Dan Perssons blogg

Dan Persson är Idrottens Affärers bloggare. Han arbetar med kommersiell utveckling av idrott. Dan har stor erfarenhet och kompetens och kan både se och bedöma såväl möjligheter som faror, något som passar Idrottens Affärer ypperligt. Han läser hellre årsredovisningar eller trendrapporter än tittar på sport och för honom är en arena en fastighet vars försäljning ska öka.

Dan Perssons blogg

Statens val av två alternativ

Stora pengar står på spel när regeringen förbereder en reform för spelmarknaden. Foto: TT

 

Nu startar debatten om framtidens spelmarknad – om spelarna och om miljarderna. ATG är först ut med ett konkret förslag. Frågan är om finansminister Magdalena Andersson gillar det.

ATG:e förslag är omfattande. Radions reporter gick på finten och fokuserade på licens för utländska spelbolag och hästsporten men den stora nyheten var att idén om att spelskatten bör sänkas till 20 procent. 

Sänkning av spelskatten

Det var ett smart upplägg av ATG, företag är onda och utländska företag är ändå ondare i mångas ögon. Då kan vi till att börja med konstatera att en sänkning av spelskatten är ett bra förslag. Men 20 procent är för högt för att det skall bli bra nog för spelare och operatörer.

Finansen och finansminister Magdalena Andersson har nämligen bara tre alternativ:

A: behålla dagens system och få mindre intäkter.

B: försöka införa någon typ av spellicens för utländska bolag och få mindre intäkter.

C: sänka skatten och få mindre intäkter.

Klart vettigast

Det enklast och bästa är C, enligt min mening.

• A: leder till att regeringen medvetet slår ihjäl ATG och därmed hästsporten såväl som sitt eget bolag, Svenska Spel. Frågan är inte om utan hur lång tid det tar.

• B: Det är vad som ska utredas och det bygger på ett licenssystem. De utländska bolagen skall då välja att betala skall via lika villkor och att fler som betalar.

 Det finns två stora problem med B. Dels att det krävs dels väldigt förmånliga villkor för att de utländska bolagen skall välja licens och att spelarna acceptera. Samtidigt ställs stora krav på att blockeringen av bolag som inte har licens verkligen fungerar. Det lär den inte göra. 

En teknisk mardröm

I Danmark har andelen spelare som väljer bolag som inte har licens tredubblats på tre år. Det är en teknisk mardröm. Sanktioner där FRA och Säpo skall jaga svenskar som spelar på utländska icke licensierade bolag eller tron att media skall tacka nej till annonspengar fungerar inte heller. ATG såg sanktioner och seriös media som lösningar, men det är naivt.

Media är redan i kris och står och hejar på de utländska spelbolagen eftersom de står för 70 procent eller 1 dryg miljard netto (efter rabatter) i årliga medieinvesteringar.

ATG föreslår följande som innehåll i sitt förslag”Lika villkor”:

Omreglering, inga exklusiva spelformer för någon, 20 procent i skatt på nettoomsättning (efter vinster till spelarna), folkrörelserna fortsatt skattebefriade. Maximal vinståterbetalning är begränsad till 90 procent. Licenstagare som har spel på hästar betalar en ”hästlicens” på 5,6 procent av bruttoomsättningen till svensk trav- och galoppsport. 

Fler spel än hästar

ATG vill ha lägre skatt, betalt för att man producerar spelobjektet samt rätten att införa andra spel än spel på hästar. Det är fair, bra förslag och nödvändigt. Det bör de få.

Ett tillkommande problem för ATG och trav- och galoppsporten är bristande trovärdighet när det gäller påståendet att ATG finansierar hästsporten när den av journalister och politiker upplevda sanningen är att ATG primärt berikar hästägare även om det ur ett rent företagsekonomiskt perspektiv är lika smart att bli hästägare som att sälja sand i Sahara.

Travsporten har dessutom varit bedrövligt dåliga på att ge kunden en upplevelse på travbanorna. Antalet besökare till travet har minskat i 25 år i rad på en marknad av upplevelseindustri som vuxit med 1,5-3 gånger BNP. Här har kuskar och hästägare prioriterats så att upplevelsen för kund blivit för dålig. 

Stora egenintressen

Egenintresse hos styrelser i lokala travsällskap har gjort att man skjutit sig i foten i sådan utsträckning att det vore svårt att få en sko att sitta fast. Frågan är om Hästsporten nu förstått att man bara kan skapa ökade vinster till sina ägare genom att prioritera kunderna. 

Det enskilda område där jag är mest tveksam är att ATG påstår att deras förslag skulle ge mer pengar till staten (tillbaka till 2013 års nivå). Det tror jag inte en sekund på. Det gör inte de privata spelbolagen heller. 

Min tes är att staten har ett val mellan två alternativ. Kontroll över marknaden och mindre pengar eller ingen kontroll och mindre pengar. Staten har dessutom ett ansvar att skydda idrotten och dagens regering lär ha ett intresse att skydda partiets spelbolag.

Eftersom det handlar om miljarder, staten tappar ca 300 miljoner kronor per år och det går fortare och fortare, så är det nog i slutändan så enkelt att Magdalena Andersson bestämmer om hon vill tappa pengar fort eller sakta och om hon tror att det finns en fungerande lösning.

Sen bör nog ATG och hästsportens organisationer börja kommunicera att minskad återbäring till hästägarna då det får ses som oundvikligt.

ATG:s vd Hans Skarplöth presenterade tankarna runt en spelreform som han och kollegorna valt att kalla "Lika villkor".

Vinnarna många på Bro Hof

Björn Örås, skaparen av Bro Hof Golf, vill få Solheim Cup till Sverige igen och då är tanken att det ska bli så här trivsamt på hans fantastiska anläggning. Foto: TT

 

Att Björn Örås och Bro Hof Golf vill arrangera Solheim Cup 2019 är en välkommen och rolig nyhet. Ett garanterat bra jätteveent som blir givande i många avseenden. Om nu ansökan når framgång.

Det är ett roligt besked att Bro Hof Golf ansöker om Solheim Cup 2019. För icke golfare så är Solheim Cup en tävling mellan de tolv bästa europeiska damerna och de tolv bästa amerikanska. De två senaste gångerna har Europa vunnit. Senast på bortaplan i det som kallas bragden i Colorado vann Europa stort och på bortaplan. 

Det här tjänar många på

Sverige har mycket framgångsrikt varit värdnation för Solheim Cup två gånger tidigare, Dels på Barsebäck i Skåne och dels på Halmstad GK i Halland. Det förväntas ungefär 135 000 besökare från ett stort antal länder till tävlingen. Det är ett event som genererar mycket stora intäkter för Stockholms stad och flera av kranskommunerna i den riktningen.

Golf är en världssport med +50 miljoner utövare världen över och damgolfen är en av de sporter som hamnar i topp när stjärnornas intäkter rankas. Sverige har med Annika Sörenstam som är världens genom tiderna bästa damgolfare och massor med stjärnor på den penningstinna USA-touren en position som ledande land i världen för damgolf.

Det roliga med det här beskedet är att hela anläggningen Bro Hof är privat finansierat. Inte en krona av skattemedel har gått till anläggningen utan den har tvärtom, som den golfanläggning i världsklass den är, genererat mycket stora intäkter till staten. Det är egentligen bara golfen som genomgående har anläggningar byggda helt utan kommunalt ägande.

