Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Svensk protest, visst, men...

Ett stort medieuppbåd fyllde lokalen när Fifa hade presskonferens på onsdagen. Med många frågor och få svar. Foto: TT

 

Det är tveksamt om en förändring uppstår vid ett ledarbyte i Fifa. Dvs att en avsättning av Sepp Blatter leder till någon förbättring. Det ligger helt enkelt inte i de nationella organisationernas intresse att skapa en demokratisk, transparent organisation utan korruption och skattefusk. 

Riksdagsledamöterna från våra två största partier, S och M, röstade under förra mandatperioden igenom att de själva skulle få behålla livslånga pensioner. Mer korrupt än att ge sig själva upp emot tio miljoner av väljarnas pengar kan man knappast vara. 

Svensk röst inte nog

Internationell fotboll är en gigantisk miljardindustri och det är utifrån hur världen ser ut naturligt att man får en omfattande korruption. Att mänskliga rättigheter enligt FN-stadgan skulle respekteras av FIFA är lika troligt som att Putin går först i en Pride-demonstration. 

Razzian hos FIFA är det slutliga beviset på att fotbollens högsta organisation är kriminell. Det trista är att det kommer inte FIFA att se som en anledning till förändring. 

I stället blir Blatter omvald och VM hålls i Qatar och Ryssland trots mutor och massor med andra missförhållanden.

Svenska Fotbollförbundet kommer att rösta på hans motkandidat men det räcker inte då Blatter har säkrat stöd från så många länder med en något lite mindre demokratisk syn på tillvaron än vår.

Heder åt SOK

IOK har med ny ledning tagit till sig kritiken och förändrat sig i grunden. Här skall svenska SOK ha cred för att man aktivt arbetat för de här förändringarna och demokratiska länder har genom att inte vilja organisera OS tvingat fram förändringarna.

FIFA har inte på något sätt visat någon vilja till förändring av den korrupta och kriminella kulturen. Det är till och med så illa att gruppen som motsätter sig förändring, transparens och demokrati har en omfattande majoritet i organisationen.

De europeiska länderna ger genom att stanna kvar som medlemmar ett passivt stöd till en organisation som begår brott såväl som att man medverkar till massor med fortsatta moraliska övergrepp. Inget konstigt i det. Vi behöver inte gå längre än till riksdagshuset för att finna en liknande struktur där demokratin åsidosätts genom DÖ.

Därmed inte sagt att det är enkelt för Karl-Erik Nilsson och hans kamrater att hantera situationen.

Om Uefa lämnar Fifa...

Att Sverige i protest lämnar FIFA leder inte till någon förbättring. Att få UEFA att lämna FIFA är förmodligen omöjligt och att förändra FIFA är uppenbart lika omöjligt. 

Vi skall väl dessutom inte slå oss allt för mycket för bröstet som moralens väktare nummer ett. Om nu Azerbajdzjan får VM 2026 så kan det vara Telias mutor till diktatorn som gör det möjligt för honom att muta FIFA-ledamöter (bara ett exempel, vet inte om de tänker kandidera). 

Riksdagsmännen i våra två största partier S och M röstade under förra mandatperioden igenom att de själva skulle få behålla livslånga pensioner. Mer korrupt än att ge sig själv upp emot tio miljoner av väljarnas pengar kan man knappast vara. 

Miljardindustri

Internationell fotboll är en gigantisk miljardindustri och det är utifrån hur världen ser ut naturligt att man får en omfattande korruption. Att mänskliga rättigheter enligt FN-stadgan skulle respekteras av FIFA är lika troligt som att Putin går först i en Pride-demonstration. 

Jag är dessutom tveksam till att en förändring uppstår vid ett ledarbyte. Dvs att en avsättning av Blatter leder till någon förbättring. Det ligger helt enkelt inte i de nationella organisationernas intresse att skapa en demokratisk, transparent organisation utan korruption och skattefusk. 

Det kommer bara ske under galgen och förutsättningen är en omfattande konsumentbojkott av FIFA:s sponsorer. Att huvudsponsorn Gazprom skulle vara drivande mot en mer transparent och icke korrupt verksamhet framstår dock som mindre troligt. Coca Cola och Visa har heller inte historiskt visat något större intresse för att gå i spetsen.

Korrupt FIFA består

För att då sammanfatta. Det troliga är att långt efter att jag har lämnat jordelivet, vilket förhoppningsvis tar ett par decennier till, så kommer det att skrivas artiklar om ett korrupt och kriminellt FIFA, vi kommer att se missförhållanden i alla andra internationella organisationer som FN och i de flesta internationella sportorganisationer.

Det är osannolikt att inte svenska företag åker dit för mutor även då och i slutändan sitter det säkert människor i vår riksdag och fattar beslut som gynnar dem själva även då.

Då bör ni notera att jag ser mig själv som optimist och är positiv till globalisering, Urbanisering och Digitalisering som leder till minskad fattigdom, mer demokrati och ökad tillväxt.

Fyra tänkbara arenor, inte fler

Scandinavium borde ligga bra till, tippar Dan Persson. Och troligen också Globen. De andra två aktuella arenorna har jämnt göra med fotboll.

 

Eurovision 2016 står mellan Malmö, Scandinavium, Globen, Tele2 Arena och Friends Arena. De fyller kraven, men de två sistnämnda har fotboll att tänka på och dessutom är det EM-år.

SvT ringde och undrade om jag kunde kommentera lokalisering av nästa års Eurovision. Nu är jag på resa i USA och de som ringer klockan 4 min tid står inte högst på min gillalista samtidigt som det av rent fysiska orsaker inte var möjligt att vara med i Rapport idag.

Får försöka bena ut begreppen här istället.

Optimera ekonomin

Först handlar det här om att optimera ekonomi. På rent emotionella grunder skulle jag helst se eventet i Luleå eftersom jag gillar Luleå Hockey som driver arenan. 

Andra vill på emotionella grunder helst se eventet någon annanstans än i Stockholm eftersom de på oklara grunder inte tycker om Stockholm och ser motsättningen mellan landsort och storstad som en bra grund för att utveckla välfärden. Jag är som norrlänning försiktigt uttryckt misstänksam till den typen av resonemang.

Det är ett tekniskt komplicerat event. Två semifinaler, genrep och final är fyra event med olika scenuppsättningar för varje artist. Det är ca en vecka som arenan inte går att använda till annat. Det strular till det för Friends Arena och Tele2 Arena som är mitt i fotbollssäsongen.

Svenska Mello bättre

Det är i min bok inte ett lika bra event som den svenska finalen. För många låtar, för mycket regler och för lång tid för omröstning för att människor skall må bra i publiken. Den svenska finalen är magisk som event och den produktionen som Henric von Zweigbergk levererar förklarar varför han är en av de bästa i världen på det här området.

Eurovision har helt enkelt för stor risk för att man somnar i soffan. Det är skapat för att vara en tävling i musik, inte för att vara ett event anpassad till dem moderna eventpublikens tycke och smak.

