Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

En onödig strid vi vill vara utan

2005-05-22 - Lars Liljegren drar tillbaka sin kandidatur framför avgående ordföranden Gunnar Larsson och Karin Mattsson Weijber som då röstades fram som ersättare i RF. Foto: Jack Mikrut, TT

 

Det drar därför ihop sig till en strid mellan falanger på Riksidrottsmötet i Helsingborg. Det är olyckligt och sannolikheten att det är bra för svensk idrott är mycket liten.

Sex av de minsta förbunden har gått ut med ett upprop för att Lars Liljegren skall väljas till antingen ordförande för RF eller till Riksidrottsstyrelsen. Ni kan läsa mer om deras argument här.

Stark meritlista, men...

Lars Liljegren har en meritlista som idrottsledare som är hur lång som helst. På rena meriter hamnar han väldigt högt upp. Någon åldersdiskriminering ser jag inte som argument och det på principiella grunder. Det har ingenting med min egen ålder att göra även om jag får erkänna att jag som hyfsat påläst 58-åring inte begrep någonting på seminariet om hur ungdomar tänker vid användande av sociala media för någon vecka sedan.

Lars Liljegren vet att han inte är populär hos alla och att det finns stora grupperingar som anser att hans åsikter skadar idrotten. Han är ingen samlande röst och min bedömning är att det finns stor risk att tre-fyra större förbund lägger ner allt engagemang i RF om han blir vald. Själv umgås jag gärna med honom och tycker diskussionen är givande, därmed inte sagt att vi har samma åsikt om något. 

Men förra gången förlorade Lars Liljegren trots en redan då fantastisk meritförteckning mot Karin Mattsson-Weijber som då av naturliga skäl saknade motsvarande meritförteckning för att ombuden gjorde bedömningen att han inte skulle hålla ihop RF. Karin Mattsson Weijber har blivit omvald så många gånger att det bevisar det korrekta den gången.

Denna 51-procentare

Lars Liljegren var drivande i frågan om 51-procentregeln vid förra RIM. För mig var det ett beslut som skadar idrotten, marginaliserar RF och blir en anledning till minskat samhällsstöd. 

Hans agerande skapade inte direkt några vänner bland de som var inblandade. Lars Liljegren har också varit drivande i frågan om en s.k. tv-lista, en åtgärd som jag bedömer sänker värdet på tv-rättigheter för förbund och klubbar.  

Där vi inte är oense men gör olika bedömningar är för den kanske största frågan för idrotten framåt. Jag ser goda utsikter och stora möjligheter för dels den kommersiella idrotten och dels bredd/folkhälsa men stora problem med att motivera elitsatsningar för den icke kommersiella eliten medan Lars ser stöd till smala icke kommersiella elitsatsningar som viktigt.

Därför bör han backa

Vi har samsyn om att idrotten måste finna modeller för en bättre kommunikation men har olika åsikter om vad det är som skall kommuniceras. 

Den stora skillnaden är dock att Lars kandiderar till den högsta positionen inom RF medan jag inte är vald till någonting mer än äkta man och vad värre är inte har någon som helst ambition att bli vald till något och dessutom helt saknar makt i Idrottssverige. Därmed inte sagt att det behöver vara oklokt för någon att likt mig inte kandidera utifrån god självinsikt. Det kan till och med vara giltigt för Lars Liljegren.

Det finns två skäl till att jag tycker han bör dra tillbaka sin kandidatur.

• Det vore väldigt tråkigt om en så framgångsrik karriär och en så förtjänstfull leverans skall sluta med ett minne av någon som bara förlorade.

• Till min förvåning har valberedningen skapat ett förslag på ordförande och styrelse som jag tror kan fungera bra tillsammans, hantera de utmaningar som finns som grupp och säkerställa att om fyra år när Björn Eriksson lämnar så finns det tre-fyra bra kandidater att efterträda honom.

RF och svensk idrott är inte förtjänt av en styrelse där det redan från början finns inbyggda risker för interna konflikter och de som primärt utifrån egenintressen nominerat Lars Liljegren tvingar honom till en position där de riskerna uppstår. Den risken ser jag inte att svensk idrott har råd med. 

Risk för öppen konflikt

Så mycket media kan jag att det kommer att finnas obegränsat med utrymme för en öppen konflikt med påhopp i alla media och sannolikheten att det är bra för idrotten är begränsad.

Sedan uppstår en mycket tråkig konsekvens. Får vi en situation där vi har ett mer splittrat RS och ett därmed förlamat RF så måste de stora förbunden välja idrottens bästa, dvs agitera för lösningar som går förbi RF. Det är konsekvensen jag uppfattar att Varpaförbundet föreslagit och jag förstår uppriktigt sagt inte hur de tänkt.

Till de små förbunden vill jag avsluta med att säga att de idag får mer än de förtjänar utifrån verksamhet och att de även i morgon kommer att få mer än de förtjänar utifrån korrelationen svett per krona. Risken är att det ”all in” de nu valt slutar med att de förlorar allt.

Protektionismens fula ansikte

Måtte det inte dyka upp någon icke nordisk löpare på Stockholms gator. Då får arrangörerna lov att stoppa dem... Foto: Maja Suslin, TT

 

Stockholm Marathon har beslutat att bara dela ut prispengar till nordiska löpare. Det känns som årets mest korkade felbeslut inom idrotten av flera skäl.

Först och främst för att beslutet kommer mitt i en extrem diskussion om invandring, rasism och flyktingmottagning i samhället. Oavsett hur man från Stockholm Marathon och friidrotten försöker förklara sitt beslut så kommer det att upplevas som rasism. Den diskussionen går inte att vinna. Det borde man förstått.

Fel på fel, på fel, på...

Sen för att friidrottens förklaring är att man vill utveckla kvaliteten på svensk långdistanslöpning genom att de skall slippa tävla mot de som är bättre inte framstår som speciellt genomtänkt. Som mina läsare vet så gör jag sällan anspråk på att förstå det sportsliga men att man blir bättre av att tävla mot det bästa gäller alla områden och bör gälla även idrotten.

På det kommer att de politiker i Stockholms stad som skall motivera att staden stängs av med allt vad det innebär får extremt stora problem rent politiskt. Med det stöd som nu kommer från SD och deras anhängare för åtgärden blir det i praktiken omöjligt för politikerna att ge tillstånd för tävlingen 2016. En S, V, MP, FI majoritet i Stockholms stad kommer aldrig acceptera detta. Har man inte gjort den konsekvensanalysen har man haft väldigt mycket otur när man tänkt.

Lägg sedan till att man riskerar sponsorintäkterna eftersom publikintresset minskar då tävlingen blir ointressant för andra än de anhöriga till utövare. 

Tappar politikernas stöd

Det kommer också att minska intresset från utövarna. Hade jag haft förmågan att springa längre än Midnattsloppet så hade jag valt New York maraton eller London maraon framför Stockholm direkt efter det här. De riskerar sin huvudsakliga intäkt genom att tävlingen tappar i status. 

Den här typen av event motiveras av politiker väldigt mycket utifrån alla kringintäkter de skapar för restauranger, hotell, taxibolag, shopping med flera. Att gå från ett globalt intressant event till något som för maratonlöpning mer framstår som en amatörlöpning utan elit devalverar varumärket dramatiskt och ändrar också Stockholms stad inställning till tävlingen.

