Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Bengaler styr ekonomin

Försenade matcher, avbrutna matcher, rök som hindrar åskådarna från att se hela planen - bengaler är ett fördärv eftersom inte fansen kan hålla sig till regelverket. Foto: TT

Bengaler är bästa sättet att förhindra att klubbarna når sina mål, bengaler är signalen ”kom inte hit” till publiken. 

När nu Aftonbladets krönikör Robert Laul skapar epitet kaosallsvenskan utifrån vad han tror samverkansrådet inklusive fotbollen har han fel. Fotbollen har inte fattat något beslut än och då polisens Isabel Thoren påstår att samverkansrådet är överens så uppstår frågan vilken agenda hon har. 

Om ändå ingen följer reglerna

Polisens oförmåga att beivra och lagföra är trots allt det grundläggande problemet. Det spelar ingen roll vilka regler och lagar man utgår ifrån om de inte kan följas. Prova exempelvis med kontrollfritt på E4:an och hastigheten skulle öka rätt dramatiskt. Sen tror jag att de goda krafterna vinner. 

Det polisen säger angående bengaler är följande:

1. Legal pyroteknik med klubben som arrangör är tillåtet (och uppmuntras).

2. Annan pyroteknik är inte tillåten.

3. Vid annan pyroteknik kan matchen uppskjutas, spelas vidare med tomma läktare eller motsvarande.

Vill inget annat än testa

Robert Laul har självfallet rätt i att ultrasgrupperna kommer att vilja testa gränser, om det här också blir fotbollens policy, och för dem handlar det mest om makt, de vill ha makten över klubbarna.

Om vi är överens om att punkt 2 är baserad på lag så uppstår logiken att fotbollen också måste nå en överenskommelse där vi slipper bengaler på matcherna.

Att kalla punkt tre för kollektiv bestraffning är dock principiellt felaktigt. Kollektiv bestraffning blir det först om en hel klack lagföres och bötfälls för illegal pyroteknik fast bara enstaka individer utfört brottet. 

Den enda "riktiga" publiken

Nu är min bedömning att alla parter inser att man måste komma överens och att illegal pyroteknik inte är en hållbar väg framåt. Supportergrupperna älskar sina lag och vill inte skada dem.

Men de som tror att dagens beslut handlar om bengaler har självfallet helt fel. Det gäller de framtida intäkterna för fotbollsklubbar.

Då är problemet att hard core-fansen ger för lite pengar, rent generellt minskar de i antal och de konsumerar primärt utanför arena samt betalar minst för biljetten. Samtidigt ser de sig som den enda ”riktiga” publiken där eventuella eventbesökare som inte har laget som det viktigaste i livet är något de inte vill ha.

Rätt åskådare behövs

Klubbarna har i växlande utsträckning misslyckats med att få dit sällanbesökare, delvis för att när klacken beter sig dumt så skrämmer det bort sällanbesökare. 

När klacken beter sig bra så är de fullständigt fantastiska på att skapa stämning och ett event med mersmak. 

Positiv supporterkultur är livsavgörande för att locka publik som betalar bra. En positiv supporterkultur förtjänar sina låga biljettpriser flera gånger om.

Dit hör inte bengaler, uppskjutna matcher, rökutveckling och i framtiden någon gång allvarliga personskador som följd av bengaler.

Det svensk elitfotboll behöver är fler besökare på matcherna som betalar mer för biljett och konsumerar mer. Då får vi bättre fotboll och en positiv spiral.

Bengaler signalerar "kom inte hit"

Bengaler är bästa sättet att förhindra att klubbarna når de målen, bengaler är signalen ”kom inte hit” till stora delar av den potentiella publiken. Det vet klubbarna och det vet supportrarna. 

I valet mellan framgångsrika klubbar med goda intäkter eller fattiga klubbar med dålig fotboll har delar av supportrarna valt den senare modellen. 

Jag kan dessutom ha fel i att ökade intäkter ökar möjligheter till Champions League och än mer ökade intäkter som ger mer publik och mer framgångar och ökade intäkter. Det kan vara en ren slump att klubbar som omsätter mer också vinner ofta. Entydiga fakta pekar på en 93-procentig korrelation för att så är fallet men vill man se det som slump så får man. 

Majoriteten överens

Men, dagens besked från samverkansrådet var inget besked från Samverkansrådet utan ett ensidigt uttalande från polisen. Fotbollen skall före seriestart vara överens med klubbar, SLO:er och SFSU om en policy. 

En sådan policy kan inte omfatta illegala bengaler och det förstår även SFSU. 

Fansens agerande under hösten visar att bengaler och knallskott inte accepteras ens av ståplatspubliken längre.

En dubbelsidig kvartalsrapport

AIK Fotboll AB har ett problem. Det har att göra med publiken... Foto: Henrik Montgomery, TT

 

Först och främst är det så att AIK Fotboll AB är ett noterat bolag. De har högre standard och en högre nivå på etik i redovisningen än de andra av de skälen. Det är troligt att de andra klubbarna har liknande problem men andra möjligheter att kommunicera det positiva och mörka mer. 

Det vi kan konstatera när vi läser Q3 rapporten är att läget är bekymmersamt.

Hur då, undrar vän av ordning som aldrig har funderat på om debet är mot fönstret, vinsten är ju hög…

Ett svagt VG

Ja, AIK fotboll har eget kapital på hög nivå, resultatet för perioden är bra. Någon närliggande kris finns inte och styrelse och ledning har gjort ett gott jobb med ett svagt VG som betyg.

Spelarförsäljningar är det som räddar AIK. Det är inte långsiktigt hållbart av två skäl. För det första så ökar andelen spelare som går som Bosman. 

För det andra innebär den vinst man gör vid spelarförsäljning, om marknaden fungerar, att man gjort sig av med lika mycket värde rent sportsligt. Vinsten på spelarförsäljning kostar i sämre sportsliga resultat som minskar andra intäkter. AIK:s affärside är sportsliga framgångar, kärnaffären är inte talangutveckling.

Färre betalar mindre

Publikintäkterna har minskat med ca 13 procent medan matchdagsintäkterna minskat med 20 procent. Den enkla analysen är att man har färre som betalar mindre. 

Det är en trend som slutar med att ingen går på fotboll och ingen betalar. Nu är det långt dit men oförmågan att ta betalt är skrämmande.

Sponsorintäkterna minskar också, dvs ytterligare ett år av fundamentalt misslyckande när det gäller att utveckla premiumprodukterna. Det som skulle ge mest i ökning i kommunikationen inför flytten till Friends Arena.

Sluta med rabatterna

Omvärldsfaktorer som inte AIK kan påverka är många. Mordet i Helsingborg, bengaler, klacken, Friendsproblemen i allt från gräsmatta, bristande kvalitet, bristande infrastruktur mm. 

Det vi kan konstatera är att AIK inte har råd med ett rekord till i antal sålda årskort som skapas genom höga rabatter. Det som inte står i årsredovisningen är att publiksiffrorna tydligt påvisar att lösbiljettförsäljningen gått käpprätt åt h-vete. Det är vad som skrämmer mig mest. 

