Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Premiera de som är friska!

Vi har en modell där de olika aktörerna bara får betalt om människor är sjuka. Det är på tiden att de som är frisk premieras, tycker Dan Persson. Foto: TT

 

Gabriel Wikström är ny idrottsminister och känner säkert behovet att få lite råd. Bara det att systemet aldrig har premierat de som är friska. Där går det att göra en hel del.

Läs också Dan Perssons text om hur RF saknar kandidater til ny ordförande

Många tycker att den förra regeringen svek idrotten. Jag tycker att idrotten de senaste åren varit den som svikit även om jag självfallet delar synen att förra regeringen knappt gjorde någonting alls. 

Lägg ner friskvårdsavdraget

Nu har vi en ny idrottsminister och han inser förmodligen att det är dags att tänka om, men framförallt att det är dags att tänka nytt och stort.

Det statsfinansiella läget är ingen lek. Gabriel Wikström måste innan han kan be om någonting för idrottssatsningar först och främst få fram lite pengar.

Den delen är enkel. Lägg ner friskvårdsavdraget. Kostar någonstans mellan 1-2 miljarder kronor per år och har marginell effekt på vårt tränande (pengarna hamnar hos privata gym, det gynnar egentligen bara såna som jag, privatanställda tjänstemän som skulle idrotta i alla fall). Dvs effekten på folkhälsan är noll. Nu landar den besparingen primärt hos kommunerna men idag är transfereringarna mellan stat och kommun så omfattande att det går att lösa med lite bokföring.

Magdalena älskar Gabriel

Med det förslaget som start har Gabriel Wikström satt sig i respekt hos finansminister Magdalena Andersson. Hon kommer att älska ministrar som hittar pengar som inte skadar och hata de ministrar som bara vill ha mer eftersom hon inte har några pengar som inte kostar i minskat väljarstöd och förstör tillväxt genom högre skatter.

Då är det dags för nästa steg. För 2015 är tiden för kort, lägg samma summa som ifjol på idrotten, förstärk Alliansens resurs för att ge idrottscheckar till barn till föräldrar i utanförskap med 300 miljoner eftersom ni lovat 300 till. 

De kommer bara att utnyttjas till en del så idrotten får vad de begärt om än på annat sätt och regeringen klarar sig med mindre än hälften i reell kostnad. Ett sätt att hålla ett löfte som Machiavelli hade varit stolt över. 

Fem viktiga punkter

Nu tillsätter Gabriel Wikström en stor utredning om hur idrotten skall bli en del av folkhälsan. Syftet är att finna en helt ny modell för statens stöd till idrotten som ger samhället mångdubbelt tillbaka där idrotten också kan få mer. 

Det vi (det är trots allt vi som är samhället, även om alla inte förstår det) skall tjäna på är följande:

• Lägre kostnader för äldrevård då de som tränar har tre år istället för åtta år för perioden från fullt frisk till död. Dvs den period som både förstör vår livskvalitet och kostar miljoner per individ för samhället.

• Minskade kostnader för sjukförsäkring och sjukvård genom att vi håller oss friskare genom träning. Det vi primärt behöver är en aktiv befolkning då vällevnadssjukdomar som diabetes typ 2 och fetma är ett större hot mot välfärdssamhället än Putin.

• Fler barn som klarar skolan genom att chanserna ökar ordentligt om de idrottar regelbundet (Bunkefloprojektet m.fl forskningsprojekt). 

• Fler barn som blir anställda genom att idrotten lär dem det grundläggande (komma i tid, göra sitt bästa, ha respekt för ledaren och fungera i laget).

• Minskade problem med barnfetma.

Få betalt för gymnastiken

Inom ungdomsidrotten ligger också möjligheten för föreningar att få betalt för att ta hand om utökade gymnastiktimmer då det inte finns lärare.

Det är min bedömning att idrotten kan få väsentligt bättre betalt för positionen att vara den som förbättrar samhällsekonomin genom att bli framgångsrik på det här området. Men man måste självfallet leverera.

Då övergår vi till problemen för att nå ovanstående.

Det stora överskuggande problemet är att regelbundet idrottande och tränande i första hand är något som medelklassen gör. Fler idrottar idag än för 20 år sedan men andelen som inte tränar är för hög för att de samhällsekonomiska vinsterna skall uppstå. Vi måste nå ut till de med lägre inkomster, lägre utbildning och lägre framtida pensioner (en del av incitamenten för bättre hälsa på ålderns höst faller om man vet att man inte har råd att göra det man skulle vilja).

Oroande, mycket oroande

Antalet ungdomar som inte kan/får träna för att föräldrar inte har råd med avgifterna ökar också. Jag får regelbundet rapporter från klubbar om att fler ungdomar inte kan betala även relativt låga avgifter. 

Andelen som idrottar/tränar i verksamhet som är organiserad av föreningar anslutna till RF minskar medan de kommersiella aktörerna och egenidrotten attraherar fler. 

Modellen för hur statens bidrag slussas genom RF är väldigt gammal och den är på intet sätt en modell som ger mycket svett per krona, utan ska mer betraktas som ett solidariskt stöd där specialförbunden får mer per medlem desto färre de är. 

Premiera de som är friska!

Vi har historiskt aldrig haft en modell där vi premierar att människor är friska. Vi har en modell där de olika aktörerna bara får betalt om människor är sjuka. Vårdcentraler, läkemedelsbolag, apotek och alla andra i vårdsvängen får intäkter när någon är sjuk men inte en krona när någon är frisk. Det här är förmodligen det största problemet när man vill arbeta med folkhälsa.

Det regeringen ger utredningen i uppgift är att finna en modell som hanterar ovanstående problem. Hur kan idrottsrörelsen (inklusive de kommersiella aktörerna) minska samhällets kostnader med 100 miljarder per år eller mer genom att se till att befolkningen som helhet lever ett aktivare liv såväl som äter nyttigare och röker/dricker mindre. 

Idrotten har all anledning att som medverkande i utredningen ta på sig väsentligt mer för att det ger väsentligt mer. Företrädare för de kommersiella aktörerna också.

Vad blir det av RF?

Det här kommer självfallet att skapa problem inom RF. Många av de mindre förbunden vill inte ha prestationsbaserad fördelning. Det slår direkt på idrottens själ om elitsatsningar inom icke kommersiell idrott inte får något stöd.

RF och SF hoppas också på det fagra talet om stöd till den ideella folkrörelsen.

Här är mitt förslag att Löfven & Co inser att även om det är problem med demokratin och antalet aktiva inom idrotten finns de riktigt stora problemen inom partierna. Spara den satsningen till dess att Olle Wästberg kommer med den nya demokratiutredningen. Den kommer tydligt att visa att den representativa demokratin har slutat fungera för partierna då de saknar aktiva medlemmar i tillräcklig omfattning.

Ett utökat stöd till alla ideella organisationer bör byggas generiskt och vara framtidssäkrad då i stort sett alla har samma problembild. Här har idrotten de minsta problemen även om hoten är stora nog.