Min analys av varför Sverige har blivit ett rikt och välmående land medan Nordkorea blivit fattigt är bredare än skillnaden mellan kommunism och marknadsekonomi. Det handlar primärt om synen på frihandel. Det finns inget enskilt område som utvecklat världen mer än frihandel. Det här beslutet är precis så genomtänkt att Kim Jong Un kunde ha varit rådgivare. 

EU kommer att reagera

Nu vet jag inte hur beslutet sett ut. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är taget i friidrottsförbundets styrelse för där sitter det folk som förstår hur det här beslutet uppfattas i dagens medieklimat. Den politiska soppan kommer däremot att drabba styrelsen.

Om jag nu skall försöka finna något positivt med det här beslutet så är det möjligtvis att det finns en halvtimme till för att äta en god lunch innan man måste gå upp och titta på upplösningen.

För att sedan avsluta med det mest mördande argumentet. Det finns ett tjog domar inom EU-rätten och det här beslutet torde vara motstridigt de flesta av dem. Sverige är med i EU och att diskriminera övriga EU-länders löpare torde vara direkt olagligt för ett event som är att se som kommersiellt enligt EU. Här kan arrangören förmodligen räkna med skadestånd som vida överstiger intäkterna. 

Det här beslutet går emot allt jag tror på, allt jag tycker är bra för svensk idrott och allt jag är stolt över inom svensk idrott. 

Små som stora, ett problem

 

De små förbunden tar resurser vilket är avgörande för deras existens, de stora har ett litet behov av RF. Men törs någon förändra villkoren.

Nu när de så kallade små förbunden, enligt Expressen, är på krigsstigen inför RIM i Helsingborg i maj så finns det anledning att titta på hur de små förbunden inom idrotten fungerar.

Alla fakta kommer från RF:s pressavdelning och är senast för år 2013.

Mindre än AIK

Det är färre än 30 av de 69 förbunden som har fler medlemmar än den enskilda föreningen AIK. Landets största förening, Frisk&Svettis Stockholm med 85 000 medlemmar, skulle kvala in på övre halvan av de mellanstora förbunden.

De 35 minsta förbunden har mindre än 10 procent av medlemmarna inom RF, de minskar i medlemsantal varje år och för dem är stödet från RF mer än 80 procent av intäkterna. De har nästan hälften av rösterna på RIM. Undantaget när det gäller medlemsminskning finns för några få som amerikansk fotboll. Huruvida siffrorna är helt korrekta kan jag inte svara på. Noterar att RF i sin statistik har 373 000 medlemmar i Svenska Fotbollförbundet medan förbundets egna siffror ligger på 600 000. 

Det är förvånande om vi inte, år 2015 har exakta, korrekta siffror över medlemmar i samtliga de föreningar som är anslutna till RF och korrekta siffror för varje specialförbund.

De stora förbunden har mindre än 50 procent av sin omsättning från RF, de är finansierade av medlemmar, omfattande verksamhet och sponsorer.

RF beroende av de stora

För RF som egen organisation är det så enkelt att man har ett stort behov av de stora förbunden för de står för verksamheten inom svensk idrott. De stora förbunden har dock ett litet behov av RF. 

Förbunden har egna resurser, egna politiska kontakter, egna pengar och agerar i stor utsträckning autonomt utan att samordna verksamheten med RF. De små förbunden är totalt beroende av RF både ekonomiskt och organisatoriskt medan RF har ett relativt litet behov av de små förbundet.

Det är klart att det hundratal vuxna som tävlar i Dragkamp blir förbannade om jag påstår att Dragkampsförbundet i större utsträckning hör hemma på ett idrottsmuseum än i RF men det finns en hel del som talar för att jag har rätt.

Har inte råd med dieseln

För att då beskriva problemet för ett förbund som får 1-2 miljoner i RF-bidrag där det utgör i stort sett hela omsättningen ser det ut så här. Personal, styrelsemöten, resekostnader, revisorer, förbundsmöte och andra tvingande kostnader tar merparten av omsättningen. Kvar till utveckling, rekrytering, föreningsstöd blir nästan ingenting. 

De påminner om ett åkeri som har så höga kostnader för underhåll av garaget att de inte har råd med diesel. 

De små förbunden kan självfallet utifrån dagens system oftast säkra en majoritet på riksidrottsmötet för sina frågor. Huruvida ledarna i specialförbunden som löpande tappar attraktionskraft är de som har bäst idéer hur man utvecklar idrotten blir då en s.k. bra fråga. 

Det här ska vara RF

Att de brinner för sin idrott, lägger oceaner av timmar och är det vi definierar som goda människor vet vi. Det är förmågan att utveckla, något som genomgående kräver att man lever i symbios med samhällsutvecklingen, som går att ifrågasätta.

Om jag förstått reglerna rätt blir man inte utesluten ur RF på grund av storlek. Är man väl invald med de kriterier som ställs så kan man vara kvar tills man är en medlem som då fortfarande får mer än 1 miljon kronor om året i RF-bidrag.

Jag är inte längre säker på vad andra vill med RF, är inte säker på att RF vet vad man vill med RF men jag vet vad jag vill.

Jag vill ha ett RF som är stark enad röst för hela den svenska idrotten, med kraft att påvisa idrottens betydelse som säkerställer att idrotten får stöd utifrån vad man levererar och inte betalar mer i skatter än andra.

Utvecklingen förgör de små

Utvecklingen har de senaste 20 åren gått i den motsatta riktningen. En av orsakerna för det bedömer jag är att de små förbunden bara kan skadas av utveckling och förändringar och därför inte vill ha någon utveckling.

Den bristande demokratin där en liten minoritet får för stort inflytande är en av orsakerna till att samhällsstödet sviktar. Politikers krav på svett per krona är rimligt och en del av deras skyldighet att vara försiktig med hur man spenderar medborgarnas pengar. 

Det finns tre alternativa vägar framåt för RF när det gäller de små förbunden. 

1. Att göra som vi gjort de senaste 20 åren, dvs ingenting med en fortsatt minskande medlemsnivå och minskad aktivitetsnivå till en konstant kostnad. 

2. Reformera RF-stödet så att volym verksamhet blir styrande, i realiteten då en byråkratisk modell för att slå ihjäl de små förbunden.

3. En reform där de små förbunden slås ihop till ett gemensamt multisportförbund som får massa och resurser för att kunna utveckla.

Det logiska ur alla perspektiv är då alternativ 3, det är förmodligen också det mest politiskt omöjliga att göra. Det sämsta alternativet är nummer 1. Det är självfallet det som vinner gehör, dvs frågan kommer inte att lyftas, inga förändringar kommer att ske då frågan är för politiskt jobbig. 

Konsekvensen blir då att en minskande minoritet behåller makten att stoppa utveckling av RF eftersom den bara kan skada dem.

Lite prat, lite diskussion, men inte mer

Ämnet "Spelmonopol" har blivit aktualiserat igen, men inte mycket mer än så. Foto: Hasse Holmberg, TT

 

Regeringen skyndar icke på frågan om spelmonopolets upphörande. Det är troligare att inget händer än att något händer.