AIK har flest fans, ligger i topp i omsättning och storlek på organisation (MFF lirar i egen liga). Men borträknat de trognaste som köper årskort och går på många matcher så har man tappat. Hammarby har gjort det omvända och lyckats skapa en hype av skäl som inte är enkla att förklara. Det oväntade i form att man numera vinner matcher är bara en delförklaring.

Kärnaffären blöder

Men kärnaffären blöder och det är inte långsiktig hållbart. Det går att under ett antal år klara sig på spelarförsäljningar och enstaka år med Champion League-kval men det håller inte långsiktigt att ha en kärnaffär som går med förlust.

AIK bör dock fortsätta på inslagen väg. Ny operatör på Friends kan förhoppningsvis innebära ett lyft, en fungerande gräsmatta hjälper till. 

Regeringens höjning av arbetsgivaravgifter för unga är en lök på laxen och några utsvävningar i spelarköp kan man inte göra. Att spela ner förväntansvärdet på placering nästa år är nog klokt för att inte skapa ett tapp om inte årets placering går att upprepa. 

Topp fem och bäst i Stockholm är en rimlig målsättning med tanke på MFF som har väsentligt större resurser och sedan säger sig IFK Göteborg redan vara vinnare nästa år, annan tolkning av att sparka tränaren efter en andra plats är svår att göra.Med förbehåll för att den här krönikan skrivits utifrån rapporten, dvs utan tillgång till all redovisning som finns i det slutgiltiga bokslutet.

Kärvare tider för idrotten

Köerna till alla evenemang lär avta när vi nu ska börja spara i ställer för att spendera. Foto: Andreas Hillergren, TT

 

För idrotten finns det anledning att se över grunderna för 2015 års siffror. Mitt råd är att räkna ner intäkterna nästa år med 5-10 procent.

Räntesänkningen är ingenting att jubla över. Det är det slutgiltiga beviset att vi har en ordentlig ekonomisk lågkonjunktur. För mig som är utvecklingsoptimist är det nu första gången på tio år som jag räknar med att vår bransch, upplevelseindustrin, inte kommer att växa. 

Vi håller igen med utgifterna

Att kostnaderna ökar som följd av statsbudgeten med höjda arbetsgivaravgifter och fler andra ökade skatter är en självklarhet för alla som har anställda.

Det allvarliga är dock inte höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga med 10 procent även om idrotten drabbas på nivåer upp till en miljard som helhet. Det allvarliga är att det kommer för många tecken på att konsumenterna nu bromsar konsumtionen och den här gången även av upplevelsekonsumtion.

Förra gången det small på hösten 2008 så tvärnitade bilförsäljning, kapitalvaror och övriga investeringar för hushållen, men snabbt sänkta räntor, minskade skatter gav hushållen ökade nettointäkter som då hamnade bland upplevelsekonsumtion av typen, måste vi skjuta upp köksrenoveringen kan vi unna oss en semesterresa.

Heller ingen stimulans

Den här gången finns ingen stimulans av hushållen. Vi har tvärtom fått tydliga signaler från regeringen att nu skall vi spara mer, minska energikonsumtion, jobba mindre, inte gå på krogen. 

De konsumentindikatorer som kommit senaste veckorna visar att vi konsumenter har förstått och är beredd att anpassa oss genom ökat sparande och minskad konsumtion. Räntesänkningen blir en signal till att se om vårt hus, snarare än motsatsen.

Lågkonjunktur innebär inte att det försvinner en enda krona om nu någon trodde det. Lågkonjunktur är när vi har färre transaktioner för att vi inte tar risken att köpa saker eller tjänster. 

20 procent fler matlådor

20 procent fler matlådor, färre taxiresor, hemmafest istället för krogen, ökade amorteringar och sparande, gamla bilen får gå ett år till. Allt vi gör i vardagen som innebär att vi skjuter upp köp innebär en minskad transaktionsmängd som i sin tur slår direkt på tillväxten.

Omvärldsfaktorerna är hemska. Även om USA och England har tillväxt är det negativa utsikter som står för helheten. EU som står för 75 procent av vår export har tvärnitat. Frankrikes ekonomi kan spricka helt med konsekvenser som ingen ens försöker förstå. Ryssland-Ukraina, Mellanösterm ligger som en våt filt. Brasilien, Indien och Kina stampar. 

Finansminister Magdalena Anderssons prognos om tillväxt på 3 procent nästa år ifrågasätts. Den siffran är höjd för att budgeten skall gå ihop, ett partytrick hon lärt sig av Anders Borg som praktiserat det ofta.

Ur idrottens perspektiv

Budgeten är negativ för tillväxten och med omvärldsfaktorerna så blir utfallet sämre ändå.

En konsekvens är att de skatteintäkter Magdalena Andersson räknat med i budgeten inte kommer att uppstå till fullo. Hennes höjningar leder till ett beteende som minskar hennes intäkter. Det är slutsatsen av senaste förtroendeundersökningen, dvs svenskarnas syn på hur deras ekonomi utvecklas. Den säger att vi kommer spara istället för att konsumera.

Om nu någon tycker att jag utifrån egen politisk åsikt gnäller på regeringen så kan ni väl läsa alla krönikor de senaste fyra åren där jag ifrågasatt den dåvarande regeringens agerande. Jag kan lova att jag även kommer kritisera de kommande. 

Många stannar hemma

Jag värderar utifrån vad som är bra för idrotten och vad som är dåligt för idrotten och struntar helt i partifärg.

Långsiktigt är trenderna för upplevelsekonsumtion goda men med det ”mindset” som hushållsindikatorerna nu påvisar är risken stor att man stannar hemma några matcher till per år, struntar i att anmäla sig till en tävling och så vidare.

Den här negativa förändringen av hushållens syn på sin framtida ekonomi kommer extremt olämpligt. Vi är mitt i en förändring av inställningen till arenakonsumtion med ökade konsumentkrav på totalupplevelse, kvalitet, bekvämlighet och tidseffektivitet som medför att klubbarna behöver utveckla sina tjänster såväl som förstärka sina organisationer för att säkra intäkter. 

Färre köper biljetter

Övergången till att färre köper sin biljett och fler biljetter måste säljas är inte enkel för elitklubbarna, det ser likadant ut inom utföraridrotterna och för ungdomar finns flera andra bromsar som stökar till det.

Att våga investera i nedåtgående marknad är inte det enklaste. Min bedömning är att dock att det krävs mer arbete per såld biljett och mer systemstöd och kompetens för att få kunder. Hard core-fans som köper årskort minskar i antal eller förutsätter så stora rabatter att totalintäkten minskar. De måste ersättas med sällanbesökare för att intäkten per matchstol skall bli rätt. Det är ett nytt läge som få är förberedda på. 

Budskapet till agenter och spelare är att ”the party is over”. Lönekostnaden för spelartruppen måste ned.