Störst plus för staten

Det behövs alltså ingen ny infrastruktur för att genomföra Solheim Cup. Hotellen, flyg, tåg, tillfartsleder med mera har vi redan. Allt finns. Upplands-Bro kommun behöver inte lägga en krona på hoppbackar för att jämföra med Skid-VM. Enda problemet här torde vara våra valda politikers oförmåga att få biltrafiken att fungera.

Det roligaste då är att det trots stöd från Svenska Golfförbundet, Riksidrottsförbundet, Ladies European Tour så har vi nu fått höra att regeringen tycker internationella event är viktiga och något skall stödjas. Det ser vi fram emot. Det innebär ingen risk för staten, vid de tidigare eventen har allt gått runt och intäkterna täckt kostnaderna. 

Staten är alltid den största vinnaren ekonomiskt på den här typen av event, i regel den enda garanterade vinnaren.  Trots många fina ord i regeringsförklaringen 2006 så visade det sig att Alliansregeringen inte ville översätta sina fina ord i handling. Nu får vänstern möjlighet att visa att de håller löften bättre på idrottsområdet. 

Peter Eriksson har bytt åsikt?

Vi får anta att trots att förra språkröret Peter Eriksson spelar golf så ses golfen fortfarande som någon form av överklass-sysselsättning bland många på vänsterkanten. Att det idag är en av de stora folksporterna i Sverige lär inte ha ändrat på de här fördomarna.

Statens vinster från den här typen av event kommer från moms på hotell, transporter, restauranger. Och personalskatter från de som arbetar på dessa ställen, energiskatter med mera och självfallet så omsätter ett sådant event hundratals miljoner i turistintäkter, sponsorer, tv-rättigheter med mera. 

För Stockholm är det ett utmärkt tillfälle att visa upp sig som den golfdestination i världsklass vi är under maj till september. Efter Bro Hof som rankas etta i Sverige (47 i världen) har vi ett tiotal anläggningar av hög kvalitet, ofta med boende på anläggningen som exempelvis det fina Fågelbro Golf i skärgårdsmiljö där jag tillbringar en stor del av helgerna.

Idrottsevent bra affärsidé

Jag har länge propagerat för fler internationella idrottsevent till Sverige och företrädesvis sådana där vi har infrastrukturen, dvs bara kan skörda vinsterna som arrangörer, kommun och stat. Vi är erkänt duktiga på att arrangera, vi ses än så länge som ett säkert land, vi har en väl fungerande infrastruktur och vi har intresset för damgolf med publiksiffror från tidigare event som man inte nått någon annanstans.

Bra för Bro Hof, bra för Sverige och Stockholm, bra för golfanläggningar och bra för skattebetalarna. Däremot skall vi inte på något sätt överskatta effekten för svensk elitgolf. Det är så trist numera att effekten i form av ungdomar som skyndar sig till en idrott genom svenska framgångar eller event på hemmaplan knappt är mätbar.

Däremot bör golfförbundet kunna utnyttja eventet till att få fler kvinnor att börja med golf. Det är få sporter som är så perfekt anpassade för medelålders kvinnor och det gör mig ledsen att vi bara har knappa 30 procent kvinnliga golfare. Här finns en presumtiv kundkategori som kan betyda mycket för landets golfklubbar.

Nu är det bara hålla alla tummar och chanserna får bedömas som goda för Sverige. En eloge till Björn Örås som förtjänar det här eventet efter allt hans arbete för att bygga upp Bro Hof.

Dagens arenabesökare önskar så mycket mer

Att stå i kö är bland det värsta en arenabesökare kan uppleva i dag. Därför krävs utvecklade biljettsystem. Foto: TT

 

Arenautveckling och arenaproblem. Inget motsägelsefullt i sig, utan snarast tvärtom. Tvärtom, här händer mycket.

I dag nåddes jag av två nyheter som påverkar hur våra arenor fungerar och utvecklas.  Först ett mail från Mats Taxén, ordförande för sportjournalisterna och sedan ett PM från Caspeco och Transticket om strategisk samverkan.

Hotade journalister

Det första gjorde mig beklämd. Om våra nya arenor Tele2 och Friends inte har goda förutsättningar för media utan en miljö som gör att journalister känner sig hotade så har vi ett problem. 

Jag är inte journalist men som jag förstått det så är dagens arbetssituation med krav på liverapportering, twitter-flöden, sociala media med mera inte ens jämförbar med det goda livet på sjuttiotalet. Den nya mediavärlden där subjektiva skribenter, dvs skribenter som håller på ena laget, också räknas som åtminstone rapporterande och dessutom kan sitta på läktaren iklädd ett annat lags halsduk gör det inte enklare. 

Klubbarna behöver media i samma utsträckning som media behöver klubbarna så här får AIK, Bajen och DIF, ja, alla andra elitklubbar iolika sporter också för den delen, sätta ner alla klackar och se till att media kan arbeta säkert, utan störning, smidigt och ostört samt med alla fungerande verktyg som behövs. 

Det nya medialandskapet gör journalisterna till varumärken och med all den passion som finns inom fotbollen är det en förutsättning att de kan arbeta säkert.

För dig som besökare

Det andra dokumentet gjorde mig glad. Nu är det självfallet så att jag i mitt arbete (det som då inte är att skriva här) har relationer och uppdrag till ett stort antal aktörer i branschen. Ledningen i Caspeco har jag känt i 15 år och i Transticket i fem. Jag har skrivit nyhetsbrev åt Transticket och deras partners SHL och Winpos och de visioner för hur arenor bör arbeta som jag tagit fram genom åren har jag under åren spritt till de flesta. Det är svårt att vara objektiv, men jag är inte journalist utan krönikör och bara läsarna har rätt information är det inte ett problem.

Det som händer är att Transticket som ledande White label aktör (man hjälper klubben med system som gör att klubben säljer biljetten direkt till kund och äger kundrelationen) vunnit många affärer, senast Hockeyallsvenskan nu också inleder ett samarbete med Caspeco som är leverantör av bokningssystem, lönesystem, nyckeltalssystem åt restauranger, konferenscentra och arenor. 

Fotnoten är att den gamla monopolmodellen där någon annan säljer biljetter åt klubben som då inte har en egen kundrelation är tack och lov på väg att försvinna

Låter kanske inte så revolutionerande för den som inte arbetar inom arenaindustrin men är fullt jämförbart med att lansera en telefon där man både kan ringa, surfa och lyssna på musik. Något fullständigt otänkbart för tio år sedan.

Nu är det möjligt

För de megastadiums som finns runt om i världen har de här systemen funnits men de har varit så dyra och krävt så stor organisation att de aldrig varit nåbara för små arenor (under 50 000 pax) i ett glesbefolkat land med vår prisnivå på sportbiljetter.

Nu finns de i Norden som följd av det här samarbetet.

Fram tills nu har arenans ”lager” av stolar funnits i biljettsystemet medan arenans ”lager” av restaurangstolar, barplatser, menyer med mera funnits i ett bokningsystem som bara används för företagskunder. De två systemen har inte pratat med varandra.

I dag krångligt

När ansvarig för ett företagsevent behövt tolv biljetter till en kund har han bokstavligen fått promenera bort till biljettansvarig och be att få ut fysiska biljetter ur biljettsystemet, sedan prissätta dem och manuellt lägga in dem som del av bokningen i sitt system samtidigt som biljetterna lagts i ett kuvert (för yngre läsare är kuvert en typ av förpackning för papper) som företagskunden sedan fått köa i en reception för att få ut innan han och hans gäster kunnat komma in. 

