregleringen av spelmarknaden kommer att skada idrotten svårt. Hotet övergår till en realitet.

Onsdagen den 21:a september skriver ett tiotal ledare för ideella organisationer inklusive RF på Svd (klicka här) på temat att de nu, när det i praktiken är försent, inser att omregleringen av spelmarknaden, som den kommer att föreslås av utredaren Håkan Hallstedt kommer att skada de ideella organisationerna.

Självklart att idrotten skadas

Det har i praktiken varit fullständigt kristallklart sen utredningsdirektiven kom för ett år sedan så sent vaknar de ideella. 

Jag har inte räknat men jag torde ha skrivit tiotalet krönikor här under senaste året där mina slutsatser är att resultatet kommer att skada idrotten och folkrörelserna. 

Håkan Hallstedt, generaldirektör för Lotteriinspektionen som utredare är en oförvitlig tjänsteman. Statens skatteintäkter och Lotteriinspektionens tillsynsarbete går då naturligt före folkrörelsens behov.

Enda sättet att säkra statens skatteintäkter är att ge de utländska spelbolagen goda möjligheter att tjäna pengar på att skaffa sig en licens. Konsekvensen blir självfallet att folkrörelserna med sina begränsade resurser får en konkurrens som riskerar att döda dem. 

Men sossarna saknas

Det som förvånar i artikeln är att det saknas representant för regeringspartiet bland undertecknarna. S är genom sina bolag en stor aktör på spelmarknaden och deras spelintäkter är utöver statsbidragen enda skyddet de har mot att helt gå i LO:s ledband. 

Det är osannolikt att regeringen i slutändan lägger ett förslag som skadar partiet (har såvitt jag vet aldrig hänt förut).

Ur ett rent taktiskt perspektiv skulle därför resten av folkrörelserna redan dag ett tagit hand med S och agerat gemensamt. Då hade man haft goda chanser att nå framgång.

Nu är man blivande offer på statsbudgetens altare och det kan inte vara så kul för ledare för de stora förbunden och organisationerna att inse att de förminskats till en get. 

Lotteriinspektionen har förmodligen på egen hand infört regelverk som särskiljer digitala lotterier från fysiska. Syftet har primärt varit att hantera deras egen tillsyn. Här ligger en tanke om att en förenings verksamhet följer kommungränser. Det känns lika klokt som att anta att musik kräver en 78-varvs stenplatta och en trattgrammofon. 

Det är först och främst motstridigt all modern lagstiftning att ha olika regelverk för fysisk och digital verksamhet. Det är troligen mot EU lagstiftningen att ge aktörer som har tillstånd att bedriva fysiska lotterier förbud att bedriva digitala sådana.  

Vårt eget fel

Det är också genom typgodkännande av den tekniska lösningen enklare att utöva kontroll över de digitala. I dag är kontrollen obefintlig, här står minderåriga med kontanter i stökiga miljöer och säljer lotter idag och det blundar man för.

Tesen att Lotteriinspektionen skadar svensk folkrörelse är troligen sann. Det är på intet sätt att se som kritik av myndigheten. Myndigheter skall följa lagar och förordningar, huruvida det är bra eller dåligt för samhället ingår inte i myndighetens uppdrag.

Att regeringens (i samma utsträckning den förra som den nuvarande) agerande eller primärt brist på agerande i de här frågorna skadar svensk folkrörelse får vi leva med. Det är en del av vårt ansvar som medborgare när vi röstat fram dem.

Kunde ha gynnat folkrörelserna, men...

Den förra regeringen såväl som den nuvarande har haft gott om tid att införa förändrade regler som skulle stärka folkrörelserna (inklusive hästsporten och det egna bolaget Svenska Spel) inför en omregleringen. Det har man mycket medvetet skitit fullständigt i. 

Det jag varit rädd för från dag ett är på väg att bli sant. Förlorarna är folkrörelser och idrotten. 

Det är troligt att den ekonomiska skada regeringen nu glatt skapar för svensk idrott vida överstiger de i sammanhanget små tillskott i form av nya bidrag till idrotten som regeringen nu klappar sig för bröstet med.

Men ingen skugga må falla över utredaren. För en statstjänsteman så är statens bästa det enda uppdraget. Skall de utländska spelbolagen acceptera en hög skattesats så kan de inte drabbas av konkurrens från folkrörelser.

Online går om gammel-TV

Fler ägnade sig åt e-sport än tittade på gammel-TV under fotbolls-EM, visar en undersökning. Foto: TT

 

E-sport attraherar fler människor än gammel-tv. Till och med under fotboll-EM. Och det gäller alla åldrarResumé rapporterar de senaste siffrorna för hur vi tittar på tv på s.k. on-linekanaler under Q2 2016. En period som omfattar fotbolls-EM. On-line betyder då allt utom gammel-tv. 

Rapporten visar att e-sport gått om vanlig sport även i gruppen 15-74 år. Bland de unga 15-34 skedde så för länge sedan.

Trenden är tydlig

Det här är inte så konstigt, men heller inte så revolutionerande, som man kan tro. Livesport ses fortfarande i första hand på en stor skärm på tv. Även 30-åringar som kan vara hur moderna som helst i övrigt vill se sina favoritlag spela fotboll på gammelteven på väggen. 

Att jag, 59 år, tycker det är obegripligt år 2016 för att vi för en bråkdel av kostnaden med samma stora skärm kan se samma utan gammel-tv är i sammanhanget oväsentligt.

Men trenden för gammelteve versus on-line är även den tydlig och kombon av de två trenderna är att vi inom en nära framtid, dvs fem-sju år kan förvänta oss se att online går om gammelteve. Huruvida sedan e-sport går om sport även totalt är en senare fråga som är svårare att hantera. Några såna fakta finns inte och jag tror det är en icke relevant fråga för lång tid.