Branschföreningen för Online-spel anordnade ett lunchseminarium om spelmissbruk med ansvarig minister på plats. Idrottens Affärer fanns självfallet på plats och i brist på objektiva journalister skickades jag dit istället. Ett 60-tal åhörare kunde konstatera att alla på scen sa exakt det som de förväntades säga samtidigt som ingen egentligen sa något alls.

Inte blev/blir det något

Aktiviteter där ingen säger något är rätt fascinerande för män i min ålder som blivit tillräckligt cyniska och förstår det politiska spelet. 

Det är bara 13 år sedan jag i en föredragning kom fram till slutsatsen;

 ”Det är sannolikt att vi inom fem år har ersatt dagens spelmonopol med ett licensförarande”. 

Innan kom ett antal powerpointbilder med EU-lagar, teknikutveckling, aktörer på väg in, förväntade nivåer på internetaccess och övergång till s.k. bredband (vi hade modem på 28,8 eller ISDN på 64 k på den tiden) och andra faktorer som skulle påskynda utvecklingen. 

Rollspelet bland aktörerna

Närvarande på seminariet var politiker, myndigheter, företrädare för Svenska Spel och ATG, branschföreningen, deras medlemmar, företrädare för media, motståndarna mot spel i form av företrädare för spelmissbrukare samt lite akademiker.

Dvs, den vanliga blandningen för allsköns plattityder under minglet innan med andra ord. Kaffet var väldigt bra och lunchmackan av hög kvalitet.

Rollerna ser ut ungefär så här

  • Branschföreningen agerar för en omreglering och införande av någon typ av licenssystem samtidigt som det är tveksamt om deras medlemmar vill ha någon förändring eftersom flera av dem sitter med businesscase som visar att dagens situation är bättre och att de tjänar på att fördröja så mycket som möjligt. 
  • Media är bara intresserad att bevara sina reklamintäkter från spel. Reklam för spel omsätter 1,5 till 2 miljarder per år. Den officiella siffran från myndigheten är 3,7 men det är bruttopriser, dvs före de stora rabatter alla aktörer erhåller. Media skickar budskapet till regeringen att rör ni spelreklamen så slås många tidningar ut.
  • ATG och Svenska Spel vill ha förändring eftersom de tappar marknadsandelar till de utländska bolagen. Förändring i det här fallet betyder för dem mer frihet och lägre skatter så man kan konkurrera med återbetalningen till spelare och ta fram nya produkter
  • Regeringen säger sig vilja ha en omreglering och att det är en prioriterad fråga. Minister Shekarabi sa så här: ”Regeringen avser att så snart det finns budgetära förutsättningar tillsätta en utredning om hur spelmarknaden kan licensieras”.

Magdalena Andersson resonerar som Borg

Nyckelordet i det tidigare stycket är då ”budgetära förutsättningar”.  Det betyder på vanlig svenska att det blir inget förrän någon övertygat Magdalena Andersson att hon inte tappar en spänn i intäkter till statskassan, alternativt tappar mindre än vad hon kommer att göra genom att de svenska aktörerna förlorar marknadsandelar.

Mitt stalltips är att det inte händer någonting på ett antal år då Magdalena Andersson kommer att agera på samma sätt som Anders Borg gjorde.

Det som sades om omreglering i övrigt av minister och panel gick att hänföra till det jag misstänkte, nämligen om det blir en omreglering så kommer den att ske utifrån det politiskt korrekta samtalet, dvs helt utan koppling till verkligheten och utan förmåga att fungera. Det gör mig än mer tveksam.

När det gäller seminariets huvudfråga kan vi anta att arrangören Branschföreningen för Onlinespel ser seminarium om spelmissbruk som ett bra sätt att framstå som en seriös aktör. Svenska Spel agerar med samma syfte i sina kanaler. 

Försök att se allt i klartext

Hur ser då spelmissbruket ut? 2 procent av svenskarna råkar ut för spelmissbruk. Missförstå mig rätt, för individ såväl som anhöriga är det en tragedi.

Om vi jämför siffran med andelen som missbrukar droger som ingen gör reklam för eller missbrukar alkohol där totalkonsumtionen gått ner sedan vi tillförde reklam så blir det svårt att se att reklamen för spel är grunden till spelmissbruk. Fler unga missbrukar droger än råkar ut för spelmissbruk. Fler fick alkoholproblem under de 100 år som ingen gjorde reklam för alkohol. Forskarna på plats var noga med att missbruken gick att jämställa.

Någon vetenskaplig evidens för att dagens monopol skapar färre spelmissbrukare än ett licensförfarande föreligger inte. Jämför vi problemet med spelmissbruk med problemen som sockerkonsumtionen skapar utifrån ett folkhälsoperspektiv så framstår spelmissbruket som en ickefråga.

Den stora frågan för oss på Idrottens Affärer, dvs om en omreglering kan skapa mer pengar till idrotten, berördes inte. Min syn är att så är fallet men här har idrotten god anledning att satsa pengar på lobbying för att få in det perspektivet i utredningen.

Lyssna på ATG och Svenska Spel!

Den tekniska frågan hur vi i dagens IT-värld blockerar spelbolag som inte har licens saknar en lösning. Om inte kinesiska regeringen kan blockera sina medborgare från politiskt olämpliga sajter trots obegränsade resurser kan man misstänka att någon teknisk lösning inte fungerar. Turkiska regeringens försök att blockera turkiska bankkort från spel har inte heller fungerat.

För att då upprepa vad jag skrivit 2013, 2012, 2011 och 2010:

1. Regeringen skyndar icke på frågan. Det är troligare att inget händer än att något händer.

2. Om något händer, dvs utredningen tillsätts kommer direktiven. omöjliggöra införandet av ett licenssystem där Onlinebolagen vill delta. 

3. Det är osannolikt att alla bolag som är med i branschföreningen egentligen vill ha en omreglering. Det finns trots allt en 50/50 risk att en omreglering är sämre för de här bolagen.

4. ATG och Svenska Spel vill få mer frihet och lägre skatt på spel för att ha samma förutsättningar som de utländska bolagen. Det kommer de inte att få. 

5. Övriga tillåtna spelaktörer som ägs av folkrörelser vill bli skyddade för att de ägs av folkrörelser.

6. Spelmissbruk är en tragedi för individ och anhöriga men inte ett stort folkhälsoproblem.

Därtill kommer gratis till regeringen ett tips. Se till att utredningen får direktiv att utforma licenssystemet så att det går att lägga ner Lotteriinspektionen. Om inte annat frigörs ett antal miljoner som idag inte skapar någon nytta och istället kan läggas på vård av spelmissbrukare.

Det som då förvånar mig är att inte regeringen lyssnar mer på Svenska Spel och ATG. De är förmodligen de som skadas mest av att inget händer.

Kan det dyka upp någon konkurrent?

Björn Eriksson är mycket sugen på att blir RF:s ordförande, men frågan är om han får chansen vid riksidrottsmötet i maj. Foto: TT

 

Björn Eriksson är tydlig och vågar ta strid om det som är viktigt. Lagspel och ödmjukhet får ses som utvecklingsområden för honom. Sedan får vi se om de stora förbunden tycker att de ska bry sig om vem som är ordförande i RF eller vad RF gör…

Men det kan också finns mer än en kandidat när riksidrottsmötet börjar i maj…

Välkänd profil

Det har varit klart en längre tid att valberedningens förslag på ny RF-ordförande skulle heta Eriksson. Till slut blev det Björn och inte Thomas som blev valberedningens förslag. 

