"Glapp i idrottens styrsystem"

Tydliga tecken i tiden; Malmös hudkrämsfinansierade damfotbollsklubb vädjar till kommunen i ett ekonomiskt ansträngt läge, Malmö FF bor för dyrt i sin snygga Stadionanläggning, Malmö Redhawks skakar i sina grundvalar på grund av en inre brottningskamp mellan traditionell föreningsstruktur och totalt kapitalistberoende. Ägaren Hugo Stenbäck anklagad för rasistiska påhopp, styrelseledamöter som flyr, sportsligt fiasko. Kaos är bara förnamnet.

Så här ser svensk idrott ut 2012. Ambitionerna betydligt högre än resurserna, ett velande mellan ideologier, akut brist på kloka, klarsynta ledare med en fot (och helst en del av hjärnan) i Den svenska modellen, den andra i ett kliv mot ny, spännande mark.

Bryskt och chansartat

Vad annat är att vänta i ett land där skattepengar kan tvättas och växlas i bolagsdriven sjukvård och hamna på konton i skatteparadisen.

Vi ser ett Sverige som ställer om i systemen, men så bryskt och så chansartat att de styrande tappar kontrollen.

Den amerikanska damligan i fotboll har plötsligt packat ihop av pengabrist.

Jag minns när Peter Forsbergs Quebec plötsligt bara slog igen butiken och återuppstod som Colorado Avalanche.

Bygg som skalbolag

I den värld där elitidrotten byggs som ”skalbolag” utan ideologiskt innehåll finns inte långsiktigheten och tryggheten kvar.

Yoskiaki Tsutsumi, världens rikaste människa år 2000 (110 miljarder) – det var han som köpte till sig de olympiska vinterspelen i Nagano 1998 – ägde ishockeylaget Kokudo men också de flesta av motståndarlagen. Ligan var hans marionetteater, han drog i de trådar som lönade sig bäst.

Så här kan man hålla på och rada upp exempel. Idrotten har många ansikten. Sverige har haft sin modell. Den har varit lönsam.

Vemodigt med tennis förfall

Jag kom att tänka på det när jag såg en uppställning av ett tilltänkt svenskt Davis cup-lag i tennis utan sjuke Robin Söderlings medverkan. Jag kände inte igen någon av dem. En gång i tiden tog sig fyra svenskar in på listan över världens tio bästa. Idag (utan Söderling) möjligen fyra bland de tusen (1000) främsta! Det är sannolikt det värsta internationella ”börsraset” i svensk idrotts historia.

Samtidigt ser jag nya tennisakademier växta fram. Och jag tänker tillbaka på tiden då Sverige var en världsledande tennisnation. Då var det mot den privata världen ”vi” tävlade. Svensk demokratisk idrottsrörelse, mångfald, idrott åt alla mot omvärldens tenniselit som fötts ur privata projekt, rikemansbarn med egna tennisbanor eller medlemskap i privata klubbar. Betydligt begränsat urval.

Hamnar vi där? Är de nystartade akademierna början till en ”privatisering” av svensk tennis?

Dessa akademier

Jag ringer för säkerhet skull Sveriges främste tennisexpert, Jonas Arnesen på Svenska Dagbladet, och han stillar något min oro.

Men erkänner att klubbarna bär skulden eftersom de gjort byråkrater av de tränare som tidigare gned timmavis på banorna. Men det är kö till klubbarna, tveksamt dock om man har tid (och kunskap) att hitta guldkornen. Akademierna kan fungera som fortsättningsskola.

Hur som helst; svensk tennis är ett kompakt mörker.

Och jag undrar: vad var Janne Carlzons bestående insats som ordförande för Svenska Tennisförbundet utöver att han lämnade ett kraftigt ekonomiskt minus efter sig?  Och hur kan Stefan Dahlbo – anklagad för grova brott i HQ-härvan – med bibehållen trovärdighet leda vägen ur mörkret?

Direktörer, bankmän och ekonomer har, märkligt nog, inte alltid varit till hjälp när den svenska idrotten ställt om i styrsystemet.

Till sist

Tack för den fantastiska responsen på min förra krönika om ”de tappade proportionerna”. Kommentarer, mail, telefonsamtal. Ett brev kom från Glenn Håkansson i Malmö som ville kommentera just detta att idrottsfolk inte gör mera av sitt överflöd.