Nu hämtar han dem i sitt system samtidigt som han lägger upp resten av beställningen och kunden kan få sina biljetter digitalt till sig och även distribuera dem digitalt till kundens gäster.

Den som ansvarar för konsumentförsäljningen kan samtidigt erbjuda premiumtjänster och andra paketeringar i form av mat och dryck, så att det inte står osålda platser. Med restaurang ofta i egna bolag så kan systemet hantera flera juridiska personer och skapa bokföringsunderlag till flera ekonomiavdelningar, något som är besvärligare än det låter då det kan vara tre olika momssatser på de produkter och tjänster som ingår.

Kunden har helt nya krav

Det roliga är då inte att Transticket och Caspeco funnit varandra och tar fram en lösning på ett stort problem, det är en ganska logisk följd av den marknadsekonomi vi lever i. Uppstår det ett behov skall det uppstå företag som försöker tjäna pengar genom att uppfylla behoven till en kostnad som gör att även köparen tjänar på det.

Det roliga är den professionalisering av arenaindustrin som blivit så tydlig de senaste åren. Dvs idag finns det kundkrav på funktioner som ingen tänkte på för tre år sedan.

Det finns förståelse för att man måste sälja biljetter till konsument och kunskap om hur man gör. Klubbarna och andra arenaoperatörer använder nyckeltal där man hela tiden försöker optimera intäkten per gäst och per sittplats i arenan. De sporrar varandra, ställer nya krav och det finns en gryende insikt om att den möjliga matchdagsintäkten är större än vad någon trodde var möjligt för fyra år sedan. SHL har gått före men idag har SEF, Hockeyallsvenskan, Bandyn med flera liknande planer.

Teknikutveckling med standarder för utveckling gör också att funktioner som tidigare var förbehållit de stora klubbarna i världen med omsättning som för en klubb är större än för Allsvenskan och SHL tillsammans nu finns tillgängligt för en liten fotbollsarena eller Hockeyarena. Digitaliseringen där alla besökare idag har dator, läsplatta eller telefon, oftast alla tre skapar nya sätt att nå kunderna.

Lättare och roligare

Arenaägarna renoverar och bygger nytt för miljarder i Sverige och den goda nyheten att IT-utveckling och de nya funktioner som nu blir tillgängliga genom Transticket och Caspecos integration i många fall kommer att generera de medel som behövs för att motivera investeringen.

När jag för sju år sedan första gången första gången besökte en internationell konferens för arena och biljett kände jag mig som kusinen från landet som storögt tittade mig omkring och upplevde att vi i Sverige låg långt efter. Idag på samma konferenser kan jag se att vi i Sverige har funktioner som inte finns i andra länder.

Det roligaste är också att vi har en snabbt ökande efterfrågan på mer kvalitet vid arenabesöket. Bara matchen räcker inte för en växande målgrupp, de vill umgås, må bra, kunna äta och dricka i trevliga miljöer och dessutom få uppleva det fantastiska med live sport. Här har förändringen av kundkraven utvecklats fortare än vad arenorna klarat av. Det här samarbetet mellan Caspeco och Transticket är tillsammans med flera andra projekt ett stort steg på vägen att komma ikapp kundernas behov.

Ger ju högre inkomster

Min dröm är enkel. En vacker dag i framtiden skall det finnas en samsyn bland politiker, kommuner, media och allmänhet om att arenor är en för samhället lönsam del av infrastrukturen. 

Det är långt kvar, i synnerhet när det gäller politiker, men utvecklingen går idag fortare än vad jag hade vågat hoppats på. Integrering mellan biljett och bokningssystem har länge stått på min önskelista för arenaoperatörerna och nu är vi där.

Det är ett stort antal människor i ledande funktioner på våra arenor och på liganivå som förtjänar all cred för att utvecklingen nu går så fort.

Ett nytt RF tar nu fart

Karin Mattsson Weijber tackade för sig efter tio år och kan göra det med gott samvete, menar Dan Persson som samtidigt tror på ett annorlunda RF. Foto: Daniel Kihlström, TT

 

Begränsningen att RF bara skall företräda ideella föreningar skadar positionen som talesman för idrotten, men  Björn Eriksson har en ny styrelse som har tillräckligt många som delar synen på att det är förändra eller långsamt dö som gäller.

Det blev som väntat Björn Eriksson som valdes till ny ordförande i RF. Hans programförklaring över vad som behöver göras är identisk med min. Det blev valberedningens förslag som gick igenom för hela styrelsen vilket gläder mig. Valberedningen har gjort ett utomordentligt arbete och kritiken mot den saknar grund. 

Min bedömning är att Karin Mattsson Weijber gjort ett bra jobb under sina tio år. Kritiken att hon kunde gjort mer skjuter över målet. 

Ett av de stora problemen är att RF:s förmåga att få något gjort är begränsad och bedömningen är att inte heller den nya styrelsen kan lösa. 

Samma problem för många organisationer

När man läser och begrundar Johan Norbergs bok ”Leva och låta dö” så inser man rätt snart att LO, Saco, TCO, RF, Socialdemokraterna med flera stora organisationer har hamnat i ett samhälle där deras förankringsprocesser tar så lång tid att förslagen på förändring för ofta är obsoleta innan de kan godkännas. Det är en av RF:s stora utmaningar att hantera. 

All heder till Karin Mattsson Weijber där jag har en mycket stor respekt för hur påläst i detaljer hon hela tiden visat sig vara. Jag respekterar och tycker också att Birgitta Ljung förtjänar att få lämna även om det hade varit bra för RF om hon stannat. Vi är jämnåriga, lika golftokiga och jag unnar henne att få styra sin agenda med mera fritid, mera golf och mera resor. 

Jag delar alltså Björn Erikssons viktigaste punkter till fullo och framstår delvis som en LP-skiva som hakat upp sig när jag repeterar att vi:

1: Behöver stärka idrottens position i samhället genom att tydligt visa att idrotten är väsentlig för samhällsbyggande. 

2: Idrotten bör få väsentlig mer stöd av samhället för att det är lönsamt för samhället. Vi måste bara berätta det.

En spade är en spade

För de som rent åldersmässigt inte platsar på ett Riksidrottsmöte var LP-skivor dåtidens spotify men dyrt och med en affärsmodell där man betalade 180 spänn för tre bra låtar, tre dåliga och tio varken eller. 

Min tolkning är att RF måste våga kalla en spade för en spade. Dvs det finns ett stort behov av att hantera elefanterna i rummet. 

Det är heller inte så att det är någon enstaka elefant. RF kan liksom alla större organisationer konkurrera med de flesta afrikanska nationalparker på det här området. Elefanthjorden består då av följande djur, med några gamla ilskna hannar, ett par griniga honor och några nykomna ungdomar:

1. Ideellt/kommersiellt som är en korkad konflikt där RF bara kan förlora. 

2. Medlemsbegreppet. Min syn är att vi behöver ett tredje begrepp för bara medlem och kund räcker inte. 

3. Axel Oxenstiernas förslag på hur samhället skall organiseras behöver inte vara den optimala för framtiden.

4. Digitalisering som skapar nya former av ”förening” mer anpassade för dagens samhälle som riskerar stjäla medlemmar.

5. Tävlingsreglementen. Direkt motstridigt idén om livslångt idrottande.

6. Demokratiunderskottet. Det är inte folkrörelse när medlemmar slutat gå på årsmöten.

7. Processerna. Idrotten måste kunna agera utifrån samhällets förändringstakt och där är vi inte.

8. Kraven på medlemskap i RF. Här behövs det nya regler inkl hur man blir av med medlemskapet om man inte har verksamhet nog.