Allvarligt för upplevelseindustrin

Med lite flyt så sjunker gaspriserna och rubeln än mer medan några fotbollsligor i Europa också måste bromsa. Då minskar spelarnas makt.

För att lägga lök på laxen så är behovet att förstärka eget kapital relativt omsättning alldeles för stort. Ökad förändringshastighet och påverkan från Globalisering, Urbanisering och Digitalisering ger vid handen att nivåerna måste upp. Om 20 eller 30 procent är en lämplig nivå kan diskuteras men elitlicenser med en krona i positivt eget kapital är ett skämt.

Hade varit roligare att skriva något positivt men de signaler som kommer nu är allvarligare för upplevelseindustrin till och med än de som kom när Lehman Brothers gick omkull.

Friends Arena, på väg mot fas 2

Friends Arena står inför en omvandling. Ägandeförhållandet ska regleras och förbundet är på väg att sälja sin andel och nu är ett avtal nära med Lagardere som ska ta över driften. Foto: TT

 

Vi kan förvänta oss en del förändringar när det gäller Friends Arena organisation i närtid. Om jag har rätt så kan vi få en Friends arena som kan ha en positiv utveckling framåt i tid och så småningom när infrastrukturen med P-platser, shoppingcenter, vägar och kollektivtrafik är helt på plats nå en attraktivitet den förtjänar.

I närtid bör kommunikation komma om att driftsavtalet med Lagardere tecknats. Här kan vi förutsäga att hyrorna de första åren är väldigt låga men det här avtalet skall ses långsiktigt och det skapas nu förutsättningar på att utveckla verksamheten.

Peab tar över förbundets ägande

Före jul lär vi få nyheten att Svenska Fotbollförbundet inte finns med i ägarkretsen av arenafastigheten. Ett stalltips är att Peab tar över förbundets andel. 

Köpeskillingen lär vara av den digniteten att genomsnittsveckopengen för en tioåring räcker och blir över. Det är i sak ointressant. Övriga förändringar av balansräkning och lånestruktur blir en aktivitet som inte berör folkrörelsen SvFF. Framtida förluster i fastighetsbolaget påverkar då inte heller förbundets verksamhet.

Rätt tydliga indikationer på att gräsmatteproblemen är på väg att bli lösta kommer också. Kan vara så illa att det rört sig om fel skötsel men nu har det kommit in mer kompetens. 

Förbundet inget annat än en arrangör

För förbundet får man nu den position man borde haft från dag ett. Man är en viktig arrangör som hyr arenan för sina landskamper. Mixen att både vara arrangör, ägare av driftbolag och ägare av fastighet har varit besvärlig och på intet sätt bidragit till utvecklingen.

För ägarna Peab, Fabege och Solna Stad är arenastaden en jättebingo. I det sammanhanget blir långsiktiga förluster för arenafastigheten inte ett problem. Den förlustbringande gungan gör mycket för att skapa stora vinster i de karuseller som hotell, kontor, shoppingcenter och bostäder utgör.

Problemet för Friends nu handlar om bilden av arena i media och hos konsumenterna.

Bli en verklig nationalarena

Här finns det anledning för ägarna att ha is i magen och påbörja en relansering först när man vet att det går att leverera på alla områden. Det är klart att arenan om två-fyra år kan börja ses som den nationalarena den är skapad att bli. 

Det har gjorts massor med misstag med Friends. De är ältade många gånger och det finns ingen anledning att upprepa dem.

Svenska Fotbollförbundet är ett väsentligt fattigare förbund när man klivit ur arenan, dock att framåt i tid kommer arenan att ge dem bättre intäkter än vad Råsunda någonsin kunde göra.

Min förhoppning och tro är att ordförande Karl-Erik Nilsson och hans kamrater på förbundet lagom till den väl kylda julsnapsen kan skåla för att man kom ur Friends med ett levande förbund kvar. 

Helt andra förutsättningar

De problem som kvarstår för Friends såväl som Tele2, Mall of Scandinavia och många fler rår man inte över. Inte heller den bristande infrastrukturen i Stockholm med en icke fungerande trafik. 

Det alla tvingas konstatera är att upptagningsområdet inte längre är hela Storstockholm och värre lär det bli. Kombinationen att det inte går att ta sig genom staden med bil och snabbt ökade krav på kvalitet i totalupplevelsen (transfer är negativ tid) gör att vi oftare väljer bort event som vi hade varit intresserade av. 

Men, redan 2015 bör vi kunna ha bättre gräsmatta och löpande kunna se en utveckling av komfort och bekvämlighet som över tid gör att fler väljer att besöka arenan. 

Det är föräldrarna som drabbas

Föräldrarna blir de som måste betala för att sonen eller dottern ska kunna fortsätta med idrott... Foto: TT

 

15 000 ungdomar kommer inte att kunna idrotta. De sämre får inte chansen att klara skolan. Regeringens beslut slår mot de svagaste i samhället – och föräldrarna...

Regeringsförklaringen och valrörelsens löften fanns inte med i budgeten utan var bara tomma ord. Inget av de utställda löftena finns med. När det gäller idrotten så kan man nu konstatera att läget blir mycket bekymmersamt. Idag är därför en av de värsta dagarna i svensk idrotts historia (åtminstone de 30 år som jag har någorlunda koll på).
  • Ingen uppräkning av stödet till idrotten för sjätte året i rad. De utlovade 270 miljonerna i ökat bidrag lyste med sin frånvaro.
  • Ingen uppräkning med 3 procents kostnadsökningar per år motsvarar en sänkning med 300 miljoner så de utlovade pengarna hade inte räckt för att återställa nivån från 2008.

Föreningar måste höja priset

Det här innebär att föreningar som driver ungdomsverksamhet måste höja priset som föräldrarna skall betala. RF måste nu dra ner på bidragen. ¨

Idrotten drabbas också  av en skattehöjning som ingen så här långt vet den exakta storleken av. Antal anställda inom idrotten är en fråga hur man skall räkna.

Men tar vi med de som sköter om anläggningar, de som driver verksamhet i idrottsanläggningar, anställda i föreningar för bredd och ungdom, anställda spelare och liknande så hamnar vi på runt 20 000 individer. Med en kostnad på ca 30 000 kronor per år (10 procent på en snittlön om 25 000 kronor per månad) per ung anställd. 

Mer ökade kostnader

Med 40 procent unga anställda ökar den totala lönekostnaden med 4 procent. Idrotten omsätter ca 70 miljarder enligt Lunds universitet. 35 procent av det torde vara löner enligt de nyckeltal som finns. 4 procent på 25 miljard är en miljard kronor i ökade kostnader. Det kan ställas mot ett totalt bidrag på 1,7 miljarder. 

Det finns få möjligheter att öka intäkterna, snarare kommer den sänkta tillväxt som regeringen faktiskt också utlovar som en garanterad effekt att leda till den nog så obehagliga konsekvensen med ökade kostnader och lägre intäkter.