Förgäves jakt på ledare

Folkrörelserna lider av ledarproblem. Inom såväl politiken som idrotten har valberedningarna svårt att hitta nya ledare. Foto: TT

 

Karin Mattson-Weijber avgår till våren efter tio år som ordförande för RF och en ny ordförande skall då väljas. Den slutna modellen med valberedning som ”lyssnar” in olika maktgruppers förslag och tankar är identisk med den som kritiseras så mycket i samband med Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt.

Läs också om Dan Perssons råd till idrottsminister Gabriel Wikström

Efter att ha läst den boken funderar man inte på varför han blev avsatt utan enbart hur i hela h-vete han kunde bli vald. Socialdemokraterna är i den här typen av frågor dessutom erkänt duktiga, en konsekvens av att man varit statsbärande fram till för tiotalet år sedan, dvs varje ny ledare skulle klara att också vara statsminister. 

Den demokratiska processen

Nu blev Karl-Erik Nilsson i Svenska Fotbollsförbund utsedd på ett liknande sätt även om det enligt uppgift i det fallet bara var tre personer som tog alla beslut. Så mycket krävdes för den demokratiska förankringen. I förbundets fall gick det bra för socialdemokraterna gick det åt skogen. 

RF är inte ensamma om att hålla kvar vid det gamla. Hos moderaterna utses Fredrik Reinfeldts ersättare också av en valberedning som i slutna rum lyssnar in vad distrikten kan enas om.

Centern valde en annan modell med öppen kandidering med tre kandidater som fick samma förutsättningar och som ledde fram till att Annie Lööf valdes. Hennes mandat som följd av den öppna processen var förutsättningen för den position hon nu har.

Folkrörelse i påtvingad förändring

Det RF, fotbollsförbund, M,S och C har gemensamt som stora mäktiga nationella organisationer är att de har svårt med att behålla sin legitimitet som demokratisk folkrörelse. Det är vårt fel som medlemmar, inte deras. Vi har nämligen lämnat och det är svårt vara folkvald utan folk.

Vi står inför en totalt förändrad situation för alla våra folkrörelser. Deras möjlighet att påverka sin egen utveckling har minskat dramatiskt. För mig som ateist känns det trist att konstatera att numera är det GUD som bestämmer allt. 

GUD i betydelsen Globalisering, Urbanisering och Digitalisering (om någon kameralt lagd kamrat får för sig att jag snott den meningen från Per Schlingmann så erkänner jag direkt, köp hans Urban Express och fundera på hur folkrörelsen skall vara relevant i den miljön).

Att hålla alla nöjda

För att ta RF som har många bra idéer om hur man skall utveckla breddidrotten (dvs vårt motionerande) uppstår självfallet problemet med att vi som medelålders medelklass redan har Runkeeper i mobilen som är kopplat till vår uppkopplade Withingsvåg såväl som till vår steg och sömnräknare Jawbone up och självfallet sociala medier. Vad är det då som föreningen kan tillföra? Digitaliseringen är ingen enkel konkurrent. Globalisering och Urbanisering är lika svåra.

Nu skall RF hitta en ny ordförande som skall klara av att få den här organisationen med 70 extremt heterogena förbund som medlemmar att utvecklas tillsammans såväl som återta den position i samhället man bör kunna nå.

Det är en väldigt svår uppgift. Att finna en ny ordförande som kan förvalta och hålla de flesta nöjda är enkelt, men då riskerar man att marginaliseras än mer.

Den personen är borta

Att finna en ny ordförande som vågar gå före är förmodligen enklare men då är risken för inbördeskrig väldigt hög eftersom SF har så olika verkligheter och flertalet av de mindre riskerar att slås ut om RF moderniseras.

Mitt öra mot rälsen indikerar att valberedningen inte direkt sitter med en kort lista över tre bra kandidater, de sitter med ett blankt papper och börjar bli nervösa för att de inte har några bra namn. Jag kan inte ens slå vad om en flaska vin om vem det blir. För vare sig jag eller någon annan med insikt verkar just nu kunna få fram ett namn att slå vad om.

Den person många trodde på för ett år sedan tror få längre på.

Så här borde det gå till

Missförstå mig rätt. Jag tillhör de som vill ha ett starkt RF som kan vara en röst för att utveckla idrotten i Sverige som alla respekterar, ett proaktivt RF som får acceptans på all samhällsnytta idrotten levererar och de mängder tillkommande samhällsnytta idrotten kan leverera framåt om man får rätt förutsättningar.

Då tror jag så här, inled en öppen process med tre kandidater enligt Centerns modell, ge dem möjlighet att berätta vad hen vill göra, om hen blir vald, då har de mandatet att genomföra det de sagt de vill göra. Tillkommande så agerar svensk idrottsrörelse för första gången med syfte att förbättra sin demokratiska legitimitet.

Allt annat skapar stora risker som bara skadar svensk idrott. 

Till sist, har ni namn på bra personer som kan komma ifråga så skriv de gärna i kommentatorsfältet.

Konsekvenser som ingen insåg

Den ekonomiska bördan blir allt tyngre för elitidrotten. De förändrade arbetsgivareavgifterna slår hårt mot eliten inom fotboll och ishockey. Foto: Stefan Gustavsson, TT

 

På temat att man måste välja sina strider skall jag skriva en relativt tråkig krönika eftersom det mesta som handlar om skatter är tråkigt. Bakgrunden är diverse utskällningar med innehållet att jag motarbetar idrotten när jag försöker beskriva hur verkligheten ser ut (se min förra krönika)

När det gäller det vi kallar den kommersiella idrotten, dvs verksamhet som oavsett om det är ideell förening eller bolag omsätter tiotals eller hundratals miljoner, med avlönade spelare, miljonlöner och där verksamheten till 100 procent bekostas av kommersiella intäkter så är läget besvärligt.

Avgifter straffar klubbarna

Den just nu största släggan i bakhuvudet är självfallet höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar upp till 26 år. En snabb överslagsberäkning över omsättning, andel lönekostnader, bruttolöner som andel av detta, 50 procent under 26 år ger bara för SEF, SHL och Hockeyallsvenskan en kostnadssmäll på ca 85 miljoner kronor om året.

Lägg på att 80 procent av de som arbetar i arenan under match är under 26 så blir det några tiotals miljoner själv.

Beloppen överstiger fjolårets sammanlagda resultat för de här 60 klubbarna. Allt annat lika blir det förluster nästa år.

Men om vi backar bandet för att försöka förstå varför det blivit så här är det tre skilda händelser som skapat en situation som nu verkar tagit de ideella elitklubbarna på sängen.

Förödande konsekvens

1990 kom en dom i marknadsdomstolen där försäljning av en greenfee eller en biljett till en fotbollsmatch jämställs med försäljning av en t-shirt på H&M för det konsumenträttsliga området. Motiveringen var att verksamhetens organisationsform inte hade någon betydelse utan det var verksamhetens art som bestämde. Idrotten argumenterade emot med påståendet att då golfklubben och fotbollsföreningen var ideella och saknade vinstintresse (dvs underförstått inte hade incitament för att lura folk som de där hemska företagen) så skulle man särbehandlas.