Beredd att ta konflikter

Björn Eriksson har modet att kalla spadar för spadar. Här blir inga spadar vare sig grävmaskiner eller teskedar vilket är det normala i politiken. Han brinner för idrotten och är beredd att ta vilka konflikter som helst som han bedömer som viktiga att ta.

Han har en ny styrelse som har tillräckligt många som delar synen på att det är förändra eller långsamt dö som gäller. 

Det är flera bra namn i styrelsen. Jag är dock särskilt glad över att Anna Iwarsson blev vald. Det finns ingen som levererat så många nya medlemmar till ett förbund som hon. Under hennes tid som generalsekreterare på Friskis&Svettis ökade antalet medlemmar motsvarande fem gånger de minsta 30 förbunden. Anna Iwarsson blev av naturliga skäl utnämnd som framtidens ledare i flera sammanhang. Den typen av personer behöver RF.

Jag gillar det.

Det här är möjligt

För att då upprepa vad jag tror är möjligt att uppnå:

Jag tror på ett starkt inkluderande RF som omfattar all idrott och som samlande röst är en maktfaktor i samhället.

Jag tror på idrotten som det logiska svaret på våra största samhällsutmaningar, dvs folkhälsa och integration.

Jag är övertygad om att de två ovanstående leder till att idrotten kan öka sina intäkter dramatiskt.  Både från samhälle, föräldrar och företag.

Då är det ett antal utmaningar i form av elefanter i rummet som måste hanteras om man vill lyckas med det som jag tror är möjligt

Inte bara företräda ideella

Begränsningen att RF bara skall företräda ideella föreningar skadar positionen som talesman för idrotten. Medlemsbegreppet behöver också breddas då samhället har förändras.

Min syn är att det i ca tio procenten av fallen är den ideella föreningen den absolut bästa driftsformen, i ca tio procenten är ett bolag den absolut bästa driftsformen och i resterande 80 procenten är det helt oväsentligt vilken driftsform man valt. Springer jag 45 minuter på löpbandet spelar det ingen roll om löpbandet står på ideella Friskis eller bolaget Sats. 

Vårt ökande idrottande har genomgående skett i andra former än i de ideella föreningarna. Det är ett problem. Här skall RF självfallet agera för att ge föreningarna bättre förutsättningar men att stänga ute andra former är inte konstruktivt.

Vi har redan helt nya former där appar, wearables och sociala media skapar idrottande i grupp, helt utan stadgar men i volymer som ligger på nivån 1 000 gånger fler medverkande än vad cricket som senast invalda specialförbund har som aktiva. Den här nya typen av gemensam verksamhet har bara börjat men de växer explosionsartat. 

Svensk protest, visst, men...

Ett stort medieuppbåd fyllde lokalen när Fifa hade presskonferens på onsdagen. Med många frågor och få svar. Foto: TT

 

Det är tveksamt om en förändring uppstår vid ett ledarbyte i Fifa. Dvs att en avsättning av Sepp Blatter leder till någon förbättring. Det ligger helt enkelt inte i de nationella organisationernas intresse att skapa en demokratisk, transparent organisation utan korruption och skattefusk. 

Riksdagsledamöterna från våra två största partier, S och M, röstade under förra mandatperioden igenom att de själva skulle få behålla livslånga pensioner. Mer korrupt än att ge sig själva upp emot tio miljoner av väljarnas pengar kan man knappast vara. 

Svensk röst inte nog

Internationell fotboll är en gigantisk miljardindustri och det är utifrån hur världen ser ut naturligt att man får en omfattande korruption. Att mänskliga rättigheter enligt FN-stadgan skulle respekteras av FIFA är lika troligt som att Putin går först i en Pride-demonstration. 

Razzian hos FIFA är det slutliga beviset på att fotbollens högsta organisation är kriminell. Det trista är att det kommer inte FIFA att se som en anledning till förändring. 

I stället blir Blatter omvald och VM hålls i Qatar och Ryssland trots mutor och massor med andra missförhållanden.

Svenska Fotbollförbundet kommer att rösta på hans motkandidat men det räcker inte då Blatter har säkrat stöd från så många länder med en något lite mindre demokratisk syn på tillvaron än vår.

Heder åt SOK

IOK har med ny ledning tagit till sig kritiken och förändrat sig i grunden. Här skall svenska SOK ha cred för att man aktivt arbetat för de här förändringarna och demokratiska länder har genom att inte vilja organisera OS tvingat fram förändringarna.

FIFA har inte på något sätt visat någon vilja till förändring av den korrupta och kriminella kulturen. Det är till och med så illa att gruppen som motsätter sig förändring, transparens och demokrati har en omfattande majoritet i organisationen.

De europeiska länderna ger genom att stanna kvar som medlemmar ett passivt stöd till en organisation som begår brott såväl som att man medverkar till massor med fortsatta moraliska övergrepp. Inget konstigt i det. Vi behöver inte gå längre än till riksdagshuset för att finna en liknande struktur där demokratin åsidosätts genom DÖ.

Därmed inte sagt att det är enkelt för Karl-Erik Nilsson och hans kamrater att hantera situationen.

Om Uefa lämnar Fifa...

Att Sverige i protest lämnar FIFA leder inte till någon förbättring. Att få UEFA att lämna FIFA är förmodligen omöjligt och att förändra FIFA är uppenbart lika omöjligt. 

Vi skall väl dessutom inte slå oss allt för mycket för bröstet som moralens väktare nummer ett. Om nu Azerbajdzjan får VM 2026 så kan det vara Telias mutor till diktatorn som gör det möjligt för honom att muta FIFA-ledamöter (bara ett exempel, vet inte om de tänker kandidera). 

Riksdagsmännen i våra två största partier S och M röstade under förra mandatperioden igenom att de själva skulle få behålla livslånga pensioner. Mer korrupt än att ge sig själv upp emot tio miljoner av väljarnas pengar kan man knappast vara. 

Miljardindustri

Internationell fotboll är en gigantisk miljardindustri och det är utifrån hur världen ser ut naturligt att man får en omfattande korruption. Att mänskliga rättigheter enligt FN-stadgan skulle respekteras av FIFA är lika troligt som att Putin går först i en Pride-demonstration. 

Jag är dessutom tveksam till att en förändring uppstår vid ett ledarbyte. Dvs att en avsättning av Blatter leder till någon förbättring. Det ligger helt enkelt inte i de nationella organisationernas intresse att skapa en demokratisk, transparent organisation utan korruption och skattefusk. 

Det kommer bara ske under galgen och förutsättningen är en omfattande konsumentbojkott av FIFA:s sponsorer. Att huvudsponsorn Gazprom skulle vara drivande mot en mer transparent och icke korrupt verksamhet framstår dock som mindre troligt. Coca Cola och Visa har heller inte historiskt visat något större intresse för att gå i spetsen.