Omvärldsfaktorer som kris i EU gör att industrin inte kan öka. Vid krisen 2008 kunde konsumenterna kompensera för företagen då vi fått mer pengar genom jobbskatteavdrag och dessutom lägre räntor. Nu får vi låga räntor länge då socialdemokraterna cementerar lågkonjunkturen men i övrigt ökade kostnader. Upplevelsekonsumtion blir därför allt annat lika satt under press 2015. Det slår direkt mot idrotten.

De tvingas sluta

Vad blir då konsekvenserna av allt detta? 

Ett stort antal ungdomar med föräldrar med låga inkomster kommer inte längre att kunna idrotta. Varje procent av ungdomarna är ca 15 000 ungdomar som inte kommer att kunna idrotta och därmed får sämre chanser att klara skolan och bli anställningsbara. Det här slår mot de svagaste i samhället.

Ett stort antal anställda inom idrotten, min gissning mellan 1000 och 2000 kommer att sägas upp som en följd av de högre kostnaderna och minskad konsumtion.

Lägg på att Skatteverket tolkar gällande lagar som Osama Bin Laden läste Koranen när man reviderar idrottsföreningar och därför får ses som idrottens fiende nummer ett. 

Ingen munter dag för idrotten. Regeringens okunnighet om den samhällsnytta idrotten skapar gör att det inte var någon bra dag för Sverige heller.

Premiera de som är friska!

Vi har en modell där de olika aktörerna bara får betalt om människor är sjuka. Det är på tiden att de som är frisk premieras, tycker Dan Persson. Foto: TT

 

Gabriel Wikström är ny idrottsminister och känner säkert behovet att få lite råd. Bara det att systemet aldrig har premierat de som är friska. Där går det att göra en hel del.

Läs också Dan Perssons text om hur RF saknar kandidater til ny ordförande

Många tycker att den förra regeringen svek idrotten. Jag tycker att idrotten de senaste åren varit den som svikit även om jag självfallet delar synen att förra regeringen knappt gjorde någonting alls. 

Lägg ner friskvårdsavdraget

Nu har vi en ny idrottsminister och han inser förmodligen att det är dags att tänka om, men framförallt att det är dags att tänka nytt och stort.

Det statsfinansiella läget är ingen lek. Gabriel Wikström måste innan han kan be om någonting för idrottssatsningar först och främst få fram lite pengar.

Den delen är enkel. Lägg ner friskvårdsavdraget. Kostar någonstans mellan 1-2 miljarder kronor per år och har marginell effekt på vårt tränande (pengarna hamnar hos privata gym, det gynnar egentligen bara såna som jag, privatanställda tjänstemän som skulle idrotta i alla fall). Dvs effekten på folkhälsan är noll. Nu landar den besparingen primärt hos kommunerna men idag är transfereringarna mellan stat och kommun så omfattande att det går att lösa med lite bokföring.

Magdalena älskar Gabriel

Med det förslaget som start har Gabriel Wikström satt sig i respekt hos finansminister Magdalena Andersson. Hon kommer att älska ministrar som hittar pengar som inte skadar och hata de ministrar som bara vill ha mer eftersom hon inte har några pengar som inte kostar i minskat väljarstöd och förstör tillväxt genom högre skatter.

Då är det dags för nästa steg. För 2015 är tiden för kort, lägg samma summa som ifjol på idrotten, förstärk Alliansens resurs för att ge idrottscheckar till barn till föräldrar i utanförskap med 300 miljoner eftersom ni lovat 300 till. 

De kommer bara att utnyttjas till en del så idrotten får vad de begärt om än på annat sätt och regeringen klarar sig med mindre än hälften i reell kostnad. Ett sätt att hålla ett löfte som Machiavelli hade varit stolt över. 

Fem viktiga punkter

Nu tillsätter Gabriel Wikström en stor utredning om hur idrotten skall bli en del av folkhälsan. Syftet är att finna en helt ny modell för statens stöd till idrotten som ger samhället mångdubbelt tillbaka där idrotten också kan få mer. 

Det vi (det är trots allt vi som är samhället, även om alla inte förstår det) skall tjäna på är följande:

• Lägre kostnader för äldrevård då de som tränar har tre år istället för åtta år för perioden från fullt frisk till död. Dvs den period som både förstör vår livskvalitet och kostar miljoner per individ för samhället.

• Minskade kostnader för sjukförsäkring och sjukvård genom att vi håller oss friskare genom träning. Det vi primärt behöver är en aktiv befolkning då vällevnadssjukdomar som diabetes typ 2 och fetma är ett större hot mot välfärdssamhället än Putin.

• Fler barn som klarar skolan genom att chanserna ökar ordentligt om de idrottar regelbundet (Bunkefloprojektet m.fl forskningsprojekt). 

• Fler barn som blir anställda genom att idrotten lär dem det grundläggande (komma i tid, göra sitt bästa, ha respekt för ledaren och fungera i laget).

• Minskade problem med barnfetma.

Få betalt för gymnastiken

Inom ungdomsidrotten ligger också möjligheten för föreningar att få betalt för att ta hand om utökade gymnastiktimmer då det inte finns lärare.

Det är min bedömning att idrotten kan få väsentligt bättre betalt för positionen att vara den som förbättrar samhällsekonomin genom att bli framgångsrik på det här området. Men man måste självfallet leverera.

Då övergår vi till problemen för att nå ovanstående.

Det stora överskuggande problemet är att regelbundet idrottande och tränande i första hand är något som medelklassen gör. Fler idrottar idag än för 20 år sedan men andelen som inte tränar är för hög för att de samhällsekonomiska vinsterna skall uppstå. Vi måste nå ut till de med lägre inkomster, lägre utbildning och lägre framtida pensioner (en del av incitamenten för bättre hälsa på ålderns höst faller om man vet att man inte har råd att göra det man skulle vilja).

Oroande, mycket oroande

Antalet ungdomar som inte kan/får träna för att föräldrar inte har råd med avgifterna ökar också. Jag får regelbundet rapporter från klubbar om att fler ungdomar inte kan betala även relativt låga avgifter. 

Andelen som idrottar/tränar i verksamhet som är organiserad av föreningar anslutna till RF minskar medan de kommersiella aktörerna och egenidrotten attraherar fler. 

Modellen för hur statens bidrag slussas genom RF är väldigt gammal och den är på intet sätt en modell som ger mycket svett per krona, utan ska mer betraktas som ett solidariskt stöd där specialförbunden får mer per medlem desto färre de är. 

Premiera de som är friska!

Vi har historiskt aldrig haft en modell där vi premierar att människor är friska. Vi har en modell där de olika aktörerna bara får betalt om människor är sjuka. Vårdcentraler, läkemedelsbolag, apotek och alla andra i vårdsvängen får intäkter när någon är sjuk men inte en krona när någon är frisk. Det här är förmodligen det största problemet när man vill arbeta med folkhälsa.

