Total lycka, och vi som tvekade

Det känns som att bli uppbjuden på Damernas.

Som kärlek, som en present, som att sitta i publiken på Dramaten när dramat är som tätast, alla har slipat på sina repliker så att allting känns naturligt och självklart.

Jag har alltid älskat skidstafetter - men vackrare än så här vet jag inte om det kan bli.

Lycka. Svensk skidtjejer i en enda salig glädjeröra efter målgång. Foto Fredrik Sandberg, TT

Ebba Andersson, Frida Karlsson, Charlotte Kalla, Stina Nilsson.

Och vad visste vi egentligen vad de här tjejerna tålde innerst inne?

Ebba Anderssons första VM-lopp gjorde mig tveksam, hon som varit så tuff under hela vintern.

Frida Karlsson? Är det verkligen klokt att skicka en junior - som från början inte ens skulle få åka till Seefeld - som redan gjort två lopp och överträffat sig själv och tagit medalj, och pressa henne att prestera i en tredje start?

Charlottes Kalla hade mött oss med mörka ögon och lågmäld konversation och gick till verket efter egna besvikelser och osäkerhet - tänk om hon inte alls skulle hinna ifatt en bortfyende formtopp.

Stina Nilsson, med en bristning i låret för bara en dryg månad sedan. Efter att ha sett den brutala tänjningen i målgången när hon ådrog sig skadan var jag rätt säker på att hon aldrig skulle hinna fram till VM-start med sin rehabilitering. Vad skulle hon tåla i sitt tredje lopp?

Och så gör - för första gången som jag kan minnas - alla fyra i stafettlaget en fullkomligt perfekt sträcka och det är bara att än en gång förundras, beundra och njuta av att svensk skidåkning just nu är starkare än vilket #metoo-uppror som helst.

Omvända roller

Jag är en gammal stafetträv i så motto att jag stått där många gånger, på VM och OS och trampat i snön och hoppats och tvivlat, för det är lite speciellt när inviduella idrotter plötsligt blir en lagsport. När specialiteter skall kompletteras, när taktik skall läggas upp, när olika personligheter och begåvningar skall samordna, underordna sig och kriga och, i bästa fall, få njuta tillsammans. 

Jag stod i Falun 1974 när Hans Erik Larsson tappade skidan på första sträckan - plastskidan var ny och bindningarna lossnade - och förstörde dagen för 40 000 på Lugnet.

Jag såg den stackars Niklas Jonsson, som kritvit och blek tvingades schavottera på en presskonferens som syndabocken efter en total genomklappning 1993 på samma arena.

Stafetter pendlar mellan denna unisona lycka och den hemska känsla som drabbat en del som sabbat för alla de andra. Det är det som är stafetternas dramaturgi men det finns knappast någonting svårare än att se ”svikarnas” sorgesamma ögon och suckande förtvivlan.

Och som jag i rent terapeutiskt syfte bytt några ord med svenska skidtjejer som under många år inte alls räckte till i mästerskapen medan herrar som Tomas Magnuson, Sven Åke Lundbäck, Gunde Svan, Thomas Wassberg, Torgny Mogren, Per Elofsson med flera skördat triumfer på löpande band.

Nu är det omvända roller. Nu regerar de svenska skidkvinnorna på ett sätt som vi för bara ett decennium sedan trodde var helt omöjligt.

Alla gjorde allt perfekt

Jag imponeras enormt av deras mod och självförtroende, deras inställning, deras taktiska sinne, deras förmåga att plåga sig  (”jag dör hellre än kommer tvåa idag” sa Stina Nilsson till sig själv när Johaug hunnit upp henne och hon visste att hon var tvungen att klara uppförsbackarna med mera mjölksyra än blod i kroppen) och seriöst förbereda också detaljer i loppet, avvägning av fart, dra eller inte dra. Stina Nilsson hade t o m kollat var hon skulle hålla till på upploppet.

Svenska lag har haft framgångar i stafetter tack vare några starka ankare. Charlotte Kalla inte minst har visat hur hon kan rädda hem hopplösa lägen med närmast omänskliga uppåkningar. Därför att någon länk i kedjan varit för svag. Här fick vi se ett teamwork av yppersta klass där alla som fick en guldmedalj om halsen framåt kvällningen kunde känna att de bidragit med det bästa de hade. Fyra tjejer som gjorde allt perfekt. Sällsynt och alldeles nödvändigt.

Ebba Anderssons kloka åkning förvånar inte efter vad hon visat i vinter. Hon är 21 år. Frida Karlsson har gjort det häftigaste genombrottet någonsin i landslaget. Hon åker som om hon matat sitt kropp i tio års tid med elitträning, hon ett helt enastående exemplar och får med sig mera från sitt första VM än hon någonsin kunnat drömma om.