Korrupt FIFA består

För att då sammanfatta. Det troliga är att långt efter att jag har lämnat jordelivet, vilket förhoppningsvis tar ett par decennier till, så kommer det att skrivas artiklar om ett korrupt och kriminellt FIFA, vi kommer att se missförhållanden i alla andra internationella organisationer som FN och i de flesta internationella sportorganisationer.

Det är osannolikt att inte svenska företag åker dit för mutor även då och i slutändan sitter det säkert människor i vår riksdag och fattar beslut som gynnar dem själva även då.

Då bör ni notera att jag ser mig själv som optimist och är positiv till globalisering, Urbanisering och Digitalisering som leder till minskad fattigdom, mer demokrati och ökad tillväxt.

Fyra tänkbara arenor, inte fler

Scandinavium borde ligga bra till, tippar Dan Persson. Och troligen också Globen. De andra två aktuella arenorna har jämnt göra med fotboll.

 

Eurovision 2016 står mellan Malmö, Scandinavium, Globen, Tele2 Arena och Friends Arena. De fyller kraven, men de två sistnämnda har fotboll att tänka på och dessutom är det EM-år.

SvT ringde och undrade om jag kunde kommentera lokalisering av nästa års Eurovision. Nu är jag på resa i USA och de som ringer klockan 4 min tid står inte högst på min gillalista samtidigt som det av rent fysiska orsaker inte var möjligt att vara med i Rapport idag.

Får försöka bena ut begreppen här istället.

Optimera ekonomin

Först handlar det här om att optimera ekonomi. På rent emotionella grunder skulle jag helst se eventet i Luleå eftersom jag gillar Luleå Hockey som driver arenan. 

Andra vill på emotionella grunder helst se eventet någon annanstans än i Stockholm eftersom de på oklara grunder inte tycker om Stockholm och ser motsättningen mellan landsort och storstad som en bra grund för att utveckla välfärden. Jag är som norrlänning försiktigt uttryckt misstänksam till den typen av resonemang.

Det är ett tekniskt komplicerat event. Två semifinaler, genrep och final är fyra event med olika scenuppsättningar för varje artist. Det är ca en vecka som arenan inte går att använda till annat. Det strular till det för Friends Arena och Tele2 Arena som är mitt i fotbollssäsongen.

Svenska Mello bättre

Det är i min bok inte ett lika bra event som den svenska finalen. För många låtar, för mycket regler och för lång tid för omröstning för att människor skall må bra i publiken. Den svenska finalen är magisk som event och den produktionen som Henric von Zweigbergk levererar förklarar varför han är en av de bästa i världen på det här området.

Eurovision har helt enkelt för stor risk för att man somnar i soffan. Det är skapat för att vara en tävling i musik, inte för att vara ett event anpassad till dem moderna eventpublikens tycke och smak.

Det gör också att Eurovision inte drar publik i samma utsträckning som den svenska finalen. 

Spela ut arenor mot varandra

Kraven på Eurovision final är tillgång till hotellrum, fungerande logistik och större stad samt en arena som klarar +15.000 personer. Malmö, Scandinavium, Globen, Tele2 och Friends är det vi har som fyller de kraven.

Det vore tragiskt om lokaliseringen av Mello gjordes på andra grunder än bästa möjliga spelplats. Regionalpolitik hör inte hemma här.

SvT kommer att försöka göra bästa möjliga ekonomiska deal och spela ut arenorna mot varandra. Min förhoppning är att arenorna har vett att ta bra betalt och hellre tappar eventet än prutar bort sig.

Vi behöver flytta intäkter från arrangörer till operatörer om vi skall kunna fortsätta utveckla Arenasverige. Det leder till misstanken att Friends och Tele2 som har alternativa event i form av fotboll inte får tävlingen då deras krav på intäkter blir för höga. 2016 är EM-år, dvs den allsvenska tabellen är krånglig nog redan innan.

Nej, glöm "sätta på kartan!

Sedan skall ni vara mycket misstänksamma till allt resonemang om att sätta staden på kartan, öka besöksantalet och liknande. 

Ett event som Eurovision ger inga nya besökare utöver de som kommer för eventet. Inga nya invånare heller. Bra infrastruktur i form av modern arena, elitlag inom idrotten påverkar besöksantalet tillsammans med resten av infrastrukturen i form av restauranger, hotell, fungerande trafik, näringsliv med mera och subjektiva saker som hur vackert, vänligt, trevligt det är påverkar en stads attraktionskraft.

Eurovision gör det inte. Den kommunpolitiker som tar upp era plånböcker för att få eventet till sin stad ljuger när han påstår detta.

Men med Henrik von Zweigbergk i spetsen kommer vi att leverera ett fantastiskt event. Var det sedan blir får vi återkomma till.

Wikström vill själv bidra

Gabriel Wikström slänger av sig kostym och slips och tar på sig löpardressen. På lördagen springer han Göteborgsvarvet. Han bidrar till ett sundare leverne. Foto: Vilhelm Stokstad, TT

 

Idrottsministern utesluter inte en fettskatt. Det är till att börja med ett klokt uttalande. När det gäller framtid skall man som politiker inte utesluta någonting för det finns ingenting som säger att något som är korkat nu inte är klokt då och vice versa.

Det är liksom hela grejen med framtiden att vi inte vet vad det skall bli.

Sockret ska attackeras

Hade någon frågat dåvarande IT-ministern 2006 om vi borde tillåta smartphones hade det kloka svaret varit ”Jag utesluter inte det”. Hade någon 2012 föreslagit att vi borde basera statsbudgeten för 2015 utifrån ett oljepris på 55 dollar och negativ ränta hade hen hamnat i en skjorta med knäppning bak. Man skall inte utesluta saker om framtiden.

Att beskatta fett på grund av växande övervikt och explosion av vällevnadssjukdomar blir lite som att förbjuda tiggeri för att vi har ett fattigdomsproblem. När det gäller fetma och vällevnadssjukdomar som kan slå ihjäl välfärdssamhället är det sockret som är problemet, inte fettet. Detta dock bara för det vi stoppar i oss.

Det andra och större problemet är att vi inte rör oss tillräckligt. Det i kombo med att socker är billigt innebär att vi primärt har ett klassproblem.

Klassproblem är ett ord jag ogärna använder, känner mig som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som extraknäcker som talskrivare åt Putin (åtminstone tolkar jag det så då allt hon skrev i AB i förra veckan).

Det är inte riktigt min tekopp med andra ord.

En populistisk version

Men, jag läser rapporter (först läser jag artiklar och sedan googlar jag fram rapporten, artikeln i media har sällan insikt utan är en mer populistisk version av rapporten utan relativitet).

Då är det ungefär så här:

1. Fler tränar regelbundet än någonsin i vår historia

2. 80 procent av ungdomar i åldern 5-12 tränar i förening.

3. Vi som tränar, tränar mer än någonsin.

4. En stor grupp tränar inte alls. De har genomgående låg lön, låg utbildningsnivå och är ofta från annan kultur

5. Ungdomar hoppar i större grad av föreningslivet vid 12-13, ofta för att de inte får vara med. Bara medelklassens barn fortsätter träna.

Här pratar vi inte om träning och idrott för att vinna OS-medaljer, Stefan Lindeberg och de andra på SOK som tycker det är viktigast får ursäkta men nu pratar vi om välfärdssamhällets bevarande.

Skillnad då

50-60 kronor i kommunal och landstingsskatt eller en miljö för våra gamla som får Astrid Lindgrens berättelser i Emil om Kommandoran att framstå som andeviskningar är vad vi har att hantera.