Det gör också att Eurovision inte drar publik i samma utsträckning som den svenska finalen. 

Spela ut arenor mot varandra

Kraven på Eurovision final är tillgång till hotellrum, fungerande logistik och större stad samt en arena som klarar +15.000 personer. Malmö, Scandinavium, Globen, Tele2 och Friends är det vi har som fyller de kraven.

Det vore tragiskt om lokaliseringen av Mello gjordes på andra grunder än bästa möjliga spelplats. Regionalpolitik hör inte hemma här.

SvT kommer att försöka göra bästa möjliga ekonomiska deal och spela ut arenorna mot varandra. Min förhoppning är att arenorna har vett att ta bra betalt och hellre tappar eventet än prutar bort sig.

Vi behöver flytta intäkter från arrangörer till operatörer om vi skall kunna fortsätta utveckla Arenasverige. Det leder till misstanken att Friends och Tele2 som har alternativa event i form av fotboll inte får tävlingen då deras krav på intäkter blir för höga. 2016 är EM-år, dvs den allsvenska tabellen är krånglig nog redan innan.

Nej, glöm "sätta på kartan!

Sedan skall ni vara mycket misstänksamma till allt resonemang om att sätta staden på kartan, öka besöksantalet och liknande. 

Ett event som Eurovision ger inga nya besökare utöver de som kommer för eventet. Inga nya invånare heller. Bra infrastruktur i form av modern arena, elitlag inom idrotten påverkar besöksantalet tillsammans med resten av infrastrukturen i form av restauranger, hotell, fungerande trafik, näringsliv med mera och subjektiva saker som hur vackert, vänligt, trevligt det är påverkar en stads attraktionskraft.

Eurovision gör det inte. Den kommunpolitiker som tar upp era plånböcker för att få eventet till sin stad ljuger när han påstår detta.

Men med Henrik von Zweigbergk i spetsen kommer vi att leverera ett fantastiskt event. Var det sedan blir får vi återkomma till.

Wikström vill själv bidra

Gabriel Wikström slänger av sig kostym och slips och tar på sig löpardressen. På lördagen springer han Göteborgsvarvet. Han bidrar till ett sundare leverne. Foto: Vilhelm Stokstad, TT

 

Idrottsministern utesluter inte en fettskatt. Det är till att börja med ett klokt uttalande. När det gäller framtid skall man som politiker inte utesluta någonting för det finns ingenting som säger att något som är korkat nu inte är klokt då och vice versa.

Det är liksom hela grejen med framtiden att vi inte vet vad det skall bli.

Sockret ska attackeras

Hade någon frågat dåvarande IT-ministern 2006 om vi borde tillåta smartphones hade det kloka svaret varit ”Jag utesluter inte det”. Hade någon 2012 föreslagit att vi borde basera statsbudgeten för 2015 utifrån ett oljepris på 55 dollar och negativ ränta hade hen hamnat i en skjorta med knäppning bak. Man skall inte utesluta saker om framtiden.

Att beskatta fett på grund av växande övervikt och explosion av vällevnadssjukdomar blir lite som att förbjuda tiggeri för att vi har ett fattigdomsproblem. När det gäller fetma och vällevnadssjukdomar som kan slå ihjäl välfärdssamhället är det sockret som är problemet, inte fettet. Detta dock bara för det vi stoppar i oss.

Det andra och större problemet är att vi inte rör oss tillräckligt. Det i kombo med att socker är billigt innebär att vi primärt har ett klassproblem.

Klassproblem är ett ord jag ogärna använder, känner mig som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som extraknäcker som talskrivare åt Putin (åtminstone tolkar jag det så då allt hon skrev i AB i förra veckan).

Det är inte riktigt min tekopp med andra ord.

En populistisk version

Men, jag läser rapporter (först läser jag artiklar och sedan googlar jag fram rapporten, artikeln i media har sällan insikt utan är en mer populistisk version av rapporten utan relativitet).

Då är det ungefär så här:

1. Fler tränar regelbundet än någonsin i vår historia

2. 80 procent av ungdomar i åldern 5-12 tränar i förening.

3. Vi som tränar, tränar mer än någonsin.

4. En stor grupp tränar inte alls. De har genomgående låg lön, låg utbildningsnivå och är ofta från annan kultur

5. Ungdomar hoppar i större grad av föreningslivet vid 12-13, ofta för att de inte får vara med. Bara medelklassens barn fortsätter träna.

Här pratar vi inte om träning och idrott för att vinna OS-medaljer, Stefan Lindeberg och de andra på SOK som tycker det är viktigast får ursäkta men nu pratar vi om välfärdssamhällets bevarande.

Skillnad då

50-60 kronor i kommunal och landstingsskatt eller en miljö för våra gamla som får Astrid Lindgrens berättelser i Emil om Kommandoran att framstå som andeviskningar är vad vi har att hantera.

För yngre läsare så hade vi när farfars far var ung s.k. fattigvård I Sverige, med elaka människor som fick betalt för att den skulle vara så billig som möjligt så de fattiga led på riktigt, dvs undernäring, sjukdomar utan vård och kallt, man dog alltså, orkar ni inte läsa på kan ni se Emil i Lönneberga igen.

Vi behöver få alla att orka promenera en halvtimme varje dag, flertalet att träna mer än så och alla att förstå att mat skall vara kvalitet, dvs inte läsk, vitt bröd, allt vad livsmedelsindustrin processat och allt med tillsatt socker. Det är gift för oss.

Individens medvetande

Om Systembolaget skulle lyfta ut de s.k. viner som har tillsatt socker (inte de som har hög sockerhalt pga ädelröta) och matbutiker förbjöds sälja mat med tillsatt socker eller sötningsmedel över en lämplig nivå skulle mycket vara vunnet.

Socker är billigt och används på ett sätt som ingen kan tro utan att bli mörkrädd.

På det kommer att det är osannolikt att skatter och avgifter kan få oss att träna mer.

Här måste vi skapa andra incitament. Dvs att varje individ förstår att träning ökar möjligheten till livskvalitet i sådan utsträckning att det är värt det.

För mig självklart

Samtidigt pratar vi miljoner per individ i kostnader samhället slipper så morötterna borde komma från den som tjänar, dvs vi alla.

Jag har inga svar på frågan hur vi får alla att leva nyttigare, för mig är det enkelt, det ger så mycket annat i återbäring att promenader, golfrundor gymtimmar och löpning är en del av att må bra.

Vi kan också se hur Digitaliseringen skapar nya typer av föreningsliv utan förening, dvs vi får fler aktörer som aktiverar befolkningen vilket är bra. Det blir mycket viktigt att finna former där de inbegrips i Idrottsrörelsen. En fundamentalistisk uppdelning av idrotten utifrån organisationsform finns det ingen som tjänar på. Framförallt inte idrottsrörelsen.