Det är logiskt att anta att vi i framtiden på on-line plattformar kan köpa exakt vad vi vill ha och ingenting annat dvs vi tvingas inte köpa paket med sånt vi inte vill ha. Det är också logiskt att anta att klubbar/ligor själva sköter produktion och sänder själva i stor utsträckning från runt 2020.

Det jag inte vet, som krånglar till det ordentligt är priset på sändningarna under mätperioden Q2 16. Är E-sport free of charge och stora delar av gammelsport betal-tv så haltar alla jämförelser ordentligt. Även om vi har CS-stjärnor som tjänar miljonbelopp per år så är lönemassan för e-sport försumbar relativt fotboll. 

E-sporten omsätter (Google) mindre än 4 miljarder även om den växer mycket fort. Det är mindre än vad större enskild klubb omsätter i Premier League.  Jämfört med exempelvis tv-rättigheter för OS så är det ungefär som när jag köper en kopp kaffe.

Min tes är också att exponering digitalt är på väg att bli så billigt att reklam i sändningar inte kommer kunna finansiera sändningen.

Måste finnas en beredskap

Så långt nödvändigheten att tona ner nyheten om att E-sport gått om och sätta den i ett perspektiv.

Därifrån till att traditionell kommersiell idrott inte behöver bry sig är det djävligt långt. Väntar man till dess e-sporten gått om är det kört. 

Skall man göra något är det nu, när man är ofantligt mycket starkare ekonomiskt. 

Om vi då gör det försiktiga antagandet att det kommer att hända mer på de kommande tio åren än de förra (det troliga är att det händer mer än dubbelt så mycket). Då kan vi då ur alla vetenskapliga perspektiv inse att den enda vi vet är att vi ingenting vet. 

Konsekvensen av all underhållning som går att skapa med Virtual reality, Augmented reality och saker vi inte ens har ett namn på i kombo med världens smartaste människor (smarta på en nivå som jag inte ens förstår även om få kallar mig korkad) och obegränsat med pengar är inte att leka med.

För att citera Winston Churchill ”Forewarned is forearmed” så är vi förvarnade. Det som då återstår är att se till att vi har skapat förutsättningar för moteld.

Klubbarna behver e-proffs

Varje elitklubb i fotboll, ishockey, bandy, handboll, basket och speedway bör då under 2017 ha ett e-sport lag i någon de e-games som är intressanta.

De kan vara semiproffs och ha några tusenlappar i ersättning per månad. Så småningom kommer de att skapa intäkter och de bästa ökar vi månadslönen för, ligorna kan tillsammans eller var för sig skapa event med betalande besökare såväl som pay per view streaming. Det kommer att kosta de första åren, men alternativet är så ofantligt mycket värre.

Det här kriget handlar nämligen inte om den oändliga resursen pengar utom om den ändliga resursen tid.

Om nu någon vän av ordning som gick i plugget före 1971 (när guldmyntfoten upphävdes) och inte läst på sedan dess hävdar att pengar också är oändliga utifrån upptäckten att det är mycket månad kvar när pengarna är slut så har man ingenting förstått. 

Vi har bara 168 timmar i veckan

Då är uppgiften att förklara logiken i att Riksbanken gör nya pengar som man använder för att köpa obligationer man själv ställt ut, dvs först säljer man en obligation till Kalle för 200 spänn, sedan gör man nya 200 kronor och sedan pyntar man Kalle med dessa för att köpa tillbaka sin egen obligation. Vänligen nogsamt notera att försöker ni som enskild att göra samma sak är straffet minst sex års fängelse.

Hur vi än gör så har vi bara 168 timmar per vecka och efter att ha sovit, duschat, gått på muggen, jobbat, pendlat, älskat, ätit så är det ganska få timmar kvar. 

Om konkurrensen om dessa få timmar ökar så har vi antingen lägre pris eller färre kunder alternativt så levererar vi fler och bättre produkter. Ingen kan öka mängden timmar per vecka, månad, år.

Så dagens stora nyhet i Mediesverige kan vi bortse ifrån på både ett och två års sikt. Problemet är att om vi gör det så får vi en slägga i bakhuvudet några år senare.

Det sämsta vi kan göra är att vara förvarnade och inte beväpna oss. Såna människor saknade Churchill respekt för.

Kritikerna är inte pålästa!

Ett Modo i medvind skapar så mycket glädje, stolthet och upplevelser för så många människor. Och dessutom, höga skatteintäkter. Foto: Håkan Nordström, TT

 

Modo Hockey har problem med ekonomin, något som drabbar alla som åker ur SHL.  Intäkternas halveras på en kvart och det tar tid att halvera kostnaderna. Det får några ledarskribenter i olika tidningar att vara indignerade över att kommunen hjälper klubben. 

Det tyder på en omfattande okunnighet hos dessa ledarskribenter, förmodligen i kombination med förakt för s.k. vanligt folk, dvs de som mer sällan läser ledarsidorna.

Man har helt enkelt inte förstått elitidrottens roll i samhället.

Omfattande samhällsnytta

Ett elitlag i någon av de högsta serierna i fotboll och Ishockey har följande ansvar i deras roll att skapa en omfattande samhällsnytta:

• Vara en stor skattebetalare till kommunen, en naturlig följd att man har ett femtiotal anställda och i många städer är att se som ett medelstort företag med en omsättning väl över 100 miljoner.

• Vara en stor skattebetalare till staten i inkomstskatter, energiskatter, moms.