Idrotten torskade med siffror som påminner om när Luleå Hockey besöker Dalarna. Det vi, inte jag heller, då förstod var att det stora inte var att vi var tvungna att följa konsumentköplagen, det var i sak ingen uppoffring, utan det stora var att svenska lagstiftande församlingar och domstolar hade kommit fram till principen ”Det är verksamhetens form, inte vald organisationsform som är avgörande”

Bosmandomen trodde många handlade om rätten för fotbollsspelare att byta klubb gick ett steg längre. De slog fast att idrottens särart var ointressant. Om verksamhet var kommersiell så skulle den följa de regler som gäller för andra kommersiella aktörer.  Det började då gälla på alla områden, inte bara arbetsrätt, utan konkurrenslagstiftning, skatter med mera. 

Idrottens dyraste dom

Konsekvenserna av detta förstod jag eftersom jag när det hände bodde utanför Luxembourg och umgicks med folk från EU-domstolen. Det här var för oss idrottsintresserade ett utmärkt samtalsämne över ett glas rött på fredagens AW på Café de Paris vid Places des Armés.

Den tredje händelsen handlade inte om den här frågan. Det var domen när det av Örgryte IS helägda bolaget dömdes att betala 3000 kronor i poliskostnader trots att man hade en ideell ägare. Om vi bortser från de 3 000 kronorna så var domskälen att ett AB alltid måste ha som enda syfte att gå med maximal vinst. En åsikt staten hade för att kunna optimera sina intäkter i form av skatt på vinster. Det fanns helt inget s.k. Idrotts-AB som hade ädlare syften enligt domstol och stat. 

Det här är nog den dyraste dom som svensk idrott har råkat ut för. Vi pratar miljarder, hade någon förstått det hade man kunnat pynta in de 3 000 kronorna och undvika utslaget. Den här domen blev nämligen en väckarklocka för skatteverket som nu insåg att idrotten var ett nytt område för att finna nya skatter. Fram till dess hade skatteverket bara letat svarta ersättningar men nu kunde de granska idrotten ur alla perspektiv.

När jag i slutet på 90-talet började ha uppdrag åt svensk idrottsrörelse insåg jag snabbt att här hade ingen förstått vad Bosman innebar och ingen såg molnen i skyn. 

En splittrad idrottsrörelse

Diskussioner om bolagisering handlade bara om den ideologiska frågan om inte den ideella demokratiska föreningen var finare än ett bolag, inte om konsekvenserna att inte bolagisera om verksamheten var kommersiell. Mina argument struntade man fullständigt i eftersom jag uppenbarligen inte förstod idrottens själ och dessutom hade mage att hävda att det borde vara ointressant vad som är fint eller fult, det viktiga var att välja organisationsform som gav bäst förutsättningar.

En tillkommande trist faktor är att ledning och styrelser i våra föreningar inte brytt sig. Nästan alla har levt kvar i tron att idrotten har en särställning, egna regler och behöver inte bry sig om civilsamhällets alla regelverk. Konsekvensen är att självklara och förutsägbara utfall blir total överraskning och chock såväl som ekonomisk misär.

Vi har heller ingen enig idrottsrörelse eftersom det här slår väldigt olika så stora delar av idrottsrörelsen inte bryr sig.

Det som folk har bestämt

Det är också så att vissa av de här striderna är omöjliga att vinna och då bör man inte lägga tid och energi på dem.

Nu har svenska folket bestämt att idrottsrörelsen skall drabbas av högre kostnader för personalen.

Då finns det inget annat att göra än att minska på personalen och om personal äldre än 26 är duktiga men kostar samma så väljer man den äldre före den yngre. Har inte förstått varför SVMP vill att vi skall göra så, men det finns inga alternativ. Jag är relativt uppgiven när det gäller hur illa elitidrotten behandlas.

Sveriges och EU:s legala princip är att det är verksamhetens art som avgör vilka regler, lagar och skatter som skall betalas, inte organisationsformen. Den principen går inte ändra på.

Hoppas inte på statligt stöd

Något statligt stöd till elitidrotten kan vi också glömma. Däremot kan vi utveckla det kommunala stödet till arenor, eftersom de flesta elitarenor genererar så mycket skatter att de är samhällsekonomiskt lönsamma.

För de föreningar som har omsättning på nivåerna +20 miljoner kronor, +20 anställda och finansierar verksamheten via intäkter från kunder är det nog så trist att de skall lägga elitverksamheten i ett bolag och behålla ungdomsverksamheten och bredd i föreningen. 

Är det ett helägt bolag så försvinner inget demokratiskt inflytande, dock att man bör vara medveten om konsekvenserna som skillnad mellan föreningsrätt och aktiebolagslag skapar. Föreningen kan självfallet ha royaltyintäkter för bolagets rätt att använda plats i serie, varumärke och liknande. Här finns modeller för hur man agerar lönsamt och lagligt.

Skilda villkor

I bolag blir det enkelt att hantera Skatteverket. Våra stora företag och näringslivets lobbyister har sett till att regelverket är bra. Några skatteproblem kommer inte att uppstå.

När det gäller idrottens särart (ideellt, seriesystem, ingen utdelning av vinst, demokratiskt, organiserat, värdegrund och ansvar för att utveckla unga och så vidare) kan man konstatera att vår nya regering inte ser eliten som område för att stötta ideella föreningar, ge mera stöd och så vidare. Den kommersiella idrotten har egna intäkter men den icke kommersiella eliten lär gråta blod framöver. 

De i sammanhanget små förändringar jag ser som resultat av den nya regeringens politik är dels att friskvårdsavdraget försvinner (gynnar i praktiken privatanställda borgerligt röstande tjänstemän som skulle tränat i alla fall och privatägda gym). De pengarna (någonstans runt 2 miljarder) läggs på stöd till de som inte har råd att idrotta i kombo med de ideella breddföreningarna.

Elitidrotten får ingenting, kommer att skadas precis som resten av upplevelseindustrin och kan inte förvänta sig något.

Då finns det två alternativ. Ligga på golvet och skrika att samhället är dumt eller gilla läget och anpassa sig.

I min värld är alternativ 2 att föredra. Det blir tufft för andra faktorer talar också emot. Men elitidrotten har styrkan att klara även detta.

Hotet smyger sakta på elitidrotten

I framför allt fotboll finns det många ideella föreningar som inte har bildat aktiebolag och uppstår nu konsekvenser. Foto: TT

 

Det som den kommersiella idrotten nu skall fundera på är inte vinstskatten. Den stora faran har ni inte sett än, Trippelkombon, varnar Dan Persson.

”Ekonomisk smäll för fotbollen”. Så såg rubrikerna ut i tidningarna häromdagen. Vad det handlar om är att klubbarna som driver elitfotboll i förening för sina kommersiella vinster måste betala skatt på vinst på samma sätt som andra kommersiella organisationer, läs företag.

Det Örgryte gjorde...

Den bakomliggande lagstiftningen är 17 år gammal. Den har gällt sedan 1997 då alla delar av Bosmanlagstiftningen vunnit laga kraft. Det är alltså ingen nyhet direkt.

Det har dock tagit mycket lång tid innan de svenska myndigheterna har implementerat alla delar av lagstiftningen.

