På Almedalsveckan i Visby anordnade Svenska Spel ett seminarium på temat idrott och integration. Bakgrunden var den nuvarande flyktingkrisen och regeringens beslut att satsa 64 miljoner kronor årligen på att stödja idrottsrörelsens arbete med nyanlända och asylsökande. 

Jag deltog både som idrottspolitisk forskare och som projektledare för Sport Open – ett samarbetsprojekt mellan Skåneidrotten och Malmö högskola med syfte att hjälpa idrottsföreningar att utveckla hållbara metoder att möta och aktivera nyanlända. 

Eldsjälarna, ja, men...

En stor del av seminariet kretsade kring fenomenet ”eldsjälar” och erfarenheter från personer vilka lagt ned mycket tid och kraft på att skapa idrottsaktiviteter för nyanlända. Jag lyssnade med stort intresse och imponerades över dessa idrottsledares handlingskraft, envishet och idérikedom. 

Personer som har både drivkraft och offervilja.

De är ovärderliga i föreningssammanhang. Inte förvånande är det även just eldsjälar som tagit initiativ till många av de integrationsprojekt som just nu startas inom idrotten. 

Eldsjälarna är värda all vår uppskattning. Men jag blir samtidigt bekymrad om idrottsrörelsens nuvarande integrationssatsning reproducerar och förstärker ideal om att det krävs en verklig eldsjäls engagemang och drivkraft för att genomföra projekt av detta slag. 

Sårbara projekt

Jag ser framförallt tre problem med ett sådant synsätt. 

För det första är projekt som genomförs av en eller ett fåtal personer alltid sårbara. De står och faller med att just dessa personer har tid, kraft och möjlighet att fortsätta. Och ju mer arbete som fordras för att driva en verksamhet, desto större blir risken att den enskilde idrottsledaren till slut inte mäktar med. Detta är ju en välkänd problematik hos många små klubbar vars hela existens ibland kan bygga på engagemanget och hängivenheten hos en eller ett fåtal ledare. 

För det andra riskerar projekt som drivs av en eller ett fåtal personer att utvecklas till isolerade öar i klubben, det vill säga aktiviteter som genomförs vid sidan av kärnverksamheten och kanske t o m utan förankring hos föreningens ledning.

Inget solonummer

För det tredje riskerar eldsjälsperspektivet att skicka fel signaler till många människor som gärna vill göra något nyttigt i den nuvarande krisen – men som kanske inte har möjlighet att satsa all sin lediga tid. För dessa kan ett tal om eldsjälar låta kravfyllt på ett sätt som snarare hämmar än uppmuntrar till engagemang. 

Jag skulle därför önska att budskapet till landets klubbar istället var det motsatta: att förutsättningarna för långsiktigt hållbara integrationsprojekt ökar om så många som möjligt av medlemmarna engageras i arbetet.

Hellre att många gör något – än att en person måste göra allt själv. 

Fördela på flera människor

I projekt med många deltagare kan arbetet fördelas. Samtidigt kan olika människors erfarenheter och kompetenser tas tillvara. Med många personer insatta i projektet ökar även chanserna att verksamheten kan fortgå även om centrala personer slutar. Därtill förankras verksamheten på ett naturligt sätt i klubben, vilket minskar risken för att projektet får karaktären av en isolerad ö. 

Det kanske viktigast av allt; i satsningar där många av klubbens medlemmar engageras, ökar även känslan av delaktighet och samhörighet. 

På så sätt kan bl a dagens integrationssatsningar bli integrerande i dubbel mening. De kan både introducera idrott och föreningsliv för nyanlända och samtidigt leda till stärkt samhörighet i landets många idrottsföreningar.