Använd miljonerna bättre!

"Avskaffa friskvårdsavadraget, det är enda sättet att hitta pengar, använd dem vettigare inom idrotten", skriver Dan Persson. Foto: TT

 

Centrum för Idrottsforskning rapport om statens stöd till idrotten innehåller en hel del illavarslande fakta, en del positiva förändringar och missar effekterna av Urbanisering som orsak framför socioekonomiska faktorer.

Deras slutsatser är korthet:

1: Ökade kostnaderna för att låta barn idrotta. Det leder till att resurssvaga ungdomar slås ut och det här är ett snabbt växande problem.

2: Stora föräldragrupper förordar dyrare lösningar utan eget ideellt arbete vilket är ett relativt nytt beteende.

3: Mindre orter får mindre del av Lokstödet eftersom de har färre ungdomar och färre träningstillfällen.

4: Idrottsrörelsen bör förstärka föreningsbegreppet med billigt idrottande med högt ideellt deltagande istället för att försöka fungera som företag. 

Avskaffa friskvårdsavdraget!

För att då kommentera effekterna och i något fall indikera väg framåt så är min bild som följer:

Vi har en snabbt växande utslagning av ekonomiska skäl av ungdomar från resurssvaga familjer. Vad värre är så idrottar inte de här föräldrarna heller vilket förstärker samhällsproblemen (ungdomar som inte klarar skola, äldre med vällevnadssjukdomar som diabetes typ 2, fetma, kol med flera, missbruk, rökning, oftast i kombination och explosion av kostnader för äldrevård om 20 år.)

I det rådande budgetläget där Gabriel Wikström inte får en krona till av Magdalena Andersson så är mitt förslag på lösning att vi avskaffar friskvårdsavdraget. Det ökar de kommunala skatteintäkterna med upp till 2 miljarder, dvs mer än vad staten stödjer RF med. Använd de här pengarna till att ge ungdomar från resurssvaga familjer och deras föräldrar ett riktat stöd som går till aktörerna, dvs både föreningar och kommersiella sådana.

Kan användas mycket mer effektivt

Friskvårdsavdraget är ineffektivt, det används dels av oss som idrottar i alla fall och dels av de som använder det för gymkort men tränar få tillfällen. Dvs lite svett per krona i skattelindring. Det finns nackdelar med att ta bort friskvårdsavdraget men jag hittar inga andra nya pengar i dagens budgetläge.

Att medelklassens föräldrar är beredda att både lägga mer pengar på barnens idrottande, ställer högre krav på kvalitet för sina ätteläggar och är beredda att betala för att slippa eget ideellt arbete är inte förvånande. Alla trender inom upplevelseindustrin pekar i samma riktning och det här segmentet har tagit till sig forskningen om hur idrotten ger deras barn bättre förutsättningar att klara skola, få jobb och nå framgång. Det är logiska investeringar för föräldrarna.

Det ekonomiska välmående och ökade krav på bekvämlighet som finns i den här grupperingen gör hotell naturligare än luftmadrass i skola vid medverkan på cuper. Här har idrottsföreningar helt enkelt missat möjligheter att tjäna pengar och istället har det kommit kommersiella aktörer med camps och andra lösningar eftersom det funnits ett behov.

Bli mycket mer förening!

Att föreningar i mindre kommuner i glesbygd har lägre kostnader är naturligt av två skäl. Dels för att de har lägre kostnader för i stort sett allting och dels för att det lilla samhället har en större grad av tillhörighet och inomgruppssolidaritet, dvs en högre grad av gemensamt arbete. 

Det jag tycker rapporten och Johan R Norberg missar är att ha med Urbaniseringen som orsak till varför färre idrottar i mindre orter.

Minskningen av antalet ungdomar i segmentet 12-18 innebär att det krävs större upptagningsområde för att lagsporter skall vara möjliga. Samtidigt flyttar en stor del av de föräldrar som skulle blivit ledare. Vi har alla underskattat Urbaniseringens effekter på idrottsrörelsen men nu börjar de bli väldigt tydliga och de dynamiska effekterna ökar på de negativa konsekvenserna.

Jag gillar Johan R Norbergs slutsats att föreningar skall aktivt välja att bli väsentligt mycket mer förening. Föreningen får inte bli mellanmjölk. Trenderna jag noterar gör att den gamla modellen med en ideell förening bör kunna attrahera. 

Då menar jag mycket ideellt arbete, fokus på skyldigheter istället för rättigheter och en återgång till att man är med i en förening för att genom egna insatser, utan egennytta, kunna lämna över något bättre till nästa generation bör kunna attrahera.

Ställ krav på medlemmarna!

Föreningsbegreppet har utvattnats och vi bör få tillbaka tydligheten. Min tes är att en ”riktig” förening som ställer krav på medlemmar som är med för att de vill utveckla föreningen utan egen vinning och ”whats in it for me”, som stora delar av föreningslivet har utvecklats till, ligger rätt i tiden.

I andra fall kan det vara tjänsteindustri med föräldrarna som kunder och i många fall tror jag en situation där två aktörer samsas på samma arena för det är även i samma geografiska område olika typer av människor.

För att då sammanfatta. Johan R Norberg och Centrum för idrottsforskning har levererat viktiga fakta. Nu kommer det svåra arbetet, att få politikerna att acceptera problembeskrivning och det än svårare arbetet att få idrotten och politiker att kunna enas om lösningar.

Livsstilsidrottarna, en föraktad skara!

Att inte alltid göra som andra behöver ju inte vara nödvändigt. Foto. TT

 

Vi sällanbesökare gör det möjligt för klubben att köpa en duktig spelare till men vi räknas inte som riktiga supportrar. För även om det är kul när laget vinner så är sällskapet, vädret och maten viktigare.

Jag har läst och njutit av boken Golfilicious, en ordlek på golf och delicious, Peter Cordéns fantastiska bilder och en massa läsvärda texter av alla kända golfpersonligheter blandat med recept på väldigt god mat från duktiga kockar på några av våra bästa banor.

Det är skillnaden

Boken är värd att köpa om man tycker om golf, vackra bilder, goda historier och god mat. Effekten av att jag tycker om boken och att det är något som man inte får göra för alla gör mig lite ledsen.

Jag och min fru ingår i målgruppen livsstilsgolfare såväl som målgruppen livsstilssupporters. Får vi mail från vår golfklubb om att de har tävling för medlemmar nästa lördag så är det signalen för oss att boka in oss på en annan golfbana den dagen. 

Dvs vi betalar 1 000 kronor till någon annan golfbana eftersom vi känner oss är utestängda från vår hemmaklubb. Vi går inte på årsmöten. Vi tackar nej till alla föreningsaktiviteter för att vi vill inte ens vara medlemmar i någon förening som låter såna som oss bli medlemmar för att travestera Marx (Grucho inte Karl).