Han berättade om ett gäng 10-kampare i Malmö som under 90-talet dominerade i Sverige. De levde under knapphetens kalla stjärna (ekonomiskt, dock ej socialt) för att ha råd med sin idrott. Innan karriärerna helt var slut startade de ett eget litet projekt. Med hjälp av kontakter de skapat under sina idrottsliv tiggde de ihop julklappar och gick sedan en tomterunda bland utsatta barnhemsbarn i Malmö och Lund.

Nu i julas, den 23 december, var det sjuttonde året i följd som de skånska tiokampstomtarna knackade på och fick ögonen att tindra hos barnhemsbarnen. Nu har tomtarna börjat skola in sina egna barn för att den fina traditionen skall gå i arv.

Man kan bli tårögd för mindre.

Åke Stolt

Författare och föreläsare, f d sportchef och krönikör på Sydsvenska Dagbladet.

Fakta

Krönikan publiceras också på www.skaneidrotten.se

Olle Ekengren (inte verifierad)

tors, 2012-02-02 15:13

1. Tennisens förfall

Det är inte bara tennisen som backar, även andra traditionella sporter har svårt med nyrekryteringen eftersom folkmängden inte räcker till för hela sortimentet av gamla och nya sportgrenar, t.ex. skateboard. Vad göra? - acceptera läget, låt dynamiken ha sin gång; - göra en generalplan för hela idrotten, både arenor och bidrag till träning/tävling i resp. gren. - ta ställning i intressekonflikten bredd/elit. Gör en kostnads/intäktsanalys för det projekt som det innebär att försöka få en medalj i VM/OS. Ur landets synpunkt, inte den enskilde idrottarens.

Ola H (inte verifierad)

fre, 2012-02-03 02:06

2. Jämför gärna

Tänk om vi för en gångs skull skulle attackera våra två svenska skötebarn i stället och därmed även kritisera den svenska inkompetenta sportjournalistkåren? Varför är det ett kompakt mörker i Svensk Tennis när ingen i landslaget tillhör topp 100 men skall spela världens mest anrika VM som Sverige sessutom har fina traditioner i, när fotbollslandlagets träningar, utan Zlatan på plats, inför en träningsmatch mot Moldavien skall direktsändas i TV4 och nagelfaras i de så kallade sporttidningarna Expressen och AB? Hur kan sportjournalister över huvud taget sänka sig så lågt att ens komma på tanken att rapportera från Sweden Hockey Games? En låtsasturnering för lag där ingen nation har någon av sina 50 bästa med? Tänk om det är så, sett till konkurrenssituation, att Michael Ryderstedt med sin 300:e plats på ATP-rankingen faktiskt måste anses vara en bättre idrottsman än alla som spelar i Elitserien och de flesta i fotbollsalandslaget eller i alla fall som spelar i allsvenskan? Med tanke på svensk klubbfotbolls status och ishockeyns litenhet globalt borde kanske tennisen omvärderas istället för jämföras med sig själv för 30 år sedan?

Magnus Gustafsson fd tennisspelare (inte verifierad)