Det regeringen ger utredningen i uppgift är att finna en modell som hanterar ovanstående problem. Hur kan idrottsrörelsen (inklusive de kommersiella aktörerna) minska samhällets kostnader med 100 miljarder per år eller mer genom att se till att befolkningen som helhet lever ett aktivare liv såväl som äter nyttigare och röker/dricker mindre. 

Idrotten har all anledning att som medverkande i utredningen ta på sig väsentligt mer för att det ger väsentligt mer. Företrädare för de kommersiella aktörerna också.

Vad blir det av RF?

Det här kommer självfallet att skapa problem inom RF. Många av de mindre förbunden vill inte ha prestationsbaserad fördelning. Det slår direkt på idrottens själ om elitsatsningar inom icke kommersiell idrott inte får något stöd.

RF och SF hoppas också på det fagra talet om stöd till den ideella folkrörelsen.

Här är mitt förslag att Löfven & Co inser att även om det är problem med demokratin och antalet aktiva inom idrotten finns de riktigt stora problemen inom partierna. Spara den satsningen till dess att Olle Wästberg kommer med den nya demokratiutredningen. Den kommer tydligt att visa att den representativa demokratin har slutat fungera för partierna då de saknar aktiva medlemmar i tillräcklig omfattning.

Ett utökat stöd till alla ideella organisationer bör byggas generiskt och vara framtidssäkrad då i stort sett alla har samma problembild. Här har idrotten de minsta problemen även om hoten är stora nog.

Förgäves jakt på ledare

Folkrörelserna lider av ledarproblem. Inom såväl politiken som idrotten har valberedningarna svårt att hitta nya ledare. Foto: TT

 

Karin Mattson-Weijber avgår till våren efter tio år som ordförande för RF och en ny ordförande skall då väljas. Den slutna modellen med valberedning som ”lyssnar” in olika maktgruppers förslag och tankar är identisk med den som kritiseras så mycket i samband med Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt.

Läs också om Dan Perssons råd till idrottsminister Gabriel Wikström

Efter att ha läst den boken funderar man inte på varför han blev avsatt utan enbart hur i hela h-vete han kunde bli vald. Socialdemokraterna är i den här typen av frågor dessutom erkänt duktiga, en konsekvens av att man varit statsbärande fram till för tiotalet år sedan, dvs varje ny ledare skulle klara att också vara statsminister. 

Den demokratiska processen

Nu blev Karl-Erik Nilsson i Svenska Fotbollsförbund utsedd på ett liknande sätt även om det enligt uppgift i det fallet bara var tre personer som tog alla beslut. Så mycket krävdes för den demokratiska förankringen. I förbundets fall gick det bra för socialdemokraterna gick det åt skogen. 

RF är inte ensamma om att hålla kvar vid det gamla. Hos moderaterna utses Fredrik Reinfeldts ersättare också av en valberedning som i slutna rum lyssnar in vad distrikten kan enas om.

Centern valde en annan modell med öppen kandidering med tre kandidater som fick samma förutsättningar och som ledde fram till att Annie Lööf valdes. Hennes mandat som följd av den öppna processen var förutsättningen för den position hon nu har.

Folkrörelse i påtvingad förändring

Det RF, fotbollsförbund, M,S och C har gemensamt som stora mäktiga nationella organisationer är att de har svårt med att behålla sin legitimitet som demokratisk folkrörelse. Det är vårt fel som medlemmar, inte deras. Vi har nämligen lämnat och det är svårt vara folkvald utan folk.

Vi står inför en totalt förändrad situation för alla våra folkrörelser. Deras möjlighet att påverka sin egen utveckling har minskat dramatiskt. För mig som ateist känns det trist att konstatera att numera är det GUD som bestämmer allt. 

GUD i betydelsen Globalisering, Urbanisering och Digitalisering (om någon kameralt lagd kamrat får för sig att jag snott den meningen från Per Schlingmann så erkänner jag direkt, köp hans Urban Express och fundera på hur folkrörelsen skall vara relevant i den miljön).

Att hålla alla nöjda

För att ta RF som har många bra idéer om hur man skall utveckla breddidrotten (dvs vårt motionerande) uppstår självfallet problemet med att vi som medelålders medelklass redan har Runkeeper i mobilen som är kopplat till vår uppkopplade Withingsvåg såväl som till vår steg och sömnräknare Jawbone up och självfallet sociala medier. Vad är det då som föreningen kan tillföra? Digitaliseringen är ingen enkel konkurrent. Globalisering och Urbanisering är lika svåra.

Nu skall RF hitta en ny ordförande som skall klara av att få den här organisationen med 70 extremt heterogena förbund som medlemmar att utvecklas tillsammans såväl som återta den position i samhället man bör kunna nå.

Det är en väldigt svår uppgift. Att finna en ny ordförande som kan förvalta och hålla de flesta nöjda är enkelt, men då riskerar man att marginaliseras än mer.

Den personen är borta

Att finna en ny ordförande som vågar gå före är förmodligen enklare men då är risken för inbördeskrig väldigt hög eftersom SF har så olika verkligheter och flertalet av de mindre riskerar att slås ut om RF moderniseras.

Mitt öra mot rälsen indikerar att valberedningen inte direkt sitter med en kort lista över tre bra kandidater, de sitter med ett blankt papper och börjar bli nervösa för att de inte har några bra namn. Jag kan inte ens slå vad om en flaska vin om vem det blir. För vare sig jag eller någon annan med insikt verkar just nu kunna få fram ett namn att slå vad om.

Den person många trodde på för ett år sedan tror få längre på.

Så här borde det gå till

Missförstå mig rätt. Jag tillhör de som vill ha ett starkt RF som kan vara en röst för att utveckla idrotten i Sverige som alla respekterar, ett proaktivt RF som får acceptans på all samhällsnytta idrotten levererar och de mängder tillkommande samhällsnytta idrotten kan leverera framåt om man får rätt förutsättningar.

Då tror jag så här, inled en öppen process med tre kandidater enligt Centerns modell, ge dem möjlighet att berätta vad hen vill göra, om hen blir vald, då har de mandatet att genomföra det de sagt de vill göra. Tillkommande så agerar svensk idrottsrörelse för första gången med syfte att förbättra sin demokratiska legitimitet.

Allt annat skapar stora risker som bara skadar svensk idrott. 

Till sist, har ni namn på bra personer som kan komma ifråga så skriv de gärna i kommentatorsfältet.

Konsekvenser som ingen insåg

Den ekonomiska bördan blir allt tyngre för elitidrotten. De förändrade arbetsgivareavgifterna slår hårt mot eliten inom fotboll och ishockey. Foto: Stefan Gustavsson, TT

 

På temat att man måste välja sina strider skall jag skriva en relativt tråkig krönika eftersom det mesta som handlar om skatter är tråkigt. Bakgrunden är diverse utskällningar med innehållet att jag motarbetar idrotten när jag försöker beskriva hur verkligheten ser ut (se min förra krönika)

När det gäller det vi kallar den kommersiella idrotten, dvs verksamhet som oavsett om det är ideell förening eller bolag omsätter tiotals eller hundratals miljoner, med avlönade spelare, miljonlöner och där verksamheten till 100 procent bekostas av kommersiella intäkter så är läget besvärligt.

