Ett mycket märkligt beteende av Helsingborgs IF:s styrelse, skriver Dan Persson, och menar att avskedandet av klubbdirektören Paul Myllenberg bara tyder på en sak. Foto: TT

Det var överraskande att Helsingborg sparkar sin klubbdirektör Paul Myllenberg. Så överraskande att jag blev misstänksam.

Paul har, på ett i mitt tycke utmärkt sätt, agerat tydligt på temat ”Nu är det nog” efter mordet på en fotbollssupporter i samband med matchen Helsingborg-Djurgården vid starten av Allsvenskan. 

Ingen uppskattning från supporters

Det har inte uppskattats av supportergrupperna och min misstanke är att styrelsen utsatts för påverkan av supportergrupperna och att det är det egentliga skälet till att Paul Myllenberg avskedades.

Nu har 28-åringen fått tillträdesförbud av åklagaren men HIF utdelade aldrig någon arrangörsavstängning vilket innebar att 28-åringen rent tekniskt hade kunnat se en match på Olympia.

Jag vet inte varför man inte beslutade om arrangörsavstängning. I min enkla värd torde det här röra sig om det enklaste fallet av arrangörsavstängning sedan ”Terror Tommy” i Djurgården för en grå evighet sedan.

Finns det någon bättre förklaring?

En gissning är att styrelsen vek ner sig, dvs inte vågade ta ett sådant beslut då man visste att åklagaren någon tid senare ändå skulle besluta om tillträdesförbud. 

Om HIF:s styrelse har en bättre förklaring får de gärna höra av sig och berätta. 

Det jag kan konstatera är att om inte ens 28-åringen, nu dömd för vållande till annans död, inte utsätts för arrangörsavstängning är det verktyget helt verkningslöst.

En märklig tidpunkt

Efter tragedin har Paul Myllenberg varit en ensam röst som stridit för att en gång för alla få ordning på de negativa delarna av supporterkulturen. Det är nu uppenbart att han inte haft styrelsen med sig. Det är på gränsen till uppenbart att styrelsen hade föredragit den traditionella modellen, dvs att inte göra något, inte säga något och inte ändra något. 

Tidpunkten är särskilt illa vald. Hade det styrelsen påstår om ändrad inriktning varit sant hade man bytt strategi och klubbdirektör i höst, inte under säsong. 

Då det inte finns några signaler över huvud taget om oordning i ekonomi (man har ordning på en dålig ekonomi, men att skylla den dåliga ekonomin på klubbdirektören vore synnerligen orättvist), disharmoni i klubben eller liknande så är det tyvärr så trist att styrelsens agerande inte går att motivera på annat sätt än att man utsatts för påtryckningar från de som inte tycker om supporterkontraktet, bättre läktarkultur, arrangörsavstängningar och annat som numera faktiskt ingår i Svensk Elitfotbolls strategi såväl som i deras ”code of conduct”. 

Därav den inledande frågan i rubriken: ”Vem har makten i svensk fotboll, egentligen?”

Kampen om makten

 Sedan supportrarna i oväntad allians med de små förbunden som är emot all verklighetsförankring lyckades stoppa förslaget om att förbunden själva kunde besluta om 51-procentregeln, har jag sett bakomliggande maktfrågor som det centrala i allt vad supportrarna gör. 

Vårens bengalbränningar har handlat om att visa styrelserna att de inte längre har makten över sina egna arrangemang. Att läktarna inte lyssnat ens på Svenska Fotbollssupporterunionen framgick tydligt i AIK:s premiär mot Göteborg.

Jag är allvarligt bekymrad då min dröm är att svensk fotboll kan bli bättre och att enda vägen dit är ökade intäkter. Dock bedömer supportrarna att ökad kommersialisering är samma sak som minskad makt för dem och då väljer de makten före fotbollen.

Ska locka nya besökare...

I Helsingborgsfallet har jag argumenterat för att det vore samhällsekonomiskt lönsamt för kommunen att gå in och finansiera en renovering av Olympia. 

Grunderna för avskedandet av Paul Myllenberg gör att jag tvingas omvärdera den slutsatsen då det blir tveksamt om ett renoverat Olympia klarar av att rekrytera de nya grupper fotbollsbesökare som krävs för att omsättningen skall öka.

Det förutsätter nämligen ett helt annat perspektiv på vilka kunder man vill ha och det kommer supportrarna genom styrelsen att stoppa.