Björn Eriksson behöver ingen längre presentation. Rikspolischef, generaldirektör för Tullverket, landshövding i Östergötland på den civila sidan. Med i Riksidrottsstyrelsen sedan länge, ordförande för skidskyttet och nu friidrotten, huliganutredare, ordförande för säkerhetsbranschen och ett otal andra uppdrag. 

Björn Eriksson är bevisligen kompetent och kan idrotten även i detaljer. Han är tydlig och en av hans starka sidor är att han utgår från den verklighet vi har, inte den man önskar att vi hade haft. Han vågar ta strid om det som är viktigt och är tydlig. Utvecklingsområden i hans fall får ses som lagspel och ödmjukhet.

Något alternstiv kommer

Björn Eriksson är inte de stora förbundens val, det är i sig inte ett problem. Problemet är snarare om de stora förbunden i större utsträckning kör själva och alienerar sig från RF, dvs för dem är det inte längre så viktigt vem som är ordförande i RF eller vad RF gör.

Den stora frågan är om det här innebär att Björn Eriksson blir vald på riksidrottsmötet i Helsingborg i slutet på maj. Svaret på den frågan är att det inte går att svara på än så här minuter efter det att han presenterats som valberedningens förslag. 

Min bedömning är att det är 50 procent sannolikhet att det finns mer än en kandidat när riksidrottsmötet börjar.

Han har tyngd

Signifikant är att av fem nominerade kandidater så är en föreslagen till ordförande och tre som valberedningens förslag till riksidrottsstyrelsen. Uppväxt i svenskt föreningsliv som jag är antar jag att de tre som tackat ja att vara kandidater till riksidrottstyrelsen väljer att inte kandidera mot valberedningens förslag på ordförandeposten.

Lars Liljegren med en nästan 50-årig idrottsgärning och en av Idrottssveriges allra tyngsta CV, för närvarande ordförande för Fäktförbundet och på idrottens ideologiska barrikader sedan 15 år är inte med. Därmed inte sagt att vi hört det sista från Lars Liljegren.

Nästa fråga är vad som händer om Björn Eriksson blir vald. Default på den frågan är ingenting. Jag antar att han siktar på två perioder, dvs fyra år och jag känner honom väl nog för att inse att hans idé aldrig är att förvalta utan han vill utveckla.

Fyra huvudfrågor

Huruvida det går att skapa förändring på så kort tid som fyra år är en annan fråga där jag är mera tveksam.

Områden som behöver hanteras är bland annat följande:

• Samhällets syn på idrotten

• Medlemsbegreppet i en värld som förändras väldigt fort

• Organisationsformerna, dvs hur förhåller RF sig till det kommersiella.

• Reglementet för tävling som påverkar idrotten för mycket.

Här bör dock noteras att innan strategin för Idrottsrörelsen 2.0 är fastlagd är det svårt peka på vad RF bör göra och det kan ta halva den tid Björn Eriksson planerat att sitta som ordförande att lösa det lilla problemet som enighet runt en ny strategi utgör. Jag skulle påskynda strategiarbetet om jag vore honom.

Huruvida den nyvalda styrelsen når en enighet om riktning är en annan fråga som ingen, inte ens Björn Eriksson, kan svara på i nuläget.

Hon står för bredden

Valberedningens förslag till RS-styrelse var lite speciellt eftersom två styrelser (SISU och RF) skulle slås samman till en och enligt svensk modell skulle båda få in ”sina” kandidater i den sammanslagna styrelsen.

Utöver att Tommy Ohlström, Tomas Eriksson, och Håkan Leeman som kandiderade som ordförande föreslås är väl Anna Iwarsson det namn jag tycker är roligast att se. Hon har under tolv år som generalsekreterare för Friskis&Svettis utvecklade organisationen till en av Idrottssveriges mest spännande har ett omfattande kunnande om både idrott, folkhälsa och ledarskap. Med Anna i styrelsen så blir det fyra personer i styrelsen som kan bredd vilket jag ser som viktigt framåt i tid.

Övriga var dels kandidater med specifik kunskap inom ämnen som juridik och forskning och dels omval så att båda organisationer fick med de sina. Jag känner för få för att kunna bedöma om det här blir en styrelse som kan enas om väg framåt men i nuläget finns inget som talar emot det.

Så för att sammanfatta. Det vi vet är att valberedningen föreslagit att Karin Mattsson Weiber skall ersättas av Björn Eriksson. 

Oavsett vem som blir vald, vad ska de kunna uträtta...

Svensk idrott har tappat i bidrag de senaste åren och av alla viktiga frågor är just ekonomin den avgörande. Anslagen från regeringen måste öka. Foto: TT

 

Under måndagseftermiddagen ska valberedningen komma med sitt beslut om vem som förordas som ny ordförande för RF. Det finns fem kandidater - och två favoriter.

Det är också många nya styrelseledamöter i den relativt brokiga Riksidrottsstyrelsen som skall väljas.

Ingen går på vatten...

Det vi kan konstatera är att även om det fanns någon typ av Messias som kunde gå på vattnet så finns det ingenting som pekar på att ens en sådan kan skapa några större förändringar. Åsiktsskillnader i styrelsen gör det svårt att enas om en strategi eller vision för framtiden som innebär förändringar så spelrummet för en ny ordförande är begränsat från början.

Min syn är att idrotten behöver ett starkt RF som kan skapa bättre förutsättningar för hela idrotten genom att säkerställa möjligheten att attrahera i ett samhälle som förändras snabbare än organisationer normalt kan göra.

För dagens ordförande, Karin Mattsson Weijber, och många andra inom RF är en förutsättning inför framtiden att man begränsar sig till de ideella föreningarna medan min syn är att alla bör inkluderas och att man även ska finna former för kommersiella aktörer som levererar idrott. 

 Har mycket gemensamt

De fem kandidater som nu finns kvar, där vi i nuläget antar att valberedningen föreslår en av dem, har rätt mycket gemensamt. 

De är vita svenska män över 50, snittet hamnar väl över 60. Det är ingen ålder idag även om jag hade blivit glad över en något större mångfald. De har mer erfarenhet av arbete inom idrottsrörelsen än vilken annan grupp av fem människor i det här landet. De har bevisligen erfarenhet av att leda stora organisationer och de måste alla fem ses som taktiskt skickliga. De är goda människor som vill idrotten väl.

Samtliga har kompetensen, förmågan och det taktiska tänkandet för att klara av jobbet. 

Det tycker jag om kandidaterna

Tommy Ohlström blir jag tveksam till beroende på den arbetsinsats som krävs. Han har  andra omfattande uppdrag och frågan är om han skall kunna frigöra den tid som krävs. Det är också trist om RF skall återfå rollen som nära knuten till ett parti. Det har tagit 20 år att frigöra sig från detta och vi skulle kunna hamna där igen. Jag har aldrig träffat Tommy Ohlström  men de jag känner inom socialdemokraternas ledning ger honom goda vitsord.