Då gör vi så här

Jag håller på Luleå Hockey men inte fan låter jag en god middag eller arbete komma före att titta på matchen på tv och skall jag se matchen när Luleå är i Stockholm så är det sällskap och upplägget runt omkring som är det viktiga. 

Det är klart att det är väldigt viktigt när Arsenal ligger så mycket före Spurs att de inte kan gå ikapp, men i ärlighetens namn så ser jag dem vart tredje år och går jag på fotboll i Sverige så är det i jobbet eftersom klubbarna p.g.a bengalerna inte kan ge mig en sluttid för eventet. 

Vi ser gärna på US Masters och British Open i golf på tv och upplever det som underbart även om vi bara ser upplösning på BO eftersom vi spelar själva dagtid, men trots fina biljetter som vi blir bjudna på spelar vi hellre golf själva än att titta live på Nordea Masters. 

Vi tror inte tillräckligt mycket

Inom fotbollen, golfen, ishockeyn med flera finns det grupper som ser ned på och föraktar sådana som oss. Det är samma inom religioner. Vi tror helt enkelt inte tillräckligt mycket och då är vi inte fina nog. 

Det gör mig lite ledsen.

Vi lever i ett samhälle där identitet ställer krav på att man skall tillhöra en grupp som i sin tur skall vara i motsatsförhållande till andra grupper. Det gör mig än mera ledsen.

Min tes är att vi och andra livstilsgolfare med vår konsumtion säkerställer att golfklubbarna har råd med de som ser golfen som idrott, dvs de som ser sig som de enda riktiga golfarna. 

Sällanbesökarna annorlunda

När vi och våra gelikar konsumerar fotboll och ishockey lägger vi fem-tio gånger så mycket per match som de som står i klacken och har betalt 50-80 spänn. Det är vi sällanbesökare som gör det möjligt för klubben att köpa en duktig spelare till men vi räknas inte som riktiga supportrar för vi går på matchen som det vore ett event och även om det är kul när laget vinner så är sällskapet, vädret och maten viktigare.

Den här motsättningen skadar idrotten. Vi är inte mindre golfare än andra för att vi förstår att som amatörer håller man inte på med idrotten golf om man inte är elitjunior. Vi är lika viktiga för fotbollsklubben eller hockeyklubben även om vi inte anpassar vårt liv till när matcherna går och ve och fasa kan ha kavaj på oss, sitta ner och lägga tid på att umgås med våra vänner istället för att sjunga.

I ett samhälle där kulturelit och populistpartier på högerkanten i en osannolik allians samverkar med olika grupperingar med hög inomgruppssolidaritet gör sitt bästa för att skapa motsättningar som är farliga är det dags att säga ifrån.

Olika och lika

Om jag får välja så rymmer arenan såväl som golfbanan massor med olika individer som alla skall vara lika välkomna. Om vi nu nått så långt att hudfärg, kön, religion, ålder eller sexuell läggning inte spelar någon roll så verkar det en smula fånigt att vi skall graderas utifrån om vi älskar laget så mycket att vi står upp och sjunger, ser golfen som idrott så att vi bara tränar och spelar tävling och ser oss som medlemmar i förening eller bara är där och mår bra.

AIK har en bra värdegrund i att hudfärg, religion, politisk åsikt, sexuell läggning, kön och ålder är oväsentlig, alla skall kunna älska AIK. Det som då återstår är att man får älska AIK olika mycket, precis som man skall få njuta av golf på olika sätt.

För första gången gav jag AIK:s mer ultima fans på Sverigescenen en poäng runt konflikten om en FI anhängare som var engagerad i bolaget för HBTQ frågor. Utifrån AIK för alla (jag är inte AIK-are) så blev det fel om någon som definierade den självklara rätten till olika sexuell läggning på ett partipolitiskt sätt. Jag står upp för rätten till olika sexuell läggning sju dagar i veckan, men jag anser inte att den går att koppla till politisk åsikt. 

Då blir det identifikationspolitik och för att då koka ner min bedömning i en rad så blir det så här

Bidrar mer på en enda match

Om Idrotten i alla dess former inte håller sig borta från identifikationspolitiken så går det åt helvete för idrotten.

Som livsstilsgolfare med ett pissigt 10 i hcp som spelar många greenfeerundor och alltid äter lunch på klubben vill inte jag bli nedvärderad för att jag undviker klubbtävlingar som jag tycker är tråkigt och då väljer att betala för att spela på annan klubb. Jag bidrar ekonomiskt mer och jag brinner för att ge resurser så att barnen kan träna.

När jag går på fotboll eller ishockey så är eventet, vännerna, mat och dryck mera viktigt än hur det går i matchen. Jag bidrar med pengar till klubben och på en enda match kan det bli mer än vad ståplats årskort ger klubben.

I den politiskt olyckliga situation som nu är i det Sverige som för mig är ett utmärkt geografiskt område för administration av skatter och polisens våldsmonopol och för andra är en nation de älskar mer än sig själva så borde vi inom idrotten kunna enas.

Bidrar på olika sätt

Vi är alla bröder och systrar oavsett hur viktig vår idrott eller vårt favoritlag är för oss, oavsett hudfärg, kön, ålder eller sexualitet. Men vi bidrar alla på olika sätt till vår idrott och vår idrott behöver oss alla.

Det är det som gör idrotten till något som hamnat mera rätt än politiken. Det är det som ger mig rätten att koppla min golfrunda till en maträtt och ett vin snarare än ett golfresultat.

Det är i den tanken jag vill försjunka i texterna i Golfilicious, fundera på vilka recept som kan göra mig till oförtjänt mästerkock nästa gång vi har gäster och titta på bilderna och tro att jag kan göra birdie nästa gång.

Men om nu de som ser golfen som asketisk idrott och de som ser de som går på tre matcher i fotboll/ishockey och sitter ned i kavaj som mindre värda människor så har idrotten gått bort sig från sina ideal.

Gillar inte fundamentalister 

Som ateist och motstridigt nog, tidigare ungdomsledare i kyrkan (väldigt länge sedan), är jag ganska förtjust i bibelcitat. Evangelium enligt Markus 12:41-44 om änkans skärv. Det är klart att jag respekterar de som lagt sina sista kronor på den billigaste biljetten och inte haft råd med festen före matchen på samma nivå som jag hoppas att andra respekterar de som har råd att äta på arenan, och köpa dyrare biljetter och den vägen ger mer pengar till den klubb de älskar på så olika sätt.

Det är för att vi är många som njuter av Golfilicious som våra golfklubbar har råd med juniorträning, elitlag, klubbtävlingar och allt det andra som stänger oss ute från den bana vi betalat för att kunna spela. 

Vi köper det, men vi köper inte fundamentalisterna som anser att man bara kan älska golfen eller fotbollen på deras sätt och att man är en bättre människa om man gör det. Samma gäller religion och politik.