När Örgryte IS överklagade beslutet om poliskostnader för deras helägda bolag så skapade man utan att förstå det en helt ny skattesituation för en försumbar andel av de svenska idrottsföreningarna. Det handlar om de ca 20 kommersiella elitföreningar (flertalet har bolagiserat och slipper problemen) som strävar efter maximal omsättning då omsättning ger sportsliga framgångar.

Det finns ett stort antal domar som tydligt påvisar att det är verksamhetens art, inte organisationsformen som bestämmer vilka lagar som gäller. Den äldsta domen (som jag känner till) är från marknadsdomstolen våren 1990, dvs för snart 25 år sedan. Då slogs det fast att det rent legalt inte var någon skillnad att köpa en biljett till en fotbollsmatch eller köpa en tröja på H&M. Sedan har det accentuerat med domar på ett stort antal.

Slipper andra delar

Fotbollsföreningarna skriker högt och anser att det faktum att de inte delar ut vinster till någon ägare bör vara skäl för skattefrihet. Det är inte en helt logisk tanke. Utdelning till ägare har tillkommande skatter som idrotten slipper eftersom man inte har några ägare om man bedriver den kommersiella verksamheten i den ideella föreningen.

Dock bör man notera att de föreningar som driver verksamheten i bolag (Djurgården, Hammarby m.fl samt hela SHL) genom detta fått en bättre situation (kostnader/förluster på andra områden minskar vinsten). Det är dessutom inte fel att betala vinstskatt eftersom det är det enda bevis som finns på att man skött verksamheten på ett bra sätt och ökat värdet på bolaget.

Det vi bör kunna vara överens om är att det på tio års sikt saknas förutsättningar att ändra de bakomliggande lagar som styr detta. Det blir mycket svårt att skapa nya bolagsformer eftersom även de skall klara konkurrensneutralitet enligt EU:s bedömning.

Ändå en god nyhet

Man skall välja sina strider och här är risken för 10-0 så hög att mitt bästa råd till fotbollen är att anpassa sig till de lagar och regler som är, självfallet också utnyttja lagar och regler till egen fördel så länge det är inom ramarna.

Den goda nyheten är att skatteläget för företag numera i Sverige är goda. Vinstskatten har sänkts. I praktiken beskattas den ideella föreningen som bedriver verksamhet som Skatteverket anser skall beskattas hårdare än om samma intäkter legat i ett aktiebolag.

Hockeyn har bolagiserat medan fotbollen på ideologiska grunder i många fall valt att låta bli. När man tagit de aktiva besluten att inte bolagisera måste självfallet de här konsekvenserna funnits med i kalkylen. 

De gjorde ett eget val

Just nu är höjningen av arbetsgivaravgifter för unga en större smäll för fotbollen än vinstskatt. Både en stor del av spelarna såväl som de som arbetar på arenan vid matchdag har blivit väsentligt dyrare att avlöna. 

Vi slapp tack och lov höjd restaurangmoms som hade drabbat elitfotboll och elithockey med miljonbelopp per klubb. Det finns andra skatter och nya tolkningar av Skatteverket som är till mer skada för idrotten än vinstskatt.

De föreningar som nu är upprörda har faktiskt själva valt att betala de här skatterna när de tog beslutet att inte bolagisera. Något medlidande från min sida på det här området får de inte.

Däremot lider jag med idrotten på andra områden. Det finns på gränsen till absurda tolkningar av skatteverket där jag för någon tid sedan vid ett föredrag om skatt och idrott kunde avsluta med att utmåla Skatteverket till idrottens fiende nummer ett och det i hård konkurrens med förra regeringen, polisen, kulturmaffian, korruptionsenheten som snart kommer att definiera biljett plus korv med bröd till företagskund som muta med flera aktörer.

Det som den kommersiella idrotten nu skall fundera på är inte vinstskatten. Den stora faran har ni inte sett än.

Här ligger påtagliga risker

Trippelkombon ser ut så här:

* Den nya regeringen ser ut att kunna slå sönder åtta års oavbruten tillväxt inom upplevelseindustrin.

* Samhällsförändringar som gör att publiken väljer bort matcher av tidsskäl och utifrån ökade krav på kvalitet och bekvämlighet

* Digitaliseringen där vi kan se allt var vi än är som nu övergått från framtid till vardag.

Här ligger den kommersiella idrottens stora utmaningar och jag vill påstå att en del av årets publiktapp beror på de två sista av dessa faktorer. När de nu förstärks och vi dessutom riskerar en minskad tillväxt inom upplevelseindustrin så kan kommande år bli väldigt jobbiga. 

Så min avslutning är enkel. Sluta gnäll över skatter ni valde att drabbas av, fokusera på att ge kunderna mer så ni behåller intäkterna.

Egentligen är det enkel matematik

Paul Myllenberg, klubbdirektör i Ängelholm, tillsammans med lagkapten Björn Westerblad efter matchen i Superettan och beskedet att kommunstyrelsens inte tänker lösa klubbens ekonomiska problem. Foto: Rickard Nilsson, TT

 

Agerar man på en kommersiell marknad utan att vara duktig nog eller ha förutsättningar som bra nog så blir konkurs det naturliga slutet. 

Konkursen i Ängelholm är nära nu. Det är inget konstigt om det blir så. 

Enda sättet för rättvisa

Konkurser är positivt för idrotten och samhället och enda sättet att upprätthålla rättvisa förutsättningen även om det är trist för de klubbar som förlorar sportsligt på konkursen. 

Elitidrott är kommersiell verksamhet, och då är marknadens dom alltid stenhård. Konkursen och hotet om konkurs är enda garantin för att de som vill skapa vinster med andras pengar inte skall kunna lyckas.

Varje klubb som avlönar sina spelare måste inför varje år utan sportsligt önsketänkande göra en bedömning om man har förutsättningar att långsiktigt gå med vinst och om man har likviditet och eget kapital nog för att kunna ta ett förlustår. Har man inte det så får man antingen förbättra sina förutsättningar eller dra sig ur. 

Klara konsekvenser

Elitidrotten har både en positiv och en negativ marknadssituation. Positivt för att vi ökar konsumtionen inom upplevelseindustrin, dvs kunderna har pengar och viljan att spendera dem och negativ för att företagsintäkterna är satta under press och att annan upplevelseindustri är duktigare på att leverera individbehandling, kvalitet och tidseffektivitet.

När ordföranden i Brynäs går ut och vill senarelägga säsongstart som botemedel mot dåliga publiksiffror så har jag svårt att förstå grunden för det förslaget. I åtminstone fem år har man inom elitidrotten vetat att konkurrensen om människors fritid skulle öka snabbt samtidigt som kraven på kvalitet också skulle öka. 

Vill man ha folk på matcherna måste man själv se till att de kommer. Det gäller samma i Gävle som i Ängelholm. Vill man ha högre intäkter per besökare måste man leverera något bättre. Så enkelt och samtidigt så svårt är det.

Finns inte mer att dela på

Vi har också sedan länge haft kunskapen att elitidrotten kan komma åt ca 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet, är man flera klubbar får man dela på den pengen. Ordförande i Ängelholm kan på en kvart på SCB:s hemsida ta reda på hur mycket pengar som finns att nå (BNP*0,8%-Rögles omsättning=potentialen).