fre, 2012-02-03 13:39

3. Tennisen förr och nu

Hej Åke, Det är alltid kul när det skrivs om tennis och tyvärr som du nämner känns väl inte svensk tennis som hetast för tillfället. Ville bara ge min reflektion om en av anledningarna varför jag tror det är som det är. Du nämner att förr fanns tennistränarna på banan och numera är det mer och mer byråkratiskt jobb. Problemet som det är i dagsläget är att de flesta klubbarna kämpar med näbbar och klor för att försöka få det att gå runt. Det finns helt enkelt inget utrymme för att ha dubbla tjänster i dessa klubbar. Ett stort problem i Sverige är att många lever kvar i tron att tennisspelare är den glassiga sporten där spelarna tjänar fantasisummor och där tennistränare är ett välbetalt yrke. När det gäller vad tennisspelaren tjänar är det precis som i alla andra sporter de absolut bästa som tjänar alldeles för mycket men om Sveriges 100e bästa hockeyspelare ( läs agent) skulle bli erbjuden att tjäna lika mycket som vad Sverige nästbästa spelare (Mikael Ryderstedt) tjänar tror jag inte ens han skulle tänka sig att snöra på sig skridskorna. Detta tror jag alltid kommer ligga tennisen i fatet. Det du ser i TV, de glamorösa livet i Swedish Open i Båstad, tennisspelarnas matchklädsel mm gör att många glömmer tennisens, i mina ögon, rätta sida. Detta är ett dilemma när flera klubbar ska prata med sina kommuner för att äska pengar till sin förening. Jag tror att många politiker ser just denna bild när de tänker tennis och glömmer då de elementära bitarna med tennisen som de flesta klubbarna jobbar stenhårt med och detta framkommer aldrig (eller väldigt sällan) i media. Här är några exempel - att tennisen är en av världens mest globala sporter och är därför fantastisk för vår integration - tennisen är en sport du kan hålla på med hela livet och könsfördelningen samt åldersfördelningen är relativt jämn kontra andra sporter - i tennis krävs en grym fysik som MYCKET sällan framkommer. - Svenska Tennisförbundet jobbar tillsammans med klubbar för att hålla en så låg medlemsavgift som möjligt för att så många som möjligt ska få chansen till att spela tennis (vilket ibland medför att det blir för många barn i tennisskolorna vilket i sin tur gör att inlärningen i tidig ålder hämmas av för många utövare på samma bana) Om man skulle slå ut vad utgifterna för kommunerna blev per spelare i resp sport så tror jag att man skulle bli oerhört förvånad. Då tänker jag på konstgräsplaner, arenor, hockeyhallar, tennishallar, driftkostnader, huliganism mm,mm Det skulle naturligtvis krävas ett oerhört jobb till att göra dessa efterforskningar men det skulle vara en väldig hjälp för kommunerna när de bestämmer hur mycket pengar som ska läggas till resp sport. Handen på hjärtat, vilken är din bild av elitspelaren och motionsspelaren? Om vi sedan går tillbaka till påståendet att förr var det ”vi” i Sverige mot alla de spelare från andra länder som hade privatbanor eller mot spelare som hade medlemskap i privatklubbar vilket medförde att det fanns ett begränsat utbud av tennisspelare så ger jag dig till viss mån rätt. Det var färre spelare förr runt om i världen MEN det var fortfarande en väldigt stor sport. I min värld där sannolikheten dominerar söker jag alltid svar varför det har blivit som det blivit när något dramatiskt har skett och i detta fall som diskuteras till ända finns det många parametrar som gjort att det blivit sådana enorma skillnader. Det finns säkert 10 stora parametrar som har spelat mindre och större roll. Jag tycker dock det är fel att jämföra hur det var när det var exceptionellt många svenska tennisspelare. Jag tycker istället att vi ska se utifrån alla möjligheter Sverige har idag till att få fram ytterligare världsstjärnor och då tycker jag Sverige BORDE ha 2 st topp 100 spelare och ytterligare 2 st topp spelare som vi har bland världens topp 200. Men då krävs det lite mer resurser. Bättre samarbete över klubbgränserna, bättre samarbete idrotter emellan samt fortsätta jobba lika hårt som jag tycker flera i tennis Sverige fortfarande gör. Som läsare saknar jag oerhört mycket djupanalyserna varför det verkligen ser ut som det gör i resp sport. I min värld tycker jag ovanstående fakta känns rätt. I orienterarens och basketspelarens värld ser den kanske annorlunda ut. Men visst skulle det vara spännande att se alla dess konkurrensanalyser sporter emellan.

Olle Ekengren (inte verifierad)