För yngre läsare så hade vi när farfars far var ung s.k. fattigvård I Sverige, med elaka människor som fick betalt för att den skulle vara så billig som möjligt så de fattiga led på riktigt, dvs undernäring, sjukdomar utan vård och kallt, man dog alltså, orkar ni inte läsa på kan ni se Emil i Lönneberga igen.

Vi behöver få alla att orka promenera en halvtimme varje dag, flertalet att träna mer än så och alla att förstå att mat skall vara kvalitet, dvs inte läsk, vitt bröd, allt vad livsmedelsindustrin processat och allt med tillsatt socker. Det är gift för oss.

Individens medvetande

Om Systembolaget skulle lyfta ut de s.k. viner som har tillsatt socker (inte de som har hög sockerhalt pga ädelröta) och matbutiker förbjöds sälja mat med tillsatt socker eller sötningsmedel över en lämplig nivå skulle mycket vara vunnet.

Socker är billigt och används på ett sätt som ingen kan tro utan att bli mörkrädd.

På det kommer att det är osannolikt att skatter och avgifter kan få oss att träna mer.

Här måste vi skapa andra incitament. Dvs att varje individ förstår att träning ökar möjligheten till livskvalitet i sådan utsträckning att det är värt det.

För mig självklart

Samtidigt pratar vi miljoner per individ i kostnader samhället slipper så morötterna borde komma från den som tjänar, dvs vi alla.

Jag har inga svar på frågan hur vi får alla att leva nyttigare, för mig är det enkelt, det ger så mycket annat i återbäring att promenader, golfrundor gymtimmar och löpning är en del av att må bra.

Vi kan också se hur Digitaliseringen skapar nya typer av föreningsliv utan förening, dvs vi får fler aktörer som aktiverar befolkningen vilket är bra. Det blir mycket viktigt att finna former där de inbegrips i Idrottsrörelsen. En fundamentalistisk uppdelning av idrotten utifrån organisationsform finns det ingen som tjänar på. Framförallt inte idrottsrörelsen.

Använd miljonerna bättre!

"Avskaffa friskvårdsavadraget, det är enda sättet att hitta pengar, använd dem vettigare inom idrotten", skriver Dan Persson. Foto: TT

 

Centrum för Idrottsforskning rapport om statens stöd till idrotten innehåller en hel del illavarslande fakta, en del positiva förändringar och missar effekterna av Urbanisering som orsak framför socioekonomiska faktorer.

Deras slutsatser är korthet:

1: Ökade kostnaderna för att låta barn idrotta. Det leder till att resurssvaga ungdomar slås ut och det här är ett snabbt växande problem.

2: Stora föräldragrupper förordar dyrare lösningar utan eget ideellt arbete vilket är ett relativt nytt beteende.

3: Mindre orter får mindre del av Lokstödet eftersom de har färre ungdomar och färre träningstillfällen.

4: Idrottsrörelsen bör förstärka föreningsbegreppet med billigt idrottande med högt ideellt deltagande istället för att försöka fungera som företag. 

Avskaffa friskvårdsavdraget!

För att då kommentera effekterna och i något fall indikera väg framåt så är min bild som följer:

Vi har en snabbt växande utslagning av ekonomiska skäl av ungdomar från resurssvaga familjer. Vad värre är så idrottar inte de här föräldrarna heller vilket förstärker samhällsproblemen (ungdomar som inte klarar skola, äldre med vällevnadssjukdomar som diabetes typ 2, fetma, kol med flera, missbruk, rökning, oftast i kombination och explosion av kostnader för äldrevård om 20 år.)

I det rådande budgetläget där Gabriel Wikström inte får en krona till av Magdalena Andersson så är mitt förslag på lösning att vi avskaffar friskvårdsavdraget. Det ökar de kommunala skatteintäkterna med upp till 2 miljarder, dvs mer än vad staten stödjer RF med. Använd de här pengarna till att ge ungdomar från resurssvaga familjer och deras föräldrar ett riktat stöd som går till aktörerna, dvs både föreningar och kommersiella sådana.

Kan användas mycket mer effektivt

Friskvårdsavdraget är ineffektivt, det används dels av oss som idrottar i alla fall och dels av de som använder det för gymkort men tränar få tillfällen. Dvs lite svett per krona i skattelindring. Det finns nackdelar med att ta bort friskvårdsavdraget men jag hittar inga andra nya pengar i dagens budgetläge.

Att medelklassens föräldrar är beredda att både lägga mer pengar på barnens idrottande, ställer högre krav på kvalitet för sina ätteläggar och är beredda att betala för att slippa eget ideellt arbete är inte förvånande. Alla trender inom upplevelseindustrin pekar i samma riktning och det här segmentet har tagit till sig forskningen om hur idrotten ger deras barn bättre förutsättningar att klara skola, få jobb och nå framgång. Det är logiska investeringar för föräldrarna.

Det ekonomiska välmående och ökade krav på bekvämlighet som finns i den här grupperingen gör hotell naturligare än luftmadrass i skola vid medverkan på cuper. Här har idrottsföreningar helt enkelt missat möjligheter att tjäna pengar och istället har det kommit kommersiella aktörer med camps och andra lösningar eftersom det funnits ett behov.

Bli mycket mer förening!

Att föreningar i mindre kommuner i glesbygd har lägre kostnader är naturligt av två skäl. Dels för att de har lägre kostnader för i stort sett allting och dels för att det lilla samhället har en större grad av tillhörighet och inomgruppssolidaritet, dvs en högre grad av gemensamt arbete. 

Det jag tycker rapporten och Johan R Norberg missar är att ha med Urbaniseringen som orsak till varför färre idrottar i mindre orter.

Minskningen av antalet ungdomar i segmentet 12-18 innebär att det krävs större upptagningsområde för att lagsporter skall vara möjliga. Samtidigt flyttar en stor del av de föräldrar som skulle blivit ledare. Vi har alla underskattat Urbaniseringens effekter på idrottsrörelsen men nu börjar de bli väldigt tydliga och de dynamiska effekterna ökar på de negativa konsekvenserna.

Jag gillar Johan R Norbergs slutsats att föreningar skall aktivt välja att bli väsentligt mycket mer förening. Föreningen får inte bli mellanmjölk. Trenderna jag noterar gör att den gamla modellen med en ideell förening bör kunna attrahera. 

Då menar jag mycket ideellt arbete, fokus på skyldigheter istället för rättigheter och en återgång till att man är med i en förening för att genom egna insatser, utan egennytta, kunna lämna över något bättre till nästa generation bör kunna attrahera.

Ställ krav på medlemmarna!

Föreningsbegreppet har utvattnats och vi bör få tillbaka tydligheten. Min tes är att en ”riktig” förening som ställer krav på medlemmar som är med för att de vill utveckla föreningen utan egen vinning och ”whats in it for me”, som stora delar av föreningslivet har utvecklats till, ligger rätt i tiden.

I andra fall kan det vara tjänsteindustri med föräldrarna som kunder och i många fall tror jag en situation där två aktörer samsas på samma arena för det är även i samma geografiska område olika typer av människor.

För att då sammanfatta. Johan R Norberg och Centrum för idrottsforskning har levererat viktiga fakta. Nu kommer det svåra arbetet, att få politikerna att acceptera problembeskrivning och det än svårare arbetet att få idrotten och politiker att kunna enas om lösningar.