• Bedriva en omfattande (+1 000 barn) ungdomsverksamhet

• Skapa stolthet och tillhörighet genom att vara en dominerande aktör i staden. När Skellefteå Hockey spelar står staden stilla (travesti på gammalt djungelordspråk)

• Ta över tidningens ansvar för att skapa gemenskap på orten. Nu när alla under 40 har slutat läsa tidningen så får idrottsklubben ansvaret att skapa det gemensamma kittet oavsett ålder, kön, politisk inställning, religion med mera. Det här är ett ganska nytt ansvar som våra politiker bör fundera hur man bäst använder. Att vi behöver gemenskap i samhället torde inte kräva någon längre betänketid ens hos dem. Att Modo i Ö-vik är det mest gemensamma som finns behöver inte diskuteras.

Kulturen får 45 miljoner

Klubben bör ur det perspektivet jämföras med kulturen. Norrbottensteatern (2014 års siffror) som får 45 miljoner  i bidrag och på egen hand lyckas skapa 6 miljoner eller drygt 10 procent av omsättningen i egna intäkter har färre barntimmar än Luleå Hockey och väsentligt färre Luleåbor som besökare än Luleå Hockey som exempel. 

Så har det sett ut i de snart 50 år som teatern har funnits. Under min tonårstid var teatern rödare än de ombyggda hamnmagasin som staten lagt hundratals miljoner på att bygga vilket i dåtidens kulturklimat var en förutsättning men idag skapar den identitetspolitik som sliter sönder samhället.

Stödet till elitklubben kan delas upp i tre delar:

1: Subventionerad arenahyra till i genomsnitt ungefär 10 procent av motsvarande subventioner per besökare för kulturbyggnader.

2: Bidrag till ungdomsverksamheten. Även dessa är väsentligt lägre per träningstimme än motsvarigheten inom kulturen. När Prins Daniel genom sin organisation Gen-pep nu tydligt går ut och pekar på att folkhälsa är en klassfråga och att lösningen är mera idrott kanske en och annan ledarskribent som inte ens tänkt tanken.

3: Sponsorskap, ofta av kommunala bolag. Det här handlar då om samma priser som privata företag betalar och samma krav på motprestation. Att det kommunala kraftbolaget Skellefteå kraft fått ut sitt varumärke effektivare och billigare över hela landet genom sponsorskap av arenan än vad motsvarande investering i marknadsföring hade gett blir uppenbart.

Elitklubben levererar mycket mer

Det finns tyvärr inga undersökningar, men utifrån ovanstående och min övriga kunskap torde det genomgående vara så att elitklubben per krona kommunalt stöd levererar ofantligt mera samhällsnytta än kulturen.

Att det då sedan handlar om klassförakt är uppenbart. Det är ur deras eget perspektiv finare människor som sitter och tittar på Dario Fo’s ”Vi betalar inte” än de som jublar när klubben gör mål.

Att klubben genererar skatteintäkter som vida överstiger samhällsstödet värderas inte heller och om det värderas så är det snarare negativt eftersom då verksamheten klassas som kommersiell. 

Hur nu ett så fint ord kan ha en negativ laddning. 

Inget annat ger så mycket

Men det är klart för de som lever enligt Fo’s principer om att de inte behöver betala är det ju förskräckligt om andra väljer att göra det.

Med ovanstående i betraktelse är det alltså bättre att kommunen hjälper Modo Hockey än att man inte gör det. Det enda viktiga i det sammanhanget är att det inte blir ekonomisk doping men där är kommunen mil ifrån ett antal andra exempel.

Jag har svårt att se något som Ö-viks kommun kan göra som ger så många människor glädje, stolthet och upplevelser till en så liten kostnad per besökare om man jämför med kulturen.

Det är trist att ledarskribenter jag normalt sett läser med glädje och respekterar när det handlar om den bransch jag verkar i har så dålig koll. Tanken att samma gäller för branscher jag inte kan är inte angenäm.

Kan man flytta ett elitlag? Nja...

Klassiska Domnarsvallen - ska den arena förbli Dalkurs hemmaplan eller flyttar klubben till Västerås eller Uppsala?

 

Frågan om ett elitlag kan byta stad har uppstått när Superettanlaget Dalkurd nu säger sig vilja flytta från Borlänge eftersom de anser att kommunen är dum. Uppsala och Västerås är två alternativ som de säger sig undersöka.

Utan att ta ställning i den inflammerade frågan om det är kommunen eller föreningen som har rätt eller fel, förmodligen är det både och, för det brukar det vara så uppstår frågan om det går att flytta en elitklubb.

Tänk er beskedet att Skellefteå AIK skulle flytta till Alingsås. 

Klara förutsättningar

Relationen mellan en elitklubb och kommunen ser ut ungefär så här:

Kommunen stöder elitklubben genom en kommunal arena som inte går runt ekonomiskt av några grundläggande skäl.

Arenor som är finansierade av det allmänna är det normativa, första offentligt finansierade arenan byggdes för 2 700 år sedan i Grekland, kulturbyggnader är än mer olönsamma än arenor, det skiljer ofta en nolla i subvention per besökare.

1. Klubben har en omfattande ungdomsverksamhet med mycket stort värde för kommunen såväl som för föräldrar och barn.

2. Klubben är mycket väl etablerad hos befolkningen på orten. Klubbens vinster och förluster berör en stor del av befolkningen.

3. Klubben är mycket väl etablerad hos näringslivet på orten. Både utifrån den samhällsnytta man skapar och för att man är en väg att nå kunder för företaget såväl som att vara en community för företagarna som samlas på arenan.

4. Klubbens matcher är en viktig del av det utbud av upplevelser som behövs för en ort.

5. Idrotten med den ledande klubben på orten som största aktör är idag den enda metod för integration som fungerar i vårt land. Borde inte vara så, borde finnas många fler där idrotten bara är en del, men det har tyvärr blivit så.

Bygger ortsgemenskap

På senare år har ett elitlag utanför storstad också fått rollen att vara det sammanhängande som skapar ortsgemenskap. I en tid när lokaltidningens nyheter når allt färre och identitetspolitiken breder ut sig är elitlagets verksamhet något som går att ha som gemensamt samtalsämne oavsett kön, ålder, religion eller etnicitet. 

