Kulturlivet hade sitt Metoo, där slemgubbar och en mycket osund chefskultur avslöjades. Sporten har nu fått sitt eget Metoo, där det inte handlar om män som utsätter kvinnor för övergrepp, utan äldre manliga lagkompisar som utsätter yngre manliga spelare för vidrigheter. Med ledarnas goda minne.

Och man tänker bara "Men vad f-n!!" Vad kommer skiten ifrån?? 

Finns det på riktigt någon som tror att det är bra och stärker den unga spelaren att bli utsatt för övergrepp av sina "lagkompisar". 

Ett av mina barnbarn älskar idrott och framförallt bollsporter mer än allt annat i livet. Hens ögon lyser av glädje inför varje träning, varje match. Hen ligger på kvällarna och pratar strategier, studerar världsstjärnor och deras finter.

Min värsta mardröm nu efter Erik Granqvists starka avslöjande är att ljuset i hens ögon ska slockna. Att barnbarnet också kommer att utsättas för denna "invigning". För vad finns då kvar som får hens ögon att lysa på samma sätt?

Oförståeligt utnyttjande

Idrott för mig är gemenskap och glädje. Man gläds med varandra, man gläds över att bli svettig efter en hård träning, man gläds åt att lagkompisar blir bättre, att laget blir starkare, att man springer snabbare eller hoppar högre och längre än man gjort förut.

Glädje blir sorg om man inte platsar i laget, men bra föreningar och ledare ser till att man hittar glädjen i något annat.

Men mobbing och pennalism! Det har inte med idrott att göra.

Erik Granqvists starka berättelse förstärker Fredrik Backmans enastående trilogi om Björnstad, hur konkurrens mellan två städer eller samhällen verkligen kan bli något totalt destruktivt och dessutom utnyttjas av penningkåta investerare och politiker, utan moral.

Det är väl där vi är, om man exempelvis ser till fotbolls-VM i Qatar och ledarnas totala utnyttjande av arbetskraft och miljöförstöring. Eller varför inte i Champions League. 

Krävs fler visselblåsare

Visselblåsare blir allt mer nödvändiga för att skapa sans och balans i en värld som alldeles för ofta blundar för korruption och kriminalitet. Och pennalism.

All heder åt Erik Grankvist och hans mod. Och låt oss hoppas att hans berättelse startar den förändringsprocess som så väl behövs, för att idrott ska bli roligt igen. Och ljuset i ett barns ögon inte ska släckas.