Lika viktigt är att uppträda på ett sätt som går hem – inte här och där utan brett.

En del tränar på det.

Andra gör sig till.

Naturlig ödmjukhet

Ett fåtal har den där naturligt ödmjuka attityden som gör att vi inte kan annat än att älska dem.

Armand Duplantis är i mina ögon det allra bästa exemplet bland dagens svenska idrottare och kanske ett av de bästa genom alla tider.

Han är öppen, spontan och charmig.

Segerintervjun han gav på svenska efter OS-guldet gav gåshud. 

Den vi såg var inte främst en av världens bästa friidrottare utan en fortfarande lite fjunig kille som ville visa oss att han pluggat och kämpat för att lära sig svenska.

Under medaljceremonin tog han i slutet av nationalsången av sig munskyddet och sjöng med.

-Jag vill visa svenska folket att jag kan den här låten, förklarade han efteråt.

Det gick rakt in i hjärtat.

Ett föredöme för ungdomar

Med sin chosefria attityd är Duplantis ett föredöme för Sveriges alla unga idrottstalanger. 

Ja, inte bara för dem förresten.

Även många etablerade namn har mycket att lära av honom.

De har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara i närheten av Duplantis framgångar.

Ändå uppträder de som om deras idrott kretsar kring dem när de i själva verket inte blir mer än parenteser i idrottshistorien.

I medieträningen av idrottare använder jag bra och dåliga exempel på intervjuer med såväl svenska som utländska stjärnor. 

Är sitt naturliga jag

Träningen handlar först och främst om att få idrottaren att visa upp sitt naturliga jag för tittarna och/eller läsarna.

Blyg eller utåtriktad spelar ingen roll, det viktigaste är att personen inte drar på sig en mask som inte stämmer med den inre känslan – förr eller senare faller masken ändå av.

Att en idrottare är sig själv räcker inte för att han eller hon ska bli folkkär.

Det krävs också att personens rätta jag är i linje med hur vi anser att en idrottare ska uppträda.

Ytterst sällan passar dessa pusselbitar lika naturligt och perfekt som de gör för Armand Duplantis.