Arenan är av de här skälen lika naturlig del av kommunen som konserthus, teater, löpspår, ungdomsanläggningar, bibliotek, reningsverk och så vidare. Det behöver inte diskuteras. Tillkommande kommunalt och statligt stöd till föreningen är till den dominerande delen direkt kopplad till ungdomsverksamheten.

Vad som i det nuvarande statsfinansiella läget där prognoserna för kommunernas framtida ekonomi är bedrövliga är kostnaden för att uppgradera en arena till elitnivå kraven.  Delar av UEFA-kraven är fåniga och här borde SEF och fotbollsförbundet agera för att hitta billigare lösningar. 

Samtidigt saknar UEFA kraven den syn på arenan som gör den lönsammare, dvs hur möter man den moderna bortskämda medelklassens krav på service, utbud och konsumtionsmöjligheter. 

Borlänge i minsta laget

Jag har inte lyssnat på vare sig Dalkurd eller kommunen utan bara läst lokala media om konflikten och något som uppenbarligen är en mycket infekterad fråga. 

Borlänge med 51 000 invånare, majoriteten i centralorten är största kommun i Dalarna. Invånarantalet är i minsta laget för att skapa ekonomi för en allsvensk klubb.  

På objektiva grunder finns risken att klubben åker ur allsvenskan om man nu går upp vilket är oklart med en fjärdeplats i tabellen efter 21 omgångar. Dvs en arenainvestering för att möta allsvenskans krav och ingen klubb i allsvenskan kan bli följden. Samtidigt finns det flera belägg för att en modern arena ger klubben ökade intäkter och därigenom bättre möjligheter att etablera sig. 

Dalkurd är speciell som förening. Där alla föreningar idag bedriver social verksamhet utöver idrotten så skapades Dalkurd som ett socialt projekt som blev framgångsrik idrott. Att flytta den omfattande ungdomsverksamheten är, antar jag, i princip omöjligt. 

Svårt med sponsorer

Att bara flytta elitlaget tar bort de viktigaste skälen för en ny kommun att stötta verksamheten och försvårar dramatiskt möjligheterna för klubben att sälja in sig hos sponsorer. 

Att klara att utveckla ekonomin med ungdomsverksamheten i Borlänge och elitlaget i Uppsala är självfallet inte omöjligt men det måste beskrivas som väldigt svårt. 

Hela CRS-vinklingen försvinner för sponsorerna till att börja med. Uppsala får en bra arena först 2019 så några direkta vinster av en modern arena uppstår inte. 

Om nu Brage av historiska skäl har favoriserats av Borlänge kommun så bör man räkna på vad anrika Sirius har för emotionell relation till politiker och befolkning i Uppsala. 

Att få ekonomiskt utrymme för två allsvenska lag i Uppsala utöver ett allsvenskt lag i hockey plus elitlag i basket och bandy har en 100-procentig risk att varje ökning hos en klubb är en minskning hos en annan. 

Växjö förskräcker

Spåren från Växjö förskräcker där duktiga Lakers tog alla pengar som fanns till eliten i kommunen och Öster åkte rutschkana ner i seriesystemet.

Om någon blir irriterad för att jag gör om de här frågeställningarna till pengar i tron att det handlar om ideell idrott så är korrelationen 93 procent mellan omsättning och tabellplacering för varje tioårsperiod. 

Frågan Dalkurd skall ställa sig handlar därför mer om var man optimerar omsättning än var man skall spela. Ur det perspektivet enbart så blir min slutsats att man skall stanna i Borlänge.

Sedan kan man väl ta in lämplig äktenskapsrådgivare så relationen med kommunen kan återgå om inte till kärlek så i alla fall till vänskaplig. 

Ideell förening som en kartell

Ett dansande som kräver offer. Det behövs omplåstring eftersom att den organiserade dansen i Sverige är rejält splittrad. Foto: TT

 

Är SDO en olaglig kartell som profiterar på barn? Den frågan ställer jag mig i dag.

Det har i Lidköping och Västergötland såväl som nationellt varit mycket media runt Sveriges Dans Organisations agerande de senaste veckorna.

SDO är formad som en ideell förening men deras 70 medlemmar är kommersiella dansskolor som genom SDO agerar med kartell för att skydda sig från konkurrens. 

Dessa dansskolor har ca 3 000 kunder, primärt dansande ungdomar i grenar som Discodans. Trots att SDO är att se som en branschorganisation så beter man sig som ett förbund. Man ger ut tävlingslicenser som är förutsättning för att få tävla och man är som medlem i internationella organisationer ensam om att kunna besluta vilka som får tävla internationellt. 

Licensen binder medlemmarna

Tävlingslicensen gör att respektive dansskola kan ha monopol på sin ort, startar någon en ny dansskola så får man inte bli medlem och kan inte erbjuda kunderna licens, dvs de kan inte tävla.

Att använda rätten att tävla och bli rankad som modell för att öka intäkterna för sina medlemmar i branschorganisationen genom en kartell är inte bara moraliskt förkastligt. Det är värre än så.

Kartellbildning är ett lagbrott, det skall jämställas med andra former av stöld och bedrägeri för det är vad kartellbildning handlar om. De som då är ansvariga för en kartell förtjänar vårt förakt på samma grunder som vi föraktar andra tjuvar. 

Marknadsekonomin skall se till att välståndet hamnar hos konsumenterna genom att företagen konkurrerar. Karteller tar bort konkurrensen och berikar företagen som ingår i kartellen.

Kuppa sig in i förbundet?

Det är liksom enkla fundamenta. Vi har haft Bilsportförbundet och Göteborgs Golfdistriktsförbund som betett sig, primärt av okunskap och utan egen vinning, lika korkat i modern tid. Det som då skiljer är att SDO:s kartell så tydligt är till för att berika de 70 kommersiella företag som är medlemmar. 