Ängelholm var inte omedveten om arenasituationen. Dvs man hade tre mycket starka motkrafter i år. 1: låg BNP i upptagningsområde (för lite folk, för litet näringsliv, stark konkurrens från Helsingborg och HIF). 2: Rögle med ambitionen att gå upp i SHL. 3: ingen arena för delar av säsongen.

Det här skall inte läsas som kritik mot någon i Ängelholm. Oavsett logiken i texten så har idrotten alltid agerat utifrån det sportsliga. Insikten att man är en aktör på en upplevelsemarknad med en affärsmodell som bygger på inventory (lager av eventstolar som inte kan förändras) är förvånansvärt svag. 

Gäller att vara ärlig mot sig själv

Medvetenheten om att man är en del av en folkrörelse med sportsliga regelverk och sportsliga ambitioner är dock 100 procent. Ängelholm har agerat på samma sätt som de flesta andra. Det som jag, när jag hamnat mycket illa till i golf kallar ”Play & pray” eftersom jag då inte har kompetensen att agera på annat sätt än att hoppas på ett under. 

Det är fortfarande så inom arenaidrott på elitnivå att korrelationen tabellplacering och omsättning är 93 procent på en tioårsperiod. 

Det är alltså så att mängden pengar tillgängliga för elitidrott går att räkna fram på en kvart. Är man bara ärlig i sin definition av upptagningsområdet så kan med en snabb titt på omsättningen för de andra lagen i samma serie ta reda på om det finns förutsättningar. Likaså kan man se om budgeten är realistisk. 

Ytterligare en från Fjollträsk

Det är det ingen som gör. Istället letar man fram exempel på humlor som flyger fast de inte kan, dvs lag som enstaka år lyckas överprestera och tror att en sådan prestation ger mer pengar följande år.  

Det gör de inte mer än marginellt, det styrs av andra parametrar. Dålig sportslig utveckling leder däremot till att man når mindre än potentialen. Dvs nedsidan är alltid större än uppsidan när det gäller ekonomiska effekter på sportslig prestation (fram till Champions League då det blir tvärtom).

Mitt i en animerad debatt i samhället om storstad mot landsbygd i politiken kommer det alltså här en Fjollträskdjävul till och säger att bara större städer skall få ha lag i de högsta serierna. 

Skjut inte budbäraren

För mig som är född i Skärvången och uppväxt i Ottsjön, Föllinge, Niemisel, Råneå och liknande världsmetropoler och tillbringat längsta tiden av mitt vuxna liv i den lilla byn Assenois i ardennerna i Belgien är det ibland lite tungt att bli sedd som Stockholmsdjävul, men det är väl smällar man får ta. 

Skjut inte budbäraren är mitt enkla svar. Det är inte jag som har påvisat korrelation mellan omsättning och tabellplacering och inte jag som uppfunnit nyckeltalet 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet (idrotten som helhet omsätter 2-3 procent av BNP i Sverige men det är inklusive ungdomsidrott och breddidrott).

Om vi då försöker definiera vad vi vill med den kommersiella arenaidrotten i Sverige så bör vi kunna enas om följande punkter:

• Framgångsrika klubbar rent sportsligt som kan konkurrera på internationell nivå utifrån vår position som litet land.

• Klubbar med god ekonomi som är goda skattebetalare.

• Klubbar som har råd att ha en väl fungerande ungdomsverksamhet.

Det finaste uppdraget

Då kanske slutsatsen blir att klubbar på för små orter skall fokusera på det finaste uppdraget idrotten har, nämligen att bli duktiga på att få ungdomar att idrotta, lyckas väl i skolan och bli människor med en god värdegrund. 

Den kommersiella idrotten är trots allt bara show business utan annat uppdrag än att generera skatteintäkter och arbetstillfällen.

Sen är det show business som väldigt många älskar.

Räkna inte ut förbundet!

Vad döljer sig i framtiden i utvecklingen av Friends Arena? Frågetecknen blir allt flera. Foto: TT

 

Fiaskorubrikerna har satts i så många punkter att jag har kunnat läsa dem utan glasögon senaste veckan. Följetongen Friends Arena har inget slut.

Det var ett fiasko att vi inte gick till VM.  

Det är illa, alltid illa

Friends Arena är fiasko i kubikmeter även om det är samma skåpmat om bedrövlig ekonomi, ingen gräsmatta, ingen infrastruktur, ingen feeling, inget folk, inga konserter – allt spelas om igen.

  • Ja, Friends är en ekonomisk katastrof som även i närtid kan sänka Svenska Fotbollsförbundet. 
  • Ja, deras konkurrenter spelade upp de ”dumme schweden” på läktaren vid EM-omröstningen, bland annat genom att ifrågasätta om förbundet finns kvar om tre år på grund av ekonomin.
  • Ja, det är ett fiasko att vi inte får några EM-matcher. 
  • Ja, förbundets agerande i Kentarokonkursen skapar en ekonomisk katastrof för elitklubbarna och det är ett fiasko där ingen kommer att ta ansvar.
  • Ja, villkoren om det blir ett avtal med Lagardere om arenadrift blir så dåliga att det är ett nytt fiasko. 

Förbundet klarar sig

Men räkna för guds skull inte ut förbundet. De överlever det här också. Om fem-tio år finns det åter ett starkt förbund som kan göra sin del av jobbet med att utveckla svensk fotboll.

Det som nu händer är ganska naturligt och enligt modell 1A för stora organisationer. Först behöver ingen ta ansvar. Förre fotbollsbasen Lars-Åke Lagrell klarar sig, då han fick med sig alla i besluten om Friends. 

De som nu sitter och skall hantera en rekonstruktion som äter upp allt eget kapital som förbundet byggt under 70 år klarar sig också, det var trots allt flera som enhälligt tog beslutet.

Förbundet är odödliga på en nivå som får Jesus att bli avundsjuk. Styrelsen och distrikten lever utifrån den goda kristna sedvänjan att den som är utan skuld kastar första stenen. Det blir rena motsatsen till den våldsbejakande vänstern.

Varför tog han jobbet?

Förbundet är alltså i kris, men de överlever det här också. Den nya generalsekreteraren, Håkan Sjöstrand , är en sällsynt duglig karl på områden som heter varumärkesbyggande, affärsutveckling och kreativitet. Han har ingen bakgrund som slaktare och den som nu skall ta över efter Mikael Santoft måste kunna döda även sina älsklingar.

Klarar han det också så lär han inse att stödet från styrelsen när det blåser inte riktigt var det han förväntade sig. Jag förstår fortfarande inte varför han tog jobbet. I synnerhet inte då jag upplever att han älskar fotboll.

Men förbundet överlever. De tvingas ge bort arenan och bära förluster som de inte riktigt har pengar till men de kan låna lite för att inte distrikten skall få mindre bidrag.

Kan hota med konkurs

Allt annat likaså, det är en bättre affär än att inte ge bort arenan. Upplägget där Swedbank bara har säkerheter i aktier i arenafastigheten är genialt då Swedbank hellre dör än blir arenaägare. 