Avgifter straffar klubbarna

Den just nu största släggan i bakhuvudet är självfallet höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar upp till 26 år. En snabb överslagsberäkning över omsättning, andel lönekostnader, bruttolöner som andel av detta, 50 procent under 26 år ger bara för SEF, SHL och Hockeyallsvenskan en kostnadssmäll på ca 85 miljoner kronor om året.

Lägg på att 80 procent av de som arbetar i arenan under match är under 26 så blir det några tiotals miljoner själv.

Beloppen överstiger fjolårets sammanlagda resultat för de här 60 klubbarna. Allt annat lika blir det förluster nästa år.

Men om vi backar bandet för att försöka förstå varför det blivit så här är det tre skilda händelser som skapat en situation som nu verkar tagit de ideella elitklubbarna på sängen.

Förödande konsekvens

1990 kom en dom i marknadsdomstolen där försäljning av en greenfee eller en biljett till en fotbollsmatch jämställs med försäljning av en t-shirt på H&M för det konsumenträttsliga området. Motiveringen var att verksamhetens organisationsform inte hade någon betydelse utan det var verksamhetens art som bestämde. Idrotten argumenterade emot med påståendet att då golfklubben och fotbollsföreningen var ideella och saknade vinstintresse (dvs underförstått inte hade incitament för att lura folk som de där hemska företagen) så skulle man särbehandlas.

Idrotten torskade med siffror som påminner om när Luleå Hockey besöker Dalarna. Det vi, inte jag heller, då förstod var att det stora inte var att vi var tvungna att följa konsumentköplagen, det var i sak ingen uppoffring, utan det stora var att svenska lagstiftande församlingar och domstolar hade kommit fram till principen ”Det är verksamhetens form, inte vald organisationsform som är avgörande”

Bosmandomen trodde många handlade om rätten för fotbollsspelare att byta klubb gick ett steg längre. De slog fast att idrottens särart var ointressant. Om verksamhet var kommersiell så skulle den följa de regler som gäller för andra kommersiella aktörer.  Det började då gälla på alla områden, inte bara arbetsrätt, utan konkurrenslagstiftning, skatter med mera. 

Idrottens dyraste dom

Konsekvenserna av detta förstod jag eftersom jag när det hände bodde utanför Luxembourg och umgicks med folk från EU-domstolen. Det här var för oss idrottsintresserade ett utmärkt samtalsämne över ett glas rött på fredagens AW på Café de Paris vid Places des Armés.

Den tredje händelsen handlade inte om den här frågan. Det var domen när det av Örgryte IS helägda bolaget dömdes att betala 3000 kronor i poliskostnader trots att man hade en ideell ägare. Om vi bortser från de 3 000 kronorna så var domskälen att ett AB alltid måste ha som enda syfte att gå med maximal vinst. En åsikt staten hade för att kunna optimera sina intäkter i form av skatt på vinster. Det fanns helt inget s.k. Idrotts-AB som hade ädlare syften enligt domstol och stat. 

Det här är nog den dyraste dom som svensk idrott har råkat ut för. Vi pratar miljarder, hade någon förstått det hade man kunnat pynta in de 3 000 kronorna och undvika utslaget. Den här domen blev nämligen en väckarklocka för skatteverket som nu insåg att idrotten var ett nytt område för att finna nya skatter. Fram till dess hade skatteverket bara letat svarta ersättningar men nu kunde de granska idrotten ur alla perspektiv.

När jag i slutet på 90-talet började ha uppdrag åt svensk idrottsrörelse insåg jag snabbt att här hade ingen förstått vad Bosman innebar och ingen såg molnen i skyn. 

En splittrad idrottsrörelse

Diskussioner om bolagisering handlade bara om den ideologiska frågan om inte den ideella demokratiska föreningen var finare än ett bolag, inte om konsekvenserna att inte bolagisera om verksamheten var kommersiell. Mina argument struntade man fullständigt i eftersom jag uppenbarligen inte förstod idrottens själ och dessutom hade mage att hävda att det borde vara ointressant vad som är fint eller fult, det viktiga var att välja organisationsform som gav bäst förutsättningar.

En tillkommande trist faktor är att ledning och styrelser i våra föreningar inte brytt sig. Nästan alla har levt kvar i tron att idrotten har en särställning, egna regler och behöver inte bry sig om civilsamhällets alla regelverk. Konsekvensen är att självklara och förutsägbara utfall blir total överraskning och chock såväl som ekonomisk misär.

Vi har heller ingen enig idrottsrörelse eftersom det här slår väldigt olika så stora delar av idrottsrörelsen inte bryr sig.

Det som folk har bestämt

Det är också så att vissa av de här striderna är omöjliga att vinna och då bör man inte lägga tid och energi på dem.

Nu har svenska folket bestämt att idrottsrörelsen skall drabbas av högre kostnader för personalen.

Då finns det inget annat att göra än att minska på personalen och om personal äldre än 26 är duktiga men kostar samma så väljer man den äldre före den yngre. Har inte förstått varför SVMP vill att vi skall göra så, men det finns inga alternativ. Jag är relativt uppgiven när det gäller hur illa elitidrotten behandlas.

Sveriges och EU:s legala princip är att det är verksamhetens art som avgör vilka regler, lagar och skatter som skall betalas, inte organisationsformen. Den principen går inte ändra på.

Hoppas inte på statligt stöd

Något statligt stöd till elitidrotten kan vi också glömma. Däremot kan vi utveckla det kommunala stödet till arenor, eftersom de flesta elitarenor genererar så mycket skatter att de är samhällsekonomiskt lönsamma.

För de föreningar som har omsättning på nivåerna +20 miljoner kronor, +20 anställda och finansierar verksamheten via intäkter från kunder är det nog så trist att de skall lägga elitverksamheten i ett bolag och behålla ungdomsverksamheten och bredd i föreningen. 

Är det ett helägt bolag så försvinner inget demokratiskt inflytande, dock att man bör vara medveten om konsekvenserna som skillnad mellan föreningsrätt och aktiebolagslag skapar. Föreningen kan självfallet ha royaltyintäkter för bolagets rätt att använda plats i serie, varumärke och liknande. Här finns modeller för hur man agerar lönsamt och lagligt.

Skilda villkor

I bolag blir det enkelt att hantera Skatteverket. Våra stora företag och näringslivets lobbyister har sett till att regelverket är bra. Några skatteproblem kommer inte att uppstå.

När det gäller idrottens särart (ideellt, seriesystem, ingen utdelning av vinst, demokratiskt, organiserat, värdegrund och ansvar för att utveckla unga och så vidare) kan man konstatera att vår nya regering inte ser eliten som område för att stötta ideella föreningar, ge mera stöd och så vidare. Den kommersiella idrotten har egna intäkter men den icke kommersiella eliten lär gråta blod framöver. 