Mellanhänderna behövs inte

Floyd Mayweather har besegrat Manny Pacquiao och njuter av stunden inför alla åskådare i Las Vegas. Foto: John Locher, AP Photo/TT

 

Var helgen ett paradigmskifte? Första Youtubegalan och en boxningsmatch som attraherade en betalande global publik är början på något nytt som kommer att förändra väldigt mycket.

Jag är totalt ointresserad av boxning. Helgens match hade gått mig spårlöst förbi trots rubriker om ”Århundradets match” som kändes lite fåniga så är 15 år in på ett sekel. Amerikanska promotors borde dessutom inte missa möjligheten att köra med ”årtusendets match” eftersom det är lika korrekt. 

En indikation på något annat

När jag får höra att man var tvungen att betala 500 spänn för att se matchen via pay per view så blev jag intresserad. Då kan matchen vara en indikation på att vi går in i nästa fas 

I dagarna var det också för första gången en Youtube-gala med priser till de som varit bäst på Youtube under förra året. Också en händelse som gick mig förbi tills tanken slog mig att det här kan vara början på samma paradigmskifte.

Lite googling senare och ett par artiklar från Veckans Affärer visar att Youtube för gruppen 16-34 idag har fler tittare än alla tv-kanaler och att kanalen flerdubblar volymen i målgruppen äldre (från låga nivåer). En annan artikel visar hur reklambyråerna måste lära sig använda Youtube som kanal för att reklamköparna skall bli nöjda.

Betydelsen av pay per view

Gaget för ”giget” för boxningsmatchen uppgick enligt media till 1,5 miljard till den ena och 900 miljoner till den andra. 2,4 miljarder till ”artisterna” innebär en total omsättning på ca 4 miljarder om man skall använda gängse nyckeltal. Även om man sålde 10 000 rinkside-platser för 2 500 kronor är det bara 25 miljoner, dvs kaffepengar i sammanhanget. 

Med fem hundra spänn som riktvärde per pay per view krävs det bara 8 miljoner tittare som köper programmet. Med en global marknad på ca 2 miljarder möjliga tittare (som har tekniken och råd med 500 kronor) är 8 miljoner 0,4 promille. 

Som jämförelse har Luleå Hockey ca 100 000 personer i upptagningsområdet (inom 45 minuter). 0,4 promille av 100 000 är 400 personer och man drar dryga fem tusen per match, dvs en tolv gånger större målgrupp som dessutom måste åka till arenan. 

Tjänat mer än klubbarna

Min tes är att vi är i början av något nytt där den traditionella tv-kanalen, s.k. gammel-tv eller linjär tv inte längre är ett nödvändigt mellanled mellan rättighetsägarna och konsumenterna. TV-kanalen som distributör behövs helt enkelt inte längre ur det tekniska perspektivet.

Ur det ekonomiska perspektivet har tv-kanalen historiskt betalat för sporträttigheter för att man kunnat tjäna pengar på dem.

De har tjänat mer än klubbarna (nu är den jämförelsen inte helt relevant eftersom sportklubbar på elitnivå väljer att ge bort alla sina vinster till spelarna), men det finns en marginal på 20-40 procent som klubbarna om de är lika duktiga på det affärsmässiga kan tjäna själva istället (för att sedan ge bort pengarna till spelarna).

Vilken klubb eller liga blir sedan först och går ut med 99 spänn i månaden och du kan se alla matcher på plats eller digitalt precis som du vill. Skapar oceaner av merförsäljning av bättre stol, mat och dryck, merchandize, ”priceless moments” som att träffa spelare eller se intervjuer som ingen annan kan se och så vidare.

Efterlängtat nytänkande

Det diskuteras lösningar i den här riktningen i branschen och jag blir glad när jag hör den här nivån på nytänkande. I det ögonblick klubben/ligan äger alla rättigheter själv så kan man på ett helt annat sätt paketera mot kunderna.

Det finns ca 5 miljoner svenskar som gillar fotboll, lika många som gillar ishockey och miljoner människor som gillar de flesta större sporter. 

För Castingförbundet finns det miljoner människor i världen som kan betala för att se vad man nu ser när någon knyter flugor eller kastar i väg dem (jag kan ingenting om casting och har inga ambitioner att lära mig något innan de får lite omsättning), dvs om de inser att de har en global marknad så kan de utveckla sin verksamhet dramatiskt.

Jag har nått en så aktningsvärd ålder att jag med normal mognadsnivå hade kunnat börja aspirera på en styrelsepost i ett distriktsförbund inom valfri idrott. Nu faller det av andra skäl, men jag blir lycklig över tanken att jag kommer att hinna vara med och se nästa fas i den kommersiella idrottens utveckling. När man inte låter mellanhänderna tjäna pengar på det man äger.

Det gör mig varm i själen.

En onödig strid vi vill vara utan

2005-05-22 - Lars Liljegren drar tillbaka sin kandidatur framför avgående ordföranden Gunnar Larsson och Karin Mattsson Weijber som då röstades fram som ersättare i RF. Foto: Jack Mikrut, TT

 

Det drar därför ihop sig till en strid mellan falanger på Riksidrottsmötet i Helsingborg. Det är olyckligt och sannolikheten att det är bra för svensk idrott är mycket liten.

Sex av de minsta förbunden har gått ut med ett upprop för att Lars Liljegren skall väljas till antingen ordförande för RF eller till Riksidrottsstyrelsen. Ni kan läsa mer om deras argument här.

Stark meritlista, men...

Lars Liljegren har en meritlista som idrottsledare som är hur lång som helst. På rena meriter hamnar han väldigt högt upp. Någon åldersdiskriminering ser jag inte som argument och det på principiella grunder. Det har ingenting med min egen ålder att göra även om jag får erkänna att jag som hyfsat påläst 58-åring inte begrep någonting på seminariet om hur ungdomar tänker vid användande av sociala media för någon vecka sedan.

Lars Liljegren vet att han inte är populär hos alla och att det finns stora grupperingar som anser att hans åsikter skadar idrotten. Han är ingen samlande röst och min bedömning är att det finns stor risk att tre-fyra större förbund lägger ner allt engagemang i RF om han blir vald. Själv umgås jag gärna med honom och tycker diskussionen är givande, därmed inte sagt att vi har samma åsikt om något. 

Men förra gången förlorade Lars Liljegren trots en redan då fantastisk meritförteckning mot Karin Mattsson-Weijber som då av naturliga skäl saknade motsvarande meritförteckning för att ombuden gjorde bedömningen att han inte skulle hålla ihop RF. Karin Mattsson Weijber har blivit omvald så många gånger att det bevisar det korrekta den gången.

Denna 51-procentare

Lars Liljegren var drivande i frågan om 51-procentregeln vid förra RIM. För mig var det ett beslut som skadar idrotten, marginaliserar RF och blir en anledning till minskat samhällsstöd. 