Förbundet har lagt sitt ägande i ett bolag och kan hota de andra med att sätta det i konkurs.Så fotbollen kommer att kunna göra en deal.

Jag kan tänka mig att köpa Friends för 500 miljoner om jag nu hade haft 500 miljoner så här i slutet på månaden. Men i synnerhet om jag hade haft den typen av kapital hade jag inte betalat 700 utifrån det jag vet och kan. Med tanke på att fem ägare har pyntat 3 000 miljoner så framstår arenan som en av de sista tulpanlökar som såldes i Holland 1637 i januari.

Pengar lockar - och förför...

Frågan är vad som blir kvar för idrottsföreningarna? Är det värt besväret, frågar Dan Persson. Foto: TT

 

Ett nytt digitalt spel gör entré och idrottsförbund anslutna till RF kan gå med i och förhoppningsvis tjäna pengar på. Nu har Klubblo fått lotteriinspektions tillstånd och kan köra igång.

Bolaget som skall stå för den tekniska driften har enligt tjänsten Allabolag inte haft något bokslut än och har en-fyra anställda. Det känns lite futtigt med tanke på hur mycket säkerhet och driftsstabilitet som krävs för att ha digitala spel för dator och mobil.

Men kan de vara med...

Vilka konsekvenser det kommer att få är för tidigt att säga. Att SHL (Svenska Hockeyligan), Svenska Fotbollförbundet och Svensk Elitfotboll inte kan delta eftersom de har Svenska Spel som största sponsor torde vara självklart. 

Lika självklart är att ATG nog omvärderar sitt sponsring av SOK om för många av specialförbunden som är olympiska helt plötsligt blir en konkurrent. 

Vad SEF och fotbollförbundet säger till Hammarby och Djurgården som är med i Klubblo och har fått för sig att det är möjligt att få pengar från både Svenska Spel och Klubblo vet vi ännu inte men när Svenska Spel har förklarat för SEF att uttrycket ”bit inte den hand som föder dig” gäller även inom idrotten så kan vi vänta oss förändringar.

Konkurrensen är vass

Lägg på att RF genom sitt samarbete med Svenska Spel om Svea som delar ut 50 miljoner varje år (för att den vägen bygga sin databas så man kan öka det digitala spelet) också måste agera på något sätt så blir slutsatsen att Idrottsalliansen kanske inte tänkt igenom de politiska konsekvenserna fullt ut. 

Det är ingen lek att driva spelbolag. Konkurrensen om spelarnas pengar är tuff. De utländska spelbolagen erbjuder alltid högre återbäring för spelarna (de betalar inte skatt). Svenska Spel och ATG är världsmästare på marknadsföring och bland de största reklamköparna i Sverige. Socialdemokratin har en fast position med sina lotterier och även om Bingolotteriet tappar så har man en icke oväsentlig andel av marknaden.

Här skall Klubblo slå sig in och generera flera miljarder i omsättning för att det skall bli någon utdelning för specialförbunden som deltar.

Vad blir över?

Av en spelad krona skall minst hälften gå tillbaka till spelaren. Av de 50 öre som återstår skall Svenska Klubbspel AB få sin del för att hantera driften och marknadsföring, sedan skall staten ha sitt och först därefter finns det pengar över till specialidrottsförbunden som deltar.

Affärsplanen måste bygga på initiala förluster, dvs de som är med eller någon annan skall investera pengar för att sedan kunna tjäna pengar. Är det någon annan skall den aktören först få tillbaka sina pengar med ränta innan det finns någon utdelning. 

En modell för att öka möjligheterna till vinster som jag antar finns med är att man genom specialidrottsförbund skall kunna nå ut med marknadsföringen mer kostnadseffektivt än genom att köpa traditionell reklam. Det är en bra tanke men den störs mer och mer av att engagemanget till de föreningar man är medlem i löpande minskar. De 30 minsta förbunden har dessutom knappt några medlemmar att tala om och de har försiktigt uttryckt inte gjort sig kända som Sveriges bästa marknadsförare heller. 

Nej, i så fall

Så någon dans på rosor handlar det inte om att starta ett nytt spel på den svenska marknaden. Snarare är det ett område där det krävs riskkapitalister som är vana att ta stora risker för att man skall lyckas. Deras krav på avkastning gör att det blir mindre pengar över till specialförbunden.

Vore jag generalsekreterare eller ordförande för ett specialidrottsförbund så skulle jag säga nej direkt om det krävs ekonomiska insatser för att bli med i Klubblo. Enligt idrottsalliansen något torftiga hemsida skall det inte krävas någon sådan men det står heller ingenting om storleken på utdelning.

När vi fortfarande hade barn som idrottade inom RF-föreningar (nu tränar de på kommersiella gym som tyvärr verkar duktigare på att attrahera kunder) så var Trisslotterna ett elände.

Också en form av barnarbete

Jag försökte förgäves föreslå att de föräldrar som var principiella motståndare till barnarbete (kan inte kallas något annat om barnen skall springa runt i området och sälja lotter) kunde få köpa sig fria genom att betala lika mycket som föreningen fick i provision, vilket för oss blev ofantligt mycket billigare än att varje vecka köpa de osålda lotterna. 

Sammanfattningsvis så är jag mycket tveksam till att Klubblo blir en kommersiell framgång. Stenhård konkurrens, små marginaler, höga fasta kostnader och ett snabbt minskande föreningsengagemang är ingen bra kombo.

Skulle Klubblo bli en framgång så riskerar idrotten väldigt mycket om man stöter bort Svenska Spel och ATG. Den risken skulle jag inte heller ta.

Sponsring av världsklass!

SCA med sin besättning med enbart kvinnor är redan vinnare i Volvo Ocean Race.

 

Volvo Ocean Race, det är sponsring i världsklass. Här kan svenska sponsorer och svenska rättighetsinnehavare lära mycket, skriver Dan Persson.  

Satt med på presskonferensen som Volvo Ocean Race  (VOR) hade idag för internationell media. Det är onekligen lite skillnad från vanliga svenska projekt när man förstår vilka pengar det handlar om.

Det imponerande är det arbete VOR och Volvo Cars/Volvo trucks gjort med att utveckla konceptet.

En helt annan liga

De har genom att ta fram exakt likadana båtar sänkt entrébiljetten med ca 150 miljoner, ner till i sammanhanget billiga ca 10-12 miljoner euro för båt, besättning och racet. De har den vägen skapat en bättre tävling, bättre förutsättningar för framtid och framförallt ett roligare race. Nu är det den besättning som gör rätt strategiska val och är bäst på att segla som vinner.

För oss andra som tycker ett avtal om huvudsponsorskap för 7-12 miljoner kronor om året är jättestort så framstår VOR som en helt annan liga.

Sju team är lite futtigt men det har med tidspressen med alla förändringar man gjort att göra och det lovar väldigt gott för framtiden.  Ca 10 miljoner euro per team är självfallet exklusive all marknadsföring laget gör åt sina sponsorer, alla event som genomförs i de olika hamnarna och exklusive  VOR´s hela maskineri. Slutsumman torde ligga på ca 3 miljarder kronor.

