Egentligen borde det ingå i arbetsbefattningen.

Men tydligen inte.

Beter sig så olika

Janne Andersson gjorde det självklara. Det gjorde inte Pia Sundhage. Därför har fotbollen en önskvärd landslagsledare och en annan som inte alls är välkommen.

För så tyckte de, klubbledarna från damallsvenskan. Det var utan undantag, alla vill ha en ny förbundskapten.

”Hon har varit extremt dålig på att besöka klubbarna”, sa exempelvis Kristianstad DFF:s ordförande Håkan Lahti och satte ord på kritiken.

Janne Andersson, däremot, levererar och bygger förtroende ideligen.

Han inledde med att kompetensförstärka sin ledningsgrupp med Lasse Lagerbäck, Jonas Thern och Tom Prahl. Lagerbäck var efterfrågad, Thern har varit det i många år och Prahl är en smart och rutinerad fotbollsauktoritet.

Arbetet tycks fungera helt prestigelöst.

Omöjligt under förra regimen

Janne Andersson visste vad han gjorde. 

Det mesta han gör är en följd av såväl grundläggande fotbolls-och föreningskunskap som spetskompetens. Vissa inslag är för honom självklara åtaganden.

Sen får vi se om han också får till ett landslag som är bra på att göra mål och vinna matcher.

Han har i alla fall öppnat landslaget, fler spelare kommer till fler pressträffar, journalister inbjuds att flyga till bortamatcherna i VM-kvalet, alltså i samma plan.

Det var total otänkbart under den förra regimen.

Han gjorde en utflykt

Och så det senaste.

Han besökte Kalmar.

Landslagsfotbollens främste representant har inte varit i Kalmar under de senaste elva åren. Nu har det skett. 

På vackra Guldfågel Arena hade avgående klubbchefen Svante Samuelsson VIP-information och sa:

”Under mina elva år som klubbchef här i Kalmar är det i dag första gången som vi har besök av fotbollens förbundskapten”.

Timmarna innan matchstart hade Janne Andersson klivit in på kansliet, diskuterat med olika ledare om verksamheten och lyssnat till åsikter. 

Ett värde utanför landskamperna

Troligen har han ambitionen att besöka även övriga elitklubbar.

Så arbetar en fotbollsledare av modernt snitt.

Att jag själv gjorde det en gång som ung (29 år) oerfaren förbundskapten i bandy med tillägget att jag under tidig höst besökte alla föreningarna och faktiskt också deltog i träningen kan jag bara inte låta bli att nämna. Det hände faktiskt att jag inte alltid kom sist i elljusspåret. Men framför allt, vilken inblick jag fick om allt, från landslagsaktuella, föredettingar, och talanger.

Janne Andersson är en produkt av landsbygden.

Han inser att det finns en fotbollsverksamhet utanför Friends Arena och Tele2.

Den skall också synas, betraktas och uppmuntras.

De där milen och samtalen är värda det , oavsett intresset för att se och kolla Rasmus Elms dagsaktuella hälsa och form. Dessutom vet Janne Andersson att i förbundskaptensjobbet finns också ett långsiktig betydelse utöver vunna och förlorade landskamper.

Hon om någon borde veta

När det gäller Pia Sundhage råder något slags ”å ena sidan och å andra sidan”.

OS-succén gav henne plus, hennes beteende på hemmaplan klart minus.

Samtliga tolv damallsvenska klubbar var just då samlade på konferens och det framkom att ingen förordade en fortsättning för Sundhage,

”De intygade att hon är extremt dålig på att besöka klubbarna och gör hon det dyker hon bara upp utan att ta någon kontakt innan och sitta ner och prata mer seriöst.”

Märkligt, Pia Sundhage har själv en bakgrund i mindre klubbar. Via Falköping, Jitex, Öster, nådde hon Lazio, vände hem till Stattena sedan Jiex innan karriären avslutades i Hammarby 1986.

Hon borde verkligen förstå värdet av besök hos föreningar i vardagen och vad hennes intresse kan leda till.

Kan inte tänka mig annat än att förbundets ansvariga tycker precis likadant.

Men... OS-silvret blev hennes räddning. Nu blev det smidigast med en förlängning av avtal med tanke på EM i Holland redan nästa år. Därefter sker ett skifte.