Hans agerande skapade inte direkt några vänner bland de som var inblandade. Lars Liljegren har också varit drivande i frågan om en s.k. tv-lista, en åtgärd som jag bedömer sänker värdet på tv-rättigheter för förbund och klubbar.  

Där vi inte är oense men gör olika bedömningar är för den kanske största frågan för idrotten framåt. Jag ser goda utsikter och stora möjligheter för dels den kommersiella idrotten och dels bredd/folkhälsa men stora problem med att motivera elitsatsningar för den icke kommersiella eliten medan Lars ser stöd till smala icke kommersiella elitsatsningar som viktigt.

Därför bör han backa

Vi har samsyn om att idrotten måste finna modeller för en bättre kommunikation men har olika åsikter om vad det är som skall kommuniceras. 

Den stora skillnaden är dock att Lars kandiderar till den högsta positionen inom RF medan jag inte är vald till någonting mer än äkta man och vad värre är inte har någon som helst ambition att bli vald till något och dessutom helt saknar makt i Idrottssverige. Därmed inte sagt att det behöver vara oklokt för någon att likt mig inte kandidera utifrån god självinsikt. Det kan till och med vara giltigt för Lars Liljegren.

Det finns två skäl till att jag tycker han bör dra tillbaka sin kandidatur.

• Det vore väldigt tråkigt om en så framgångsrik karriär och en så förtjänstfull leverans skall sluta med ett minne av någon som bara förlorade.

• Till min förvåning har valberedningen skapat ett förslag på ordförande och styrelse som jag tror kan fungera bra tillsammans, hantera de utmaningar som finns som grupp och säkerställa att om fyra år när Björn Eriksson lämnar så finns det tre-fyra bra kandidater att efterträda honom.

RF och svensk idrott är inte förtjänt av en styrelse där det redan från början finns inbyggda risker för interna konflikter och de som primärt utifrån egenintressen nominerat Lars Liljegren tvingar honom till en position där de riskerna uppstår. Den risken ser jag inte att svensk idrott har råd med. 

Risk för öppen konflikt

Så mycket media kan jag att det kommer att finnas obegränsat med utrymme för en öppen konflikt med påhopp i alla media och sannolikheten att det är bra för idrotten är begränsad.

Sedan uppstår en mycket tråkig konsekvens. Får vi en situation där vi har ett mer splittrat RS och ett därmed förlamat RF så måste de stora förbunden välja idrottens bästa, dvs agitera för lösningar som går förbi RF. Det är konsekvensen jag uppfattar att Varpaförbundet föreslagit och jag förstår uppriktigt sagt inte hur de tänkt.

Till de små förbunden vill jag avsluta med att säga att de idag får mer än de förtjänar utifrån verksamhet och att de även i morgon kommer att få mer än de förtjänar utifrån korrelationen svett per krona. Risken är att det ”all in” de nu valt slutar med att de förlorar allt.

Protektionismens fula ansikte

Måtte det inte dyka upp någon icke nordisk löpare på Stockholms gator. Då får arrangörerna lov att stoppa dem... Foto: Maja Suslin, TT

 

Stockholm Marathon har beslutat att bara dela ut prispengar till nordiska löpare. Det känns som årets mest korkade felbeslut inom idrotten av flera skäl.

Först och främst för att beslutet kommer mitt i en extrem diskussion om invandring, rasism och flyktingmottagning i samhället. Oavsett hur man från Stockholm Marathon och friidrotten försöker förklara sitt beslut så kommer det att upplevas som rasism. Den diskussionen går inte att vinna. Det borde man förstått.

Fel på fel, på fel, på...

Sen för att friidrottens förklaring är att man vill utveckla kvaliteten på svensk långdistanslöpning genom att de skall slippa tävla mot de som är bättre inte framstår som speciellt genomtänkt. Som mina läsare vet så gör jag sällan anspråk på att förstå det sportsliga men att man blir bättre av att tävla mot det bästa gäller alla områden och bör gälla även idrotten.

På det kommer att de politiker i Stockholms stad som skall motivera att staden stängs av med allt vad det innebär får extremt stora problem rent politiskt. Med det stöd som nu kommer från SD och deras anhängare för åtgärden blir det i praktiken omöjligt för politikerna att ge tillstånd för tävlingen 2016. En S, V, MP, FI majoritet i Stockholms stad kommer aldrig acceptera detta. Har man inte gjort den konsekvensanalysen har man haft väldigt mycket otur när man tänkt.

Lägg sedan till att man riskerar sponsorintäkterna eftersom publikintresset minskar då tävlingen blir ointressant för andra än de anhöriga till utövare. 

Tappar politikernas stöd

Det kommer också att minska intresset från utövarna. Hade jag haft förmågan att springa längre än Midnattsloppet så hade jag valt New York maraton eller London maraon framför Stockholm direkt efter det här. De riskerar sin huvudsakliga intäkt genom att tävlingen tappar i status. 

Den här typen av event motiveras av politiker väldigt mycket utifrån alla kringintäkter de skapar för restauranger, hotell, taxibolag, shopping med flera. Att gå från ett globalt intressant event till något som för maratonlöpning mer framstår som en amatörlöpning utan elit devalverar varumärket dramatiskt och ändrar också Stockholms stad inställning till tävlingen.

Min analys av varför Sverige har blivit ett rikt och välmående land medan Nordkorea blivit fattigt är bredare än skillnaden mellan kommunism och marknadsekonomi. Det handlar primärt om synen på frihandel. Det finns inget enskilt område som utvecklat världen mer än frihandel. Det här beslutet är precis så genomtänkt att Kim Jong Un kunde ha varit rådgivare. 

EU kommer att reagera

Nu vet jag inte hur beslutet sett ut. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är taget i friidrottsförbundets styrelse för där sitter det folk som förstår hur det här beslutet uppfattas i dagens medieklimat. Den politiska soppan kommer däremot att drabba styrelsen.

Om jag nu skall försöka finna något positivt med det här beslutet så är det möjligtvis att det finns en halvtimme till för att äta en god lunch innan man måste gå upp och titta på upplösningen.

För att sedan avsluta med det mest mördande argumentet. Det finns ett tjog domar inom EU-rätten och det här beslutet torde vara motstridigt de flesta av dem. Sverige är med i EU och att diskriminera övriga EU-länders löpare torde vara direkt olagligt för ett event som är att se som kommersiellt enligt EU. Här kan arrangören förmodligen räkna med skadestånd som vida överstiger intäkterna. 

Det här beslutet går emot allt jag tror på, allt jag tycker är bra för svensk idrott och allt jag är stolt över inom svensk idrott. 

Små som stora, ett problem

 

De små förbunden tar resurser vilket är avgörande för deras existens, de stora har ett litet behov av RF. Men törs någon förändra villkoren.

Nu när de så kallade små förbunden, enligt Expressen, är på krigsstigen inför RIM i Helsingborg i maj så finns det anledning att titta på hur de små förbunden inom idrotten fungerar.