Livsstilsidrottarna, en föraktad skara!

Att inte alltid göra som andra behöver ju inte vara nödvändigt. Foto. TT

 

Vi sällanbesökare gör det möjligt för klubben att köpa en duktig spelare till men vi räknas inte som riktiga supportrar. För även om det är kul när laget vinner så är sällskapet, vädret och maten viktigare.

Jag har läst och njutit av boken Golfilicious, en ordlek på golf och delicious, Peter Cordéns fantastiska bilder och en massa läsvärda texter av alla kända golfpersonligheter blandat med recept på väldigt god mat från duktiga kockar på några av våra bästa banor.

Det är skillnaden

Boken är värd att köpa om man tycker om golf, vackra bilder, goda historier och god mat. Effekten av att jag tycker om boken och att det är något som man inte får göra för alla gör mig lite ledsen.

Jag och min fru ingår i målgruppen livsstilsgolfare såväl som målgruppen livsstilssupporters. Får vi mail från vår golfklubb om att de har tävling för medlemmar nästa lördag så är det signalen för oss att boka in oss på en annan golfbana den dagen. 

Dvs vi betalar 1 000 kronor till någon annan golfbana eftersom vi känner oss är utestängda från vår hemmaklubb. Vi går inte på årsmöten. Vi tackar nej till alla föreningsaktiviteter för att vi vill inte ens vara medlemmar i någon förening som låter såna som oss bli medlemmar för att travestera Marx (Grucho inte Karl).

Då gör vi så här

Jag håller på Luleå Hockey men inte fan låter jag en god middag eller arbete komma före att titta på matchen på tv och skall jag se matchen när Luleå är i Stockholm så är det sällskap och upplägget runt omkring som är det viktiga. 

Det är klart att det är väldigt viktigt när Arsenal ligger så mycket före Spurs att de inte kan gå ikapp, men i ärlighetens namn så ser jag dem vart tredje år och går jag på fotboll i Sverige så är det i jobbet eftersom klubbarna p.g.a bengalerna inte kan ge mig en sluttid för eventet. 

Vi ser gärna på US Masters och British Open i golf på tv och upplever det som underbart även om vi bara ser upplösning på BO eftersom vi spelar själva dagtid, men trots fina biljetter som vi blir bjudna på spelar vi hellre golf själva än att titta live på Nordea Masters. 

Vi tror inte tillräckligt mycket

Inom fotbollen, golfen, ishockeyn med flera finns det grupper som ser ned på och föraktar sådana som oss. Det är samma inom religioner. Vi tror helt enkelt inte tillräckligt mycket och då är vi inte fina nog. 

Det gör mig lite ledsen.

Vi lever i ett samhälle där identitet ställer krav på att man skall tillhöra en grupp som i sin tur skall vara i motsatsförhållande till andra grupper. Det gör mig än mera ledsen.

Min tes är att vi och andra livstilsgolfare med vår konsumtion säkerställer att golfklubbarna har råd med de som ser golfen som idrott, dvs de som ser sig som de enda riktiga golfarna. 

Sällanbesökarna annorlunda

När vi och våra gelikar konsumerar fotboll och ishockey lägger vi fem-tio gånger så mycket per match som de som står i klacken och har betalt 50-80 spänn. Det är vi sällanbesökare som gör det möjligt för klubben att köpa en duktig spelare till men vi räknas inte som riktiga supportrar för vi går på matchen som det vore ett event och även om det är kul när laget vinner så är sällskapet, vädret och maten viktigare.

Den här motsättningen skadar idrotten. Vi är inte mindre golfare än andra för att vi förstår att som amatörer håller man inte på med idrotten golf om man inte är elitjunior. Vi är lika viktiga för fotbollsklubben eller hockeyklubben även om vi inte anpassar vårt liv till när matcherna går och ve och fasa kan ha kavaj på oss, sitta ner och lägga tid på att umgås med våra vänner istället för att sjunga.

I ett samhälle där kulturelit och populistpartier på högerkanten i en osannolik allians samverkar med olika grupperingar med hög inomgruppssolidaritet gör sitt bästa för att skapa motsättningar som är farliga är det dags att säga ifrån.

Olika och lika

Om jag får välja så rymmer arenan såväl som golfbanan massor med olika individer som alla skall vara lika välkomna. Om vi nu nått så långt att hudfärg, kön, religion, ålder eller sexuell läggning inte spelar någon roll så verkar det en smula fånigt att vi skall graderas utifrån om vi älskar laget så mycket att vi står upp och sjunger, ser golfen som idrott så att vi bara tränar och spelar tävling och ser oss som medlemmar i förening eller bara är där och mår bra.

AIK har en bra värdegrund i att hudfärg, religion, politisk åsikt, sexuell läggning, kön och ålder är oväsentlig, alla skall kunna älska AIK. Det som då återstår är att man får älska AIK olika mycket, precis som man skall få njuta av golf på olika sätt.

För första gången gav jag AIK:s mer ultima fans på Sverigescenen en poäng runt konflikten om en FI anhängare som var engagerad i bolaget för HBTQ frågor. Utifrån AIK för alla (jag är inte AIK-are) så blev det fel om någon som definierade den självklara rätten till olika sexuell läggning på ett partipolitiskt sätt. Jag står upp för rätten till olika sexuell läggning sju dagar i veckan, men jag anser inte att den går att koppla till politisk åsikt. 

Då blir det identifikationspolitik och för att då koka ner min bedömning i en rad så blir det så här

Bidrar mer på en enda match

Om Idrotten i alla dess former inte håller sig borta från identifikationspolitiken så går det åt helvete för idrotten.

Som livsstilsgolfare med ett pissigt 10 i hcp som spelar många greenfeerundor och alltid äter lunch på klubben vill inte jag bli nedvärderad för att jag undviker klubbtävlingar som jag tycker är tråkigt och då väljer att betala för att spela på annan klubb. Jag bidrar ekonomiskt mer och jag brinner för att ge resurser så att barnen kan träna.

När jag går på fotboll eller ishockey så är eventet, vännerna, mat och dryck mera viktigt än hur det går i matchen. Jag bidrar med pengar till klubben och på en enda match kan det bli mer än vad ståplats årskort ger klubben.

I den politiskt olyckliga situation som nu är i det Sverige som för mig är ett utmärkt geografiskt område för administration av skatter och polisens våldsmonopol och för andra är en nation de älskar mer än sig själva så borde vi inom idrotten kunna enas.

Bidrar på olika sätt

Vi är alla bröder och systrar oavsett hur viktig vår idrott eller vårt favoritlag är för oss, oavsett hudfärg, kön, ålder eller sexualitet. Men vi bidrar alla på olika sätt till vår idrott och vår idrott behöver oss alla.

Det är det som gör idrotten till något som hamnat mera rätt än politiken. Det är det som ger mig rätten att koppla min golfrunda till en maträtt och ett vin snarare än ett golfresultat.

Det är i den tanken jag vill försjunka i texterna i Golfilicious, fundera på vilka recept som kan göra mig till oförtjänt mästerkock nästa gång vi har gäster och titta på bilderna och tro att jag kan göra birdie nästa gång.

Men om nu de som ser golfen som asketisk idrott och de som ser de som går på tre matcher i fotboll/ishockey och sitter ned i kavaj som mindre värda människor så har idrotten gått bort sig från sina ideal.