Lars Liljegren blir vald för att bevara de små förbundens stöd. Den begränsningen av hans mandat tror jag kan vara negativ för utvecklingen då samhället blir tydligare och tydligare på att man vill betala för leverans. Lars Liljegren hade varit bättre som ”kungamakare” av någon yngre. Nu ligger tidigare förluster honom i fatet. Jag trivs bra med Lars Liljegren även om vi genom åren haft olika åsikter om i princip allt. Hans roll i 51-procentsomröstningen för två år sedan är något som jag tror skadar idrotten medan Lars Liljegren har den motsatta åsikten.

Håkan Leeman kommer från motorsporten, den räknas inte riktigt in i idrotten på ungefär samma grunder som golfen, rätt orättvisa sådana och den är kanske inte riktigt i samklang med moderna jämställda organisationers sätt att fungera. 

Björn Eriksson, som är den jag träffat oftast och tycker om, har mer energi än de flesta jag träffat och är inte otydlig i något sammanhang. Björn Eriksson har allt kunnande och är taktiskt skicklig, det som ligger på hans minussida när jag lyssnat runt är att Björn Eriksson, trots många skiftande positioner inom statsförvaltningen, aldrig har föreslagits som diplomat.

Tomas Eriksson är till och med yngre än jag vilket i de här sammanhangen får ses som riktigt ungt då jag bara är 58. Jag känner inte honom, har bara träffat honom en gång så på minussidan har jag ingen kunskap. Plus som jag ser det är att han kommer från innebandyn, en sport som i närtid varit en av de mest framgångsrika vi haft när det gäller att öka antalet deltagare. Också en sport som i stor utsträckning är breddorienterad vilket stämmer med samhällets nya syn på idrotten. 

Så här blir det

Björn Eriksson och Tommy Ohlström har mest kontakter till regeringen men de tillhör en helt annan generation än dagens politiker och när de började dricka pilsner med maktens män var Gabriel Wikström inte född. Ingen av dem kan med trovärdighet lova mer pengar från staten och den vägen få ökat stöd.

Min gissning över vad som nu händer är som följer.

1: Minst en av de som inte blir föreslagna av valberedningen kommer att kandidera ändå. Dvs någon viker ned sig först några minuter innan omröstningen eller vi har flera kandidater till votering.

2: Samordningen bland de större förbunden kommer att leda till att Tomas Eriksson eller Björn Eriksson får en stabil bas röster som dock ej räcker till majoritet.

3: Lars Liljegren och Björn Eriksson kommer att splittra de små förbunden i två grupperingar med en kvarvarande tredje som delas mellan de övriga.

Favoriten

Jag har ingen anledning att förorda någon av dem, jag känner de inblandade för dåligt för att kunna bedöma vem som är bäst men om jag försöker göra en oddslista utifrån en något bättre koll på hur rörelsen fungerar så ser den ut så här.

Favorit: Tomas Eriksson, odds 10.

Andrahand: Björn Eriksson och Tommy Ohlström, odds 15.

Outsiders: Lars Liljegren och Håkan Leeman, odds 25.

Hade det varit V75 hade jag klickat “alla”. I praktiken har jag ingen aning om hur detta kommer att gå.

De stora förbunden är tysta

De stora förbunden har inte sagt flasklock publikt och innan det sker går det inte räkna röster. När jag i höstas fick frågan om vem jag trodde skulle bli ny ordförande så var svaret Hans von Uthman eller Sven von Holst, alternativt en outsider av typen Anna-Karin Hatt som lämnade som minister med bra record.

När jag om ett år skall försöka göra en bedömning av vad de uträttat så kräver det stor respekt för vad som är möjligt att uträtta snarare än krav på vad som borde göras. Vi har i nuläget också en situation där en mycket stor kunskapsmassa om helheten såväl som detaljer finns samlade hos Karin Mattsson Weijber och Birgitta Ljung som generalsekreterare.

Att förmå Birgitta Ljung att stanna något/några år tror jag blir livsviktigt för att inte misstag görs på grund av missad kunskap. Väljer Birgitta Ljung att gå i närtid till riksdrottsmötet blir jag orolig.

Hur ska ett dödsbo undvikas?

Ja, vem ska kliva in på RF och ta över ordförandeklubban? Nu ska valberedningen lansera sitt val. Oavsett person får vederbörande sannerligen ingen lätt uppgift. Foto: TT

 

Den traditionella föreningen har ingen framtid längre. Det krävs ett annat tänk och ett annat beteende. RF ska gå i spetsen, men hur ska en ny ordförande undvika ett dödsbo...

De stora föredragshållarna om den enorma samhällsförändring som vi nu är mitt i nöjer sig sällan med GUD för faktorerna Globalisering, Urbanisering och Digitalisering när de påvisar att den gamla visan med textraden ”alla gamla sanningar är slut, ingenting är längre som förut” nu blivit en perfekt beskrivning av det nya samhället. 

Vi gör det mest annorlunda

De flesta tar med Individualiseringen som en tillkommande mycket stark påverkansfaktor för hur vi ändrar våra beteendemönster.

Svensk idrottsrörelse präglas av att vi är ett medlemskollektiv som styrs med demokratiska metoder, i det här fallet ett årsmöte dit medlemmar kan komma med förslag i form av motioner och styrelsen med förslag i form av propositioner.

För min generation och min fars generation var det ett väl fungerande system av flera skäl. På den tiden så hade inte samhället det lika gott ställt och inte vi själva heller och kapitalisterna var upptagna med industrin. Alla 15 familjerna som fanns då.  Den kollektiva lösningen där man tillsammans la tusentals timmar på att röja i skidbacken på sommaren, plocka sten på golfbanan, klippa fotbollsplanen eller reparera nätet på tennisbanan var då det enda alternativet.

Ingenting som förut

Idag finns det kapital till att bygga gymkedjor, skidbackar ägs av börsnoterade bolag, golfbanorna är bolagiserade och kommunen tar kostnaden för konstgräsplanen såväl som skötseln av den.

Samtidigt har digitalisering och utvecklingen av handel och upplevelseindustri gett oss ett utbud som är på gränsen till extremt om vi jämför med exempelvis 1985, inte längre än 30 år sedan.

Det här får då flera, i många fall oönskade konsekvenser.

Konsten att förstå - och agera

Samhället förändras snabbare än någonsin. Det tog 50 år innan 80 procent av svenskarna hade tillgång till telefon medan det tog sju år innan 80 procent av elvaåringarna hade en smartphone. 

Den här hastighetsförändringen i samhällsförändring är ingenting som min generation klarar, inte heller myndigheter, föreningar och stora företag. Vi blir reaktiva, dvs vi anpassar oss, ofta motvilligt för att vi är tvingade, men vi klarar inte av att vara proaktiva, i mitt fall för att jag är för bekväm, för föreningar för att stadgarna som skrevs för 100 år sedan missade paragrafen ”När ni uppfunnit Internet så bör ni gå över till kvartalsmöten”.

Sen har vi individualiseringen. Groucho Marx vars teser ser ut att bli mer korrekta än vad Karls sa för ca 100 år sedan ”Jag vill inte vara med i en förening som släpper in såna som mig som medlemmar”.

23 medlemmar på årsmötet

Gefle IF, en förening som spelar i Allsvenskan i fotboll hade enligt uppgift i Aftonbladet 23 medlemmar på sitt årsmöte, dvs en av toppklubbarna i fotbollen får inte medlemmar att komma till årsmötet för en förening som omsätter tiotals miljoner och borde beröra hälften av de boende i Gävle. 