Alla fakta kommer från RF:s pressavdelning och är senast för år 2013.

Mindre än AIK

Det är färre än 30 av de 69 förbunden som har fler medlemmar än den enskilda föreningen AIK. Landets största förening, Frisk&Svettis Stockholm med 85 000 medlemmar, skulle kvala in på övre halvan av de mellanstora förbunden.

De 35 minsta förbunden har mindre än 10 procent av medlemmarna inom RF, de minskar i medlemsantal varje år och för dem är stödet från RF mer än 80 procent av intäkterna. De har nästan hälften av rösterna på RIM. Undantaget när det gäller medlemsminskning finns för några få som amerikansk fotboll. Huruvida siffrorna är helt korrekta kan jag inte svara på. Noterar att RF i sin statistik har 373 000 medlemmar i Svenska Fotbollförbundet medan förbundets egna siffror ligger på 600 000. 

Det är förvånande om vi inte, år 2015 har exakta, korrekta siffror över medlemmar i samtliga de föreningar som är anslutna till RF och korrekta siffror för varje specialförbund.

De stora förbunden har mindre än 50 procent av sin omsättning från RF, de är finansierade av medlemmar, omfattande verksamhet och sponsorer.

RF beroende av de stora

För RF som egen organisation är det så enkelt att man har ett stort behov av de stora förbunden för de står för verksamheten inom svensk idrott. De stora förbunden har dock ett litet behov av RF. 

Förbunden har egna resurser, egna politiska kontakter, egna pengar och agerar i stor utsträckning autonomt utan att samordna verksamheten med RF. De små förbunden är totalt beroende av RF både ekonomiskt och organisatoriskt medan RF har ett relativt litet behov av de små förbundet.

Det är klart att det hundratal vuxna som tävlar i Dragkamp blir förbannade om jag påstår att Dragkampsförbundet i större utsträckning hör hemma på ett idrottsmuseum än i RF men det finns en hel del som talar för att jag har rätt.

Har inte råd med dieseln

För att då beskriva problemet för ett förbund som får 1-2 miljoner i RF-bidrag där det utgör i stort sett hela omsättningen ser det ut så här. Personal, styrelsemöten, resekostnader, revisorer, förbundsmöte och andra tvingande kostnader tar merparten av omsättningen. Kvar till utveckling, rekrytering, föreningsstöd blir nästan ingenting. 

De påminner om ett åkeri som har så höga kostnader för underhåll av garaget att de inte har råd med diesel. 

De små förbunden kan självfallet utifrån dagens system oftast säkra en majoritet på riksidrottsmötet för sina frågor. Huruvida ledarna i specialförbunden som löpande tappar attraktionskraft är de som har bäst idéer hur man utvecklar idrotten blir då en s.k. bra fråga. 

Det här ska vara RF

Att de brinner för sin idrott, lägger oceaner av timmar och är det vi definierar som goda människor vet vi. Det är förmågan att utveckla, något som genomgående kräver att man lever i symbios med samhällsutvecklingen, som går att ifrågasätta.

Om jag förstått reglerna rätt blir man inte utesluten ur RF på grund av storlek. Är man väl invald med de kriterier som ställs så kan man vara kvar tills man är en medlem som då fortfarande får mer än 1 miljon kronor om året i RF-bidrag.

Jag är inte längre säker på vad andra vill med RF, är inte säker på att RF vet vad man vill med RF men jag vet vad jag vill.

Jag vill ha ett RF som är stark enad röst för hela den svenska idrotten, med kraft att påvisa idrottens betydelse som säkerställer att idrotten får stöd utifrån vad man levererar och inte betalar mer i skatter än andra.

Utvecklingen förgör de små

Utvecklingen har de senaste 20 åren gått i den motsatta riktningen. En av orsakerna för det bedömer jag är att de små förbunden bara kan skadas av utveckling och förändringar och därför inte vill ha någon utveckling.

Den bristande demokratin där en liten minoritet får för stort inflytande är en av orsakerna till att samhällsstödet sviktar. Politikers krav på svett per krona är rimligt och en del av deras skyldighet att vara försiktig med hur man spenderar medborgarnas pengar. 

Det finns tre alternativa vägar framåt för RF när det gäller de små förbunden. 

1. Att göra som vi gjort de senaste 20 åren, dvs ingenting med en fortsatt minskande medlemsnivå och minskad aktivitetsnivå till en konstant kostnad. 

2. Reformera RF-stödet så att volym verksamhet blir styrande, i realiteten då en byråkratisk modell för att slå ihjäl de små förbunden.

3. En reform där de små förbunden slås ihop till ett gemensamt multisportförbund som får massa och resurser för att kunna utveckla.

Det logiska ur alla perspektiv är då alternativ 3, det är förmodligen också det mest politiskt omöjliga att göra. Det sämsta alternativet är nummer 1. Det är självfallet det som vinner gehör, dvs frågan kommer inte att lyftas, inga förändringar kommer att ske då frågan är för politiskt jobbig. 

Konsekvensen blir då att en minskande minoritet behåller makten att stoppa utveckling av RF eftersom den bara kan skada dem.

Lite prat, lite diskussion, men inte mer

Ämnet "Spelmonopol" har blivit aktualiserat igen, men inte mycket mer än så. Foto: Hasse Holmberg, TT

 

Regeringen skyndar icke på frågan om spelmonopolets upphörande. Det är troligare att inget händer än att något händer.

Branschföreningen för Online-spel anordnade ett lunchseminarium om spelmissbruk med ansvarig minister på plats. Idrottens Affärer fanns självfallet på plats och i brist på objektiva journalister skickades jag dit istället. Ett 60-tal åhörare kunde konstatera att alla på scen sa exakt det som de förväntades säga samtidigt som ingen egentligen sa något alls.

Inte blev/blir det något

Aktiviteter där ingen säger något är rätt fascinerande för män i min ålder som blivit tillräckligt cyniska och förstår det politiska spelet. 

Det är bara 13 år sedan jag i en föredragning kom fram till slutsatsen;

 ”Det är sannolikt att vi inom fem år har ersatt dagens spelmonopol med ett licensförarande”. 

Innan kom ett antal powerpointbilder med EU-lagar, teknikutveckling, aktörer på väg in, förväntade nivåer på internetaccess och övergång till s.k. bredband (vi hade modem på 28,8 eller ISDN på 64 k på den tiden) och andra faktorer som skulle påskynda utvecklingen. 

Rollspelet bland aktörerna

Närvarande på seminariet var politiker, myndigheter, företrädare för Svenska Spel och ATG, branschföreningen, deras medlemmar, företrädare för media, motståndarna mot spel i form av företrädare för spelmissbrukare samt lite akademiker.

Dvs, den vanliga blandningen för allsköns plattityder under minglet innan med andra ord. Kaffet var väldigt bra och lunchmackan av hög kvalitet.

