Den första årgången är från 1944-1945, och gavs ut av bokförläggare Lennart Brunnhage, han var även simhoppare och deltog i London-OS 1948. Utgivningen mottogs mycket positivt och fortsättningen följde. 

En ny värld, då...

Brunnhages Idrottsböcker tog plats i det svenska folkhemmets bokhyllor – som idrottens egna lexikon och uppslagsverk.  En ny värld hade öppnats i förlagsbranschen, den första olympiaboken kom 1948.

 C.A. Strömberg, som tidigare främst tagit fram kokböcker, tog upp konkurrensen med Brunnhages och började ge ut egna idrottsböcker,  Årets Ishockey kom 1957.

De två förlagen blev ett 1984, då C.A. Strömberg köpte upp Brunnhages och fortsatte utgivningen. Antalet titlar fortsatte att växa och specialutgåvor väckte uppmärksamhet. Som titeln ”1900-talets största sportprofiler”, ett uppslagsverk med  2000 namn på 816 sidor.

Försäljningen skedde inledningsvis via telefon, ofta med lokala kändisar som lockade med erbjudan om prenumeration. Efter hand har kärnan av köpare blivit mindre – och åldersstigen.

Den digitala utvecklingen går blixtsnabbt och traditionell bokutgivning är i parterrläge, därav beslutet att 2020 års Idrottsbok, som behandlar idrottsåret 2019 blir den sista. Folkhemmets bokhyllor har inte längre plats för idrottens historia.

En ny värld, nu...

Den nuvarande ägarfamiljen har utan framgång sökt intressenter för en fortsatt utgivning. Den digitala världen är över oss – Sarah Sjöströms medaljer i kommande mästerskap är förvisso idrottshistoria och kommer att bevaras digitalt för eftervärlden. Den skrivna hyllningen, i typ årssammanfattningar som Idrottsboken, kommer att försvinna.

Risken är uppenbar att historielösheten breder ut sig – det är ett pris  vi får betala för datorer och smarta telefoner.

Kjell Nilsson