Kallas betydelse

Men det går inte att komma ifrån att 31-åriga Charlotte Kalla med sin erfarenhet, sin extremt seriösa inställning, sin blotta närvaro när hon nu tränar med landslaget igen har betytt oerhört mycket - och som förebild för den nya generationen förstås. Någonstans har hon ett reservlager av krafter som är villiga att bidraga när det handlar om stafett och när hon kunde ge Stina Nilsson nästan 20 sekunders försprång på slutsträckan bäddade hon för sprint-Stinas duell med världens främsta. Men Johaug klarade inte det som Kalla brukar klara, hon hämtade upp som väntat men Stina Nilsson sätt att disponera sina krafter, hänga på som ett häftplåster och slå om till sprinterns höga frekvens på upploppet fullständigade bravaden. Alla hade gjort sitt på sitt vis och i sina roller och trumfen var fulländad.

Det var en vacker idrottstriumf att beskåda och om man skall klaga på något så är det väl att den internationella konkurrensen, för skidsportens bästa, borde vara större.

Det är Norge mot Sverige. Men, som det alltid sagts i skidkretsar; hela går ut på att varje svenska skall slå sin norska. Det kunde inte ha gjorts mera raffinerat än i går.

Herrstafetten vet jag inte ens om jag vill titta på med det ordstävet i tankarna.

Skriv kommentar

Idrottens Affärers artikelkommentarer modereras aldrig i förväg. Därför omfattas de inte av utgivningsbeviset utan varje person som skriver en kommentar står själv som ansvarig.
CAPTCHA
För att kunna stoppa spamrobotar på Idrottensaffarer.se ber vi dig fylla i texten i bilden i rutan nedan.
Image CAPTCHA
Enter the characters shown in the image.

En representant för den utländska sponsor som ska rädda ÖFK:s existens med en gåva om 15 miljoner kronor förnekar i lördagens Expressen all kännedom om en sådan transaktion. Senare på lördagen presenterades ett uttalande på klubbens hemsida under rubriken ”ÖFK ochPuls8 gör ett gemensamt uttalande".

66-årige Lasse Diding, välkänd i Varberg som mångmiljonär, kommunist , fastighetsägare och tidigare hotelldirektör får rubriker eftersom han vill köpa namnet på stans bästa fotbollsarena, gamla traditionella Folkbergsvallen  och  döpa om den till Leninstadion

Diding  har redan en Leninstaty som han vill ställa vid fotbollsarenan i Varberg – lagom till den allsvenska arenan.

Det var som en saga. Lilla Åby-Tjureda gjorde på tre år en blixtresa till elitserien i bandy. Byggde rekordsnabbt och rekordbilligt en hall för 43 miljoner kronor som stod klar till premiären. Allt var glädje, hurrarop och applåder. Men alla sagor slutar inte lyckligt. Laget kom toksist i elitserien.

Så frågan är vad som händer? Blir det en snabbresa nedåt nu?

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Han kunde inte ens drömma om vad som skulle hända. Men det är han själv som med idéer, målmedvetenhet och mycket arbete ligger bakom allt.

Andreas Ottermark är ett bevis på vad målmedvetenhet och entusiasm kan åstadkomma.

Han äger nu ett företag som 2020 beräknas omsätta 200 miljoner. Och som har en tillväxt om minst 50 miljoner per år. Jo, faktiskt, sådan framgång har ISP Sport & Marketing.

Han lever ensam i dag och på existensminimum med en skuld hos Kronofogden på 20 miljoner kronor. Hustru och barn har flyttat och han tvingades lämna hus och jobb, men har nu varit spelfri i 20 månader och ser, trots all bedrövelse, en fortsättning på livet.

På ett år omsatte han 200 miljoner hos spelbolagen, han som knappt hade köpt en trisslott tidigare… Nu berättar han allt i boken Lukas Betting. Inte minst hur lätt det är att bli spelmissbrukare.

EBU, Europeiska radio- och TV-unionen, har säkrat både en förlängning och ett nytt avtal med  Internationella skidskytteförbundet. Ett kontrakt som gäller fram till 2026, med en möjlighet för IBU och EBU att förlänga ytterligare fyra år. Det innebär att det blir fortsatt mycket skidskytte i SVT.

Juventus betalar Atalanta runt 365 miljoner kronor för Dejan Kulusevski, men hans moderklubb får varken utbildningsersättning eller solidaritetsersättning. 

Och det är helt i sin ordning. Så märkliga är fotbollens regler.