I den traditionella föreningen blir medlemmarna allt mer ensamma.

Själv har jag trots att jag tillhör den generation som vuxit upp på toppen av Folkrörelsesverige slutat gå på golfklubbens årsmöten, jag ser mig som kund snarare än medlem. Jag är dessutom helt övertygad om att de som går på årsmöten inte fattar de bästa besluten för medlemmarna men hellre än lägga tid på att engagera mig byter jag klubb om det blir för dåligt.

Som åskådare ökas kravet på att man skall bli sedd som individ, kunna få den lösning man själv föredrar (och är beredd att betala för) samt en upplev kvalitet och tidseffektivitet som inte leverantören känner. 

Stackars valberedning

Tittar vi på ungdomarna, de som sedan Sokrates för 2300 år sedan är sedda som den grupp som är oartig, lat, otacksam och bekväm, har förändringen gått fort. Är inte idrotten kul, häftig, rätt kompisgäng med flera faktorer så ryker den vid 12-14 års ålder. Argument från mor och farföräldrar att idrotten är bra, den ger dig förutsättningar för framtiden räcker ingenstans i den åldern och vad de pinsamma föräldrarna säger är rätt oväsentligt. 

För att då sammanfatta är föreningen illa rustad för en framtid där jaget går före laget för att citera Mona Sahlin. Lägg på förändringstakten som föreningen inte heller är byggd för och det krävs rätt mycket mod och genomförandekraft hos de som skall bli framtidens vinnare.

Så här någon dag innan RF:s valberedning presenterar sitt förslag till ny ordförande får vi hoppas att deras förslag är en människa som är väldigt ung i sinnet, med massor med energi och definitivt beredd att avgå om det de ser som nödvändiga förändringar röstas ner av andra. 

Svensk idrott förtjänar inte en förvaltare som redan nu kan börja fundera på hur dödsboet skall fördelas. Ser man det nödvändigt att vara en del av ett samhälle som förändras väldigt snabbt för att inte hamna fel så är det nog så att det krävs en fot på gasen och ingen på bromsen.

Jag vet, arenorna ger intäkter

"Jag har gått igenom samtliga skatter som alla de bolag som har hela sin verksamhet förlagd i Globen-arenorna (Hovet, Globen, Annexet och Tele2)", skriver Dan Persson.

Mediabilden av arenor har de senaste åren dominerats av påståenden om att arenan kostar samhället stora pengar. 400 miljoner i förluster för landets arenor påstod exempelvis Ekot i fjol.

Jag bestämde mig för att ta reda på hur det egentligen såg ut. Ekots sammanställning innehöll bara kostnader och inga intäkter.

Jag har gått igenom samtliga skatter som alla de bolag som har hela sin verksamhet förlagd i Globen-arenorna (Hovet, Globen, Annexet och Tele2). De är: DIF Fotboll och Ishockey, AIK Ishockey, Hammarby, AEG som driver arenorna, SGA som förvaltar fastigheterna, SPG och Levy som driver restaurangerna och konsertarrangörerna för de event som varit i Globen.

Totalt 234 miljoner in

Resultatet är att arenorna genererar direkta skatter till kommunen på 114 miljoner och totalt 234 miljoner. Det här är källskatter på löner till spelare och personal, arbetsgivaravgifter, energiskatter, moms, alkoholskatter.

Den direkta kommunala intäkten är större än den kostnad som uppstår för arenan. Staten är som alltid den stora vinnaren med 120 miljoner i skatter från arenorna.

Verkligheten är mer pengar än så till stad och kommun. Jag har inte mätt skatter från underleverantörer som städ, säkerhet, underhåll. Inte energiskatter på besökarnas bilresor, inte indirekta intäkter som konsumtion utanför arenan av arenabesökare. 

Kan betala välfärd

Utfallet är logiskt. 93 procent av Europas arenor är offentligt ägda och vi har haft offentligt ägda arenor i 2700 år. Hade inte arenorna skapat stora värden hade vi så småningom slutat bygga dem som gemensamt ägda arenor.

Under de fem år jag bevakat den svenska arenamarknaden har jag lärt mig att arenor är en viktig del av den offentliga infrastrukturen. Lika nödvändig som sjukhus, kulturbyggnader, skolor och bibliotek.

Nu har jag fått bevis för att arenor skapar skatteintäkter som kan vara med och betala för vår välfärd. Här skiljer sig arenor från kulturbyggnader som inte skapar några intäkter att tala om.

Likadant ute i landet

Jag kontaktade Luleå kommun som nyligen gjort en sammanställning av vad Coop arena skapar i skatteintäkter för kommunen och fick motsvarande bevis för att bara spelarnas och personalens kommunalskatt gav kommunen mer än vad arenafastigheten hade i underskott. 

Kommunalrådet Niklas Nordström har alltså goda skäl att se Luleå Hockey som viktigt för kommunen, inte bara för varumärke och den stolthet och glädje laget skapar utan lika mycket för att Coop-arena går med plus

Det finns självfallet arenor som inte ger ett överskott men på det stora hela går det konstatera att arenor skapar intäkter till samhället. 

Vi har sedan tiotalet år ett paradigmskifte där upplevelseindustrin växter två-tre gånger fortare än BNP som helhet. Upplevelseindustrin med restauranger, hotell, musik, idrott, resor har högre andel sysselsatta per omsättningskrona så tjänstesamhället skapar också arbete.

Kommuner borde göra egna undersökningar

Landets kommuner kan göra en liknande undersökning som underlag för satsningar på nya arenor eller renovering av befintliga.

För Globen-arenorna vet vi att intäkterna från 50-åriga Hovet är mindre än hälften per besökare jämfört med en modern arena som Vida i Växjö. Ett nytt Hovet kommer alltså att vara med och bidra med skatteintäkter till skola, vård och omsorg.

Företagen som har hela sin verksamhet i arenorna har 695 anställda och omsätter tillsammans över 700 miljoner kronor. Med 1,5 miljoner besökare per år så tillhör Globen-arenorna den del av besöksnäringen som enligt Tillväxtverket ökar mest.

Ändra bilden av arenaekonomi

Nu är det min förhoppning att vi kan ändra bilden av arenor hos politiker, media och allmänhet. Med rätt placering, rätt utformning och bra event är investeringar i arenor något kommuner skall göra för att förbättra för sina invånare och öka sina intäkter.

I övergången till ett tjänstesamhälle där upplevelseindustrin blir en allt viktigare spelare är arenor helt enkelt en omistlig del av den infrastruktur som krävs för att skapa sysselsättning och skatteintäkter. 

Det är jag väldigt glad över att ha fått förmånen att bevisa. 

Åshöjden eller Champions League?

Det handlar om pengar i vanlig ordning - hur många elitlag ska Sverige ha? Foto: Jessica Gow / TT

 

Oavsett alla ekonomiska fördelar med en minskning så är fotboll i första hand passion och kärlek och förstör man det i sin strävan att optimera intäkter så har man skjutit sig i foten. 

Svensk Elitfotboll har inlett en utredning om hur många lag allsvenskan skall innehålla i framtiden. De 32 klubbar som idag spelar i Superettan och Allsvenskan skall så småningom kunna fatta ett beslut om antalet lag.