SDO har ingenting att göra med Svenska Danssportförbundet som ingår i RF och följer idrottens regelverk. Det är viktigt att påpeka. 

Det som nu stör och irriterar är att SDO tydligt planerar att kuppa in sig i förbundet och ta makt där. Något som såväl RF som förbundet bör ta på största allvar. Den moral som SDO:s ledning visat såväl som deras syn på lagar gör dem direkt olämpliga som ledare inom RF. 

Problemet med kartellbrott är att Konkurrensverket som myndighet dels är mindre väl fungerande och dels har principen att det är ok att ha kartell och lura människor om det handlar om mindre än en miljard i omsättning. Lite trist när belopp skall styra brottsbeivran men så har vårt samhälle blivit.

Det krävs inte ens en grundkurs i juridik för att komma fram till att SDO bryter mot lag om kartellbildning. 

Och de förstår inte...

Av mediauppgifterna verkar inte SDO förstå vad de gör för fel. Senaste inslaget är att de anmäler  kritikerna för förtal. En anmälan som blir svår att nå framgång med. Dels kan man inte förtala juridiska personer och i praktiken inte heller utsedda företrädare för sådan juridisk person när det handlar om vad som sker i den juridiska personens namn.

Det är troligt att SDO har en hel del bra verksamhet, det är troligt att de har dansskolor med mycket duktiga och engagerade ledare/företagare. Annars skulle de inte ha den här nivån på verksamheten.

Det är alltså inte problemet. Problemet är att en organisation för kommersiella företag har medlemskap i internationella organisationer och monopol på den typ av licens som gör att man får tävla.  Det är en inlåsning av kunderna som skadar kunderna och gynnar dansskolorna som självfallet kan ta mer betalt när de slipper konkurrens. 

Precis som vanligt i Sverige när det gäller brott mot svensk lag och idrottsverksamhet (den som påstår att dans inte är idrott har inte provat, det är lika mycket idrott som gymnastik med flera andra sporter) är att myndigheterna har slutat agera. Brottsligheten kan alltså lugnt och stilla fortgå.

Byt organisation!

Hade jag varit amoralisk rådgivare till SDO hade rådet därför varit att fortsätta att bryta mot lagen så länge det är lönsamt eftersom risken är noll (man är alltså i samma läge som kriminella i utanförskapsområden).

Har man någon form av moral i kroppen så skall man självfallet ta bort den korkade regeln om licensbegränsning, tillåta nya dansskolor att bli medlem utan karenstid och den vägen utveckla verksamheten. Blir en dansskola utkonkurrerad är det att se som bästa sättet att utveckla verksamheten enligt Darwins principer om survival of the fittest. 

Till föräldrar som har barn som vill dansa så är det bara rekommendera Svenska Danssportförbundet eller en annan idrott. Där finns hela idrottens värdegrund som bas för verksamheten. Självfallet kan en privat dansskola vara bästa leverantören av träning och glädje och dess ägare helt fantastisk på att leda verksamheten, men tävlandet sker i förlängningen alltid bäst i en struktur som är öppen för alla enligt idrottens principer.

Hade inte RF varit så exkluderande hade lösningen varit att SDO kunde vara associerade med RF och ha accepterat deras regelverk.

SDO:s senaste agerande med stadgeändringar som på pappret ser ut som man öppnar upp men i verkligheten har samma effekt på att låsa ute konkurrenter påvisar med allsköns tydlighet att ingen förälder med någon typ av ansvar kan låta sina barn bli kunder hos deras medlemsföretag.

Det som gör mig mest bekymrad är att SDO:s ledande företrädare inte ens förstår vad de gör som är fel. Hur skall vi då kunna klandra invandrarungdomar som eldar upp bilar i förorterna?

Svårbedömt bokslut för Lagardére

Lagardére ansvarar för drifte på Friends Arena och det inkluderar både idrott och exempelvis artistuppträdanden. Som här, final i Melodifestivalen 2016. Foto: Fredrik Sandberg / TT

 

Verksamheten omfattar tv-rättigheter på ett stort antal områden även globalt, event (golf, tennis, motorsport, cykling), sponsorverksamhet (AIK fotboll, HIF, Örebro, Halmstads BK och Modo Hockey) samt driften av Friends arena.

Det är det första bokslutet som sammanslaget bolag och siffrorna är före dispositioner och skatt.

Årsredovisningen är konsoliderad, det är omöjligt att bryta ut respektive affärsområde. Det är ingen kritik, jag hade gjort samma själv och alla andra med liknande verksamhet också.

Betydande belopp, men...

Som dotterbolag till en gigantisk global aktör föreligger också osäkerhet om hur bl a tv-rättigheter har hanterats med ägarna.

Det är klart att 55 miljoner i förlust är betydande, frågan är om det är dåligt, det kan till och med vara bra.

Mina gissningar och antaganden ser då ut som följer:

Tv-rättigheter tuffar på, här finns kompetens och en än så länge god marknad. Det är tre-sju år innan vi vet vilka de stora förändringarna blev på tv-området och till dess är det i normalfallet en god affär att äga rättigheter.

Sverige för litet

Eventen har det tufft. Att på en extremt liten marknad som Sverige finna sponsorer och eventomsättning där den stora kostnaden är extremt bortskämda spelare som ställer krav på service, pengar för att komma och höga prispengar att spela om har bara blivit svårare. 

I år försvann damgolfen. Tourerna i golf och tennis är krassa aktörer som ställer höga krav så affärsrisken i den här verksamheten är ingenting för någon med dåliga nerver. Min upplevelse från sidlinjen är att LSS gör ett bra jobb, frågan är om det räcker. 