fre, 2012-02-03 16:34

4. Tennisens förfall

Intressant förslag av Magnus Gustafsson att analysera kommunernas kostnader per spelare i olika sporter. Projektet borde vara ett relevant ämne för en C- eller D-uppsats vid någon lämplig högskola. Arenaägarens kostnader består av både kapitalkostnader och driftskostnader (minus intäkter). Men väsentligt är också att analysera utövarens (eller föräldrarnas) egna kostnader, och likaså klubbarnas. Ska t.ex. målvaktsbenskydd betalas av föräldrarna eller hockeyklubben? Men det är naturligtvis inte bara kommunerna som bygger arenor. På senare år är det privata arenor som dominerar, på gott och ont. Tråkigt för t.ex. tennisen, eftersom dessa arenor mera sällan är lämpliga för tennis. Såvitt bekant finns det ingen generalplan för utbyggnaden av olika slags idrottsanläggningar i Sverige. Konsekvensen har blivit att det på vissa håll råder överetablering, så att arenorna inte kan få hyresgäster i nödvändig omfattning. Jämför med golfen. Tillgången på banor, tom. mästerskapsbanor, är större än efterfrågan. Och omvänt är det brist på anläggningar på andra håll, i förhållande till efterfrågan på träningsplatser. Och vems uppgift skulle det vara att göra en generalplan? Närmast till hands ligger RF, men Svenska Tennisförbundet och övriga specialförbund måste naturligtvis komma med förslag. Och vilka riktlinjer ska gälla för generalplanen? Här fastnar vi genast på intressekonflikten bredd/elit, men även på det problem som Magnus Gustafsson är inne på, alltså att optimera kostnaden per utövare. Tyvärr måste vi konstatera att t.ex. bandy inte lämpar sig för att bli en inomhussport. Det behövs en stor hall, och när snålheten bedrar visheten konstruerar man en hall som inte håller för en rejäl snövinter. Och det är lika dyrt att producera kyla som värme, t.ex. för uppvärmda fotbollsplaner; det blir hög kostnad per utövare. Tennishallar kostar också att bygga och hålla i drift, men utövarna har vant sig vid att få betala själva. Jämför med vissa kommunägda arenor som ibland inte får betalt för planhyran av klubbarna. Om nu RF (=idrottsministern) ska prioritera anslagen på basis av statens nettokostnad per utövare är det tydligt att det skulle behövas en analys av läget innan RF och andra delar ut pengar per sportgren. Prioriteringen bredd/elit - en klassisk fråga. Om ”vi” har ambitionen att driva fram VM/OS-medaljörer eller andra världsidrottare är det tydligt att det måste inrättas särskilda karriärvägar för sådana kandidater. Om inte regeringen ger särskilda anslag för det ändamålet måste alltså befintliga pengar omfördelas från bredd till elit, t.ex. genom att RF flyttar över pengar från LOK-systemet eller Idrottslyftet. Alternativt säger man att vissa sporter saknar förutsättning för prestigefyllda internationella framgångar, och dessa får i fortsättningen klara sig helt på egen hand, utan vare sig anläggningsbidrag eller aktivitetsstöd. Så nästa fråga blir: Varför är det viktigt att få fram medaljörer och toppidrottare? Det är lätt att räkna upp kategorier som tycker det är kul, liksom det är lätt att räkna upp andra angelägna behov som har blivit bortprioriterade vid bidragsfördelningen. Men vi kan inte äta kakan och ha den kvar. Med ovanstående vill jag inte ha sagt att allt beror på pengar. Men det är en helt annan historia.

Svenska Ishockeyförbundets licensnämnd underkänner SHL-laget Malmö Redhawks årsredovisning för säsongen 2018-2019 och tvingar ut laget i ett så kallat kontrollår säsongen 2019-2020.

Det innebär att Redhawks bokslut våren 2020 måste visa ett eget kapital på  minst 6 miljoner kronor, annars hotar omedelbar nedflyttning. Det har aldrig hänt tidigare att SHL-lag degraderats på grund av ekonomisk obalans.

"Kommunerna har slutat planera för idrott och fritid"

Många var överens vid ett seminarium i Almedalen på onsdagen, där Riksidrottsförbundet och Tankesmedjan Movium presenterade  en ny exempelsamling som belyser utmaningarna att planera för social hållbarhet och plats för idrott..

Första dagen av British Open blev en galen dag. Alla som var på Royal Portrush kan säga i hela sina liv: ”Jag var där”! Favorittippade hemmasonen Rory McIIroy behövde åtta slag på det första hålet, par 4, 383 meter. Och David Duval, som vann The Open 2001, hade slagit 13 slag när han plockade upp bollen ur koppen på det sjunde hålet, par 5, 538 meter.

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Första kvartalet ifjol redovisade Svenska Spel en vinst på 975 miljoner kronor för det andra kvartalet. Siffrorna för andra kvartalet 2019 visar att vinsten sjunkit till 534 miljoner. Rörelsevinsten sjönk från 301 miljoner till 197 miljoner.

Det blir till att använda fjärrkontrollen framöver. Och byta från SVT till Nent Groups kanaler.

Nordic Entertainment Group (NENT Group) har nämligen köpt även rättigheterna till Internationella Skridskounionens (ISU) främsta mästerskap och största tävlingar från och med hösten 2019.

Sveriges bästa spelare i dam- VM, Kosovare Asllani är klar för CD Tacón, blir ”nya Real Madrids” första värvning. Storklubben köpte nyligen Tacon i avsikt att bygga ett internationellt storlag. Asllani är första pusselbiten.