Det är mycket möjligt att det just nu inte finns någon bättre än Janne Andersson på förbundskaptensposten. Men likväl; 

två missade slutspel i rad; ingen förbundskapten överlever det. Andersson har varit lite i nedan ett tag, nu är det över.

För och emot Rydström

Den person som vanligtvis leder arbetet med att ta fram svensk idrotts kanske mest utsatta och viktigaste ledarjobb - basen för herrlandslaget i fotboll - är förbundets generalsekreterare.

Den nuvarande, Håkan Sjöstrand, låg bakom valet av Janne Andersson, nu får de två göra sällskap ut ur förbundets lokaler. Sjöstrand avgår den 31 december men står till förfogande på konsultbasis till sommaren 2024.

Det borde innebära att han just nu, tillsammans med Reinfeldt och - hoppas jag - ledningen för Svensk Elitfotboll är i full gång med arbetet på att scanna av marknaden för lämpliga kandidater att ersätta Janne Andersson.

Diskussionen i medierna är i full gång. Graham Potter har nämnts men jag tror inte SvFF kan matcha de löner som erbjuds i den engelska klubbfotbollen. Malmö FF:s Henrik Rydström är de senaste årens mest omtalade och uppmärksammade svenska tränare efter de tydliga och spännande avtryck han gjort i både Kalmar FF och Sirius. MFF leder just nu den mycket raffinerade och öppna toppstriden i Allsvenskan och Rydström är självklart ett hett namn. Lite annorlunda bakgrund, ett lite filosofisk anslag och kulturellt djup. Jag dristar mig dock till att påstå, att hans fotbollsfilosofi kräver dagligt arbete med ett klubblag för att den skall bära frukt. Förbundskaptener kan inte syssla med alltför omständiga processer, de har bara korta perioder under året på sig för att implementera sina idéer, deras lycka bor i suverän överblick och klar bild av ett spelarmaterial utspritt över hela Europa och en fingertoppskänsla vid uttagningar. Jag har sett namn som Olof Mellberg (BP) och Per-Mathias Högmo (Häcken) nämnas och jag måste väl också komma med ett förslag; Jonas Thern och Kim Hellberg från Värnamo. Internationell erfarenhet och utblick parad med ett stjärnskott ur den unga tränargenerationen med genuint svenskt fotbollshantverk som specialitet. Men Thern vill nog inte.

Märklig begränsning

Fredrik Reinfeldt - jag har hört genuina moderata veteraner benämna honom ”den i särklass sämsta partiledare vi haft” - är nu den högste ansvarige för svensk fotboll. Det är inte lite han har att ta itu med och jag hade önskat att det funnits ett kreativt och smärtfritt samarbete mellan Svenska Fotbollförbundet och de svenska elitklubbarnas organ, SEF. Det gör det inte. SEF har de senaste tio åren skapat stora resurserna rent ekonomiskt och under Mats Enquists och Lars-Christer Ohlssons ledning förvandlat Allsvenskan till en publik dundersuccé. Ser man till den kan man tro att hela Fotbolls-Sverige mår bra. Men förbundet - som bara drar in en tiondel av SEF:s inkomster från sina sponsorer - har bara landslagets attraktionskraft att locka med. Den är inte alltför stark. Kort sagt; SEF med sina elitklubbar ”styr” svensk fotboll just nu, Fotbollförbundet har en läxa att göra. Men landslaget och klubbarna hänger tätt samman. Den som skall sitta som högste tjänsteman på förbundet måste också förstå problemen i elitklubbarna; det är talangerna där som så småningom skall hamna i landslaget.  Fredrik Reinfeldt har tydligen som högsta prioritet att den nye generalsekreteraren skall vara en kvinna. Favoriten lär heta Andrea Möllerberg med föreningserfarenhet från Bollstanäs med sin nuvarande bas i Stockholms Fotbollsförbund. Obegripligt för mig med den initiala begränsningen i jakten på fotbollens högste tjänsteman. 

Förbundet försvagat

Det är ett mastodontjobb som förestår, Reinfeldt tycks ta lika lätt på den här frågan som på alla andra frågor som han besvarar med platt, politisk korrekthet. I jakten på den person som skall ”rädda” SvFF hade jag nog prioriterat ekonomisk kreativitet - förbundet har bara 80 miljoner årligen i sponsorintäkter - idrottslig erfarenhet på hög nivå, smidighet i samarbetet med klubbarna, internationell utblick, förmåga att bedöma standarden på den tränarkader där framtida förbundskaptener kan hittas, en kreativ kraft när det gäller att öka kvaliteten på kvinnliga tränare, ledare och domare etc. En universalkunnig och beslutsam ledare oavsett kön. Det svenska fotbollförbundet har successivt försvagats sedan Lars Åke Lagrells dagar (det är bara personalen som ökat), det måste återfå sin kraft så att det i alla fall balanserar upp en jämvikt gentemot SEF. Om svensk fotboll skall lyckas framdeles krävs en bättre och prestigelös samverkan mellan förbundet och elitklubbarna. Och en förbundsledning som sätter igång att restaurera fotbollens skamfilade hus. Nu. Att förbundet efter SEF:s succé - en höjning av intäkterna från 270 till 853 miljoner på tio år, med allt positivt som hänt runt de allsvenska arenorna - inte vänder sig till hrr Mats Enquist och Lars Christer Ohlsson för konsultation begriper jag inte. Ännu har den relativt färske ordföranden Reinfeldt inte på någon punkt visat att han var det rätta valet. Hur ser hans programförklaring ut för att få förbundets ekonomi på fötter utan ett vinnande landslag att locka med? Var finns hans framtidsplan?

Danskarna är bättre

När det gäller klubbarnas val av strategi i talangutvecklingen kan det tyckas vara en föreningsangelägenhet och därmed SEF:s bord, men det är i klubbarnas mylla som landslagstalanger skall växa och blomstra, så samarbetet måste bli tätare och bättre. Några glasklara fakta som både Svenska Fotbollförbundet (SvFF) och Föreningen Svensk Elitfotboll (SEF) har att beakta; svensk fotboll säljer sina spelare alltför billigt till utlandet istället för att behålla dem några år extra, Danmark lyckas mycket bättre och danskarna tar också fram betydligt flera spelare som tar plats i flera och bättre klubbar i bättre ligor. Enligt en uträkning som Fredrik Lindstrand i Sydsvenska Dagbladet tagit fram har fjorton danska spelare gått till utlandet för mer än 100 miljoner styck de senaste fem åren. Hugo Larsson (från MFF till Eintracht Frankfurt) är den ende svensk som sålts för mer än 100 miljoner. 130 närmare bestämt. Jämfört med den dyraste dansken, Ernest Nuamah, som såldes av Nordsjälland till franska Lyon för 300 miljoner. Svenska klubbar har varit löjligt lättlurade och därmed också blivit av med alltför många talanger alltför tidigt, alltför billigt. Där krävs tuffare tag. Också mot oseriösa agenter.

Förra säsongen fanns, enligt Sydsvenskans artikel, 49 spelare med danskt pass i världens fem bästa ligor med tillsammans 64 100 minuters speltid. Sveriges 27 spelare i samma ligor fick 19 800 minuter. Ett rejält underbetyg till svensk fotbolls talangutveckling.

x

Norge börjar går i danskarnas fotspår; flera yngre spelare i lagen, flera sålda till bra ligor, alltfler som säljs till högre summor.

x

Malmö FF hyrde ut sin jättetalang Hugo Bolin i somras och köpte in en föga imponerande dansk. Typiskt.