Så kallade utövarevent där cyklister betalar för att få ett diplom när de slitit sönder kroppen i syfte att framstå som trendig och inne tror jag mera på. Kostnaden en stor del av svenska folket är beredda att betala för att framstå som atletiska i sina selfies på Facebook verkar inte ha någon som helst gräns. 

Annorlunda värden i dag

Sponsorförsäljning åt klubbar är lika tuff. Värdet på exponering har gått ner dramatiskt genom internetutveckling, enstaka klubbars produkter på kundvård är ofta begränsade av arenan som man inte kontrollerar och barteravtal med leverantörer blir ingen ett dyft gladare av om det inte saknas reellt marknadsvärde och annan kund vilket då är ett jätteproblem. 

Ligorna hanterar en växande del av klubbarnas immateriella rättigheter vilket till och med kan skapa konkurrens med de av klubbarna ägda ligorna. Fem klubbar varav en i Superettan och en numera i HockeyAllsvenskan är förmodligen inte tillräcklig volym. 

Sverige med kombon av att ligga före i digitalisering, vara få människor och ha starka ligor går inte jämföra med Tyskland med många människor och stor andel analoga media.

Slapp hyran på Friends

Sedan återstår Friends arena. 

Här är antagandet att LSS betalade 0 eller nära 0 i hyra 2015 som var första året. Trots det föreligger stora kostnader innan man har en fungerande organisation och verksamhet på plats. Arenan är inte optimerad för arenaomsättning ännu och trots avsaknad av hyra är det naturligt att se startskostnader som så omfattande att 15 blev ett negativt resultat.

Med ungefär samma åskådarantal omsätter AEG:s bolag för Globenområdet ca 200 miljoner och brukar redovisa runt 10 miljoner i förlust. 2015 var inget glimrande eventår men slutsatsen blir ändå att de 80 miljoner i omsättningsökning med Friends som ny verksamhet innebär minskande omsättning på övriga områden.

Sammantaget finns det i nuläget inte underlag för att påstå att LSS inte varit duktiga på sin verksamhet. Det krävs flera jämförbara resultat och tillkommande publika förändringar som gör att det går att göra seriösa antaganden om de olika delarna. Här skall jag också villigt och glatt erkänna att ekonomin runt tv-rättigheter är något jag inte kan.

Annars skilsmässa

Det jag som svensk med 20 år i globala bolag utanför Sverige kan misstänka inte är helt enkelt att hantera för det svenska bolaget är den extrema toppstyrning franska och tyska bolag är kända för. Eftersom de dessutom har extremt skilda kulturer är den kombon ingen lek. 

Ett av mina löften till mig själv är att livet är för kort för att ha en fransk eller tysk chef. Hur detta påverkar har jag ingen aning om men blir man som dotterbolags-vd överkörd för många gånger när man vet att besluten fattas på grunder som inte föreligger får det konsekvenser.

Det jag vet om internationella globala aktörer som Lagardère som koncern är att de sällan drivs av sentimentala skäl. Ledningen i det skandinaviska bolaget har fått en tid på sig att få ordning på affären men varje delområde som inte påvisar en resa mot svarta siffror kommer förr eller senare att antingen få ny ledning eller läggas ned.

AIK Fotbolls rapport för Q2 pekade på att det gnisslar rätt ordentligt i relationen, här behöver man återgå till ett fungerande äktenskap under hösten annars är en skilsmässa oundviklig. 

Hur man hanterar den med arenan är en fråga som jag inte hittar annat svar på än att man bara har alternativet att få relationen att fungera fram tills den dag då AIK påvisar att den sportsliga prestationen förhindras.

Etablerad, ändå tvivel

Så sammanfattningsvis. Lagardère är en stor seriös global aktör med massor av kompetens. De finns kvar i Sverige när det gäller driften av Friends avtalsperioden ut och de kommer att tjäna pengar på den. 

Ingen vet vad som händer med tv-rättighetsmarknaden på fem år eftersom ingen egentligen vet hur man definierar tv om fem år. Sponsring och event är de delar av bolaget som det går att singla slant om vad gäller bolagets fortsatta engagemang. 

Dock om nu annan media sågar LSS för att förlusten efter dispositioner och skatter hamnar på -73 och drar slutsatser av detta så betyder det, om de inte sitter med inside information på nivån att någon begår trolöshet mot huvudman, bara att de inte förstått.

Larmrapporten måste väcka reaktion

Risken är att spelet på hästar minskar om dagens regelverk får fortsätta att gälla. Foto: TT

 

ATG kom med en rapport förra veckan. Den finns att läsa här. För den som inte orkar klicka och läsa utifrån tesen att kvartalsrapporter är tråkiga så är sammanfattningen som följer:

1: ATG har ökat omsättningen med 3,3 procent och omsätter mer än de någonsin gjort. Det är kul.

2: Resultatet är en ordentlig försämring. ATG:s resultat går till hästsporten som då får sämre förutsättningar. Det är trist. Vi riskerar att prispengar på travet går ner, dvs färre hästägare, fler stjärnhästar till Frankrike och USA och på sikt sämre kvalitet på tävlingar som leder till färre som spelar på trav.

Staten måste sänka skatten

Ökad konkurrens från utländska spelbolag ökar kostnader för marknadsföring relativt omsättningskronor. De utländska spelbolagen öser på med reklam och ATG måste svara. 

En ond cirkel som lär pågå de två till fem år det tar innan vi får ett spellicenssystem och förmodligen längre än så. På det kommer att ATG inte kan ta ut svängarna i reklamen på det sätt de utländska spelbolagen kan eftersom man tar ett ansvar för spelmissbruk som svensk aktör.

Det av staten kontrollerade ATG betalar tusentals procent mer i skatt än de utländska företagen. De betalar dessutom till Malta medan ATG skickar in pengar till den svenska statskassan.