De i sammanhanget små förändringar jag ser som resultat av den nya regeringens politik är dels att friskvårdsavdraget försvinner (gynnar i praktiken privatanställda borgerligt röstande tjänstemän som skulle tränat i alla fall och privatägda gym). De pengarna (någonstans runt 2 miljarder) läggs på stöd till de som inte har råd att idrotta i kombo med de ideella breddföreningarna.

Elitidrotten får ingenting, kommer att skadas precis som resten av upplevelseindustrin och kan inte förvänta sig något.

Då finns det två alternativ. Ligga på golvet och skrika att samhället är dumt eller gilla läget och anpassa sig.

I min värld är alternativ 2 att föredra. Det blir tufft för andra faktorer talar också emot. Men elitidrotten har styrkan att klara även detta.

Hotet smyger sakta på elitidrotten

I framför allt fotboll finns det många ideella föreningar som inte har bildat aktiebolag och uppstår nu konsekvenser. Foto: TT

 

Det som den kommersiella idrotten nu skall fundera på är inte vinstskatten. Den stora faran har ni inte sett än, Trippelkombon, varnar Dan Persson.

”Ekonomisk smäll för fotbollen”. Så såg rubrikerna ut i tidningarna häromdagen. Vad det handlar om är att klubbarna som driver elitfotboll i förening för sina kommersiella vinster måste betala skatt på vinst på samma sätt som andra kommersiella organisationer, läs företag.

Det Örgryte gjorde...

Den bakomliggande lagstiftningen är 17 år gammal. Den har gällt sedan 1997 då alla delar av Bosmanlagstiftningen vunnit laga kraft. Det är alltså ingen nyhet direkt.

Det har dock tagit mycket lång tid innan de svenska myndigheterna har implementerat alla delar av lagstiftningen.

När Örgryte IS överklagade beslutet om poliskostnader för deras helägda bolag så skapade man utan att förstå det en helt ny skattesituation för en försumbar andel av de svenska idrottsföreningarna. Det handlar om de ca 20 kommersiella elitföreningar (flertalet har bolagiserat och slipper problemen) som strävar efter maximal omsättning då omsättning ger sportsliga framgångar.

Det finns ett stort antal domar som tydligt påvisar att det är verksamhetens art, inte organisationsformen som bestämmer vilka lagar som gäller. Den äldsta domen (som jag känner till) är från marknadsdomstolen våren 1990, dvs för snart 25 år sedan. Då slogs det fast att det rent legalt inte var någon skillnad att köpa en biljett till en fotbollsmatch eller köpa en tröja på H&M. Sedan har det accentuerat med domar på ett stort antal.

Slipper andra delar

Fotbollsföreningarna skriker högt och anser att det faktum att de inte delar ut vinster till någon ägare bör vara skäl för skattefrihet. Det är inte en helt logisk tanke. Utdelning till ägare har tillkommande skatter som idrotten slipper eftersom man inte har några ägare om man bedriver den kommersiella verksamheten i den ideella föreningen.

Dock bör man notera att de föreningar som driver verksamheten i bolag (Djurgården, Hammarby m.fl samt hela SHL) genom detta fått en bättre situation (kostnader/förluster på andra områden minskar vinsten). Det är dessutom inte fel att betala vinstskatt eftersom det är det enda bevis som finns på att man skött verksamheten på ett bra sätt och ökat värdet på bolaget.

Det vi bör kunna vara överens om är att det på tio års sikt saknas förutsättningar att ändra de bakomliggande lagar som styr detta. Det blir mycket svårt att skapa nya bolagsformer eftersom även de skall klara konkurrensneutralitet enligt EU:s bedömning.

Ändå en god nyhet

Man skall välja sina strider och här är risken för 10-0 så hög att mitt bästa råd till fotbollen är att anpassa sig till de lagar och regler som är, självfallet också utnyttja lagar och regler till egen fördel så länge det är inom ramarna.

Den goda nyheten är att skatteläget för företag numera i Sverige är goda. Vinstskatten har sänkts. I praktiken beskattas den ideella föreningen som bedriver verksamhet som Skatteverket anser skall beskattas hårdare än om samma intäkter legat i ett aktiebolag.

Hockeyn har bolagiserat medan fotbollen på ideologiska grunder i många fall valt att låta bli. När man tagit de aktiva besluten att inte bolagisera måste självfallet de här konsekvenserna funnits med i kalkylen. 

De gjorde ett eget val

Just nu är höjningen av arbetsgivaravgifter för unga en större smäll för fotbollen än vinstskatt. Både en stor del av spelarna såväl som de som arbetar på arenan vid matchdag har blivit väsentligt dyrare att avlöna. 

Vi slapp tack och lov höjd restaurangmoms som hade drabbat elitfotboll och elithockey med miljonbelopp per klubb. Det finns andra skatter och nya tolkningar av Skatteverket som är till mer skada för idrotten än vinstskatt.

De föreningar som nu är upprörda har faktiskt själva valt att betala de här skatterna när de tog beslutet att inte bolagisera. Något medlidande från min sida på det här området får de inte.

Däremot lider jag med idrotten på andra områden. Det finns på gränsen till absurda tolkningar av skatteverket där jag för någon tid sedan vid ett föredrag om skatt och idrott kunde avsluta med att utmåla Skatteverket till idrottens fiende nummer ett och det i hård konkurrens med förra regeringen, polisen, kulturmaffian, korruptionsenheten som snart kommer att definiera biljett plus korv med bröd till företagskund som muta med flera aktörer.

Det som den kommersiella idrotten nu skall fundera på är inte vinstskatten. Den stora faran har ni inte sett än.

Här ligger påtagliga risker

Trippelkombon ser ut så här:

* Den nya regeringen ser ut att kunna slå sönder åtta års oavbruten tillväxt inom upplevelseindustrin.

* Samhällsförändringar som gör att publiken väljer bort matcher av tidsskäl och utifrån ökade krav på kvalitet och bekvämlighet

* Digitaliseringen där vi kan se allt var vi än är som nu övergått från framtid till vardag.

Här ligger den kommersiella idrottens stora utmaningar och jag vill påstå att en del av årets publiktapp beror på de två sista av dessa faktorer. När de nu förstärks och vi dessutom riskerar en minskad tillväxt inom upplevelseindustrin så kan kommande år bli väldigt jobbiga. 

Så min avslutning är enkel. Sluta gnäll över skatter ni valde att drabbas av, fokusera på att ge kunderna mer så ni behåller intäkterna.

Egentligen är det enkel matematik

Paul Myllenberg, klubbdirektör i Ängelholm, tillsammans med lagkapten Björn Westerblad efter matchen i Superettan och beskedet att kommunstyrelsens inte tänker lösa klubbens ekonomiska problem. Foto: Rickard Nilsson, TT

 

Agerar man på en kommersiell marknad utan att vara duktig nog eller ha förutsättningar som bra nog så blir konkurs det naturliga slutet. 

Konkursen i Ängelholm är nära nu. Det är inget konstigt om det blir så. 

