Rök och eld, det tycke vissa s k fotbollsintressrade, att det tillhör sporten... Foto: Andreas Hillergren / TT
Han slapp i alla fall att svara på frågor om våldet, huliganerna, brännarna och smällarna för fotbollsfesten överlevde i Malmö. Den svensk cupsuccén - vem minns inte decennier av totalt ointresse - fullbordades av två lag som, till skillnad från när de möttes i Allsvenskan för ett kort tag sedan, var lite skonsamma mot varandra rent fysiskt utan att för den skulle prestera fotbollsunderhållning i toppklass.
En vacker tröstevisa
Det var folket runtomkring som gjorde första maj minnesvärd i Malmö. Lövblåsarna hade gjort sitt för att få bort all konfetti, kravallpoliserna visade upp sin tuffa fasad i någon sorts generalrepetition inför det som komma skall - Eurovisionsfestivalen - och de jämbördiga sångkörerna från Stockholm och Malmö gjorde verkligen allt för att visa var de känslomässigt hörde hemma. Det fanns onda aningar, det laddades på torg och pubar, det fanns ett allsvenskt ”krig” i färskt minne och jag måste erkänna, att bara det faktum att matchen kom igång nästan på minuten var en av dagens stora överraskningar.
Speakern gjorde visserligen sitt vanliga, tafatta försök att med en positiv ton upplysa de härvarande om att det inte är tillåtet att bränna bengaler men sådana uppmaningar möter bara döva öron. Dessutom; det var redan tänt och klart, det lyste och rök men det allra grövsta artilleriet hade inte tagits med ut i fält.
Det blev ett kort uppehåll för något föremål som kastats in och så gick ett skyddsskaket sönder som tvingade domaren Adam Ladebäck att fösa ner spelarna i omklädningsrummet i 25 minuter innan matchen kunde återupptas. Om det var djurgårdares fel att stängslet gav med sig eller om det var slarv i säkerhetskontrollen vet jag inte. Men matchen kunde spelas klart och till slut kunde Malmö jubla över ännu en triumf över Djurgården medan den stockholmska kören fick slå om till en annan tonart och sjunga en tröstevisa för straffmissaren Radetinac. Vackert det också.
Skäll inte på domaren
Så nu har vi spelat sex omgångar av Allsvenskan och en cupfinal med hög riskfaktor och kommit helskinnade ur det. Det är ändå något att glädjas åt. Om än inte tillräckligt för att ropa hej. Vi är långt ifrån att ha kommit över bäcken ännu. Det är nog med elände runt omkring oss. Vi behöver inte förvandla fotbollsfinaler och melodifestivaler till krigsscener. Det är illa nog som det är och Malmö har ännu en tid av ovisshet, rädslor och hot att genomlida innan vi kan andas ut för ett tag. Koranbrännare tillåts trots det spända säkerhetsläget vilket låter idiotiskt och kanske hade EBU kunnat gjuta olja på vågorna genom att - rent principiellt - förklara att länder i krig inte skall tillåtas starta. Sådär som det låter från Internationella Olympiska Kommittén även om man också där tummar på reglerna ibland.
Hur som helst; fotbollen har vunnit över våldet hittills i vår och det får gärna fortsätta så. Reinfeldt och de andra tycks ha fullt upp ändå. Läste också att han nu bytt fot i VAR-frågan. Han är en skicklig dansör. Märkligt ändå att den debatten inte tar en annan vändning. Klubbarna verkar orubbliga i sitt nej. Men, för Guds skull, sluta då upp att klaga då straffar ni inte få. Kim Bergstrand med sin onda blick nu senast i samband med cupfinalen. Klaga inte. Gnäll inte på domarna som missar i bedömningarna av offside och straffar. Det är ju ni själva som står i vägen för att rättvisa kan skipas.
Ett riktigt antiklimax
Förbundskapten Jon Dahl Thomasson var på besök. Såvitt jag förstår var det hans första återbesök på Malmö stadion sedan han lämnade som MFF-tränare. Om det är något lag han bör hålla ett extra öga på så är det förstås MFF som verkligen motsvarat förväntningarna. Cupfinalen var inte alls prickfri, det tycktes som att Djurgården hade mest vilja och energi så längre matchen gick men MFF är i ett sånt stim just nu att vinsterna ibland också kommer som en skänk från ovan. Bredvid Jon Dahl satt Kim Källström och han lyckades inget vidare med att maskera sig till en objektiv förbundsrepresentant. Blåränderna lyste till och med igenom kavajen.
Finalen var Svenska Fotbollförbundets arrangemang men bland alla chefer på varierande nivåer var det tydligen oklart vem som var regissören, ty det blev ett präktigt antiklimax genom att folket hade hunnit gå hem innan prisutdelningen. Den skulle bli storstilad - som i England - med att laget hyllades upp på läktaren. Där brukar det vara kungligheter som står först i kön att gratulera, här fick de förstås nöja sig med Reinfeldt, men att inte ha det stora triumfögonblicket minutiöst inprickat i körschemat var förstås ett praktfiasko.
Skriv kommentar