Den här rapporten blir ett bevis på det jag hävdat de senaste åren, dvs hela perioden då vi har diskuterat spellicens. För att de svenska spelbolagen som idag har licens i Sverige inte skall försvagas måste staten ensidigt sänka deras skatt så att de har samma förutsättningar att leverera, dvs har råd med marknadsföringen såväl som en återbetalningsnivå som gör dem konkurrenskraftiga på odds-spel.

Kan äta upp vinsten

ATG måste också klara av att öka kundmassan, det är en sak att få mig och min svåger att kasta in 60 spänn på Boost när vi lämnar in veckans V75 och därigenom öka omsättningen från oss med 10 procent. 

Det är en helt annan sak att få 100 000 människor till att börja spela på travet och bry sig om travet. I den ökande konkurrens som uppstår så är det här otroligt kostnadskrävande och kan äta upp hela vinsten under flera år.

Lotteriinspektionen pekar i sin rapport på att de utländska spelbolagen ökar med 12 procent, dvs växer fyra gånger snabbare än ATG. I det sammanhanget bör påpekas att i praktiken alla ökar, dvs även fysiska lotterier hos mindre aktörer.

Marknaden prisar nu in en skattesats på 20 procent i det omreglerade spellicenssystemet som en del av en kanalisation (andel spel på aktörer med licens) på +90 procent.

Det görs då utan en mycket för att inte säga extremt viktig pusselbil. Det etiska råd som skall besluta hur marknadsföring får vara utformad och vilka spelprodukter som är så farliga att de inte blir tillåtna har sagt någonting, primärt för att rådet inte finns än. 

En trist sanning

De farligaste spelen är de lönsammaste och risken är stor att för många kul men farliga spel utanför licenssystem skapar minskad kanalisation.

När nu ATG växer långsammare än konkurrenterna och tappar i resultat borde någon på Finansen dra slutsatsen att de borde ge ATG och Svenska Spel bättre förutsättningar. 

Den trista sanningen verkar vara att Finansen noterar detta och skiter i det eftersom skatteintäkten på kort sikt blir viktigare än det långsiktigt strategiska. Inte säker på att jag tycker det är bra att Finansdepartementet blir föredöme för kvartalskapitalismens förespråkare. 

Risken för mina farhågor att omregleringen leder till att idrotten och hästsporten är de stora förlorarna blir sanna har då inte minskat. 

Det gör mig ledsen.

AIK i strid med Lagardére

AIK har två avtal med Lagardère, båda tecknade för flera år sedan- och mindre gynnsamma för klubben i dag. Foto: Michael Campanella / T

 

Avtalet skulle ge miljonintäkter. Men verkligheten blev en helt annat. Nu är AIK och driftbolaget Lagardére i konflikt. Dan Persson ger bakgrunden.

Den stora nyheten i AIK:s Q2 rapport är bekräftelsen på att man har en juridisk konflikt med sin största partner.

Vän av ordning kan ha noterat att jag oftare bevakar AIK fotboll än andra klubbar. Det beror inte på någon vare sig positiv eller negativ inställning till AIK (jag håller på Arsenal i fotboll och Luleå i Hockey). 

Det beror på att de är den enda börsnoterade klubben. 

AIK och Lagardére oeniga

Det får konsekvensen av att de rapporterar oftare och att deras bokslut följer regelverk som gör dem transparenta och jämförbara. En förening kan utan att på något sätt ens vara nära att inte följa regler för god redovisningssed ha en väsentligt större flexibilitet på allt utom kassaflödesanalysen.

Det intressanta med kvartals/halvårsrapporten är dels det som står direkt och dels det som man får läsa mellan raderna eller plussa sig till i Excel. 

Eftersom sportsligt utfall har samma påverkan på klubbarnas resultaträkning som en mild vinter har för skidförsäljningen så är det en dålig start i kombo med en hemmamatch mindre som också skall in i bedömningen för att få jämförbara siffror.

Allvarligast för AIK är nog den försämrade relationen med Lagardère där användande av advokater som skickar elaka brev till varandra är en mycket dålig signal. 

Samtal - via advokater

I den form av tjänstesamverkan som både sponsorförsäljning och arenahyra utgör kan intäkter bara optimeras om parterna tycker om varandra och jobbar tillsammans mot gemensamma mål. När man börjar skicka brev via advokater har man nått samma läge som den norska prinsessan befann sig i under våren. 

AIK har två avtal med Lagardère, båda tecknade för flera år sedan. 

Ett om hyra av Friends Arena och ett om sponsorförsäljning. Båda lär ha rätt lång löptid Jag saknar helt information om längd och avtalsvillkor. Dock har jag rätt bra koll på hur såna här avtal brukar se ut.

Arenaavtalet ser om det följer branschstandard ut ungefär så här:

A: Villkoren för att få disponera arenan, dvs bokningar, bekräftelser som är ett mörker med en multiarena och sena matchplaner från liga samt sen lottning på Europanivå. 

B: Fast hyra per matchdag (här ligger också motpartens åtagande om spelbar plan och andra faciliteter)

C: Rörlig hyra, ofta i trappsteg så man får betala mindre per besökare ju fler besökare man har. Det är så det skall vara för att ge klubben uppsida när operatören fått sitt.  Avviker avtalet här är det bekymmersamt.

D: VIP och mathantering, där klubben får någon liten procent på mat och dryckesförsäljning samt en fördelning av VIP-stolar utifrån hur mycket man får ut. Här bedömer jag att priserna på de här paketen ligger så högt att när AIK lagt på en marginal är de för dyra, dvs man får få köpare vilket skadar båda parter. Jag föredrar en modell där man delar på värde utöver mat och dryck (som ligger på en tredje aktör) och arbetar för att optimera intäkten än fasta priser från operatör som gör produkten mindre intressant att sälja för klubben.

E: En massa om säkerhet, skadegörelse, ansvar och annat.