Mycket att ta hänsyn till

Det är en komplexare fråga än de flesta förstår. Massor med känslor, ekonomi, spelscheman och talangutveckling skall ställas mot varandra.

Det är självfallet så att ingen i förväg vet vad som är bäst för en framtid vi inte känner och man kommer aldrig få reda på om man fattade det bästa beslutet eftersom konsekvenserna av alternativen aldrig kan påvisas.

GUD påverkar, inte i religiös betydelse men akronymen Globalisering, Urbanisering och Digitalisering förändrar förutsättningarna för det mesta i vårt samhälle och det gäller självfallet även fotbollen.

Globaliseringen gör att konkurrensen från utländska ligor och Champions League ökar, spelarmarknaden är global, ökat resande gör att det är flera hundra trogna supporters som är någon annanstans när det är match. Urbaniseringen minskar BNP i områden som tappar befolkning, dvs mindre pengar till elitlag och utslagning av småklubbar. Digitaliseringen gör att vi kan vad vi vill, när vi vill, var vi vill. 

Ingen vet vad tv är om fem år (det har jag förmodligen skrivit i fem år nu, men i alla fall). 

Och så detta UEFA...

Lägg på att UEFA:s alla regler gör att det är nästan omöjligt att göra ett bra spelschema och lika svårt att utöka antalet omgångar.

Siten ni just nu besöker heter Idrottens Affärer och det ligger i sakens natur att vi ofta väljer ett renodlat ekonomiskt fokus. Ekonomi är dock ingen exakt vetenskap, det lär sig alla som lyssnar på en av storbankernas s.k. rådgivare och framtid går inte att förutsäga.

Allt annat lika skulle en minskning till de åtta lag som har störst publiksnitt både hemma och borta mer än dubblera omsättningen för allsvenskan om man spelade fyra matcher mot respektive lag. 

Sverige för litet

Ingen vet om publikintresset skulle bli lika stort så det är ett matematiskt antagande som saknar ett antal okända faktorer.

Fakta är att antalet invånare per allsvenskt lag är lågt i Sverige jämfört med exempelvis Tyskland och England. Antal invånare per kvadratkilometer är väsentligt lägre, dvs vi har färre boende inom arenans upptagningsområde.

Fakta är inte det enda viktiga för min generation. Vi är uppväxta med ungdomsböcker vi älskade, i regel skrivna av marxistiska författare som Sven Wernström, Stig Malmberg och Max Lundgren.  Min politiska hemvist ligger till höger om kommunismen, men jag älskade också böckerna om Åshöjdens BK. Bagarn, Jorma, HitteJoel, Edvard och Blåbärskungen är de namn jag spontant kommer ihåg så här 40 år senare.

Det är självfallet omöjligt att sätta ett korrekt värde på drömmen om Åshöjden men det är enkelt att slå fast att det finns ett värde och att det är högt. Fotbollen har sitt ursprung i arbetarklassen och visst vore det roligt om den gamla bruksorten Degerfors åter kunde spela i Allsvenskan. Därmed inte sagt att det är troligt. Lag som har sin trognaste supporter i Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida får med automatik lite uppförsbacke i verkligheten.

Å ena sidan, å andra sidan

Problemen kan definieras i två punkter:

  • Kostnaden för spelare styrs inte av någon i detta land utan är något vi måste anpassa oss till. De senaste tio åren har priserna ökat hela tiden och vi ser ingen förändring. Dvs klubbarna måste tjäna mer för att ha råd med samma kvalitet.
  • Svensk Elitfotboll är för heterogen för att fungera bra. En Allsvenska med tio lag som alla omsatt ca 140 miljoner kronor är enklare att utveckla utifrån samhällets förändringar än en Allsvenska med 16 lag som omsätter mellan 25 och 300 miljoner kronor eftersom man har mer liknande förutsättningar.

För att då vara mycket tydlig. Jag kan inte tvärsäkert säga att den eller den modellen är bäst för Allsvenskan framåt. Det innebär att ingenting i denna krönika skall tolkas som att jag föredrar den ena eller andra modellen. Drar vi ut baslinjen har vi ideell fotboll med spelare som inte uppbär lön längst ut på ena axeln och superlagen i Champions Leagues kvartsfinaler längst ut på den andra.

Ett år av lycka, inte tio 

Ingen älskar IFK Göteborg mer för att omsättningen går upp. Ingen älskar IFK Göteborg mer för att de vinner, det är bara roligare att älska IFK Göteborg när de vinner. Skall IFK Göteborg få intäkter måste många älska klubben nog för att betala för att se matcherna och här är det så att även om inte kärleken har minskat så har viljan att betala gjort det. 

Min slutsats utifrån att ha lusläst otaliga publikundersökningar är att det inte handlar om minskad kärlek till laget utan att den publik som inte är hard core har ökade kvalitetskrav och fler alternativa sysselsättningar. Skall Glenn, Glenn och Glenn få uppleva glädjen över nya SM-guld så ökar chansen om IFK ökar sin omsättning.

På en tioårsperiod är korrelationen tabellplacering och omsättning 93 procent. För ett enda år kan lag som Mjällby, Åtvidaberg, Gefle med flera prestera långt över sina ekonomiska förutsättningar men på tio år så går inte det.

Behövs ett tak i flera bemärkelser

En minskad Allsvenska skulle förmodligen få följande konsekvenser:

  • Tv-intäkterna per lag ökar (fakta)
  • Publikintäkterna ökar (dock inte säkert att de ökar till sin matematiska nivå)
  • Spelarlönerna sjunker för dagens kvalitetsgenomsnitt (ökad omsättning innebär att man höjer snittet, dvs vi får ”bättre” fotboll).

För mig har en ökning från 30 till 40 omgångar, dvs 20 dagar med intäkter istället för 15 varit det viktiga. Det är +30 procent ökade intäkter utan större ökning av kostnaderna. 

Det är förmodligen ingen framkomlig väg om vi inte har krav på tak norr om Skåne och kan lägga om till höst-vår. Det går spela fotboll i snöstorm så det är inte problemet. Problemet är att ingen betalar för att titta på fotboll i snöstorm. Jag vet inte ens om det skulle gå att få ut 40 omgångar mellan april och november med UEFA:s alla begränsningar, semestrar och annat som stör.

En anledning att minska antalet lag är att ökar vi omsättningen i Allsvenskan så är det nästan naturlag på att Superettan följer med. Relationen Svenska Hockeyligan (SHL) och HockeyAllsvenskan (känns inte bra att skriva HA) när det gäller omsättning är i stort sett konstant. Ökar SHL 10 procent så gör Hockeyallsvenskan det också.

Då skjuter man sig i foten

En minskad Allsvenska till tio eller tolv lag och en Superetta med lika många skulle allt annat lika höja omsättningen och med mycket stor sannolikhet höja rankingen för svensk fotboll.

Det vi primärt behöver är att MFF får sällskap av tre lag till som omsätter +200 miljoner och det skulle vi uppnå med en minskning.

Mot har vi utöver Åshöjden och kärlek till klubbar som inte skulle klara sig dels en risk för talangutveckling och problem med spelscheman.

Men oavsett alla ekonomiska fördelar med en minskning så är fotboll i första hand passion och kärlek och förstör man det i sin strävan att optimera intäkter så har man skjutit sig i foten. 

