Måndagskvällens upplaga av den svenska Idrottsgalan måste ha varit den segaste av alla. Den kändes lika kul som en allsvensk fotbollsmatch. Tempofattig, fantasilös, stelt utan bollsinne. Applåderna i Globen var matta. Många av de bästa var någon annanstans i världen och att det svenska idrottsåret var klent, det fick sin bekräftelse, dessvärre.

Idrottsgalan har kört fast i sin nuvarande form, kreativitet krävs för att göra den intressant igen. Det var mycket snack om golf under kvällen. Ändå saknades den givna golfaren, Annika Sörenstam. Annika slutade sin aktiva karriär i december 2008, men kunde på grund av sin egen ungdomstävling i USA inte komma till Idrottsgalan 2009. Nyligen utsågs hon till decenniets idrottare av svensk media, blev tvåa i världen bland kvinnliga idrottare efter Serena Williams. Självklart borde Idrottsgalan haft ett Lifetime Achivement Award till Sörenstam denna kväll. Mer kreativ än så behöver man ju inte vara i arrangörsstaben.

Och denna svenska sjuka bland alla prisutdelare att alltid tala om sig själva. Varför skulle vi tv-tittare tycka att just ni är intressantare än pristagarna? Och allt snack om att Helena Jonsson satt hemma och tittade. Jasså, varför fanns hon inte med på tv-länk eller på telefon för ett snabbt tacktal? Obegripligt lojt.

Alla vet att 2009 var ett tämligen svagt svenskt idrottsår där få av de nominerade skulle finnas på plats. Att man då från Idrottsgalan inte lägger ned mer kraft på underhållningen är ju förvånande. Lite mer tempo i musiken och gärna ett, skriver ett, skämt som var värt att skratta åt, hade kunnat få upp stämningen.

Bäst på galan var tveklöst hyllningslåten till Ingo. Magnus Carlsons version av Yesterday when I was young, Charles Aznavours mästerverk som Shirley Bassey gjorde till klassiker, den som Roy Clark spelade in och sjöng på basebollegenden Mickey Mantles begravning.