Uteblivna intäkter

Om jag jämför bakåt i tid (hittade ppt-bilder från infomöte i våras på nätet) så ser AIK:s kostnader för arena/matchdag ut att ha ökat med 3-4 miljoner kronor på årsbasis jämfört med 2013 och 14. Dvs Lagardère har på ett annat sätt än tidigare operatör använd avtalet för att skruva upp sina intäkter och ner AIK:s bruttomarginal. 

Tillkommande som inte framgår i rapporten är avtalet med Lagardère om biljettsystem som med största sannolikhet är väsentligt sämre än vad AIK:s konkurrenter har idag, även om det inte var det när avtalen skrevs. 

Här ligger uteblivna intäkter i form av serviceavgifter som skulle varit stora intäkter för AIK om man hade haft ett modernt s.k. White label-avtal. Här ligger utifrån siffror från andra klubbar i Allsvenskan nog en utebliven intäkt på drygt 2 miljoner och högre kostnader på knapp en miljon för AIK.

Sedan bör man ha förståelse för att det inte är någon lek att driva arena. Lagardère måste få sin affär att fungera. Problemen uppstår när parterna inte har gemensam vinst av ökade intäkter.

Motstridigt avtal

När det gäller avtalet om sponsorförsäljning brukar de också ha en struktur som jag inte är förtjust i. Dvs Lagardère (som i sammanhanget är duktiga och ett stort seriöst bolag) garanterar AIK ett belopp och får en väsentlig provision på försäljning därutöver. 

De kan också genom att agera för flera klubbar och internationellt finna sponsorer på en nivå över det en enskild klubb förväntas uppnå.

Här har marknaden förändrats på två områden. 

Ett, så har motkraven från sponsorer ökat, dvs marginalen på sponsoravtal har generellt på hela marknaden minskat (för länge sen fick man en stor påse pengar för att någon skulle få en skylt och borträknat kostnaden för lite målarfärg så var resten vinst). 

Två, så har värdet på exponering på grund av nätet gått rakt ner i källaren. På den tiden alternativet för företaget var dyra annonser i papperstidningar kunde man ta bra betalt. Det är nästan omöjligt idag. 

Är då avtalet av strukturen ovan så får man problem eftersom det är motstridigt. Säljaren har självfallet ett mål att så snabbt som möjligt nå garantibeloppet. Annars får de inte en spänn. Kostnaden för avtalen blir oväsentlig för säljaren men påverkar klubbens netto i stor omfattning. 

Uppgörelser som inte skulle ha skett

Worst case med andra, mindre seriösa aktörer, än den här blir då s.k. barteravtal med uppblåsta bruttovärden för rättigheten och likaledes uppblåsta värdet på det motparten levererar. 

Informationsmötet i våras visade på att AIK:s netto har minskat. Att bruttot har ökat blir då i sammanhanget oväsentligt. 

Genom att i en publik delårsrapport publicera information om en tvist med den viktigaste samarbetspartner så säger AIK:s styrelse och ledning på ett övertydligt sätt att de avtal som ingåtts har visat sig vara dåliga för AIK. 

Det är förvånande, hade någon från AIK:s dåvarande ledning ringt mig eller någon av de andra som arbetar med arenaintäkter utifrån trender och omvärldsförändringar hade vi entydigt kunnat peka på riskerna. Detta inte sagt för att framstå som duktig, det är ingen raketforskning direkt. 

Sen indikerar resten av rapporten på att man är på rätt väg mot målet att ha balans i resultatet före spelarförsäljningar även om det är långt innan man når dit. Snittpriser på årskorten bör vara upp, EVPAS ökar genom att man inte kan köpa billig stol och sätta sig på dyr och ligaavtalen börjar ge ersättning. 

Att öka publiksiffror trots dåligt spel i början på säsongen när övriga minskar pekar på styrka. För att få ordning på kassaflöde krävs tillkommande försäljningar av spelare men det är numer det normala i Allsvenskan och samma för alla.

Båda ska bli vinnare...

Sammantaget får rapporten godkänt. Dock så måste Lagardère och AIK finna fungerande avtalsmodeller av en typ som är tillräckligt med win win för båda. 

Lagardère behöver ett framgångsrikt AIK i samma utsträckning som AIK behöver en välmående arenaoperatör. Bara det ena går inte. För arenan måste man finna en lösning som gör att samverkan fungerar för marknadsavtalet finns alternativet att återgå till att driva den verksamheten själv om man inte finner en fungerande modell.

Fungerande samverkan är förutsättningen för att man skall kunna börja resan mot 200 miljoner i omsättning. Innan dess går det inte. 

Skall man titta på orsaken till att snittplaceringen i Allsvenskan för femårsperioden inte är ett steg högre för AIK så ligger svaret här. 

Dessutom, det är lite fånigt om supportrar skäller på Svenska Fotbollförbundet när den här tvisten är en större orsak till AIK:s problem.

De är redan etablerade och de har en relation med åtskilliga tusen människor. När de nu går ihop i Springtime Group uppstår en jätte inom hälso- och motionsindustrin.

Hybridgräset är här, ett underlag som många är övertygad om är lösningen i framtiden och som kommer att ta död på debatten om konstgräs VS naturgräs.

Trenden har varit uppenbar och egentligen är det inget att bli förvånad över, men för första gången är det fler kvinnor än män som vill klättra, kravla, springa, stapla, fastna, svära och gå i mål.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Ola Serneke gör affärer i en rasande fart och Serneke Group expanderar stadigt. Och nu, mitt i förberedelser och genomförande av Cykel Vasan med imponerande tid, kan han presentera två stora satsningar.

Det är miljoner hit och dit, och det är räknat i euro eller pund, det är siffror så man baxnar och tycker att det borde finnas något slut. Men inte. Internationell fotboll saknar gränser i dubbel bemärkelse.