SEF lär göra ett gediget arbete, jag tror vi får en minskning till tolv lag, jag tror det är bra för Allsvenskan. Men säker kan jag inte vara.

Övervikten, vår största fråga?

Friskis&Svettis och andra ekdjor har bra koll på vardagsmotionen, där idrotten egentligen hade/har en chans... Foto: Yvonne Åsell, TT

 

Vi lever i ett land där media hanterar en fråga i taget så den här frågan fick litet intresse. När Folkhälsomyndigheten för någon vecka sedan släppte en rapport som visade att antalet svenskar med övervikt dubblerats på 20 år fick det inget medieintresse. 

Saknas politiskt intresse

WHO skriver i sina rapporter att vällevnadssjukdomar som följd av övervikt riskerar att få våra sjukförsäkringssystemen att kollapsa. 

Viktökningen på en procent per år motsvarar vikten på alla som kommer till Sverige på ett år. 

Det är som jag skrivit om tidigare i samma utsträckning en möjlighet för de aktörer som kan tjäna på att göra något åt det. Dit hör idrottsrörelsen, både den ideella och den kommersiella.

Som Folkhälsomyndighetens generaldirektör, Johan Carlson, säger så saknas det politiskt intresse att göra något. Det är extremt allvarligt då en av de skickligaste lobbyisterna, i det här fallet livsmedelsbolagen, tjänar miljarder på att göra oss fetare.

Motsägelslefullt

Marie Söderqvist som VD på Livsmedelsföretagen är otroligt skicklig. Hon ser till att bilden av livsmedelsföretagen blivit kopplad till hälsa och kvalitet och ordnar mera subtilt till det så att frågor om tillsatt socker och mycket fett inte når tidningarna.

Det är fantastiskt att samtidigt som Coca Cola vinner jämställdhetspris i Sverige gör tillsatt socker i läsk att var sjätte mexikan nu har diabetes typ 2.

Långsiktigt hamnar vi där Mexico är nu med kollapsande vårdsystem och nedmonterad välfärd. Så mycket kostar övervikten långsiktigt.

Unna dig 30 minuters promenad

Det vi behöver göra kräver ingen ”rocket science” direkt, därmed inte sagt att det är enkelt direkt.

30 minuter aktivitet (rask promenad) varje dag räcker bra. Och så undvik all mat med tillsatt socker.

Att den kommersiella idrotten är intresserad att vara med och erbjuda de tjänster som leder till att man tränar mer och äter bättre är självklart.

Frågan är om den ideella idrotten kommer att göra det. 

Elittänket förblindar

Det finns tre skäl till varför så icke kommer att ske:

1: Man är helt fokuserad på att skapa elit.

2: Man har i de flesta fall inte organisationen att göra det.

3: Man förstår inte ens att möjligheten finns.

Några som är duktiga

Det finns ett växande antal undantag vilket är fantastiskt roligt.

= Golfen som är semikommersiell har lågintensiv träning för äldre som en ingående del och man är som ett av få förbund duktiga på att kommunicera vad man levererar i samhällsnytta.

= Alla föreningsägda bolag som arrangerar spring, cykla, simma, åka skidor event är jätteduktiga och växer. 

= Korpen är duktiga mot företagen och Friskis&Svettis som är organiserade som en amerikansk franchisekedja mer än förening är framgångsrika på den här marknaden.

Sen blir det tunt. 

Måste leverera mer amhällsnytta

Min slutsats sedan flera år (som jag skrivit om flera gånger) är att vill idrotten få ökat stöd så måste man leverera mer samhällsnytta och dessutom bli duktigare på att tala om det.

Boo FF som agerar där jag bor är jätteduktiga och har 2 300 barn som spelar fotboll hos dem. Det är fantastiskt och jag blir varm i själen. De är duktiga i att kommunicera till föräldrarna att de har kvalitet på sin fotboll för barn. De är sämre på att kommunicera att de ökar barnens möjlighet att få bra betyg och bli anställningsbara med klarad skola och minskar risken för barnfetma som är vetenskapligt bevisade sanningar.

Att använda fotbollsplanen för lågintensiv träning för äldre när den står tom på dagarna har ingen tänkt på.

De har förhoppningsvis varit duktiga på att kommunicera vilken samhällsnytta de skapar till kommun och landsting men jag tror att det finns förbättringspotential här.

De får inte vara med

Områdets 3-åringar som älskar fotboll får inte vara med, de tvingas betala dyrt för ”pyttedans” till den kommersiella aktören för att Boo FF inte förstått att här kan man ta 100 spänn timmen per unge för att leka fotboll.

Sammantaget så missar idrotten att skapa en struktur där de får ökat stöd.

Samhällsproblemet är inte bara övervikt, det är primärt var övervikten i störst utsträckning uppstår. Dvs de i utanförskap, med låg utbildning, låg lön eller arbetslöshet. Här och på integrationsområdet kan idrotten göra massor, bara man förbereder sig och talar om det för samhället. Här finns en stor förståelse för att samhället skall betala bland politikerna för de vet att det är lönsamt. 

Sälj inte läsk på klubben!

Här räcker inte bara träning, här handlar det om att äta vettigt också, det gäller självfallet ungdomar med. Fast det är klart, om läsk är den primära produkten man säljer på klubben kanske man inte riktigt tänkt igenom detta hela vägen.

Sammanfattningsvis: övervikt är ett gigantiskt samhällsproblem. Lösningen är att alla rör sig mer och äter vettigare. Idrotten kan leverera lösningen bara man får betalt för det. 

Gör idrotten ingenting så kommer den kommersiella idrotten göra det.

Det vore korkat att lämna walk over här.

Inget annat idrottsförbund gör större än affärer just nu än Svenska Golfförbundet. Medieverksamheten är såld till Egmont. Nästa stora avtal gäller försäljningen av förbundets stora kanslihus och då rör det sig om åtskilliga miljoner.

Det blev inget VM på hemmaplan. Nu har Svenska Amerikansk Fotbollförbundet slickat såren och tar nya tag med bland annat en ny, kvinnlig ordförande och nygammal SM-finalstad.

Så här har ni aldrig sett Glenn Hysén förut. Säg var och när han inte är aktuell. Det senaste – som huvudpersonen i bandet West of Edens låt Glenntown. Glenn själv är bl a trubadur, tränare, bartender och musikproducent.

Fem dagar in på den sjätte etappen av Volvo Ocean Race, mellan Itajai i Brasilien och Newport, USA, nådde svenskbåten Team SCA en punkt på Atlanten som innebar att den svenska tjejbåten fullbordat ett helt varv runt jorden.

Han får gärna slå en signal, ja, han får gärna återkomma om han vill. Pierre Jonsson är han som kontaktar människor och berättar de har blivit miljonärer. Han har rollen att vara vinnarambassadör.

Det blir mycket fotboll med Barcelona i TV framöver. Och vem önskar inte det? Världens kanske bästa lag ska spela seriematcher via TV4 och nu har SBS Discovery säkrat Barcelonas matcher i Copa del Rey och dessutom även dubbelmötet i den spanska supercupen.

Här hemma åker pappa Glenn Hysén ur Mästarnas mästare. Grabben, alltså Tobias, åker också, men inte hem utan han stannar i Kina. Och medan Glenn skrapar Triss-lott skriver Tobias på ett kontrakt som ska ge 28 miljoner.