Lönsamma miljarder

Det intressanta är att på den här nivån är även 3 miljarder en väldigt lönsam investering för nästan alla inblandade.  Volvo delar på kostnaden på två globala jättar och kan fördela ut stor del av kostnaden på ett antal regionala säljbolag. 

SCA får massor med uppmärksamhet med sin tjejbesättning och har ett tiotal varumärken. Vestas, den danska världsledaren inom vindkraft, kan knappast hitta ett bättre sponsorprojekt än en världsomsegling och så vidare.

Jag har sett för många olönsamma sponsringar på nivåer som är bråkdelar av denna. Ett tecken i skyn är lönsam sponsring handlar om att satsa väldigt mycket och vara grymt professionell. Det är signalen Volvoteamet skickar.

Jag kör inte Volvo!

Nu blev jag lite väl positiv så för säkerhetsskull bör nämnas att jag inte kör Volvo, inte tänker köra Volvo, inte har några aktier i Volvo, körde Scania på den tiden jag körde lastbil i jobbet och fortfarande har åsikten att om det inte vore för golfen behövde vi ingen bil. Men jag är grymt imponerad när det finns organisation, tydliga mål, struktur, pengar och kompetens samlat på samma ställe.

Svenska sponsorer och svenska rättighetsinnehavare kan lära mycket av Volvo Ocean Race. Rättighetsinnehavarna utifrån vad de måste leverera för att skapa affärsnytta för sponsorer och sponsorer hur mycket till som måste finnas i budget för att satsningen skall bli lönsam

Utan att ha räknat tror jag att 250 000 kr per miljon är vad rättighetsinnehavarna skall lägga i mantimmar på varje sponsor och en sponsor bör lägga en krona till eller mer utöver vad rättigheterna kostat.

Sponsring snart det enda återstående

Sponsring är i nuläget en av få intressanta marknadsaktiviteter utöver digital marknadsföring och än så länge tv-reklam. Om något år när exponering i tv bara är lönsamt för de tio procent duktigaste kommer de som är duktiga på att använda sponsring att vara vinnare.

Själv sätter jag en peng på tjejerna i VOR, inte för att det finns några skäl till det mer än att det här konceptet faktiskt ger dem samma möjligheter om de är lika duktiga. De tjänar dessutom på att väga mindre, och tro mig, de här vet vad de gör och är vältränade på en nivå jag inte ens kan drömma om.

Jag var ansvarig för min dåvarande arbetsgivares sponsring av The Card 1989 i föregångar Whitbread Round the world race. Då lärde jag mig att det var livsfarligt, blött, kallt och obekvämt att vara med (det stormade när vi skulle segla ner båten från London till starten) och att resten av resan handlade om nattliga samtal där man skulle ställa upp med 400 000 kr till ett nytt segel.

Det känns som om seglingen på den här nivån idag förtjänar att ses som föredöme. Det var den inte då.

Det som återstår att se är hur teamen och VOR lyckas skapa mediaintresse och följare av rätt kategorier.

300 miljoner krävs för Friendsaffären

Lagardère Unlimited Scandinavia AB ska ta över driften av Friends Arena, men förhandlingarna mellan parterna går kärvt. Foto: TT

 

Det kärvar i förhandlingar om operatörsavtalet för Friends Arena. Det är ingen nyhet utan beror dels på att det befintliga operatörsbolaget har massor med avtal som påverkar och dels på att Lagardére har medarbetare som är kunniga och skickliga och ser till att de kan kompensera sig för de nackdelar som finns i alla befintliga avtal.

De viskningar jag hör är att avtalet med Choice om restaurangdriften är en av de stora stötestenarna samtidigt som ägarna till fastighetsbolaget (primärt SvFF, Fabegé, Peab och Solna Stad) håller på att kissa på sig när de ser hur förlusterna kvarstår och att enda skillnaden blir att de hamnar i fastighetsbolaget.

Ett besvärligt avtal

Avtalet med Choice är enligt den info jag fått vansinnigt dåligt för arenan såväl som arrangörer och förmodligen den största problematiken man har att hantera.

Det vi vet är att professionella Lagardére inte skriver på något de inte känner sig trygga med och som kommer att leda till vinster.

Min beräkning är att de bör kunna betala en hyra på 50-60 miljoner kronor per år till Fastighetsbolaget. Skall de betala mer krävs det ombyggnad av konsumentytor och att avtalet med Choice rivs upp, något som Peab är emot då det påverkar deras övriga samarbeten med Petter Stordalen som äger Choice.

Sedan kan hyran första åren bli lägre än så som konsekvens av de negativa effekter som andra befintliga avtal har.

Lagardére i guldsits

Avskrivning, räntor, underhåll för arenafastigheten hamnar inte under 7 procent av investeringen på 3 miljarder. Det är 210 miljoner. Då får vi en förlust på minst 150 miljoner i fastighetsbolaget (SvFF 50 miljoner). Sedan är det troligt att Lagardére ställer krav på investeringar i arenan som ytterligare belastar fastighetsägarna.

Det krävs investeringar för att Lagardére skall kunna öka intäkterna, det är också en förutsättning för att de skall vara intresserade såväl som en förutsättning för att de över tid skall kunna betala mer i hyra.

När det gäller förhandlingssituationen så har Lagardére en guldsits. De har alla triumf på hand, känner motståndarnas hand och har mer kunskap om hur man skall agera framåt. De vet exakt när de skall syna.

Ingen måtta på problem

De befintliga ägarna skall först och främst tugga i sig 2014 års förluster som blir större än 2013 (dåligt eventår, minskade publiksiffror för fotboll, lägre snittpriser och så vidare) på gissningsvis 250 miljoner och sedan försöka få ner framtida förluster som då flyttas till fastighetsbolaget vilket kräver en rekonstruktion (inte formell eller legal sådan utan en intern) av fastighetsbolaget där arenavärdet i balansräkningen hamnar på under en miljard och lånedelen på max hälften.

Den smällen lär höras i hela landet och ett stalltips är att Solna stad åker på 300 miljoner cash för sin borgen för att banken skall gå med på att skriva ner lånen tillräckligt.

Lägg på problemen med gräsmattan som enligt de gräsexperter i USA jag kommunicerat med kan vara olösliga (kortfattad solvinkel i Stockholms klimatområde i kombo med insläppet solljus med det höga taket). Lägg till minskade publiksiffror på fotbollen, sämre snittpriser för AIK och effekten av att Zlatan slutar i landslaget om ett eller två år.

Men skatteintäkterna ändå större!

Ytterligare lök på laxen är tiden det tar innan infrastrukturen är på plats helt och hållet så arenan får den inramning den förtjänar. Och att beakta, om socialdemokraterna vinner valet får man ökade personalkostnader och ökad moms på försäljning i arenan.

Sedan kommer arenan att generera mer i skatter än vad arenan kostar ägarna och Solna Stad är ingen förlorare även om man blir av med 300, det tar bara längre tid innan man är på plus.

Jag bedömer dock fortfarande att man når ett avtal under hösten. Det löser på intet sätt problemen för arenaägarna och spricker förhandlingen så är det Choiceavtalet eller avtalet med AIK om naturgräs som spökar.