Gillar inte fundamentalister 

Som ateist och motstridigt nog, tidigare ungdomsledare i kyrkan (väldigt länge sedan), är jag ganska förtjust i bibelcitat. Evangelium enligt Markus 12:41-44 om änkans skärv. Det är klart att jag respekterar de som lagt sina sista kronor på den billigaste biljetten och inte haft råd med festen före matchen på samma nivå som jag hoppas att andra respekterar de som har råd att äta på arenan, och köpa dyrare biljetter och den vägen ger mer pengar till den klubb de älskar på så olika sätt.

Det är för att vi är många som njuter av Golfilicious som våra golfklubbar har råd med juniorträning, elitlag, klubbtävlingar och allt det andra som stänger oss ute från den bana vi betalat för att kunna spela. 

Vi köper det, men vi köper inte fundamentalisterna som anser att man bara kan älska golfen eller fotbollen på deras sätt och att man är en bättre människa om man gör det. Samma gäller religion och politik.

Mellanhänderna behövs inte

Floyd Mayweather har besegrat Manny Pacquiao och njuter av stunden inför alla åskådare i Las Vegas. Foto: John Locher, AP Photo/TT

 

Var helgen ett paradigmskifte? Första Youtubegalan och en boxningsmatch som attraherade en betalande global publik är början på något nytt som kommer att förändra väldigt mycket.

Jag är totalt ointresserad av boxning. Helgens match hade gått mig spårlöst förbi trots rubriker om ”Århundradets match” som kändes lite fåniga så är 15 år in på ett sekel. Amerikanska promotors borde dessutom inte missa möjligheten att köra med ”årtusendets match” eftersom det är lika korrekt. 

En indikation på något annat

När jag får höra att man var tvungen att betala 500 spänn för att se matchen via pay per view så blev jag intresserad. Då kan matchen vara en indikation på att vi går in i nästa fas 

I dagarna var det också för första gången en Youtube-gala med priser till de som varit bäst på Youtube under förra året. Också en händelse som gick mig förbi tills tanken slog mig att det här kan vara början på samma paradigmskifte.

Lite googling senare och ett par artiklar från Veckans Affärer visar att Youtube för gruppen 16-34 idag har fler tittare än alla tv-kanaler och att kanalen flerdubblar volymen i målgruppen äldre (från låga nivåer). En annan artikel visar hur reklambyråerna måste lära sig använda Youtube som kanal för att reklamköparna skall bli nöjda.

Betydelsen av pay per view

Gaget för ”giget” för boxningsmatchen uppgick enligt media till 1,5 miljard till den ena och 900 miljoner till den andra. 2,4 miljarder till ”artisterna” innebär en total omsättning på ca 4 miljarder om man skall använda gängse nyckeltal. Även om man sålde 10 000 rinkside-platser för 2 500 kronor är det bara 25 miljoner, dvs kaffepengar i sammanhanget. 

Med fem hundra spänn som riktvärde per pay per view krävs det bara 8 miljoner tittare som köper programmet. Med en global marknad på ca 2 miljarder möjliga tittare (som har tekniken och råd med 500 kronor) är 8 miljoner 0,4 promille. 

Som jämförelse har Luleå Hockey ca 100 000 personer i upptagningsområdet (inom 45 minuter). 0,4 promille av 100 000 är 400 personer och man drar dryga fem tusen per match, dvs en tolv gånger större målgrupp som dessutom måste åka till arenan. 

Tjänat mer än klubbarna

Min tes är att vi är i början av något nytt där den traditionella tv-kanalen, s.k. gammel-tv eller linjär tv inte längre är ett nödvändigt mellanled mellan rättighetsägarna och konsumenterna. TV-kanalen som distributör behövs helt enkelt inte längre ur det tekniska perspektivet.

Ur det ekonomiska perspektivet har tv-kanalen historiskt betalat för sporträttigheter för att man kunnat tjäna pengar på dem.

De har tjänat mer än klubbarna (nu är den jämförelsen inte helt relevant eftersom sportklubbar på elitnivå väljer att ge bort alla sina vinster till spelarna), men det finns en marginal på 20-40 procent som klubbarna om de är lika duktiga på det affärsmässiga kan tjäna själva istället (för att sedan ge bort pengarna till spelarna).

Vilken klubb eller liga blir sedan först och går ut med 99 spänn i månaden och du kan se alla matcher på plats eller digitalt precis som du vill. Skapar oceaner av merförsäljning av bättre stol, mat och dryck, merchandize, ”priceless moments” som att träffa spelare eller se intervjuer som ingen annan kan se och så vidare.

Efterlängtat nytänkande

Det diskuteras lösningar i den här riktningen i branschen och jag blir glad när jag hör den här nivån på nytänkande. I det ögonblick klubben/ligan äger alla rättigheter själv så kan man på ett helt annat sätt paketera mot kunderna.

Det finns ca 5 miljoner svenskar som gillar fotboll, lika många som gillar ishockey och miljoner människor som gillar de flesta större sporter. 

För Castingförbundet finns det miljoner människor i världen som kan betala för att se vad man nu ser när någon knyter flugor eller kastar i väg dem (jag kan ingenting om casting och har inga ambitioner att lära mig något innan de får lite omsättning), dvs om de inser att de har en global marknad så kan de utveckla sin verksamhet dramatiskt.

Jag har nått en så aktningsvärd ålder att jag med normal mognadsnivå hade kunnat börja aspirera på en styrelsepost i ett distriktsförbund inom valfri idrott. Nu faller det av andra skäl, men jag blir lycklig över tanken att jag kommer att hinna vara med och se nästa fas i den kommersiella idrottens utveckling. När man inte låter mellanhänderna tjäna pengar på det man äger.

Det gör mig varm i själen.

På måndagen var det dags för den åttonde dagen i rättegången i Härnösand mot de ekobrottsmisstänkta Daniel Kindberg ”Sollefteåbon” och ”Peabmannen”. Åklagarna förhörde personal från Peab. Milt uttryck kan man säga att förhören inte gick den i den brottsmisstänkta trions favör.

Redbergslids handbollsspelare ska testa golvet vid en träning i helgen, men på måndag är det tänkt att det ska bli handboll i Scandinavium igen. Got Event har svarat för ett antal åtgärder för att undvika problemet med halka som stoppade matchen Redbergslid-Skövde I måndags.

Till slut är det klart, bandyderbyt mellan AIK och Hammarby spelas den 7 december på anrika Östermalms IP, invigt av kung Oscar II den 30 september 1906. 

Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.

Damallsvenska Växjö DFF  kände hur den ekonomiska snaran drogs åt hårdare och hårdare. Fjolåret gick minus med 700 000 kronor. Årets säsong: 300 000 back. Då dök trävaruhandlaren och miljardären Santhe Dahl, 65, upp med en rejäl penningpåse. Bonngrabben från Moheda har aldrig sett en match med Växjös damer!

På SVT gör man ett rejält upphopp och har enats om ett rekordpaket med basketbollförbundet om ett jättepaket med TV-sända matcher. SVT ska visa över 50 matcher den kommande säsongen från SBL Dam och SBL inklusive alla finaler.  

IFK Göteborg tog hjälp av agenten Denis Celebic vid 17-åringen Benjamin Nygrens övergång till Genk, en affär på runt 40 miljoner. Denis Celebic fick tre miljoner kronor för besväret. Han har fungerat som förmedlare mellan klubbarna. Det är förbjudet att använda agenter när spelaren är under 18 år.