Rollerna ser ut ungefär så här

  • Branschföreningen agerar för en omreglering och införande av någon typ av licenssystem samtidigt som det är tveksamt om deras medlemmar vill ha någon förändring eftersom flera av dem sitter med businesscase som visar att dagens situation är bättre och att de tjänar på att fördröja så mycket som möjligt. 
  • Media är bara intresserad att bevara sina reklamintäkter från spel. Reklam för spel omsätter 1,5 till 2 miljarder per år. Den officiella siffran från myndigheten är 3,7 men det är bruttopriser, dvs före de stora rabatter alla aktörer erhåller. Media skickar budskapet till regeringen att rör ni spelreklamen så slås många tidningar ut.
  • ATG och Svenska Spel vill ha förändring eftersom de tappar marknadsandelar till de utländska bolagen. Förändring i det här fallet betyder för dem mer frihet och lägre skatter så man kan konkurrera med återbetalningen till spelare och ta fram nya produkter
  • Regeringen säger sig vilja ha en omreglering och att det är en prioriterad fråga. Minister Shekarabi sa så här: ”Regeringen avser att så snart det finns budgetära förutsättningar tillsätta en utredning om hur spelmarknaden kan licensieras”.

Magdalena Andersson resonerar som Borg

Nyckelordet i det tidigare stycket är då ”budgetära förutsättningar”.  Det betyder på vanlig svenska att det blir inget förrän någon övertygat Magdalena Andersson att hon inte tappar en spänn i intäkter till statskassan, alternativt tappar mindre än vad hon kommer att göra genom att de svenska aktörerna förlorar marknadsandelar.

Mitt stalltips är att det inte händer någonting på ett antal år då Magdalena Andersson kommer att agera på samma sätt som Anders Borg gjorde.

Det som sades om omreglering i övrigt av minister och panel gick att hänföra till det jag misstänkte, nämligen om det blir en omreglering så kommer den att ske utifrån det politiskt korrekta samtalet, dvs helt utan koppling till verkligheten och utan förmåga att fungera. Det gör mig än mer tveksam.

När det gäller seminariets huvudfråga kan vi anta att arrangören Branschföreningen för Onlinespel ser seminarium om spelmissbruk som ett bra sätt att framstå som en seriös aktör. Svenska Spel agerar med samma syfte i sina kanaler. 

Försök att se allt i klartext

Hur ser då spelmissbruket ut? 2 procent av svenskarna råkar ut för spelmissbruk. Missförstå mig rätt, för individ såväl som anhöriga är det en tragedi.

Om vi jämför siffran med andelen som missbrukar droger som ingen gör reklam för eller missbrukar alkohol där totalkonsumtionen gått ner sedan vi tillförde reklam så blir det svårt att se att reklamen för spel är grunden till spelmissbruk. Fler unga missbrukar droger än råkar ut för spelmissbruk. Fler fick alkoholproblem under de 100 år som ingen gjorde reklam för alkohol. Forskarna på plats var noga med att missbruken gick att jämställa.

Någon vetenskaplig evidens för att dagens monopol skapar färre spelmissbrukare än ett licensförfarande föreligger inte. Jämför vi problemet med spelmissbruk med problemen som sockerkonsumtionen skapar utifrån ett folkhälsoperspektiv så framstår spelmissbruket som en ickefråga.

Den stora frågan för oss på Idrottens Affärer, dvs om en omreglering kan skapa mer pengar till idrotten, berördes inte. Min syn är att så är fallet men här har idrotten god anledning att satsa pengar på lobbying för att få in det perspektivet i utredningen.

Lyssna på ATG och Svenska Spel!

Den tekniska frågan hur vi i dagens IT-värld blockerar spelbolag som inte har licens saknar en lösning. Om inte kinesiska regeringen kan blockera sina medborgare från politiskt olämpliga sajter trots obegränsade resurser kan man misstänka att någon teknisk lösning inte fungerar. Turkiska regeringens försök att blockera turkiska bankkort från spel har inte heller fungerat.

För att då upprepa vad jag skrivit 2013, 2012, 2011 och 2010:

1. Regeringen skyndar icke på frågan. Det är troligare att inget händer än att något händer.

2. Om något händer, dvs utredningen tillsätts kommer direktiven. omöjliggöra införandet av ett licenssystem där Onlinebolagen vill delta. 

3. Det är osannolikt att alla bolag som är med i branschföreningen egentligen vill ha en omreglering. Det finns trots allt en 50/50 risk att en omreglering är sämre för de här bolagen.

4. ATG och Svenska Spel vill få mer frihet och lägre skatt på spel för att ha samma förutsättningar som de utländska bolagen. Det kommer de inte att få. 

5. Övriga tillåtna spelaktörer som ägs av folkrörelser vill bli skyddade för att de ägs av folkrörelser.

6. Spelmissbruk är en tragedi för individ och anhöriga men inte ett stort folkhälsoproblem.

Därtill kommer gratis till regeringen ett tips. Se till att utredningen får direktiv att utforma licenssystemet så att det går att lägga ner Lotteriinspektionen. Om inte annat frigörs ett antal miljoner som idag inte skapar någon nytta och istället kan läggas på vård av spelmissbrukare.

Det som då förvånar mig är att inte regeringen lyssnar mer på Svenska Spel och ATG. De är förmodligen de som skadas mest av att inget händer.

Här är mannen som har räddat det numera klassiska bandylaget IF Boltic. Advokat Henrik Nilsson, 52, är bandyns stora hjälte i Karlstad i dag. Från 6,5 miljoner i skuld till noll kronor i dag.

Först förlorade Uppsala kampen om att få arrangera bandyns SM-final. Nu kommer beskedet att politikerna stoppar byggandet av en bandyhall. Fotbollsfolket kan dock hoppas på en tjusig arena.

Falun vill vara en del av ett svensk framtida OS. Lugnet-anläggningarna ska komplettera Åre och Stockholm. Det konceptet presenterades på fredagen.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

FC Barcelona hade precis säkrat en ny seger i La Liga när klubben gick ut med nyheten - den berömda Barça-ränderna vänds och blir horisontella. ”Stolthet, passion och historia” deklarerade ledningen och sponsorn Nike, medan fansen var måttligt förtjusta.

Riksdagsledamöterna hade aldrig tidigare suttit bakom en häst när de fick frågan – vill ni praktisera hos en travtränare? Praktiken i stallet är en liten del i den hårda kampen om den svenska spelmarknaden.

När Viasat sa ifrån om en fortsättning gick HockeyAllsvenskan till konkurrenten och tecknade avtal. Överenskommelsen innebär att C More säkrar de främsta serierna i både hockey och fotboll.

Här hemma åker pappa Glenn Hysén ur Mästarnas mästare. Grabben, alltså Tobias, åker också, men inte hem utan han stannar i Kina. Och medan Glenn skrapar Triss-lott skriver Tobias på ett kontrakt som ska ge 28 miljoner.