Enda sättet för rättvisa

Konkurser är positivt för idrotten och samhället och enda sättet att upprätthålla rättvisa förutsättningen även om det är trist för de klubbar som förlorar sportsligt på konkursen. 

Elitidrott är kommersiell verksamhet, och då är marknadens dom alltid stenhård. Konkursen och hotet om konkurs är enda garantin för att de som vill skapa vinster med andras pengar inte skall kunna lyckas.

Varje klubb som avlönar sina spelare måste inför varje år utan sportsligt önsketänkande göra en bedömning om man har förutsättningar att långsiktigt gå med vinst och om man har likviditet och eget kapital nog för att kunna ta ett förlustår. Har man inte det så får man antingen förbättra sina förutsättningar eller dra sig ur. 

Klara konsekvenser

Elitidrotten har både en positiv och en negativ marknadssituation. Positivt för att vi ökar konsumtionen inom upplevelseindustrin, dvs kunderna har pengar och viljan att spendera dem och negativ för att företagsintäkterna är satta under press och att annan upplevelseindustri är duktigare på att leverera individbehandling, kvalitet och tidseffektivitet.

När ordföranden i Brynäs går ut och vill senarelägga säsongstart som botemedel mot dåliga publiksiffror så har jag svårt att förstå grunden för det förslaget. I åtminstone fem år har man inom elitidrotten vetat att konkurrensen om människors fritid skulle öka snabbt samtidigt som kraven på kvalitet också skulle öka. 

Vill man ha folk på matcherna måste man själv se till att de kommer. Det gäller samma i Gävle som i Ängelholm. Vill man ha högre intäkter per besökare måste man leverera något bättre. Så enkelt och samtidigt så svårt är det.

Finns inte mer att dela på

Vi har också sedan länge haft kunskapen att elitidrotten kan komma åt ca 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet, är man flera klubbar får man dela på den pengen. Ordförande i Ängelholm kan på en kvart på SCB:s hemsida ta reda på hur mycket pengar som finns att nå (BNP*0,8%-Rögles omsättning=potentialen).

Ängelholm var inte omedveten om arenasituationen. Dvs man hade tre mycket starka motkrafter i år. 1: låg BNP i upptagningsområde (för lite folk, för litet näringsliv, stark konkurrens från Helsingborg och HIF). 2: Rögle med ambitionen att gå upp i SHL. 3: ingen arena för delar av säsongen.

Det här skall inte läsas som kritik mot någon i Ängelholm. Oavsett logiken i texten så har idrotten alltid agerat utifrån det sportsliga. Insikten att man är en aktör på en upplevelsemarknad med en affärsmodell som bygger på inventory (lager av eventstolar som inte kan förändras) är förvånansvärt svag. 

Gäller att vara ärlig mot sig själv

Medvetenheten om att man är en del av en folkrörelse med sportsliga regelverk och sportsliga ambitioner är dock 100 procent. Ängelholm har agerat på samma sätt som de flesta andra. Det som jag, när jag hamnat mycket illa till i golf kallar ”Play & pray” eftersom jag då inte har kompetensen att agera på annat sätt än att hoppas på ett under. 

Det är fortfarande så inom arenaidrott på elitnivå att korrelationen tabellplacering och omsättning är 93 procent på en tioårsperiod. 

Det är alltså så att mängden pengar tillgängliga för elitidrott går att räkna fram på en kvart. Är man bara ärlig i sin definition av upptagningsområdet så kan med en snabb titt på omsättningen för de andra lagen i samma serie ta reda på om det finns förutsättningar. Likaså kan man se om budgeten är realistisk. 

Ytterligare en från Fjollträsk

Det är det ingen som gör. Istället letar man fram exempel på humlor som flyger fast de inte kan, dvs lag som enstaka år lyckas överprestera och tror att en sådan prestation ger mer pengar följande år.  

Det gör de inte mer än marginellt, det styrs av andra parametrar. Dålig sportslig utveckling leder däremot till att man når mindre än potentialen. Dvs nedsidan är alltid större än uppsidan när det gäller ekonomiska effekter på sportslig prestation (fram till Champions League då det blir tvärtom).

Mitt i en animerad debatt i samhället om storstad mot landsbygd i politiken kommer det alltså här en Fjollträskdjävul till och säger att bara större städer skall få ha lag i de högsta serierna. 

Skjut inte budbäraren

För mig som är född i Skärvången och uppväxt i Ottsjön, Föllinge, Niemisel, Råneå och liknande världsmetropoler och tillbringat längsta tiden av mitt vuxna liv i den lilla byn Assenois i ardennerna i Belgien är det ibland lite tungt att bli sedd som Stockholmsdjävul, men det är väl smällar man får ta. 

Skjut inte budbäraren är mitt enkla svar. Det är inte jag som har påvisat korrelation mellan omsättning och tabellplacering och inte jag som uppfunnit nyckeltalet 0,8 procent av BNP i upptagningsområdet (idrotten som helhet omsätter 2-3 procent av BNP i Sverige men det är inklusive ungdomsidrott och breddidrott).

Om vi då försöker definiera vad vi vill med den kommersiella arenaidrotten i Sverige så bör vi kunna enas om följande punkter:

• Framgångsrika klubbar rent sportsligt som kan konkurrera på internationell nivå utifrån vår position som litet land.

• Klubbar med god ekonomi som är goda skattebetalare.

• Klubbar som har råd att ha en väl fungerande ungdomsverksamhet.

Det finaste uppdraget

Då kanske slutsatsen blir att klubbar på för små orter skall fokusera på det finaste uppdraget idrotten har, nämligen att bli duktiga på att få ungdomar att idrotta, lyckas väl i skolan och bli människor med en god värdegrund. 

Den kommersiella idrotten är trots allt bara show business utan annat uppdrag än att generera skatteintäkter och arbetstillfällen.

Sen är det show business som väldigt många älskar.

Den typen av besked längtar alla idrottsledare efter. Var som helst, när som helst får sådana nyheter alla att jubla. Nu gäller det landets största idrottsdistrikt.

Rajne Söderberg har driv i steget igen. Han nyttjar alla kontakter i friidrottsvärlden och har fått nära 2 miljoner till att värva stjärnor och en galaproducent.

Cecilia Andrén Nyström startade Futebol dá forca 2012 för att stärka unga tjejers självkänsla och förändra världen med hjälp av fotboll. Nu får organisationen 200 000 kronor i stöd ur Kronprinsesseparets stiftelse för att utveckla sin svenska verksamhet.

Ett tack borde riktas till de 271 612 kunderna. De som har tippat och hoppats. Om de blev vinnare, är en sak, men vinnare är i alla fall 6 935 föreningar som får dela på 50 miljoner. Här kan du också se fördelningen i Sverige.

Tidigare i år petad i IFK Norrköping. Nu kan Isaac Kiese Thelin vara årets bästa allsvenska fotbollsaffär. I dag avslöjas hur den här spelaraffären även ekonomiskt är en succé för mästarna.