AIK:s intäkter har minskat med 25 procent

Hur mår egentligen Allsvenskan, frågar sig Dan Persson. Foto: TT

 

AIK:s delårsrapport är det mest skrämmande om Allsvenskans utveckling vi sett på länge, skriver Dan Persson och menar att varningssignalerna är mycket oroande. 

Börsnoterade AIK fotboll AB är enda aktör som släpper fullständiga rapporter. Häromdagen kom rapporten för Q2 (och logiskt också första halvåret).

Sammanfattningsvis så har man rekord i sålda årskort men intäkterna därför har inte ökat. Slutsatsen är att man rabatterat årskorten i sådan utsträckning att det minskat övrig biljettförsäljning och genom rabatter minskat den totala intäkten.

Något har gått riktigt snett

För Q2 har publiksiffrorna nästan halverats och den trogna ståplatspubliken betalar så lite att det direkt slår på intäkterna. Derbyt som ifjol låg i Q2 och i år i Q3 påverkar en del, men derbyts publiksiffror och intäkter var väsentligt lägre än ifjol.

Antalet sålda lösbiljetter har enligt andra källor legat under tusen per match och i rapporten pekas detta ut som en huvudorsak. Det är tragiskt då det är sällanbesökarna som är det enda kundsegment som går att öka ordentligt och där man också kan ta bra betalt. 

De senaste två matcherna med en poäng av sex möjliga ökar risken för att guldet är borta, vilket sänker publikintäkterna än mer för Q3. 

Hade det varit H&M som släppt en Q2-rapport av det här slaget hade det varit en katastrof med slutsatsen produkterna inte är attraktiva och där någon/några i ledningen fått lämna direkt. För AIK verkar det vara som att det är publiken som sviker, inte ledningen som inte levererat.

Riktigt illavarslande

Intäkterna har minskat med 25 procent under Q2 2014 jämfört med samma kvartal 2013. Resultatet för första halvåret är en förlust på 5 miljoner. Resultatet är inget större problem, spelarförsäljningar bör lösa den frågan. Det oroande är att man tappar publik och operativa intäkter.

Det trista är att siffrorna indikerar att intäkter per kund sjunker samtidigt som antalet kunder också minskar. Mindre från färre är en dubbelstöt. Revpas (intäkt per tillgänglig matchstol) mäter inte AIK av för mig outgrundliga skäl. 

Produkten har alltså tappat dubbelt. Det kan vara så illa att den stora satsningen på hårt rabatterade årskort har slagit sönder försäljningen av dyrare enstaka biljetter. 

Allsvenskan har problem

Det är tyvärr troligt att den ekonomiska utvecklingen ser likadan ut i de övriga klubbarna som inte behöver redovisa kvartalsvis.

Q2-rapporten blir ytterligare ett bevis på att den kommersiella fotbollen i Sverige står inför allvarliga problem.

Frågan är om det går göra något åt det?

Grundförutsättningarna är goda. Tittar vi på siffrorna från Fotbolls-VM så finns det uppemot 4 miljoner presumtiva kunder för Allsvensk fotboll. Upplevelsekonsumtion växer snabbare än BNP så frågan är varför inte Allsvenskan attraherar fler. 

Hard Core-fansen minskar sakta i antal beroende på samhällsförändringar och kraven på kvalitet och bekvämlighet för fritidskonsumtionen ökar i ett för många alltför högt tempo. 

Det finns hinder

Vi kan vara i ett läge när produkten Allsvenskan inte längre är bra nog. Den paketering som samverkan med supporterorganisationerna leder till ser ut skrämma bort andra lönsammare kundsegment, även om det inte går att belägga utifrån den här rapporten. Här har Allsvenskan gjort ett val. Visar det sig vara fel val hamnar vi i ett allvarligt läge.

En av de stora förändringarna är att kunderna fått en valuta till som vi dessutom värderar högre än pengar. Nämligen fritid. 

Skall man gå på fotboll så måste det först vara värt biljettkostnaden på några hundringar men också värt tre-fyra timmar av den dyra fritiden och här sker återbetalningen i form av upplevelse. Transport till och ifrån, köer vid entré, köer vid inköp, bengaler, ”hata stämning” med mera blir då negativ tid som gör det mindre troligt att man väljer produkten.

Attraherar inte längre

Fjolårets uppgång då både Friends Arena och Tele2 som nya arenor attraherade i sig självt är nu borta och alla negativa skriverier om Friends Arena tillsammans med bengaler, upplevd oro att gå på fotboll efter Helsingborgstragedin och konkurrensen från Fotbolls-VM och från den här veckan också den tuffa konkurrensen från de stora ligorna gör det svårt. 

Det vi vet är att bättre fotboll kräver ökad omsättning och att AIK:s omsättning minskar. Det är trist och tråkigt. Fotbollen skall som största sport omsätta mest men idag ligger man långt efter ishockeyn.

Vi har i AIK, MFF, IFK Göteborg, Norrköping, Helsingborg, Kalmar, Elfsborg, Kalmar och Halmstad lag med sådant upptagningsområde att de borde kunna omsätta +100 miljoner och vi behöver tre-fyra lag som ligger runt 300 miljoner för att det skall bli framgångar på Europanivå. 

Drar inte publik

Dit känns det väldigt långt och inte blir det bättre för AIK när hälften av lagen man möter inte drar någon publik.

Men AIK:s delårsrapport är det mest skrämmande om Allsvenskans utveckling vi sett på länge. 

Om vi extrapolerar Q2-rapporten och lägger på de risker som ökande andel Bosmanfall utgör så är uppförsbacken för Allsvenskan av den karaktären att den från andra håll skulle klara FIS-krav för en världscuptävling i slalom.

Södertälje kommun är överens med ishockeyklubben SSK om att köpa Axa sports center, och med Assyriska FF och Syrianska FC om att förvärva Södertälje fotbollsarena. En affär om totalt 135 miljoner.

Friends Arena gör 225 miljoner i minus för 2014. Det är dystra siffror som Idrottens Affärers Dan Persson tidigt förutspådde. Men han tror att förlusten kan bli ännu större.

Arrangemang av olika slag vill alla förbund och föreningar hitta för att skapa intäkter. När, var, hur frågar sig många ansvariga. Därför träffas 25 städer och 25 specialidrottsförbund. 

Åge Hareide, succétränaren i Malmö FF, funderade på att ta det lugnare och avsluta alla år som fotbollstränare. Så fick han kontraktet med MFF och får nu ta del av miljonerna.

Får vi lov att presentera mannen som lade ned 5 000 timmar under 17 år för att idrottsrörelsen skulle få ett eget lotteri: Ingemar Nilsson, 68 år, med rötterna i nykterhetsrörelsen.

Först petas Ralf Edström från Radiosporten. Nu har Stig Strand gjort sitt efter 28 år som alpin expert i SVT. Förändringens vind blåser genom expertbåsen och inte helt okontroversiellt. 

Tidigare i år petad i IFK Norrköping. Nu kan Isaac Kiese Thelin vara årets bästa allsvenska fotbollsaffär. I dag avslöjas hur den här spelaraffären även ekonomiskt är en succé för mästarna.